Kolumner

49 inlägg

Texter som ursprungligen publicerats som kolumner i tidningar.

En gåtfull spegelbild

Blogg Kolumner

Jag skriver den här texten just i övergången till mitt femtiofjärde levnadsår, och funderar över vad som har hänt på vägen hit. Rätt mycket, faktiskt, inte minst i fråga om det jag ser av Gud, bilden i min egen suddiga bronsspegel.

Vi har alla en sån, och det är det enda sätt vi ser på. Därför blir det så lustigt när vi förklarar för andra vad som borde synas. Vad vi ser berättar mera om oss själva än om Gud.

Det här är inte relativism, det är realitet, och det borde göra oss ytterst ödmjuka och kanske till och med lite förlägna. Det sista det borde göra är att få oss att känna oss särskilt utvalda, exkluderande andra.

Människan är så dualistisk i sitt eget jag. En del skyller på grekerna och deras inflytande på vårt västerländska tankesätt, men jag är mindre säker. Gå till en sandlåda med lekande småbarn, placera en enda leksaksspade mitt ibland dem, och se vad som nästan undantagslöst händer. Spaden blir någons, ofta efter gråt och tandagnisslan. Min, inte din.

Vi, inte de. En primitiv, ung religion. Längre än så har vi svårt att komma, och det hela blir alldeles särdeles pinsamt när det handlar om kristen tro. För ett ögonblick i historien speglades Gud inte i brons utan i en av oss, och allt ställdes på ända – de svaga var starka, de fattiga var rika, himmelriket var nära, Guds rike var mitt ibland oss.

Sen tog vi över igen och då gick det som det gick. En ny religion; ett nytt vi och ett annat de. Nytt vin i gamla säckar.

Kanske därav allt det absurda. En gud som offrar sin ende son för att göra sig själv mindre arg på oss. En gud som älskar oss oändligt ända tills vi dör, för att sen ställa till med räfst och rättarting. En tro som närmast kan liknas vid en slags evakueringsplan – en transaktion, en gudomlig affärsuppgörelse som ger oss möjlighet att flytta hem dit, bort härifrån, bort från kött och synd, bort från en tillvaro som… levande död, kunde man kanske säga? Absurt.

Mötet med Gud beskrivs upprepade gånger som en festmåltid, ett överflöd, men vi har så mycket lättare med orden om får och getter. Tydligt och klart. Vi och de. Vårt eget jag formar vad vi ser.

Tror jag då inte på bibeln? Också den frågan upplever jag som absurd. Jag tror definitivt inte på den fyrenighet som tenderar att bli resultatet av ett likhetstecken mellan bibeln och Guds Ord. För mig är det att göra sig en slags gyllene kalv.

Bibeln är en mycket mänsklig bok, vilket känns tröstande. Gud talar till oss människor och det vi hört har under några sällsamma århundraden fått fysisk form, blivit nedskrivna av oss, för att senare samlas inom de pärmar som bildar vår bibel. Det är fantastiskt rikt, och samtidigt säger det nedskrivna troligtvis ändå mera om oss själva än om Gud. Samma gud som leder israeliter till folkmord i Kanaans land verkar kunna springa sin förlorade son till mötes, villkorslöst älskande.

Det är det suddiga vi såg där och då. Kanske det är just därför jag har så svårt med allt bibelviftande i tragikomiska försök att lappa ihop den brustna förlåten i templet för att få ett tydligt ”de” att förhålla sig som ett ”vi” emot. Kanaaneer, kvinnor, slavar, homosexuella, muslimer; dessa andra.

Vem som står där ute varierar över tid. Så länge vi själva befinner oss innanför känns det förmodligen mindre viktigt vem vi placerat i periferin, och varför. De som står utanför känner knappast likadant.

Guds väsen, treenigheten, är så långt ifrån dualism man någonsin kan komma. Så brukar jag tänka när skiljelinjerna dras.

Vid ingången till mitt femtiofjärde år kan jag inget annat än konstatera att mycket av den säkerhet och självklarhet jag kände som ung vuxen har fallit till marken, och bra så. Något dör så att något nytt ska kunna växa fram.

Liljorna oroar sig inte, inte heller de höstlöv som täcker våra marker just nu. För varje år som går känns de vemodigt vackert fallna höstlöven som en allt varmare hälsning. Det är som det ska vara. Vi själva är begränsade, ser vad vi ser, förstår vad vi förstår. Guds nåd känner inga sådana gränser.

I god jord

Blogg Kolumner

Kolumn i Missionsstandardet påsken 2022.

Påsk igen, den femtiotredje i mitt liv. Allt är som vanligt, men ingenting är sig likt. Vetekornet faller till jorden för att dö. Cykeln av död och uppståndelse, livets egentliga kretslopp, hur fel det än kan låta för oss som klamrar oss fast vid det vi har och som har så svårt att släppa taget.

Det som dör uppstår i ny form, förvandlas. Utmaningen är inte att våga låta dö, det sköter sig alldeles självt, utmaningen ligger i att se det döda för vad det är och låta det falla till marken, ner i myllan. Faller det inte så förvandlas heller inget. Jag vet allt det här, men kramar ändå fast vid delar av mitt döda jag.

Det är så svårt, för jag tyckte om så många av just de delarna när de var fulla av liv. De var viktiga för mig. Det där som var jag, men som nu bara är jaget, som inte längre mitt sanna jag, eftersom dess tid är förbi.

