(Kolumn, publicerad i Österbottens tidning 03.10.2008 )
Gamla hamn i juli 1994, sjösättning av Jacobstads Wapen – strålande solsken, pompa och ståt, lokal stolthet. Jaromatch senare på kvällen, då hörs plötsligt sirener, katalysatorer till en riktig klassikerkommentar på Centralplanens C-läktare: ”Jaa, ha sjunker väl hati båtfaan.”
Jantelagen är populär i vår bygd. Misslyckas vi så skyller vi på den, lyckas vi så nämner vi den inte. Ofta ses den som en besvärande yttre faktor, ungefär som dåligt skidföre. Med åren har jag insett att det i första hand handlar om utebliven mental träning.
Kulturkrocken var total när jag studerade i USA under 90-talet. Amerikanerna bara väntade på att få debattera i klassrummet, oavsett om de överhuvudtaget var insatta i ämnet. ”I feel that…” var orden som inledde så gott som varje mening. Sarkastiskt kunde man säga att det verkade viktigare att ha en åsikt än att ha något att säga.
Några år tidigare hade jag i studentskrivningarna svarat på en essäfråga i religion. Jag jämförde maktkampen mellan USA och Sovjetunionen på den sydamerikanska kontinenten under 1980-talet med religionskrigen i Europa ca 400 år tidigare, konstaterade att legosoldater och gerillakrigföring inte direkt var något nytt. Jag träffade min religionslärare utanför gymnasiet strax efteråt, och fortfarande nöjd med parallellen berättade jag ivrigt för honom om detta. Han blev alldeles rasande. ”Det blir minuspoäng – du har framfört egna åsikter som inte har något med frågan att göra!”
Och vips återfinner sig samme fritänkande larsmobo i New York, upprörd i minst lika hög grad som religionsläraren på gymnasiegården, vill få svar på varför den första uppsatsen bedömts som medelmåttlig. Är det språket – engelskan? ”Nej absolut inte”, säger läraren, ”men jag ser inget av dig själv i det du skriver”.
Bronx 1998, TV-reportage från skolgården för dem som inte har råd med finare, riktiga gymnasium. Reportern frågar vad den 16-åriga flickan har för framtidsplaner. ”I’m an extraordinary person. I can do anything I want to do”, svarar hon. Speciell, unik, med alla möjligheter framför sig.
Statistiskt sett borde vi väl ha minst en Christina Aguilera eller Justin Timberlake – en finländsk internationell popartist för var 60:e amerikansk dito? Alla som har sett den finländska varianten av Idols vet att så inte är fallet. Aah, men vi är bra på annat svarar sisun i oss genast, glöm inte Nykänen och Räikkönen. Handen på hjärtat – kunde det vara mera talande än just det att vi är mest framgångsrika som tysta, och dessutom med hjälm på huvudet?