Rochester är på många sätt en typisk amerikansk stad. Är man van med europeiska stadskärnor blir man lätt förbryllad, för utsikten från hotellrummet i stadens absoluta centrum ger inte mycket stadskänsla alls. Ingen sån känsla infinner sig heller när man går ut på stan.
Downtown finns helt enkelt inte mycket annat än kontor, ströbutiker och enstaka pubar. Ingen magnetism mot en samlande punkt.
Behovet av bil är stort. Intressepunkter ligger utspridda lite här och där, och så gott som aldrig inom gångavstånd. Undantaget är de mötesställen som man konstruerar genom att samla kapital på ett och samma område – shoppingcentrum, biokomplex etc. Det hela känns mycket okomprimerat, riktningslöst.
Men det lever och verkar människor här, tack och lov för det :) Eastman School of Music är imponerande. 350 studerande, varav 50 inom jazzprogrammet. Ändå tre olika big band – hur går det ihop? Jo, alla jazzstuderande deltar, och sen fylls resten av stolarna med klassiska studerande. Resultatet är förbluffande. Big banden rangordnas i vanlig amerikansk ordning, och när ’2nd band’ övade igår så förstod man vilken nivå det rör sig om. Senare på kvällen spelade ’1st band’ en mycket bra konsert med huvudtema Ellington.
I dag fortsatte det hela i samma tecken, sammusicerande i större former. Först följde jag instudering med den kände jazzpedagogen Bill Dobbins. Han lärde ut bigbandmaterial på gehör, något som han årligen gör i den sista tredjedelen av läsåret. Det tar mycket längre än att läsa material via noter, men har enligt honom många andra fördelar.
På kvällen tittade vi in på ett lokalt café där lärare från skolan spelade torsdagsjazz i en minicombo med trummor, bas och trumpet.
Därifrån vidare till en äkta amerikansk pub med allt man kan vänta sig, utom det överraskande bandet. Har spelat i 14 år och består av tidigare och nuvarande studerande + lokala musiker. Allt material arrangeras, instuderas och leds av Dave Rivello, lärare vid Eastman.
Jämför jag med den utbildning jag själv gick i New York så är det här mindre soloåkande och mera lagarbete. Tyngdpunkt på stora grupper, att musicera tillsammans . Skolans policy är att lärarna inte kommer och går på timlärarbasis, istället satsar man på några få bredbasiga/anställda/ortsboende lärare. Jag tycker det hörs i musiken – man anar en gemenskap i uttrycket, och det ger en egen identitet. I stället för att försöka tävla med den oöverträffliga solonivån i New York satsar man på en egen profil. Smart.
I morgon ska jag ta mig ut till en shopping mall, det är ju ett måste när man är ’ute på vischan’ :)