Månadsarkiv: april 2009

27 inlägg

Älytön mediamaksu

(Lähetetty suomenkielisiin sanomalehtiin 25.4.2009)

Vielä löytyy yksi ministeriön työryhmistä pyöräilemästä ulkoa ilman mitään kontaktia maantiehen. Onko todellakin niin että kansalaisten pitää jälleen kerran vedota maalaisjärkeen? Uskottavuus luhistuu koko ajan – jokainen ehdotus joka ei ole sopusoinnussa yksilön todellisuuskäsityksen kanssa on naula luottamuksella valittujen arkussa. 

Vaikka Yleisradio on riippuvaisempi kuin moni uskoo, kaupallisesta kontrollista vapaan neutraalin median ylläpitämisessä on kuitenkin pointtinsa. Tehtäköön siis tämä oikeudenmukaisella tavalla – rahoittamalla YLE samalla tavalla kuin muutkin yhteiskunnan palvelut, tuloihin sidotun progressiivisen verotuksen kautta.

Osalle kansasta 175 euroa on turhanpäiväinen summa, toisille tuntuva osa vuosibudjettia. Minulla on ystäviä jotka eivät eettisistä ja uskonnollisista syistä käytä ”virtaavaa mediaa” kuten TV:tä, radiota tai internettiä. Nyt työryhmä odottaa että kaikki taloudet ottavat vastaan samansuuruisen laskun ja maksavat sen tottelevaisesti.

Holhousta, sanon minä. Yksilön liikkumavapautta kiristetään. Jälleen.

Patrick Wingren, Pietarsaari
EU-ehdokas, RKP

 


Absurd medieavgift

(Insändare skickad till finlandssvenska dagstidningar den 23.4.2009)

Nu är ännu en av ministeriets arbetsgrupper ute och cyklar, utan kontakt med landsvägarna. Är det faktiskt så att medborgarna gång på gång måste hänvisa till sunt förnuft? Förtroendet sjunker hela tiden – varje förslag som inte resonerar i individens verklighetsuppfattning är en spik i de förtroendevaldas kista.

Även om Rundradion är mera beroende än många vill tro, så finns det en poäng med att upprätthålla ett neutralt media som inte kontrolleras av kommersiella krafter. Gör då detta på ett rättvist sätt – finansiera Rundradion på samma sätt som annan samhällsservice, via den väl förankrade progressiva beskattningen.

För en del av folket är 175 euro en struntsumma, för andra en kännbar del av årsbudgeten. Jag har vänner som av etiska och religiösa skäl inte använder ”strömmande media” som TV, radio och internet. Nu väntar sig arbetgruppen att alla hushåll skall ta emot samma räkning, och lydigt betala.

Förmynderi, säger jag. Individens rörelsefrihet stramas åt. Igen.

Patrick Wingren, Jakobstad
EU-kandidat för SFP

Tyrannosaurus Press

Hufvudstadsbladet fortsätter att utmärka sig.

Jag reagerade på den föreslagna medieavgiften genom att skriva en insändare som jag skickade till de finlandssvenska dagstidningarna den 23.4. Inlägget kommer inte att publiceras i Hbl, eftersom de vill ha unikt insändarmaterial.

Om man vill ha en insändare publicerad i finlandssvensk press så kan man alltså välja mellan att

  1. Sända den enbart till Hbl, vänta 1-2 veckor, och sedan med lite tur kunna läsa den i Tidningen. Den då lite föråldrade texten når sent om sider Helsingfors med omnejd, och faktiskt även några finlandssvenskar som inte bor på pendelavstånd från Mannerheimvägen.
      
  2. Sända den till alla finlandssvenska tidningar och få den publicerad inom några dagar, när ämnet fortfarande är aktuellt. Dock inte i Hbl, eftersom de vill vara speciella. Här ett utdrag från debattredaktionens mail till mig (den 24.5):

Hbl vill göra en så bra produkt som möjligt och erbjuda unika texter för våra läsare. Att publicera texter som redan ingått i andra tidningar (vi har oftast en kö på fler dagar medan lokaltidningarna får in en text kanske redan följande dag) är precis detsamma som om det bara skulle finnas ett bilmärke att välja mellan eller att du tvingas använda grannens redan snusade snus.

Intressant. Det första som slår en är att Hbl tycks ha en ordentligt utvecklad korrekturläsning, för resonemang på den här nivån ser vi ju till all lycka inte så ofta i själva papperstidningen. Analogin till bilar och snus är så lätt att gå åt att jag helst drar en barmhärtighetens slöja över just den delen av svaret :)

Men när skrattet lagt sig blir man vemodig, och till och med lite rädd – kanske redaktionen faktiskt har en så snedvriden bild av sin egen tidning? I så fall vill jag försöka hjälpa till. Jag drar gärna mitt strå till stacken genom att rakt på sak föra fram några fakta som kan hjälpa tidningen till en sundare självbild:

  1. Hbl är inte landstäckande. Tidningen läses mer eller mindre flitigt i Helsingfors med omnejd, men största delen  av (Svensk)finland orkar inte riktigt bry sig. Därför skickar vi insändare till  flera tidningar, så att alla kan läsa det som vi anser viktigt att förmedla.
     
  2. Att ha en kö på flera dagar (läs 1-2 veckor) gör faktiskt tidningen unik, men inte på det sätt som redaktionen önskar. Den blir bara hopplöst ’out’. Läsarna kan inte reagera dynamiskt på det som skrivs i tidningen eftersom det tar så pass länge för responsen att synas, och därför förlorar diskussionen sin energi. 

Det bästa sättet för Hbl att kunna erbjuda en så bra produkt som möjligt vore att kräva unika texter av journalisterna, att effektivera debattströmmen, och att omedelbart våga se sig självt för det man är: ett långt ifrån oersättligt tidningsflaggskepp som manövrerar långsamt, självsäkert, och med föråldrat sjökort.

Eller, med hänvisning till rubriken… klumsa omkring om ni så vill, Hbl, men se efter var ni sätter ner tassarna – klimatet runt om er blir kallare för varje gång ni trampar på era läsare och debattörer, och uråldrade kolosser har också tidigare haft problem med istider :)

För enkelt, Almqvist!

(Insändare inskickad till tidningen Pohjalainen den 25.4.2009, övers. Terhikki Mäkelä)

I en intervju i tidningen Pohjalainen den 20.4 säger Fredrik Almqvist (EU-kandidat för SDP)  att en EU-parlamentariker bör vara kunnig, skicklig och ha ett nätverk för att kunna handla och ta ställning i sakfrågor. Han motsätter sig att någon med otillräcklig livserfarenhet vill till EU-parlamentet.

Jag håller inte med. Ett dynamiskt EU-parlament borde vara en miniatyr av folket i Europa, och Finlands folk bör välja de parlamentariker de kan ge sitt förtroende. Ålder är en bisak, det är de personliga kvaliteterna och värderingarna som är det viktiga.

