piano

4 inlägg

Harmonisk ofullkomlighet

Kolumn i tidsskriften Nyckeln, januari 2022.

Jag har levt en stor del av mitt liv i en omedelbar närhet till pianot. Tusentals timmar i dialog. Jag inflikar någonting, pianot ger sin respons. Ibland nästan uppmanar pianot mig att säga någonting, och ibland resulterar det i att den som lyssnar rörs till tårar. Någonting berör, förmedlat via filt, ståltråd och resonerande sammanlimmade skivor av granfaner.

Musik är någonting sällsamt. Den passerar våra skyddande spärrar utan att fråga om lov. Min farfar var en rätt strikt och kontrollerad man, men mot toner och klang hade han inget som helst försvar. Tårarna flödade när musiken grep tag om honom, precis som för hans barn och barnbarn. Vi är lika välsignat hjälplösa hela bunten.

Det finns något vacker i just pianot och dess artificiella struktur. När pianohammaren avfyrats mot strängen tappar pianisten all kontroll över klangen, och kan därefter bara bestämma hur länge tonen ljuder. Det borde inte vara möjligt att musicera på ett sånt instrument, men det har visat sig fungera alldeles utmärkt. Pianot kan ryta till, mullra olycksbådande, stämma upp till rytmisk marsch, vagga till ro, gnistra, glimma, porla som vårens isiga vatten. Silverskiftande toner, en gråskala full av nyanser när den komplicerade mekaniken sjunger.

Digitala pianon är en tråkig historia. De reproducerar lydigt och plikttroget pianistens kommandon. Akustiska pianon är upproriska, svarar aldrig exakt likadant. Akustiska pianon vibrerar tillsammans med väggarna, ett digitalt pianon ljuder liksom isolerat för sig självt inne i rummet – blir aldrig ett med vare sig pianist, omgivning eller åhörare. Och ändå, den irriterande digitala exaktheten och livlösheten till trots, kan toner som ljuder från sådana surrogat röra till tårar. Musik glömmer ofta att fråga om lov innan den bryter igenom som plantor genom asfalt.

Stämning av klaviaturinstrument med fastslagen, fixerad tonhöjd – orglar, pianon, cembali och så vidare – handlar om en kompromiss. För att oktaver ska kunna klinga rent måste alla andra intervall snedstämmas lite grann, i det som kallas tempererade intervall; kvinterna är lite för smala, kvarterna lite för breda, durterserna är ordentligt mycket bredare än de borde vara, mollterserna i sin tur alldeles för smala, och så vidare.

Det här är ett känt faktum för många. Vad som är mindre känt är att pianot är ännu mera harmoniskt ofullkomligt än dess tangerande systrar och brödrar. Pianot är byggt för maximal resonans, med en spänning på tiotals ton applicerade över dess cirka 230 strängar. Eftersom varje sträng är så hårt spänd vibrerar den ytterst motvilligt, vill tillbaka till sitt viloläge, vill inte röra på sig, i synnerhet inte nära fästpunkterna i strängens ytterkanter.

Den här trögheten, styvheten, kallas på fackspråk för inharmonicitet. En orgelpipa kan producera matematiskt perfekta övertoner, pianots övertoner klingar på grund av strängarnas styvhet på alldeles på tok för hög tonhöjd. I praktiken innebär det att inte ens oktaver kan klinga rena på ett piano. Ett piano kan egentligen inte stämmas.
Ändå gör jag det nästan varje dag, stämmer pianon och flyglar, och ofta ger pianister och åhörare lovordande kommentarer om hur perfekt stämt instrumentet är. Det handlar om en illusion – lika delar hantverksskicklighet och blomsterdekorering, som en kollega till mig så träffande uttryckte det.

Det hela är ytterst sympatiskt, och mycket människonära. En hel hög matematiskt felaktiga intervall vägrar bli modstulna i sin ofullkomlighet, väljer i stället att höja sina röster tillsammans. Resultatet blir harmoni och symfoni, samklang.