Om tiden bara kunde ha stannat så att jag kunde ha få vila ens en kort, evig stund. I lustgården jag föddes in i, då jag ännu inte visste något om det goda och det onda. I stunderna av vidsynthet uppe på berget, de få gånger allt tycktes mig förklarat. I ensamheten i öknen, där kampen var lokaliserad inom, utan distraherande yttre oberäknelighet.

Där ville jag vandra bland örter, där ville jag bygga min hydda, där ville jag frestas och försöka stå emot. Om jag bara hade fått en fast punkt så skulle jag ha förändrat världen, eller åtminstone mig själv. Men nej. Tiden går vidare, och jag går mot döden var jag går.

Tick tick tick, och allting verkar så futilt. Jag, jag, jag, och allting blir så fjuttigt.

Allt det jag slåss med är redan övervunnet, och det enda jag behöver göra är att släppa taget om mig själv. Det är så enkelt, och det är det svåraste som finns för mig.

Jag vet alltför väl att om det döda i mig inte faller till marken för att förvandlas så slungas det ut mot andra, driver in sylvassa spikar, korsfäster. Jag har sett det hända. Gud förbjude att det händer igen.

Vilket skulle vara synnerligen bekvämt, just ett sånt förbud. Varför inte straffa i stället för att älska villkorslöst? Varför, Gud, kan du inte fungera mera som vi själva gör?

Vi har i och för sig gjort vårt allra bästa för att beskriva dig just sådan. Vi har applicerat vår uppfattning om rättvisa på dig. Du har slagits på vår sida, för vår stam, för vårt land, för vår ideologi, i ett heligt krig mot dessa andra, de onda. Vi har beskrivit dig som sträng domare och skapat himmel och helvete med klara färdbeskrivningar både för frälsta och för förtappade.

Så oerhört egoistiskt, och ännu värre: så oerhört kollektivt egoistiskt. Jag har ingen aning om hur du orkar med oss, varför du är så tålmodig och inte kräver det som är ditt.

Israels folk frigörs från slaveriet i Egypten, och några sekler senare bygger kung Salomon sitt tempel med slavar som arbetskraft. Jesus utmanar Roms makt och dominans, och några sekler senare ligger samma makt och dominans hos den kristna kyrkan.

Det är så man vill gråta. Allt det här för att vi klamrar oss fast, inte släpper taget. Allt det här för att vi straffar oss själva. Din nåd är gränslös, sol och regn är inte något som är reserverat för de allra heligaste, men vårt falska jag – det som är dött, den bråte vi bär på – har så svårt att acceptera detta.

När du blir en av oss, för att visa hur vi kan bli mera som du, när det döda vi bär på belyses, då klarar vi inte av att se oss i ljuset av det vi verkligen är utan slungar allt mot korset och dina utsträckta armar.

Och då visar du hur det som dör förvandlas för att uppstå med ny kraft. Hur det till synes svaga är fyllt av styrka. Gud, förbarma dig över oss. Tack för att du övergår allt förstånd.

Harmonisk ofullkomlighet

Kolumner

Kolumn i tidsskriften Nyckeln, januari 2022.

Jag har levt en stor del av mitt liv i en omedelbar närhet till pianot. Tusentals timmar i dialog. Jag inflikar någonting, pianot ger sin respons. Ibland nästan uppmanar pianot mig att säga någonting, och ibland resulterar det i att den som lyssnar rörs till tårar. Någonting berör, förmedlat via filt, ståltråd och resonerande sammanlimmade skivor av granfaner.

Musik är någonting sällsamt. Den passerar våra skyddande spärrar utan att fråga om lov. Min farfar var en rätt strikt och kontrollerad man, men mot toner och klang hade han inget som helst försvar. Tårarna flödade när musiken grep tag om honom, precis som för hans barn och barnbarn. Vi är lika välsignat hjälplösa hela bunten.

Det finns något vacker i just pianot och dess artificiella struktur. När pianohammaren avfyrats mot strängen tappar pianisten all kontroll över klangen, och kan därefter bara bestämma hur länge tonen ljuder. Det borde inte vara möjligt att musicera på ett sånt instrument, men det har visat sig fungera alldeles utmärkt. Pianot kan ryta till, mullra olycksbådande, stämma upp till rytmisk marsch, vagga till ro, gnistra, glimma, porla som vårens isiga vatten. Silverskiftande toner, en gråskala full av nyanser när den komplicerade mekaniken sjunger.

Digitala pianon är en tråkig historia. De reproducerar lydigt och plikttroget pianistens kommandon. Akustiska pianon är upproriska, svarar aldrig exakt likadant. Akustiska pianon vibrerar tillsammans med väggarna, ett digitalt pianon ljuder liksom isolerat för sig självt inne i rummet – blir aldrig ett med vare sig pianist, omgivning eller åhörare. Och ändå, den irriterande digitala exaktheten och livlösheten till trots, kan toner som ljuder från sådana surrogat röra till tårar. Musik glömmer ofta att fråga om lov innan den bryter igenom som plantor genom asfalt.

Stämning av klaviaturinstrument med fastslagen, fixerad tonhöjd – orglar, pianon, cembali och så vidare – handlar om en kompromiss. För att oktaver ska kunna klinga rent måste alla andra intervall snedstämmas lite grann, i det som kallas tempererade intervall; kvinterna är lite för smala, kvarterna lite för breda, durterserna är ordentligt mycket bredare än de borde vara, mollterserna i sin tur alldeles för smala, och så vidare.