Almqvists diagnos utgår från att visheten ökar med åldern. Det är inte nödvändigtvis sant. Man blir livserfaren i den mån man vågar leva, inte genom att transportera sig till ålderns höst i väntan på att bli tillräckligt erfaren för att kunna börja agera. 

Kunnighet, skicklighet och nätverk är inte statiska resurser. Det här förstår goda ledare, som hela tiden vågar ifrågasätta och utmana det de redan vet. Några av de själsligt friskaste och yngsta människor jag mött har varit dubbelt så gamla som jag själv, nyfikna som barn på det som finns kvar att lära. 

En stor del av folket söker efter en EU-kandidat som – oberoende av ålder – kan bidra med ett politiskt oerfaret sätt att tänka. Någon som kan tala med en röst de känner igen, befriad från tomma ord. Själv instämmer jag med Sokrates i att ”verklig vishet är att veta att man ingenting vet”, och ser det här som den sundaste utgångspunkten för att ödmjukt växa med uppgiften som EU-parlamentariker.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Liian yksinkertaista, Almqvist!

(Lähetetty Sanomalehti Pohjalaiseen 25.4.2009)

Pohjalaisen haastattelussa 20. huhtikuuta Fredrik Almqvist (SDP:n Eurovaaliehdokas) sanoi että europarlamentaarikolla pitää olla tietoa, taitoa ja verkostoja, muuten meppi ei voi toimia ja ottaa kantaa asioihin. Hän vastustaa sitä, että europarlamenttiin halutaan liian vähäisellä elämänkokemuksella.

Olen toista mieltä. Dynaamisen EU-parlamentin tulisi olla kuin Euroopan kansa pienoiskoossa, ja Suomen kansan tulisi valita ne parlamentikot joihin he pystyvät luottamaan. Ikä on toisarvoinen asia, olennaisia sen sijaan ovat ehdokkaan henkilökohtaiset ominaisuudet ja arvot.

Almqvistin diagnoosi on looginen, olettaen että viisaus, kuten hän toivoisi, kasvaa iän myötä. Näin ei välttämättä ole. Elämänkokemus syntyy sinä hetkenä kun uskalletaan elää, ei niin, että edetään elämän syksyyn odotellen, että tulisi riittävän kokeneeksi, jotta voisi alkaa toimia.

Tieto, taito ja verkosto eivät ole muuttumattomia voimavaroja. Tämän ymmärtää hyvä johtaja, joka koko ajan rohkenee kyseenalaistaa ja haastaa tietonsa. Jotkut henkisesti raikkaimmista ja nuorimmista ihmisistä joita olen tavannut, ovat iältään tuplasti niin vanhoja kuin minä itse, ja yhä lapsenomaisen uteliaita suhteessa kaikkeen siihen mitä vielä on opittavana.

Suuri osa kansasta etsii EU-ehdokasta joka – riippumatta iästä – pystyy poliittisesti kokemattomaan tapaan ajatella. Joku joka osaa puhua tutulla äänellä, vapaana tyhjistä sanoista. Minä kannatan Sokraten ajatusta siitä että ”todellista viisautta on tietää ettei tiedä mitään”, ja näen tämän terveenä lähtökohtana nöyrälle kasvulle EU-parlamentaarikon tehtävässä.

Patrick Wingren
EU-ehdokas, Rkp

Wingrenin vastaus Savolaiselle

Tausta:

Lähetin kirjoutukseni ”Wingrenin tehtävälista” Keski-Pohjanmaan yleisöosastoon 3.4.2009.

http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=111001&forum_id=12001&task=2

Matti Savolainen (Kokkolasta) kommentoi sitä omassa kirjoituksensa, julkaistu pari päivää myöhemmin:

http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=112561&forum_id=12001&task=2

Tässä minun vastaukseni Savolaisin kysymyksiin ja kommentoihin:

————————————

WINGRENIN VASTAUS SAVOLAISELLE

(lähetetty sanomalehti Keski-Pohjanmaahan huhtikuussa 2009)

Minun on vuorostani kommentoitava Matti Savolaisen minun tehtävälistaani koskeva kommentointia.

1) Nuuska. Savolainen luki ansiokseni senlaatuisen liberalismin, jota en tunne omakseni. En kannata ehdotonta vapautta, vaan vastuullista vapautta – niin yksilön omissa valinnoissa kuin taloudessakin.

Sitä vastoin Savolaisen alkoholia ja kannabista koskeva kysymys on täysin perusteltu ja odotettu. Ensin joitain tärkeitä eroja verrattaessa tuotteita: nuuska on vähemmän vahingollinen versio täsmälleen samasta tuotteesta, siis tupakasta, joka tekee nuuskakiellosta syvästi epäloogisen. Edelleen tupakka ei missään muodossa vaikuta mieleen tuskin enempää kuin suklaapatukka, kun taas alkoholin ja kannabiksen vaikutus mieleen on täysin toista luokkaa.

Alkoholilla on, hyvässä ja pahassa, selvä sosiaalinen funktio. Kannabiksen käyttäjä on taipuvainen kääntymään sisäänpäin, muuttumaan vähemmän sosiaaliseksi. Alkoholin väärinkäytön hinta taas on paljon korkeampi. Kannabiksen liikakäyttö koettelee ensikädessä yksilön omaa suhdetta ympäristöön, alkoholin väärinkäyttö tuhoaa usein sekä yksilön että ympäristön.

Nuuskakielto merkitsee sitä että siivilöidään hyttyset ja niellään kamelit. Kannabiksen kielto suhteessa alkoholiin on silloin enemmänkin sitä että hyväksytään kamelit ja diskvalifioidaan dromedaarit. Kannabiksen vapauttamisen hyöty ei minulle henkilökohtaisesti ole yhtä selkeä kuin nuuskan, ja eikä se sen vuoksi ole asia jota ajattelin kirjoittaa agendaani. Haluan valita siihen sellaista joka on sopusoinnussa syvän henkilökohtaisen vakaumukseni kanssa. Samalla haluan selkeästi sanoa, että minä, juuri niin kuin Savolainen olettaakin, periaatteessa koen kannabiskiellon epäjohdonmukaisena. Valittuna EU-parlamentaarikkona tulen äänestämään kannabiksen laillistamisen puolesta, mikäli asia tulee äänestykseen.

2) Merenkurkun liikenne. Tässä Savolainen yrittää kerätä halpoja kieli- ja vähemmistöpisteitä. Ehkä on aika sulkea karttalehdet Kokkolan ja Pietarsaaren Seudun puhelinluettelosta, avata Pohjois-Euroopan kartta, piirtää silta Vaasan ja Uumajan välille ja aktivoida aivosolut? Silta voisi olla hyödyksi suurelle osalle Suomen kansaa, eikä vähiten teollisuudelle. On tietysti mahdollista ajaa Tornion kautta, pääseehän Pekingiinkin autolla.