Precis som i Klara kyrka i Stockholm för några decennier sedan, där den besökande kyrkokören sjöng enkel, mässande, liturgisk musik under nattvardsgången. De passerade mig där jag satt i kyrkbänken, och jag hörde enskilda röster som lät… ja, så där som det brukar låta när man står mitt inne i en amatörkör. När hela kören passerat och klangen nådde mig via det reflekterande, sammanvävande, förlåtande innertaket nåddes jag av himmelskt vacker musik, och tårarna rann ännu en gång ner längs mina kinder.

Och jag påminns ännu en gång om det bedrägliga i självtillräckligheten. Ingen av oss är sig själv nog, även om det moderna samhället vill få oss att tro annat, placerar ett knivskarpt fokus på det individuella. Min egen framgång, min egen väg, den lycka jag smider på egen hand. Jag, jag, jag.

Sökmotorernas reklamer cirklar kring mig och det som är mitt, min tillvaro skräddarsys av mig själv via andra. Människan har förmodligen aldrig varit så upphöjd som just nu, och kanske heller aldrig så omänskligt ensam.

Sirenernas sång lockar, suger oss in i de sociala mediernas malström, men i bakgrunden ljuder tvåtusen år gamla hymner, bidar sin tid. Delar av samma kropp. Alla av oss behövs, just sådana som vi är.

Kollektivet – de församlade – får sitt djup och sin bredd när det unika i var och en av oss möter andra. Det om gemenskap värnande har en alldeles speciell möjlighet just nu, bara vi inte skjuter oss själva i foten och prioriterar konformitet, kör ner i det likriktande andra diket.

Paulus förstod det här. Fotbollstränare, körledare, pianostämmare förstår det här. Ingen vill ha ett fotbollslag med elva försvarare, en kör med enbart tenorer, eller ett piano där alla åttioåtta tangenter producerar en och samma ton.

När pianots olika toner klingar på en och samma gång hör vi något som inte en enda av de enskilda tonerna kan åstadkomma på egen hand. Och när toner ljuder i tur och ordning formas melodi, rytm, musik.

Det är lätt att luras att tro att styrkan ligger i det enda sanna, det monotona, men musiken vill annorlunda – den bryter sig igenom, passerar de konstgjorda hinder vi konstruerat för oss själva, rör oss, berör oss, bär oss och våra ord, och talar för oss när våra ord inte längre räcker till.

West Coast Rejs, dag 8/9

Igår bar det alltså av hit till Portland, Oregon. Hotellet (motellet) jag bor på hade problem med det trådlösa nätet, så därför kunde jag inte skriva förrän nu.

Nördfaktorn vet inga gränser under den här resan! Nu är vi här för att stämma en flygel (en självspelande sådan) i den speciella temperering vi använder (EBVT III), och spela in resultatet.

Det var skönt att komma hit, mötas av ett klimat och en atmosfär som jag är mera van med. Vädret är som sommarväder hemma, och naturen påminner på många sätt om våra breddgrader – förutom den kuperade terrängen.

Vi gjorde ett snabbstopp vid en lokal mataffär, och där blev jag nostalgisk. Det är nånting vackert med klasar, högar, och handskrivna skyltar. ’Motsats till Prisma’ kunde funka som definition.

Som antropologisk observation kan noteras att amerikaner inte kör in i återvändsgränder, utan i döda avslut :)

Snart blir det middag här hos min värd, nånting som med all säkerhet kommer att göra sitt bästa för att utvidga det midjemått som redan växt i stadig takt under vistelsen här. Gott är det i alla fall, och det finns en tid för allt.

En alldeles underbar middagsgäst som jag träffade igår var 93 år gamla Fred. Härlig närvaro och humor, påminner mig om min nyligen bortgångna farmor. Ni skulle ha hört honom förklara för mig vad som pågår i Sydafrika just nu…

”Män med lustiga frisyrer, alla med namn och nummer på ryggen, jagar en boll mycket större än en baseball. Och de får inte röra den med händerna! Bara med allt annat. Bollen flyger 80 yards och spelarna hoppar upp och slår i den med huvudet!”

Siktar optimistiskt på att stiga upp kl 7 och se Tyskland-Argentina, för att verifiera hans uppgifter.