Det här är ett känt faktum för många. Vad som är mindre känt är att pianot är ännu mera harmoniskt ofullkomligt än dess tangerande systrar och brödrar. Pianot är byggt för maximal resonans, med en spänning på tiotals ton applicerade över dess cirka 230 strängar. Eftersom varje sträng är så hårt spänd vibrerar den ytterst motvilligt, vill tillbaka till sitt viloläge, vill inte röra på sig, i synnerhet inte nära fästpunkterna i strängens ytterkanter.

Den här trögheten, styvheten, kallas på fackspråk för inharmonicitet. En orgelpipa kan producera matematiskt perfekta övertoner, pianots övertoner klingar på grund av strängarnas styvhet på alldeles på tok för hög tonhöjd. I praktiken innebär det att inte ens oktaver kan klinga rena på ett piano. Ett piano kan egentligen inte stämmas.
Ändå gör jag det nästan varje dag, stämmer pianon och flyglar, och ofta ger pianister och åhörare lovordande kommentarer om hur perfekt stämt instrumentet är. Det handlar om en illusion – lika delar hantverksskicklighet och blomsterdekorering, som en kollega till mig så träffande uttryckte det.

Det hela är ytterst sympatiskt, och mycket människonära. En hel hög matematiskt felaktiga intervall vägrar bli modstulna i sin ofullkomlighet, väljer i stället att höja sina röster tillsammans. Resultatet blir harmoni och symfoni, samklang.

Precis som i Klara kyrka i Stockholm för några decennier sedan, där den besökande kyrkokören sjöng enkel, mässande, liturgisk musik under nattvardsgången. De passerade mig där jag satt i kyrkbänken, och jag hörde enskilda röster som lät… ja, så där som det brukar låta när man står mitt inne i en amatörkör. När hela kören passerat och klangen nådde mig via det reflekterande, sammanvävande, förlåtande innertaket nåddes jag av himmelskt vacker musik, och tårarna rann ännu en gång ner längs mina kinder.

Och jag påminns ännu en gång om det bedrägliga i självtillräckligheten. Ingen av oss är sig själv nog, även om det moderna samhället vill få oss att tro annat, placerar ett knivskarpt fokus på det individuella. Min egen framgång, min egen väg, den lycka jag smider på egen hand. Jag, jag, jag.

Sökmotorernas reklamer cirklar kring mig och det som är mitt, min tillvaro skräddarsys av mig själv via andra. Människan har förmodligen aldrig varit så upphöjd som just nu, och kanske heller aldrig så omänskligt ensam.

Sirenernas sång lockar, suger oss in i de sociala mediernas malström, men i bakgrunden ljuder tvåtusen år gamla hymner, bidar sin tid. Delar av samma kropp. Alla av oss behövs, just sådana som vi är.

Kollektivet – de församlade – får sitt djup och sin bredd när det unika i var och en av oss möter andra. Det om gemenskap värnande har en alldeles speciell möjlighet just nu, bara vi inte skjuter oss själva i foten och prioriterar konformitet, kör ner i det likriktande andra diket.

Paulus förstod det här. Fotbollstränare, körledare, pianostämmare förstår det här. Ingen vill ha ett fotbollslag med elva försvarare, en kör med enbart tenorer, eller ett piano där alla åttioåtta tangenter producerar en och samma ton.

När pianots olika toner klingar på en och samma gång hör vi något som inte en enda av de enskilda tonerna kan åstadkomma på egen hand. Och när toner ljuder i tur och ordning formas melodi, rytm, musik.

Det är lätt att luras att tro att styrkan ligger i det enda sanna, det monotona, men musiken vill annorlunda – den bryter sig igenom, passerar de konstgjorda hinder vi konstruerat för oss själva, rör oss, berör oss, bär oss och våra ord, och talar för oss när våra ord inte längre räcker till.

En ovälkommen välsignelse

Kolumner

Kolumn i Missionsstandaret, skriven i maj 2021.

Det senaste året har varit jobbigt. Och det senaste året har varit välsignat.

Det här är inte ett klämkäckt försök att vända det negativa till någonting positivt. Motsatsförhållandet som vi skapat mellan glädje och sorg är inte verkligt, livet fungerar inte så.

Mitt i livsmörkret finns hopp, och ljuset är fyllt av vemod. Sorgen och glädjen vandrar tillsammans, som psalmtexten så insiktsfullt uttrycker det. Det är ingen stafett, glädje och sorg turas inte om. De vandrar med oss, omfamnar oss från varsin sida.

Vi lever i en god värld, men den är trasig. Exakt när och hur har den gått sönder? Jag har ingen aning. Israels folk brottades med samma dilemma – de fantastiskt rika berättelser som är en produkt av den kampen återfinns i de allra första kapitlen i bibeln.

Upplysningstiden blev ett slags startskott för att inleda angrepp på berättelserna i syfte att falsifiera dem, att visa att det inte kan ha gått till så. En stor del av försvaret har utgjorts av väldigt kreativa lösningar för att visa att det visst kan ha gått till exakt så.

Både anfall och försvar lider av kraftig kulturell närblindhet och utför sin fäktningskonst vid sidan av det väsentliga: berättelserna är mer än sanna, de är verkliga – de beskriver oss sådana som vi är. Vi tycks inte ha kunnat förvalta vår värld särskilt väl, varken då eller nu.