110.000 asukkaan Uumaja on yksi Ruotsin nopeimmin kasvavista kaupungeista ja siitä on tullut ikään kuin pohjoisen Ruotsin pääkaupunki. Se on Kokkolan naapurikaupunki, mutta yhteys on olematon juuri logistiikkaongelman vuoksi. Siltaa pitkin kokkolalaisilla olisi 240 km Uumajaan, sen sijaan että Tornion kautta matkaa kertyy 720 km. Tamperelaiset voisivat ajaa 350 km Uumajaan nykyisen 1 000 km:n sijaan. Mutta olkaa hyvä ja ajakaa ympäri, Savolainen, matka on yhtä pitkä sekä ruotsiksi että suomeksi.

3) Energia. Siinä että kaikki EU-ehdokkaat kannattavat uusiutuvaa energiaa, on Savolainen varmasti täysin oikeassa, mutta hänen pitäisi lukea tekstini hiukan tarkemmin. Onko hän täysin varma siitä että kaikki ehdokkaat vastustavat ydinvoimaa?

Patrick Wingren
EU-ehdokas, RKP

Nro 9: Integrointi ja loukkaamattomuus

Alkuperäinen versio: ”Nr 9: Intergrering och integritet”
Käännös: Terhikki Mäkelä
 

Maan rajat aukeavat, sekä aidosti humanitäärisessä hengessä että siksi koska EU kehottaa meitä tekemään niin. Tämä asettaa meidät tilanteeseen joka voi tuntua vieraalta.

Seitsemänkymmentä vuotta sitten kansakunnan loukkaamattomuutta uhattiin. Kansan vastauksen tuloksena olemme yhä itsenäisiä. Paljon siitä voimasta jota kansakunta silloin osoitti, suunnataan nykyisin ulkomaalaisvastaisiin virtauksiin, heijastetaan heihin jotka eivät muodosta mitään senkaltaista vaaraa. Talvisodan käyttö vipuvartena maahanmuuttokeskustelussa ei ole erityisen isänmaallista, lähinnä vain kunnioituksen puutetta kaikkia heitä kohtaan joita silloin koeteltiin.

Isänmaallinen kulttuuri joka on riittävän vahva, ei oikeastaan ole uhattuna integraation myötä – ääriviivojen tulee sitä vastoin näkyä selkeämmin kun jaamme hapen yhdessä muun maailman kanssa. Pitäisi olla itsestään selvää että voimme vaatia, että heidän jotka haluavat tulla osaksi Suomea tulee oppia komminikoimaan maan kielellä/kielillä, ja kunnioittaa meidän tapamme ajatella ja meillä säädettyjä lakeja – yhtä luonnollisesti kuin mahdollisuuden tarjoamisenkin pitää olla sitä.

Nr 9: Integrering och integritet

Landets gränser öppnas, både i sann humanitär anda och för att EU manar oss att göra så. Det här sätter oss i en situation som kan kännas ovan.

För sjuttio år sedan hotades nationens integritet. Som ett resultat av folkets svar är vi fortsättningsvis självständiga. Mycket av styrkan som nationen då visade utnyttjas idag i främlingsfientliga strömningar, projiceras på dem som inte utgör någon sådan fara. Att använda vinterkriget som hävstång i invandrardebatten är inte särskilt patriotiskt, mest bara respektlöst mot alla dem som drabbades då.

En fosterländsk kultur som är tillräckligt stark är egentligen inte hotad av integrering – konturerna borde tvärtom framträda tydligare när vi delar syre med resten av världen. Att kunna säga klart ut att de som vill bli en del av Finland borde lära sig kommunicera på landets språk och respektera vårt sätt att tänka och lagstifta borde vara en självklarhet – lika naturligt som det bör vara att erbjuda den möjligheten.

Nro 10: Käskysana

Alkuperäinen versio: ”Nr 10: Budorden”
Käännös: Terhikki Mäkelä
 

Viime syksynä luin Raamatun läpi jae jakeelta. Yksi asia kerrallaan toimii hyvin minulle, joten antauduin tähän projektiin – ja kahlasin sen läpi :)

Täytyy tunnustaa että Mooseksen kirjojen sukuluettelot eivät olleet erityisen innostavia. On myös myönnettävä, että jännitysperspektiivistä katsottuna teos on aika epäonnistunut. Päähenkilö esitellään kirjan viimeisessä neljänneksessä ja hän kuolee muutaman vähäpätöisen sivun jälkeen. Sitten sama todetaan kolme kertaa peräkkäin ja loppukirja on tapahtuneen arviointia.

Ei siis mikään #1 best-seller kioskeihin. Kuitenkin ajaton, ja niin syvä, etten koskaan tule ymmärtämään sitä läpikotaisin.

Viittamme hyvin usein kymmeneen käskyyn. On totta että voi näyttää siltä että odotetaan pahinta. Vain kaksi niistä kehottaa johonkin, kahdeksan muuta alkavat sanalla: ”Älä…”

Kun vaihdoin näkökulmaa, asiasta tuli minulle todella kiinnostava.

Sieltä ei löydy yhtään kehotusta vihaamiseen, syrjintään, epäluuloon, erityiskohteluun, vain omasta itsestä välittämiseen. Mikään käskyistä ei ohjaa välinpitämättömyyteen ja passiivisuuteen. Kaikki lähtevät siitä että ihminen tuntee, haluaa, uskaltaa, onnistuu ja epäonnistuu. Vaikka teksti voi tuntua vanhalta tänään, sen läpi loistaa vanhemman huolenpito ja se tekee kivitaulusta valoisan, lämpimän. Joku välittää.

Elämäntilanteemme eivät ole samanlaisia. Ihminen on aina joutunut painiskelemaan itsensä kanssa, halusi hän sitä tai ei. Vaihtoehto on kauhea – että otettaisiin pois ihmisen oikeus ajatella itse, voida valita. Fyysinen, henkinen, hengellinen tai yhteiskunnallinen lobotomia ei ole vastaus. Tuntuu turvalliselta saada taustatukea tuhatvuotisesta viisaudesta – yleensäkin kaikista suurista uskonnoista, ja erityisesti minun syyslukemistostani.

Nr 10: Budorden

I höst läste jag igenom bibeln från pärm till pärm. En sak i taget fungerar bra för mig, så jag gav mig på det projektet – och kom igenom :)

Måste erkänna att det inte var särskilt stimulerande under släktutredningarna i Moseböckerna. Bör också medges att ur spänningssynpunkt så är upplägget ganska misslyckat. Huvudpersonen introduceras i sista fjärdedelen av boken, och dör efter några futtiga sidor. Sen konstateras det här tre gånger till, och utvärderas i resten av böckerna.

Ingen #1 best-seller för kioskerna, alltså. Ändå tidlös, med ett djup som jag aldrig någonsin kommer att förstå helt och fullt.

Vi hänvisar ganska ofta till de tio budorden. Det är sant att de kan tyckas utgå från det värsta. Bara två av dem uppmanar till något, de åtta andra börjar med ”Du skall inte…”

För mig blev det intressant på riktigt när jag vände på resonemanget.

Det finns inga uppmaningar att hata, diskriminera, misstro, särbehandla, bry sig enbart om sig själv. Inga budord fostrar till likgiltighet och passivitet. Alla utgår från att människan känner, vill, vågar, lyckas och misslyckas. Även om texten kan verka gammal idag så lyser föräldraomsorgen igenom och gör stentavlornas bud ljusa, varma. Nån bryr sig.

