(Patrick Wingrens anförande under Svenska Folkpartiets partidag i Helsingfors, söndag 17.5.2009)
“Ordförande, bästa partidag:
Idag känner jag mig som kvinna… jag har två minuter på mig att säga lika viktiga saker som de talare som igår fick tre minuter på sig. Det påminner om skillnaden i lönesättningen mellan könen ;)
Jag vill sticka ut hakan och hävda att det här partiets framtid inte i första hand hänger på att jag talar det språk jag talar nu, inte heller på att jag talar för svenskan, utan på att jag – vi – är liberala.
Politiken i Finland utvecklas i en kollektivistisk riktning, där den gemensamma nyttan inskränker individens eget val. Det här är skrämmande. Att gemenskap kan nås genom att vi blir så lika som möjligt är en av de största lögner som någonsin uttalats.
Likriktning för människan bort från gemenskap. Gemenskap är att dela tillsammans, och det är helt enkelt inte vidare intressant att dela med sig av det som andra redan har. Kollektivet blir tvunget att söka andra sätt att höra samman. Det vänder sig mot andra, pekar på ‘dom där’ för att hitta sitt eget ‘vi’.
Precis på samma sätt som det är lättare att kalla mig snusmumrik än att stava till Patrick Wingren – både grammatikaliskt och ideologiskt – så hårddras och förenklas samhällsgrupperingarna. Det blir kollektivet mot språkminoriterer, kollektivet mot invandrare och flyktingar – ja, till och med kollektivet mot statsledningen, ett tydligt drag i den populistiska politiken i Finland av idag.
Men vad händer om deras önskan plötsigt blir verklighet? Vad händer när alla synnerligen ovanliga människor försvinner? – alla svensktalande, bögar, veganer, somalier, civiltjänstgörare, miljöaktivister, akademiker, metodister, vänsterhänta. Var hamnnar kollektivet? Irrande på ett kargt och ödsligt fält, fria, mycket likadana, och inga alls.
Det här partiet, och finlandssvenskar som minoritet, har inte en chans att på språklig grund kunna överleva. SFP måste bli – och våga vara – det parti som kämpar för att alla finländare kan blir personligheter, i stället för kollektiv grå massa.
— Liberalismen är inte egoistisk. Den är inte heller associal, eller ansvarslös. Framför allt är den definitivt aldrig likgiltig. —
Själva ordet liberalism har tagits ifrån oss som tror på det. Vi kommer inte att ges det tillbaka frivilligt, så låt oss ta det tillbaka genom att visa hur man lever det.”