Bibelns tidiga profeter sparar inte på krutet när de exponerar det absurda i att lovsånger stiger upp från ojämn mark. Alla måste kunna få känna sig trygga och sedda. Alla. Fattiga, föräldralösa, ensamstående, flyktingar. Alla.

Drygt två millennier senare lever vi i ett land där en del politiska rörelser oblygt egoistiskt vill stänga våra gränser så att Vi Medborgare kan maximera nyttan av en till grunden oförtjänt välfärd. Andra politiska rörelser verkar vara beredda att trasa sönder vårt överenskomna sociala och ekonomiska skyddsnät, låta de svaga falla handlöst mot den hårda individualistiska betongen.

Det blåser iskalla vindar, men det senaste året har världskarusellen stannat upp, och nu – när vi suttit stilla en stund – spelar det mindre roll om vi tidigare red på kylan eller om den fyllde våra ögon med tårar. Nu fryser alla. Det är jobbigt, tungt, och på sätt och vis både ovälkommet och välsignat.

Isolerade från varandra har vi bundits samman av det som drabbat oss gemensamt, och de flesta av oss har kommit att sakna de tillfällen till möten som vi tidigare tagit för självklara.

Det onda utgörs för en gångs skull inte av Dessa Andra – de som inte ser ut som vi, de som inte talar som vi, de som inte tror som vi. Vår gemensamma fiende förstår sig inte alls på identitetspolitik eller grupptillhörighet, utan anfaller utan särskildhet alla oss som i grund och botten hör ihop – trots att vi så ofta intalar oss annat.

Vi har tvingats förbli ensamma tillsammans, i ett årslångt vintermörker där så många av oss och så mycket av oss redan fallit till jorden för att vila. Dödstal och finansiell skadestatistik blir abstrakta siffror, för stora för att vi ska kunna ta in dem.

Vi lever i en brusten värld, och jag vet inte varför. Lidandet är stort, och det värsta både inom och utanför oss människor får härja så gott som obehindrat. Jag förstår det inte, kan inte förstå, det är omöjligt.

Jag köper inte det svar som traditionellt basuneras ut – att världen ser ut som den gör på grund av människans fria val, och att allt kommer att ordnas upp i slutändan med evigt straff och evig salighet.

Det låter alldeles för mycket som en förklaring som bottnar i människans eget krav på rättvisa. Lägg till detta att människor lider på många andra sätt än som ett resultat av ondska, bland annat så som under det gångna året, och förvirringen blir total. Vad gör Gud just nu?

Jag tror han gläds med dem som gläder sig, och gråter med dem som gråter. Jag tror Jesus visade vem Gud är när han skrattade, grät, kände, levde, led och dog. I det som hände därefter ligger hela mitt hopp.

Så låt oss för Guds skull inte vara likgiltiga. Aktiv kärlek är det enda som kan bära oss.

När tiden står still

1 kommentar
Kolumner

Kolumn i Missionsstandaret, skriven i första veckan av maj 2020.

Det har varit en sällsam vinter och vår. Dagar, veckor och månader där vi fått tänka om, om och om igen. Dagar långa som veckor, veckor som känns som månader. Ett avlägset förflutet i vilket vi inte längre är, och ett efteråt som vi ännu inte ser.

Här, i gränslandet mellan det som varit och det som skall komma, lever vi märkligt nog alltid våra liv. Det som plötsligt är annorlunda är att vi så obarmhärtigt tvingas bli medvetna om just detta, och att vi nu – när vi kanske mer än någonsin borde få gråta tillsammans, glädjas tillsammans, bearbeta, trösta, hjälpa – skjuts ifrån varandra.

Social distans. Så oerhört fattigt. Icke-närhet, något i grunden icke-mänskligt.

Vi behöver varandra, det märks senast nu. Den som känner mig vet att jag gärna är alldeles ensam med mig själv. Ändå har det för mig aldrig handlat om att vara ensam i stället för att vara tillsammans med andra, utan om att vara ensam för att sen kunna vara tillsammans med andra.

Det rika i kontrasten – att vara egen, och andras. Att tänka, och att samtala. Att finnas, och att ta plats. Det är så vi blir synliga, för oss själv och andra. Det är så vi lever. Så hur leva nu?

Det finns knappast någonting jag är så rädd för i livet som bitterhet, och i nuläget är det alldeles för lätt att ge efter – att hetsigt förbanna morgondagen i stället för att plantera träd. Därför lyssnar jag extra noggrant till den presbyterianska biskopen Lesslie Newbigins ord.

På frågan om huruvida han själv betraktade sig som en optimist eller pessimist svarade han ”varkendera. Jesus Kristus har uppstått från de döda.”

Detta oerhörda, det vi aldrig kommer att kunna förstå, det kommer att fortsätta bära oss, på sätt eller annat. Det är vårt hopp. Men aldrig någonsin har det handlat om att luta sig tillbaka och invänta det som komma skall.

Jag har absolut inget emot den aspekt av mitt andliga arv som utgörs av en genuin längtan hem, längtan bortom – den har burit otaliga genom becksvart mörker, den har ropats ut i välsignad glädje, den är en del av hoppet, av mig och av oss.