Vi är inte i en unik situation. Människan har alltid haft sig själv att brottas med, vare sig hon vill eller inte. Alternativet är ohyggligt – att frånta människan rätten att tänka själv, att kunna välja. Fysisk, själslig, andlig eller samhällelig lobotomi är inte svaret. Det känns tryggt att ha backup i tusenårig visdom – i alla stora religioner i allmänhet, och i min höstläsning i synnerhet.

Nro 11: Patrickien voima

Alkuperäinen versio: ”Nr 11: The Power of Patricks”
Käännös: Terhikki Mäkelä
 

Eräällä parhaista ystävistäni on sama etunimi kuin minulla.

Se on hupaisaa, koska me olemme niin valtavan erilaisia. Jos otetaan Patrick nro 1 ja Patrick nro 2 ja heidät heitetään molemmat sulatusuuniin ja muotoillaan siitä yksi Patrick, uskon että tulos hipoisi täydellistä Patrickia.

Me jaamme paljon, kuulumme yhteen. Emme ensikädessä puhuttelunimen tai kielen, vaan syvään yhteisymmärrykseen perustuen. Tässä piilee se mikä on tärkeää. Muusta ajattelemme, että se muotoilee toisesta sen ainutlaatuisen persoonan joka hän on, samalla kun me itse emme koskaan voisi olla toistemme kaltaisia.

Aivan loistava esimerkki siitä mitä ihmisten välinen yhteys pitää sisällään.

Tärkeintä on ehkä juuri se että jos vain toinen meistä olisi olemassa, olisi sulatusuunin tulos hyvin epäselvä, vailla luonnetta. Me tarvitsemme äärimmäisyyksiin venyvän jännevälin jolla arvostamme toisiamme – me-jotka-olemme-etunimeltämme-Patrick, ja Suomessa kansana.

Nr 11: the Power of Patricks

En av mina bästa vänner har samma förnamn som jag.

Det är lustigt, för vi är så väldigt olika. Om man tog Patrick nr 1 och Patrick nr 2 och kastade oss i en smältdegel och formade en Patrick av oss båda, så tror jag resultatet skulle bli snudd på en idealisk Patrick.

Vi delar mycket, hör ihop. Inte i första hand via tilltalsnamn eller språk, utan genom underliggande samförstånd. Det som är viktigt finns där. Det andra uppskattar vi hos varandra för att det formar den andre till den unika person han är, samtidigt som vi själva aldrig kunde vara varandra.

Ett alldeles underbart exempel på vad mellanmänsklighet innebär. 

Viktigast är kanske just det att om bara en av oss fanns så skulle resultatet i smältdegeln vara mycket diffust, karaktärslöst. Vi behöver en spännvidd av ytterligheter som uppskattar varandra – både i fallet vi-som-heter-Patrick-i-förnamn, och i Finland som nation.

Nro 12: Genderismi

Alkuperäinen versio: ”Nr 12: Genderism”
Käännös: Terhikki Mäkelä
 

Olen yhtä väsynyt naisten epäoikeudenmukaiseen kohteluun kuin sokeaan feminismiinkin. Sen enempää naiset kuin miehetkään eivät ole heikkoja, vaikka toinen sukupuoli niin väittäisikin. Olemme samanarvoisia ja yhdessä vahvoja.

Miehen historia on samalla hyvin paskamainen, sortoa ja hyväksikäyttöä, Luoja ties mitä muuta. Nainen on – viimeaikoihin asti – ollut vastaanottava osapuoli. Irtipäässeen heilurin voimalla on nyt kaikki kääntynyt väkivaltaisesti toiseen ääripäähän. En itse ymmärrä, miksi minun pitäisi automaattisesti tulla hylätyksi suomenruotsalaisena, siviilipalvelusmiehenä, vapaakirkollisena, tai tässä tapauksessa – miehenä.

Naiset ja miehet ovat erilaisia ja samalla vaistomaisesti kiinnostuneita toisiinsa tutustumisesta – lähtökohta ei voisi olla juurikaan parempi kuin se on. Sitten se, että me toisinaan käsittelemme tätä tilannetta niin ennenkuulumattoman väärin, on traagista. Emme kuitenkaan täysin onnistu tuhoamaan perusajatusta.

Toisen ahdisteleminen ei ole koskaan ok. Ei, oli sitten kysymys sukupuolesta, seksuaalisuudesta, etnisestä taustasta, kielestä tai uskosta. Haluaisin nähdä sukupuolisyrjinnästä käytävän keskustelun laajenevan koskemaan syrjintää sen kaikissa muodoissa.

Yhteiskunnan epäoikeudenmukaisuudet tulee lopettaa. Tähän kuuluu, listan kärkipäässä, samasta työstä maksettava palkka. Se, että naiset nostavat matalampaa palkkaa kuin miehet on minusta täysin käsittämätöntä.

Tähän sisältyy myös suuri määrä perinnäistä ajattelua siitä miten/missä/miksi naisten ja miesten tulee käyttäytyä tietyllä tavalla – parisuhteessa, perheessä, yhteisössä, julkisuudessa. Kaikki tämä voi muuttua jos uskalletaan kohdata toisemme ihmisinä, jos sinä ja minä kohtaamme toisemme sen sijaan että ”me” suhtaudumme ”heihin”. Loppu – kaikki keskustelu feminismistä ja sovinismista – on itse asiassa paljon vähemmän tärkeää. Tai ainakin paljon vähemmän arvoista.

Nr 12: Genderism

Jag är lika trött på orättvis behandling av kvinnor som på blind feminism. Varken kvinnor eller män är svaga, hur mycket det ena könet än vill hävda sig självt. Vi är likvärdiga, och starka tillsammans.

Samtidigt har mannen faktiskt en riktig skithistoria, förtryck och utnyttjande och Gud vet vad. Kvinnan har – fram till relativt nyligen – varit mottagande part. Med styrkan i den pendel som lösgörs svänger allt våldsamt över till andra sidan. Själv förstår jag inte hur jag automatiskt borde förkastas för att jag är finlandssvensk, civiltjänstgörare, frikyrklig, eller som i det aktuella fallet – för att jag är man.

Kvinnor och män är olika, och samtidigt instinktivt intresserade av att lära känna varandra – utgångsläget kan inte bli mycket bättre än så. Sen, att vi ibland hanterar den här situationen så oerhört fel, är tragiskt. Ändå lyckas vi inte helt nolla själva grundtanken.

Att trakassera nån är aldrig ok. Inte vare sig det gäller kön, sexualitet, etnisk härkomst, språk eller tro. Själv skulle jag vilja se diskussionen lyfta från könsproblematik till problemet med diskriminering i alla dess former.

Orättvisorna i samhället måste få ett slut. Hit hör, högt uppe på listan, lönesättning av likadant arbete. Att kvinnor lyfter lägre lön än män är för mig helt ofattbart.

