Idag var det tvättdag, alltså dags för att leka riktig New York-bo. Många har inte tvättmaskiner i sina lägenheter utan använder så kallade laundromats, tvättomater.
I tvättomaterna står en massa tvättmaskiner, surprise surprise. De fungerar ungefär som en tuggummiautomat, fast till hälften tvärtom. Eller hur man nu ska uttrycka det. Man lägger i 25-centare (quarters) och tvätt, vrider på spakar, trycker på knappar, hoppas på det bästa. Maskinerna räknar ner minuterna så man kan beräkna tiden om man t.ex. vill gå och handla eller äta nåt i väntan på resultatet.
Jag tänkte som storkonsument av internet använda mig av moderna möjligheter för att hitta närmaste tvättomat. Jag angav hotellet på Google maps, och sen använde jag funktionen ’sök i närheten’ och skrev in ’laundromat’. Vips dök det upp tvättomater utspridda i en vacker solfjäder runt mitt hotell. Perfekt.
Trodde jag. När jag kom till tredje adressen gav jag upp. Jag hade hittat förbommade dörrar, en fastighetsmäklare, och en delikatessaffär för thailändsk mat. I den här staden öppnas och stängs affärer och firmor i en sån takt att Google inte hänger med. Ironiskt, eftersom åtminstone vi i Finland alltid hänvisar till nätet för att hitta den information som är mest up to date.
I stället använde jag sunt förnuft. Bort från de kommersiella gatorna, längre västerut från 7th Avenue, mot bostadsområden. Där behovet av tvätt fanns hittade jag genast vad jag sökte.
En rolig detalj som jag inte hade noterat när jag bodde här tidigare är att torktumlarna (som också fungerar med myntinkast) är gasdrivna! Jag blev minst sagt lite rädd när mitt myntinsläppande tände eld på övre sidan av torktumlaren. Förrän kugghjulen i huvudet sakta men säkert började snurra runt och jag förstod att det var en mening med branden.
På kvällen gick jag på en helt annan slags konsert än de två tidigare – ett lokalt musikinstitut i East Village (östra sidan, 11:e gatan) hade sin fredagskonsert.
Third Street Music Settlement, som skolan heter, bygger på principen att alla barn skall ha möjlighet att studera musik. De som kommer från ekonomiskt starka familjer betalar i princip allting själva, medan låginkomsttagarnas barn är stipendiestödda.
Varje vecka uppträder skolans lärare för elever, föräldrar och andra intresserade. På programmet stod Mozarts altviolinkvintett och Art Deco, ett verk för två pianon skrivet av min tidigare lärare David Noon. Den täta salen var fylld, och stämningen var varm och avslappnad. Klassisk musik som en naturlig del av vardagsveckan, skönt att höra.
I morgon blir det då LaGuardia Airport på förmiddagen och flyg till Boston. Jag ser fram emot att ta del av den staden efter mjukstarten i det bekanta New York.