Samtidigt har jag inte riktigt hittat någon annan mening med livet än att leva som om Kristus är uppstånden, och då finns det plötsligt en hel del att göra, också just nu:

Det som nu sveper in över hela världen samtidigt gör ingen skillnad mellan människor, men vi har strukturerat både det lokala och det globala samhället så att de mest utsatta drabbas hårdast. Att vara ljus i världen omfattar också att belysa det som inte tål dagsljus.

En av de trådar som tydligast knyter samman bibelns två testamenten är kravet på rättvisa för den fattiga, för änkan, för flyktingen, för de marginaliserade, för de utsatta.

Kyrkor, församlingar, präster, lekmän har här – vid dörren in till framtiden – en möjlighet att synliggöra något mycket djupare än det artificiella vågspel mellan ekonomi och människoliv som dominerar samhällsdebatten.

Det handlar inte om att alla skall ha lika mycket, det handlar om att alla skall ha tillräckligt, mer än nog. Det handlar om nåd.

Snöröjaren

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 5 december 2018.

Nu, när hösten är som mörkast, kom jag plötsligt att tänka på någonting som inträffade en gång när våren flödade i ljus. Inte under den tid när gatudammet yr, när dubbdäcken frasar mot torr asfalt och när man drar på sig förkylningar i alldeles för lättklätt segertåg över den vinter som fick ge vika – nej, innan, då när våren är som ljusast, med vinterns hjälp.

Det var en gnistrande, bländande vårdag, och den kom plötsligt; sköljde in över de meterhöga, hårdnade snödrivor som stod kvar som flyktiga monument över den traditionella, hederliga vinter som så glädjefullt hade resonerat i mitt selektiva minne, ett eko från en barndom där vinter alltid var vinter och inte slask och smuts och vuxet som nu. 

Värmen omfamnade snön och ledde den i rännilar över den yrvakna marken, det var vitt och det var vått och det var alldeles underbart. Jag gjorde en paus under sicksackpromenaden hem från jobbet och betraktade vår dåvarande, då åttioårige granne som med karaktäristiska slowmotionrörelser – noggrant, närmast meditativt – i spadtag efter spadtag klöv de stora snöblocken i allt mindre bitar.

Innan berättelsen går vidare bör noteras att jag knappast har rykte om mig att vara någon särskilt driven gatupredikant. Eller, ja, det där var en underdrift: jag tror antalet tillfällen när min öppningsreplik i vardagskonversationer innehållit ord om Gud, kristet liv eller andlighet i största allmänhet är ganska exakt… ett enda.

Jag vet inte om det var ljuset inom som inspirerades av ljuset utanför, men plötsligt hörde jag mig själv spontant, glatt och helt utan ironi fråga: ”Visst vet du att Vår Herre sköter om den där snöröjningen också, bara Han får lite tid på sig?”

Vår granne var en skön typ. Efter att han blivit änkling när hans fru flyttat bort så flyttade även han i sin tur bort, om än på ett jordiskt plan. Huset behöll han ändå, och han återvände regelbundet hem för att vårda det med en vördnadsvärd omsorg. Han kallade det fortfarande för hemma, även om han bodde någon annanstans.

I den by där vi båda växt upp – något som band oss samman, trots att vi inte hade växlat många ord med varandra genom åren – finns ett lugn i samtalet. Rytmen i diskussionen utgörs ofta av ord varvade med eftertänksam tystnad. Det är något vi ofta räds idag – att stilla ta in de ord som uttalats. Vår rädsla för tystnad gör att vi ofta tolkar det som sägs till det värsta.

Inte grannen. Han tog sig tid att sticka ner spaden i snön, ställa ena foten på bladet, spricka upp i ett leende och ge mig ett av de mest sublima och underfundiga svar jag någonsin fått: ”Jo, jag vet. Jag tänkte bara att jag skulle hjälpa till.”

Sann människa

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 20 september 2018

Enligt en rätt nyligen genomförd opinionsmätning tror ca 40% av USA:s befolkning att Jesus kommer att komma tillbaka inom de närmaste 40 åren. Det är inte bara talen som är bibliska här, utan också förväntan om en upplösning. Den fanns hos Jesus, den fanns hos apostlarna, den har funnits med genom hela kyrkans historia – tron på, hopp om, bävan inför den yttersta dagen.

I samma land, i det USA som den kanadensiska poeten och singer-songwritern Leonard Cohen beskrev som ”det bästa och det värstas vagga”, är många TV- och radiopredikanter i full gång med att utpeka varandra som falska profeter. Jesus har sagt att många sådana ska träda fram här under slutspurten.

Predikanterna framställer sin tolkning av utvalda bibelställen som ett slags facit, mäter sina medpredikanter mot sagda facit, och konstaterar tvärsäkert att dessa andra predikar villoläror.

Det vilar något djupt tragiskt över det här. Jesus själv presenterar ingen checklista, utan en högst simpel och samtidigt ofattbart djup idé: att den som älskar Gud av hela sig själv och sin nästa som hela sig själv gör det Gud vill att vi gör.

Men hur ska vi då veta vem som har rätt och vem som har fel? Det verkar vara en icke-fråga för Jesus, han hänvisar helt enkelt till konsekvenserna av hur vi handlar. 

När vi utgående från vår egen förståelse tar patent på den sanna kristna tron och skapar en egen uppdelning i ”vi” och ”de”, sanna och falska, frälsta och förtappade, goda och onda, då bär vi frukt som alldeles tydligt visar att trädet och dess rötter inte är sunda.