Hit hör också en massa nedärvda funderingar om hur/var/varför kvinnor och män ska bete sig på ett visst sätt – i parförhållandet, i familjen, i gemenskapen, offentligt. Allt det här kan ändras om vi vågar möta varandra som människor, om du och jag möter varandra i stället för att ’vi’ förhåller oss till ’dem’. Resten – all debatt om feminism och chauvinism – är egentligen mycket mindre viktig. Eller åtminstone mycket mindre värd.

Patrix Inbox

wingren_001_bw
I EU kan jag bära väljarnas röster på två olika sätt:               

  1. Genom aktivt röstande i förslag som läggs fram i parlamentet. För att få en bra bild av mina värderingar kan man läsa min bloggkolumn 25 saker, en serie små inlägg där jag försöker spegla det jag står för så tydligt som möjligt.
      
    Hit hör t.ex. energifrågan som jag har listat på min agenda. Den är samtidigt är en central fråga för EU. Här kan jag påverka som enskild parlamentariker, i en grupp av människor som vill uppnå samma sak.
        
  2. Genom att komma med nya idéer, eller peka på det som brister i de direktiv som redan utfärdats av EU.
      
    Mina två andra punkter på agendan – upphävandet av snusförbudet, och kvarkentrafiken – är just sådana.

Jag behöver er hjälp.

Skriv vad som irriterar er med EU, sånt ni tycker är viktigt med EU, det ni vill att EU ska se. Min kandidatur är ingen solokörning, utan ett sätt att ge folket en röst. Jag behöver diskussionen och samtalet för att bli klar och tydlig i mina åsikter, så kör på – det virtuella torget är öppet! :)

och jo – man kan skriva under signatur om man vill ;)

Hälsn. Pati

[slider title=”Suomeksi ” type=”suomeksi” nbstyle=”padding-top:100px;”]Voin olla EU:ssa äänestäjien äänenä kahdella tavalla:     

  1. Olemalla aktiivinen äänestettäessä parlamentin ehdotuksista. Arvoistani saa hyvän kuvan lukemalla blogi-kolumnini ’25 asiaa’, sarjan lyhyitä puheenvuoroja, joiden kautta pyrin peilaamaan ajatuksiani niin selkeästi kuin mahdollista.Tähän sarjaan kuuluu esim. energiakysymys, jonka olen ottanut mukaan agendaani. Samalla se on yksi EU:n keskeisistä kysymyksistä. Tässä voin olla vaikuttamassa yksittäisenä parlamentaarikkona, ryhmän jäsenenä, joka yhdessä saavuttaa tavoitteensa.
  2. Tulemalla mukaan uusien ideoiden kanssa, tai osoittamalla ne puutteet, joita EU:ssa laadituissa direktiiveissä on.Agendani kaksi muuta kohtaa – nuuskakiellon kumoaminen ja merenkurkun liikennekysymys – ovat juuri sellaisia.

Tarvitsen teidän apuanne.

Kirjoita, mikä ärsyttää EU:ssa, mitä pidätte tärkeänä EU:ssa, mitä EU:n tulisi huomioida. Ehdokkuuteni ei ole sooloilua vaan yksi keino antaa kansalle ääni. Tarvitsen väittelyä ja keskustelua ollakseni selkeä ja selväsanainen mielipiteissäni, joten anna palaa – virtuaalitori on auki!:)

ai niin – voit halutessasi kirjoittaa anonyyminä ;)

Terveisin Pati
[/slider]

Nr 13: Tro Hopp Kärlek

(Ursprungligen publicerad på www.bloggen.fi/pati den 24.12.2008)

Något av det vackraste i bibeln är att så många centrala personer var såna som annars inte räknas. Som skulle bli sist valda i lagindelningen på gymnastiktimmen.

— Abraham och Sara kunde inte få barn. De blev föräldrar till Israels folk.

— Moses, vars ord ’kom trögt och tveksamt’, blev karismatisk ledare för uttåget ur Egypten.

— Jona vägrade envist att gå till Nineve förrän den lilla incidenten med valen. Sen blev han dessutom sur när hans profetia inte gick i kraft eftersom Gud förlät staden och inte längre ville jämna den med marken.

— De mest kända lärjungarna, de som senare skulle bära kyrkan vidare som apostlar, var fiskare och en hatad tulltjänsteman.

— Saulus, den svartvitt nitiske förföljaren av de kristna, blev Paulus, andlig fader för dem han tidigare försökt utrota.

 
Och så Jesus, då. Född av vanliga jordnära människor som dessutom inte fick en anständig plats att övernatta på utan fick söka sig till ett stall. Herdarna från ängarna fick göra det första stadsbesöket hos riket inte av denna världen.

Mycket low-budget. Skulle Josef och Maria ha vetat att vår tideräkning skulle komma att starta från födseln skulle de nog ha fått ännu större ribbskräck. Nu fixade det sig bra, sonen fick 30 år som timmerman och sen några explosiva år som förändrade världen, runt omkring och inom. 

Sensmoral? Kanske att inte vara behöva vara perfekt, att få vara rädd, att ändå våga växa med uppgiften. Att tro, hoppas och älska.

Nro 13: Usko Toivo Rakkaus

Alkuperäinen versio: ”Tro Hopp Kärlek” (www.bloggen.fi/pati 24.12.2008)
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Kauneinta Raamatussa lienee se, miten monet sen keskeisistä henkilöistä olivat sellaisia joita muut eivät pitäneen minään. Kun jumppatunnilla valitaan jäseniä joukkueisiin, nämä henkilöt olisivat tulleet valituiksi viimeisinä.

— Aabraham ja Saara eivät voineet saada lasta. He tulivat vanhemmiksi Israelin kansalle.

— Mooseksesta, jolla oli ”kankea puhe ja hidas kieli”, tuli karismaattinen kansanjohtaja, joka johdatti Israelin kansan pois Egyptistä.

— Joona kieltäytyi itsepäisesti menemästä Niiniveen ennen pikku tapausta valaan kanssa. Kun sitten Jumala armahti kaupunkia eikä enää halunnut hävittää sitä maan tasalle, Joona poltti päreensä, koska hänen profetiansa ei käynytkään toteen.

— Suurin osa tunnetuista opetuslapsista, he, joista myöhemmin tuli kirkon eteenpäin viejiä apostoleina, olivat kalastajia ja lisäksi yksi vihattu tullimies.

— Sauluksesta, mustavalkoisesta, virkaintoisesta kristittyjen jahtaajasta tuli Paavali, hengellinen isä heille joita hän aiemmin pyrki tuhomaan.

Ja niin, sitten Jeesus. Syntyi tavallisista maanläheisistä ihmisistä jotka sitä paitsi eivät löytäneet kunniallista yöpaikkaa, vaan joutuivat etsiytymään yöksi talliin. Tämän kuninkaallisen luo ensimmäiselle valtiovierailulle tulivat kedon paimenet, kuninkaallisen, joka ei ole tästä maailmasta.