West Coast Rejs, dag 5

Ja kyllä! – fixade den skriftliga examinationen, men det var faktiskt ingen lek. 100 frågor om piano – stämning, underhåll, reglering, reparationer etc. 1 poäng per fråga, 80 krävdes för godkänt. Språket (facktermer och -jargong) ställde till det i en del frågor, sen några slarvfel, till sist några svar jag helt enkelt inte hade. Godkänt med marginal blev det ändå, och nu är jag kvalificerad för att göra provet i pianostämning.

Om jag verkar lite insnöad så kan det ha nånting att göra med sammanhanget. ”Nevada” lär faktiskt betyda något sånt, hur underligt det än låter med tanke på öknen och hettan…

The name ”Nevada” comes from the Spanish Nevada, meaning
”snowfall”, after the Sierra Nevada (”snow-covered mountains”) mountain range.
(ref: wikipedia)

Hursomhelst, här är det fackidioti på gång, och jag lär mig oerhört mycket.

Skulle unna alla att få uppleva den speciella känsla som infinner sig när en massa till yrket associala individer strålar samman. Tänk er en pianotekniker och hans vardag, vilket enmansjobb! De enda arbetskamraterna (instrumenten) för i och för sig mycket ljud men är lite dåliga på konversation.

Mig passar det utmärkt eftersom jag inte precis är den som kastar mig över telefonen i jakt på sällskap, och högst troligt trivs de allra flesta med tillvaron som ensamvargar. Därför blir det så himla lustigt när man samlar en hög sådana i grupp. Lite ’gökboet’ över det hela, fast på ett ganska rörande sätt.

Som kuriosa kan nämnas att jag steg upp klockan 7 i morse och såg England förlora. Hann också se en halvlek av Argentina-Mexiko. Båda matcherna vanns av det bättre laget, och båda matcherna hade enorma domartabbar. Vi får väl spara lite på den bistra kritiken över flaggmännen i kommande matcher på Centralplan i sommar, om man får moka så här mycket som linjedomare i VM så kan jag inte drömma om var ribban borde ligga för den finländska ligan.

Se siitä. Pigg som en lärka ska jag infinna mig i ett föreläsningsrum i morgon kl 7 och förbereda en masterclass med Bill Bremmer, agera bollplank när han stämmer flygeln för föreläsningen. Förunderlig tid, men jag måste bara försöka intala mig att det sker kl. fyra på eftermiddagen finsk tid, dvs ungefär när jag vaknar en normal dag om ingen/inget väcker mig. Professor Wingren, som han kallas här – en fast anställd på högskolenivå blir automatiskt en sådan till titeln – är ute på djupt vatten, och det blir att lägga på den mentala snorkeln inför eftermiddagspasset när jag gör mitt examensprov i pianostämning. Bara för att inte drunkna i konsten.






West Coast Rejs, dag 3

Så var vi där igen. Fast jag hade ett bonus på -9 timmar angående dygnsrytm, så lyckades jag änn en gång stretcha den mot småtimmarna. Högst troligt har min uppfattning om när det är dag och där det är natt ingen geografisk förklaring. Det är bara fel på objektet självt.

Idag deltog jag i en s.k. ”master tuning” av en flygel av märket Kawai. Idén är att komma så nära den perfekta pianostämningen av just det instrumentet som det bara är möjligt. Tre RPT´s (Registered Piano Technicians) från Piano Technician´s Guild tar sig an den uppgiften, utan tidbegränsning – det får ta den tid det tar.

Och tid tog det –  6 1/2 timme, närmare bestämt…. för att stämma ett piano med bara en öppen sträng per ton, nånting som i vardagslivet ’får’ ta ca 30 minuter. Seriöst arbete, kan man säga. Referensstämningen ligger som grund för examinationerna – de som tar certifikaten mäts mot det här resultatet.

Nördigt värre, alltså, men samtidigt rätt så inspirerande att nån tar sig tid att nå det perfekta. Vilket aldrig uppnås, som vi alla vet, men tanken och hängivelsen är rörande.

I morgon drar kongressen igång på allvar – väldigt många föreläsningar att välja mellan, och omöjligt att veta riktigt var man borde vara, under vilken tid, för att få ut det bästa av det hela. Så det kanske blir lottdragning – Vegas och allt :)