Medan varje handling utförd i kärlek visar vem Gud är – alldeles oberoende av faktorer som samfund, religion, ideologi, sexuell läggning, grad av fromhet och andlig präktighet.

Om vi ställer oss i vägen för alla som närmar sig Gud från ett annat håll än vi själva vill, om vi kräver att andra rättar sig efter den gåtfulla spegelbild vi själva ser, om vi förminskar, stympar vår medmänniska så att hon lättare skall rymmas in i vår inpaketerade tro; då är vi ekande brons, skrällande cymbaler, då har vi ingenting vunnit, då är vi ingenting.

Att älska Gud och vår nästa är en förbluffande enkel väg som är så oerhört svår för oss människor att gå. Ändå har en av oss vandrat just så. 

Ett så rasande vackert förkroppsligande av det träd som är gott, den frukt som är god. Livet har potential att fyllas av mening om vi gör allt för att försöka följa hans spår. Den dag vi alla går den vägen tillsammans har Gud blivit allt, överallt. Den dagen har himmelriket kommit.  

Helhjärtat

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 17 maj 2018

Jag läste för någon vecka sedan en väldigt fin artikel om den samhällsutveckling som ledde fram till det turbulenta året 1968.  Det mesta av det som presenterades var redan bekant för mig, men ändå var allting nytt. Artikelförfattaren delade med sig av sin egna erfarenheter: de omedelbara, då, som tonåring, de reflekterade, nu, femtio år senare.

Vi invaggas så lätt i tron att insamlad kunskap är tillräcklig i sig. Ännu värre: vi kallar detta för bildning.

Att känna till något är långt ifrån detsamma som att känna något. Att känna är en intim upplevelse, vilket den vackra användningen av ordet i äldre bibelöversättningar vittnar om. Kunskap som inte på sätt eller annat levandegörs – genomlevs, engagerar, ageras ut, delas – har en tendens att förpassas till vårt undermedvetna köksvägen, obearbetad.

Vårt undermedvetna är en märklig plats om vilken vi förstår väldigt lite. Ändå tycks det som ligger ljusår borta intressera oss mera än det som ligger oss närmast. 

Kanske är det vår dissekerade värld som driver oss så långt – både i stigande avstånd och stigande abstraktion – i sökandet efter det vi inte känner till. Vi sitter var och en på toppen av det isberg som utgör oss själva, och vi har en hel värld under, inom – en värld om vilken vi inte vet just någonting alls.

Det sägs att det är möjligt att vi inte glömmer något, att allt lagras i vårt undermedvetna och kan stiga tillbaka till medvetandeytan som ett slags kunskapens Atlantis. Min personliga erfarenhet är att så sker oftare än man kunde tro, men här har jag lagt märke till en förbluffande skillnad:

Den kunskap jag lärde känna stiger till ytan intakt. Den kan – och är – oftast integrerad med nyare kunskap, och ibland är den dammig, men den är inte förvriden. 

När däremot det jag tidigare bara kände till tar plats i medvetandet igen, då framträder det så gott som undantagslöst i en distorderad, förvrängd form. Ofta har den kunskapen förlorat sin integritet, upplösts, och bildar nu ett slags kitt som på ett falskt sätt sammanfogat lösryckta fragmentariska idéer till något jag kommit att se som alldeles självklart. 

Så vad har då det här att göra med min insikt gällande artikeln om år 1968? Enkelt sagt kunde man säga att jag ser det som ytterst viktigt att integrera all kunskap i själen, för att undvika att själen upplöses i kunskap. I det senare fallet reduceras personlighet till ett intellektuellt arkivskåp.

I praktiken, då? Som Ingemar Olsson beskriver det: 

Med hela hjärtat hela tiden
Överallt och jämt
Med hela hjärtat hela tiden
Alldeles bestämt

Du tror vad du tror, jag vet vad jag vet

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 22 februari 2018

Ligger all skönhet i betraktarens öga? Nej, det gör den inte. Så relativiserad och individcentrerad kan tillvaron aldrig bli.

Samtidigt är den kända frasen paradoxalt nog riktig, om vi placerar den enskilda människan mitt i centrum av allt. När vi utgår från verklighet i den mån vi själva upplever den så blir verkligheten absolut för oss, men den kan aldrig delas med andra.

Det overkliga, allt utanför den verklighet vi själva känner, möter oss överallt. I konfrontationen med detta overkliga formar vi åsikter.

Åsikter är livsfarliga. De kräver inget av oss, och eftersom samhällsklimatet av idag lockar oss att följa det minsta motståndets lag så är åsikter något vi gärna samlar på oss. Av samma orsak är de något vi drar oss för att överge. Med tiden blir våra åsikter det armeringsjärn som håller vår verklighet samman.

Problemet är att även den uppfattade verkligheten är föränderlig, dynamisk, eftersom liv vägrar låta sig kapslas in. Rätt snart utmanas vi inte i första hand av det overkliga kring oss, utan av det overkliga i våra åsikter. Då står vi inför ett val, även om vi gör allt för att slippa uppfatta det så.

Vad är lättare – att släppa taget om det vi blivit, eller att fortsätta bygga på det vi redan är? Svaret är förrädiskt enkelt, och eftersom vi inte vill ställa till det mer än nödvändigt så åker vi nedförsbacke rakt ner i avgrunden: vi väljer att tro på våra åsikter.