Hyvin heikkotasoista! Jos Joosef ja Maria olisivat voineet tietää, että ajanlasku aloitettaisiin tästä syntymästä, he olisivat todennäköisesti kiljuneet riemusta. Nyt kaikki sujui hyvin, poika saavutti 30 vuoden iän timpurina ja eli sen jälkeen muutaman räjähdysherkän vuoden – vuoden, jotka muuttivat maailman sekä ulkoisesti että sisäisesti.

Opetus? Ehkä se, että ei tarvitse olla täydellinen, että saa olla pelokas, että kuitenkin saa uskaltaa kasvaa tehtävässään. Uskoa, toivoa ja rakastaa.

Nro 14: Löydetty syyllinen

Alkuperäinen versio: ”Nr 14: Funnen skyldig”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Olen kasvanut protestanttisessa yhteiskunnassa, ja kulkenut ympäriinsä huonon omantunnon kanssa. Kaikkialle.

Nyt ajan henki on toinen. Auktoriteettien voima on asteittain kadonnut. Ihmiset eivät automaattisesti hyväksy että kirkolla, poliitikoilla, opettajilla, ekonomeilla ja filosofeilla välttämättä olisi oikea vastaus kaikkeen.

Reaktio muistuttaa heilurista, joka on ollut tiukasti kiinnitetty toiseen kellotapulin reunaan monien vuosien ajan – yhtäkkiä se päästetään irti ja se heilahtaa toiseen äärimmäisyyteen – Minä Minä Minä. Nyt me itse olemme elämämme keskipisteenä, ja syystä ja syyllisyydestä on tullut tabu – jotain, minkä kanssa on oltava sujut voidaksemme olla omia itsejämme.

— Ehkä termit ovat loppuun käytettyjä, ehkä meidän pitäisi löytää merkitykseltään kokonaan uusi sana. Halusimmepa sitä kuinka paljon tahansa, itse peruskysymys ei katoa minnekään. Se on löydetty ja tullaan löytämään kaiken olemassaolon olennaisena osana. Kyse on vastuusta. —

Fortumin johdon ympärillä tuulee, matalasuhdanne koettelee meitä rankasti. Me vaikutamme ja olemme osallisia – sekä silloin kun olemme hiljaa kuin silloinkin kun annamme vaaleissa luottamuksemme poliitikoille jotka antavat asioiden mennä niin kuin ne nyt menevät. On niin helppoa, niin kuin menneinä aikoina Egyptissä, ratsastaa hyvinvoinnin tietä ne seitsemän hyvää vuotta. Mutta kasvu – väestön määrässä, rikkaudessa, energiavaroissa jne. – ei voi jatkua ikuisesti, ja sen me tiedämme varsin hyvin: koko maailmanhistoria osoittaa että elämä tasapainottaa itse itsensä.

Siksi ei ole oikein että me, kun ne seitsemän laihaa vuotta kolkuttavat ovella, levitämme kätemme ja sanomme, ettei meillä ollut aavistustakaan. Se ei ehdottomasti ole ok ekonomeilta, poliitikoilta, pankinjohtajilta, mutta ei myöskään ihmisiltä kaupungin kaduilla. Syntipukin metsästyksellä on suuntansa: ‘Se on USA joka tämän aiheutti’, ‘se on EU’… guess what? Se on ihminen joka antoi tämän tapahtua – sinä ja minä.

Se mikä ajoi minut Pietarsaaren torille 5. joulukuuta 2008, oli turhautuminen, oikeudentunto ja huono omatunto. Pietarsaaren seudulla nuuskakieltoa ei ole koskaan kunnioitettu. Se on laitettu samaan kategoriaan kuin esimerkiksi pyöräilykypärän käyttöpakko – jotain, minkä kanssa voi elää, mutta joka ei sen kummemmin vaikuta päivittäiseen elämään.

Tämän näkemyksen jakaa todellakin suurin osa kaupungin viranomaisina työskentelevistä, koska kieltoa on ilmeisestikin katsottu läpi sormien. Jos halutaan olla tuomitsevia, ovat poliisit, tullimiehet ja muu oikeuslaitos sulkeneet silmänsä, koska siihen ei ole aiemmin puututtu. Myös se, että olemme ostaneet nuuskaa tuomittujen väylien kautta on tehnyt laittomuuden jatkumisen mahdolliseksi.

— Valtio on kriminalisoinut nuuskakaupan, ja meidän pitäisi liittyä heihin – JOS lainsäädännön merkitys nähdään sellaisena. —

Me olemme syyllisiä. Ei ole että heti osoitetaan sormella ja sitten pestään kädet asiasta kun nuuskanhankkijat jäävät kiinni. Olen ollut osa systeemiä joka aiheutti sen, että tuomiot voivat olla niin kovia, koska en protestoinut aikaisemmin.

Haluan tehdä jotain asian eteen. Viedä sen energian, jonka sain nähdä Pietarsaaren torilla aina Brysseliin asti, jotta valkenisi se päivä jolloin lainsäätäjät tulisivat tietoiseksi siitä että he eivät voi tuomita joitain yksittäisiä ihmisiä yleisen uneliaisuutemme vuoksi – oli kyse sitten nuuskasta tai yhteiskunnasta laajemmin.

Nr 14: Funnen skyldig

Jag har växt upp i ett protestantiskt samhälle, och har gått omkring med dåligt samvete. Över allt.

Nu är tidsandan en annan. Auktoriteternas makt har gradvis försvunnit. Människorna accepterar inte automatiskt att kyrkan, politiker, lärare, ekonomer och filosofer sitter inne med självklara sanningar.

Reaktionen påminner om en pendel som varit hårt åtstramad i ena kanten av en klockstapel under många år – plötsligt släpps den fri, och vi svingas mot den andra ytterligheten – Jag Jag Jag. Nu är vi själva i centrum för vårt liv, och skuld och skyldighet har blivit tabu – något vi måste bli kvitt för att bli oss själva.

— Kanske är termerna utnötta, kanske vi borde hitta helt nya ord för fenomenet . Hur mycket vi än vill så försvinner själva grundfrågan inte. Den har funnits, och kommer att finnas, som en väsentlig del av all samexistens. Det handlar om ansvar. —

Fortums ledning är i blåsväder, lågkonjunkturen drabbar oss hårt. Vi påverkar och är delaktiga – både när vi är tysta och när vi väljer förtroendevalda politiker som låter det gå som det går nu. Det är så lätt att, som i forna tiders Egypten, rida med på välfärdsvågen genom de sju goda åren. Men tillväxt – befolkningsmängd, rikedom, energiresurser etc. – kan bara inte öka hela tiden, och det vet vi mycket väl: hela världshistorien visar att tillvaron korrigerar sig självt.

Därför är det inte rätt att vi, när de sju magra åren knackar på dörren, slår ut med händerna och säger att vi inget visste. Det är definitivt inte ok för ekonomer, politiker, bankchefer, men det är inte heller ok för människan på stadens gator. Jakten på syndabockar inleds direkt: ’Det är USA som ställer till det’, ’det är EU’… guess what? Det är människan som låter det här hända – du och jag.

Det som drev mig till torget i Jakobstad den 5 december 2008 var frustration, rättskänsla, och dåligt samvete. I jakobstadstrakten har snusförbudet aldrig vunnit respekt. Det har placerats i samma kategori som t.ex. lagen om obligatorisk användning av cykelhjälm – nåt man kan leva med, men som inte i större utsträckning påverkar ens dagliga liv.

Det synsättet delas troligen av största delen av de anställda vid de officiella myndigheterna i staden, eftersom man så uppenbart sett mellan fingrarna. Vill man vara fördömande så har poliser, tulltjänstemän och övrigt rättsväsende försummat sin plikt eftersom de inte ingrep tidigare. Likaså har vi som köpt snus via de dömdas kanaler sett till att olagligheten kunde fortsätta.

— Staten har kriminaliserat handeln med snus, och vi borde ha fogat oss i det – OM man ser ett egenvärde i själva lagstiftningen som sådan. —

Vi är skyldiga. Det är inte rätt att plötsligt peka finger och två sina händer när snusleverantörer åker fast. Jag har varit en del av det system som gjort att domarna kunnat bli så pass hårda, eftersom jag inte protesterat tidigare.

Jag vill göra nånting åt det här. Bära den energi som jag såg på Jakobstads torg ända till Bryssel, för att fightas för den dag när lagstiftningen blir vettig nog att inte kunna döma några enstaka människor för vårt allmänna sjusovande – vare sig i snusfrågan eller i samhället i stort.

Kieltä ja rautalankaa

Alkuperäinen versio: ’Språk och ståltråd’
Käännös: Terhikki Mäkelä
 

Elämä on joskus yllättävän kyynistä. Joitain päivien sen jälkeen kun kirjoitin tekstin monikielisyyden voimasta, minua tölväistiin suomenruotsalaisuudesta kaksi kertaa vuorokauden aikana.

Viesti oli suurelta osin yhtenevä. ”He ovat hurreja, parempaa väkeä, rannikonruotsalaisia, uskovat olevansa niin pahuksen hyviä. Mikseivät he voi puhua suomea niin kuin tavallinen kansa?” Jotakuinkin näin. Toinen mumisten viereisessä pöydässä, toinen kiljuen blogimuurin anonymiteetin suojassa. Kumpikin yhtä happamia, sisäänpäin kääntyneitä.

Elämäntarkoitukseni ei voi olla se, että yritän osoittaa miten vähän olen parempi, miten minun on vaikeaa olla enää paljoa tavallisempi kuin olen tällaisenani. Jos joku ei halua ymmärtää, en voi häntä siihen pakottaa.

On vain yksi asia jota ihmettelen: Jos se uni joka nousee hämärästä voisi olla totta, jos kaikki erityisen epätavalliset ihmiset voisivat kerralla kadota –  kaikki ruotsinkieliset, homot, vegaanit, somalit, siviilipalveluksen suorittajat, ympäristöaktivistit, akateemikot, adventistit, vasenkätiset – ketä jäisi jäljelle jännittämään rautalankaa ympyräksi? Jos se joka puristetaan ahtaalle lopulta perääntyy, mihin jää sortajien joukko? Harhailemaan autiolla ja karulla kentällä, vihdoinkin vapaana, hyvin samankaltaisina, ja olematta mitään.

Tarvitsemme toisiamme jopa vihaan. Kuinka loputtoman paljon enemmän tarvitsemmekaan toisiamme voidaksemme rakastaa?

Språk och ståltråd

Livet är överraskande cyniskt ibland. Några dagar efter att jag skrivit texten om styrkan i flerspråkigheten så stötte jag på svenskfienlighet två gånger inom ett dygn.

Budskapet var i stort sett detsamma. ’De där hurrina, bättre folket, strandsvenskarna, tror dom är så jävla bra. Varför kan de inte tala finska som vanligt folk’? Ungefär så. Den ene muttrande vid bordet bredvid, den andra skrikande bakom bloggmurens anonymitet. Båda lika bittra, inåtgrävande.

Det kan inte vara min livsuppgift att försöka förklara hur lite jag är bättre, hur svårt jag har att bli så mycket vanligare än så här. Vill någon inte förstå så kan jag inte tvinga dem.

Det är bara en sak jag undrar över: Om den dröm som mässades fram i dunklet kunde bli sann, om alla synnerligen ovanliga människor på en gång skulle försvinna – alla svensktalande, bögar, veganer, somalier, civiltjänstgörare, miljöaktivister, akademiker, adventister, vänsterhänta – vem skulle då bli kvar att spänna ståltråden kring? Om det som kläms åt till sist ger vika, var lämnar det den förtryckande flocken? Irrande på ett ödsligt och kargt fält, äntligen fria, mycket likadana, och inga alls.

Till och med för att hata behöver vi andra. Hur oändligt mycket mera ska vi då inte behöva varandra för att kunna älska?

Nro 15: Kieli rajoittaa ja vapauttaa

Alkuperäinen versio: ’Nr 15: Språken begränsar och befriar’
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Minun käy sääliksi niitä jotka eivät saa puhua ja kirjoittaa omaa äidinkieltään yhteiskunnassa jossa elävät.

Monilla suomenkielisistä ystävistäni on vaikeuksia löytää oikeat sanat kun he ovat hyvin vihaisia tai iloisia, ja sama koskee minua niin suomen- kuin englanninkieltä käyttäessäni. Selkäytimessä oleva kieli tulee esiin kuin iskettäessä polvilumpion refleksipisteeseen. Suorana luontevana ja itsestään selvänä.

Olen kuitenkin vakuuttunut siitä että arvostukset eivät ole kiinni kielestä. Minun perustavanlaatuinen persoonallisuuteni ei muuta muotoaan puhuessani toista kieltä, ei edes vaikeissa tilanteissa jolloin suomenkielen äärettömän monet erilaiset päätteet haastavat minua, ruotsinkielisen pohjanmaan asukasta. Joskus se sujuu helpommin, joskus se tuntuu turhauttavalta. Tärkeintä on kuitenkin että ihmiset eivät ainoastaan puhuvat keskenään, vaan uskaltavat keskustella.

Olen lumoutunut siitä että yhdessä maassa voidaan puhua useita eri kieliä ja samalla liittyä yhteen jonkun sellaisen kautta joka on sanojen ulkopuolella. Tunnen erityistä yhteenkuuluvuutta useiden suomenkielisten ystävien kanssa – juuri siksi että olemme maanmiehiä, naapureita, muusikkoja joiden kanssa työskentelen, työtovereita.

Ilmaisen itseäni parhaiten ruotsiksi. Ehkä juuri siksi koen tärkeäksi puhua toista kieltä. Ajatukselle tulee terveellistä painoarvoa, koska kielelliset rajoitukseni tekevät tärkeäksi sen että minulla on jotain sanottavaa.