En genväg – ett stort kliv över hängivenhet, övertygelse, förvissning, över allt det som har verklig kraft att forma oss. Det tomrummet söker att fyllas, och nu fylls det liksom baklänges när vi blir allt mer övertygade om att de cementerade åsikter vi valt att tro på är riktiga.

Och ve den som blåser på det verklighetsbygget, sådana möts av ett aggressivt, hängivet angreppsförsvar som helt saknar proportionalitet. Allt detta för att vår egen uppfattning om det verkligt sanna är en rätt som ingen ska kunna ta ifrån oss.

Vilka av oss snurrar då runt i den här nedåtgående spiralen? Det gör vi alla. Vi ser följderna inom politiken, i social interaktivitet, i familjer, i troendegemenskap av olika slag. I det sistnämnda fallet uppstår ofta en bisarr karikatyr av fenomenet: mina åsikter är inte mina, Gud säger så.

Det är just då det här med att bli född på nytt – att bli som ett barn – är så avgörande. Det förenklas ofta till ett före och ett efter, och den falska tryggheten i detta ”efter” ställer till det. Alldeles oberoende av hur, vad, vem vi tror på så är nyckeln till liv att oavbrutet släppa taget om det som binder oss och hindrar oss från att växa.






Här och nu

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 7 december 2017

Nuet är sällsamt onaturligt för oss. Det är den enda rumstid i vilken vi verkar, och samtidigt verkar vi rädda. Nuet är att handskas med sig själv som den man är, något vi i allmänhet har svårt att våga göra.

I stället blickar vi framåt. Visioner är livsviktiga, för utan hopp om något som skall komma blir vi riktningslösa, stagnerar. Att redan bosätta sig där i tanken är däremot en flykt från det som är. Då missar vi den enda möjlighet vi har att nå det vi ser, anar och hoppas.

Visioner kräver aktivitet just nu, manar oss att sätta ner steg efter steg på väg mot det som ligger framför. Lutar vi oss tillbaka och väntar på manna från himlen så är vi på fel plats när flingorna faller.

Man kan med fog argumentera för att vårt samhälle av idag – det socialt mediala, hypersnabba, snuttifierade samhället – inbjuder till att leva där vi inte är. För mig är ändå allt detta en accentuering av ett fenomen som varit en del av människans liv sedan urminnes tider – viljan att vara frånvarande, att vara skenbart fria från oss själva.

Kanske ingenstans blir det här så tydligt som gällande evangeliet. Redan en kort tid efter Jesu liv och död började en förskjutning ske, och den skedde förrädiskt långsamt.

Idag är stora delar av kyrkan och dess medlemmar oerhört intresserade av det som komma skall. Ett massivt tyngdpunktsområde – livet efter detta – formar en stor del av aktiviteten inom församlingar, samfund och hos troende kristna.

Två dualismer formas – himmel och helvete, vi och de. Notera gärna att evangeliet i den här stympade formen är allt annat än ett glatt budskap. Aningen karikerat kunde ett sådant evangelium sammanfattas så här:

”Guds kärlek är gränslös. Han älskade världen så ofattbart mycket att han lät sin ende son dö för att alla som tror på honom skall kunna leva för evigt hos honom. Gud respekterar människans fria val, och tvingar ingen till detta. Vill man inte så vill man inte. Nackdelen är att man i så fall plågas i evigheters evighet i ett helvete. Men välj som sagt helt själva.”

Det är ingen slump att intelligenta ateister och/eller cyniker i debatt efter debatt sopar golvet med representanter för det här budskapet.

För Jesus fanns inget ”vi och de” – faktum är att Bibelns evangelier gång på gång berättar om hur Jesus gick som hårdast åt just de som var säkra på att de stod på rätt sida av linjen mellan rättfärdighet och förtappelse.

Och viktigast av allt: Jesus talar om ett rike ibland oss, förvandling, att bli född på nytt. Något som sker med oss där vi befinner oss – inte där vi varit, inte i framtiden. Fokus på stunden, resonerande i evighet. Liv, här och nu.






Böckernas bok

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 28 september 2017

De allra flesta av oss har ett personligt förhållande till Bibeln. En del läser den bokstavstroget och gör sitt bästa för att få allt att gå ihop. En del ser Bibeln som världens mest kända sagosamling. En del älskar den, andra hatar den. En del älskar den men hatar att bli slagen i huvudet med den.

Bibeln är en ofullkomlig bok med svagheter som inte slentrianmässigt kan försvaras med att Guds vishet är dårskap för världen. Lösryckta bibelcitat kan vara så destruktiva. Det finns alldeles tillräckligt med ammunition i Bibeln för att klistra ihop ett eget underlag för nästan allt man vill ge extra tyngd.

En återkommande tendens i bibeldebatter är att rättfärdiga de horribla grymheterna i Gamla testamentet med att de härstammar från det gamla förbundet. Samtidigt är det just de obekväma, helt oacceptabla passagerna som kan hjälpa oss att se Nya testamentet i ett nytt ljus.

Jesus, Guds son, föddes som ett barn av sin tid. Detta ofattbara, det som ägde rum för omkring 2000 år sedan, skedde i en social kontext som i väldigt lite liknar det samhälle vi är en del av idag.

Ofattbart då, ofattbart idag, och ändå mycket konkret – precis där och då. Och följderna var omedelbara och omvälvande. Hur kan man sätta ord på något så livsavgörande? Det går egentligen inte. Inte då, inte nu.