Jos karsimme ja harvennamme suomalaista kielten rikkautta, silvomme samalla itsemme.
Meitä pitää koossa inhimillisyys, ja äidinkielen juurien pitää voida löytää ravintonsa kansanmullasta. Se tekee meistä paljon suurempia kuin mitä meistä voi tulla yksikielisen oman käden kautta.

Nr 15: Språken begränsar och befriar

Jag tycker synd om dem som inte får tala och skriva sitt modersmål i det samhälle de lever i.

Många av mina finskspråkiga vänner har svårt att hitta svenska ord när de är riktigt arga eller glada, och samma gäller för mig i både finskan och engelskan. Det språk man har i ryggmärgen kommer ut, som i ett reflexslag under knäskålen. Direkt, otvunget och självklart.

Ändå är jag övertygad om att värderingar inte sitter i språket i sig. Min grundläggande personlighet växlar inte form under ett samtal på andra språk, inte ens under svåra situationer där finskans oändligt många olika ändelser utmanar mig som svenskspråkig österbottning. Ibland går det lättare, ibland känns det frustrerande. Det viktigaste är ändå att man inte bara talar till varandra, utan vågar samtala.

Jag är fascinerad av att ett land kan ha flera olika språk och samtidigt förenas av någonting bortom orden. Jag känner en speciell samhörighet med flera finskspråkiga vänner – just för att vi är landsfränder, grannar, medmusiker, arbetskamrater. 

Jag uttrycker mig bäst på svenska. Kanske just därför känns det viktigt för mig att tala andra språk. Tanken får en hälsosam accent, eftersom min språkliga begränsning gör det viktigt att ha något att säga.

Om vi ansar och gallrar i den finländska språkrikedomen så stympar vi oss själva.
Vi hålls samman av det mellanmänskliga, och modersmålens rötter måste kunna hämta sin näring ur själva folkmyllan. Det gör oss mycket större än vi kan bli på enspråkigt egen hand.

Wingrenin tehtävälista

(Mielipidekirjoitus lähetetty Österbottens Tidningiin , Vasabladetiin och Syd-Österbotteniin 2 huhtikuuta 2009)

Uskon, että yksikin ihminen voi vaikuttaa. Ei ensisijaisesti yksin, mutta monien äänten kantajana. Siksi annan tässä kolme konkreettista asiaa joiden suhteen ryhdyn toimenpiteisiin EU-parlamentaarikkona:

1) Nuuskakielto. Tämä on ristiriidassa sen perusajatuksen kanssa, että kansalaisilla tulee olla vapaa tahto ja unionissa vapaa kauppa. Se pitää vähemmän vaarallisen nikotiinituotteen pois markkinoilta, savukkeiden eduksi. Kielto on epälooginen, epäoikeudenmukainen ja terveydelle vaarallinen.

2) Merenkurkun liikenne. EU:n myötä tärkeä yhteys Suomen länsirannikon ja Ruotsin itärannikon välillä kuoli. Ahvenanmaan kautta kulkeva Tax-free-liikenne on poikkeus joka pitää tasapainottaa Vaasan ympäristössä. Joko on rakennettava silta tai tukeuduttava lauttaliikenteeseen. Minä pidän siltaa parempana vaihtoehtona, koska se muistuttaa vähemmän tekohengitystä. Kummassakin tapauksessa rahoituksen pitää tulla EU:lta, jos unioni vakavissaan seisoo ”yhden alueen Eurooppa”-ajatuksen takana.

3) Energia. Uskon uusiutuvien lähteiden käyttöön energiantuotannossa. Kierrätys kuulostaa paremmalta kuin roskaaminen – erityisesti silloin kun kyse radioaktiivisesta jätteestä, josta meidän jälkeemme tulevat kantavat vastuun satojatuhansia vuosia. Meidän on ehdottomasti käytettävä energiaa säästeliäämmin,  ja tähän EU:n pitää tulla mukaan paremmilla aloitteilla, kuin hehkulamppujen kieltämisellä – se laskee lämpötiloja suomalaisten kodeissa.

Patrick Wingren
EU-ehdokas, Rkp

Wingrens att-göra-lista

(Insändare skickad till Österbottens Tidning, Vasabladet och Syd-Österbotten den 2 april 2009.)

Jag tror att en enda person kan påverka. Inte i första hand ensam, utan som bärare av mångas röster. Därför ger jag här tre konkreta saker jag vill åtgärda som EU-parlamentariker:

1) Snusförbudet. Det går emot grundtanken om medborgarnas fria val och unionens fria handel. Det håller en nikotinprodukt som är mindre skadlig borta från marknaden, till fördel för cigaretterna. Förbudet är ologiskt, orättvist och skadligt för folkhälsan.

2) Kvarkentrafiken. Den viktiga kontakten mellan Österbotten och Västerbotten dog när vi gick med i EU. Tax-free via Åland är ett undantag som måste balanseras i vår region. Antingen byggs en bro eller så stöds färjtrafiken. Jag föredrar bron, eftersom den påminner mindre om konstgjord andning. I båda fallen bör finansiering komma från EU, om unionen på allvar ska kunna stå bakom sin ambition om ”ett regionernas Europa”.

3) Energin. Jag tror på energi från förnyelsebara källor. Återanvändning låter bättre än skräp – särskilt radioaktivt avfall, som våra efterlevande får dras med i hundratusentals år. Vi borde absolut hushålla bättre med energin, och där måste EU komma med bättre förslag än att förbjuda glödlampor och sänka temperaturen i de finländska hemmen.

Patrick Wingren
EU-kandidat för Sfp

Mitä nuuska painaa?

Alkuperäinen versio: ’Vad väger snus?’
Käännös: Terhikki Mäkelä
 

Siitä asti kun aktivoiduin nuuskakysymyksessä, minä (ja muut nuuska-aktivistit) olen saanut toistuvasti kritiikkiä: miksi sitoutua juuri tähän, kun on paljon muutakin joka on tärkeämpää.

Haluan edelleen ottaa kritiikin vastaan samalla tavoin kuin torilla 5. joulukuuta 2008 vastasin samana päivänä ÖT:ssä julkaistuun kolumniin.

  1. Muiden ihmisten asioiden tärkeysjärjestyksen määritteleminen on holhousta, samassa hengessä kuin nuuskakielto.
     
  2. Kukaan ei estä sitä etteivätkö kriitikot itse voisi nousta esiin niiden asioiden kanssa, joille he ovat syttyneet. Torin portaikko on yleensä vapaana ja megafonin voi tarvittaessa lainata minulta.

Vad väger snus?

Ända sen jag aktiverade mig i snusfrågan har jag (och andra snusaktivister) fått återkommande kritik: varför engagera sig i just det här, när det finns så mycket annat som är viktigare?

Jag vill fortfarande bemöta den kritiken på samma sätt som jag på torget den 5 december 2008 bemötte ÖT:s kolumn från samma dag:

  1. Att definiera vad andra ska tycka är viktigt är också förmynderi, i samma anda som snusförbudet.
  2. Inget hindrar att kritikerna själva engagerar sig i de frågor de brinner för. Torgtrappan är så gott som alltid ledig, och megafon kan vid behov lånas av mig.