Det skulle ha varit så mycket enklare om det vid Kristi himmelsfärd – som ett slags avskedsbrev – hade singlat ner skrifter med sanningen satt i pränt. Men Gud verkar genom människor, inte genom suverän maktutövning. Han väljer medvetet oss med all vår otillräcklighet, gång på gång.

Därför finns det motsättningar, komplexitet, gåtfullhet och starkt föråldrade kontextuella drag även i Nya testamentet. Samlingen skrifter är inte skriven av Gud, den är skriven av oss. Gud ville så.

Och hur tydligt än anden viskat inom oss så var det vi människor som skulle försöka ge detta oerhörda en röst: vi, med alla våra begränsningar, vår ofullkomlighet, vår svaghet. Vi, med begränsade synfält, rotade i vardagen här och nu, där och då.

Om vi kan omfatta den tanken blir Nya testamentet så mycket rikare. Johannes hisnande syner, Jesus som gör allting nytt, Paulus som använder sig av både morot och piska för att få den unga kyrkan att fungera i praktiken.

Att med Paulus brev i bakfickan – med lämpliga passager understrukna – i Guds namn uppmana medmänniskor att återgå till det sociala förhållningssätt som var en realitet under Paulus levnadsår, det är absurt.

Den glädje som når oss i Nya testamentet försvarar inte slaveri, den vill inte att kvinnan ska tiga, den förkastar inte homosexualitet. Den vittnar om hur kärleken är större än allt, så sanslöst stor att vi själva med fumliga händer fick vara med och skriva historia.






Tillsammans

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen 13 juli 2017

Fru Wingren och jag är så olika man någonsin kan vara. Det betyder inte nödvändigtvis att vi inte förstår varandra. Faktum är att vi kanske känner varandra bättre än vi känner oss själva.

Ordet ”komplement” för att beskriva styrkan i nära medmänskliga relationer har alltid stört mig. Jag tror inte alls att människan är mindre än sig själv när hon är ensam. Ändå är jag helt övertygad om att hon i en kärleksfull relation växer att bli sig själv mer lik.

En nära relation innebär inte att två bristfälliga individer kompletterar varandra till den grad att det totala skulle utgöra en fullständig helhet. Det förnuftiga vore i så fall att sätta all tid på att hitta den enda verkligt kompletterande, ett uppdrag som lämpar sig betydligt bättre för matematisk problemlösning och romantisk komedi än för liv som ska levas här och nu.

Teorin om komplement faller också i livsvägens båda diken samtidigt. Typ ensam är stark, vi är starkare tillsammans, men högst när vi är två. En mera onaturligt konstruerad lösning får man söka efter med ljus och lykta.

Så varför är det då inte gott för varken mannen eller kvinnan att vara allena? Jag har inget svar på den frågan. Jag själv söker ensamhet i så hög grad det bara är möjligt, flersamhet är något som ofta tvingas på mig. Ändå är det i mötet med andra som jag hämtar syre för att ensam kunna andas.

I sin djupaste form handlar relationen till en annan om att sammanfogas till ett; inte i bemärkelsen ett enda riktigt, fulländat, utan till ett oskiljaktigt. Energin i förälskelse, övertygelse och passion kastar oss i famnen på varandra. Då gäller det att inte krampaktigt gripa tag i ett försök att hållas kvar. Styrkan ligger inte i greppet om, utan i närheten till.

Det gemensamma handlar inte om att tänka lika, tycka lika, göra lika, vara likadana. Det gemensamma formas när vi vill älska det som vi inte är.

Det lönar sig inte att räddhågset kasta blickar på den kärlekstermometer vi konstruerat, den där som gör ett synnerligen dåligt jobb. Att mäta hur mycket vi känner har väldigt lite att göra med kärlek, även om film, böcker och vi själva försöker övertyga oss om motsatsen.

Vi får gåvan att välja att älska. Och om vi vågar välja att älska så kommer känslorna – ibland med förälskelsens oerhörda kraft, ibland i stillsamma viskningar. I former vi inte kunnat drömma om, i stunder där vi gång på gång blir mållösa, överraskade.

Vår vilja att älska ger oss möjlighet att loda i en brunn av gränslös kärlek. Livets vatten, inte bara till låns, utan för oss. Det spelar ingen roll att vi knappt får ner skoveln under vattenytan, det är rörelsen, viljan, som är det viktiga.






Allt liv lever

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 26.4.2017, publicerad under rubriken ”Liv får aldrig värderas utgående från våra egna värderingar”

Efter flera jobbiga veckor i en kamp mot allt det damm som yr omkring i spåren av alla vintersandade gator och trottoarer vred sig himlen för någon dag sedan som i en nysning och vräkte ner snö, hagel och regn över oss bilister på väg. Det var då det märkliga hände, än en gång.

Ovädret var över lika plötsligt som det anlänt, och några minuter senare steg jag ut ur bilen, in i en berikad värld. Jag möttes av ett slags kvitto från allt det som lever, det som får ny näring genom regnet. Jag tror att de allra flesta av oss associerar naturens underbart doftande svar med vårens och sommarens livslust. För mig personligen var det hösten som trädde fram, nu i april.

Varför? Jo, eftersom så många av de minnen och associationer som blivit en del av mig kan härledas till hösten. Jag har känt, levt, älskat, gråtit och skrattat också under vårar, men sådana minnen finns inte med mig på ett årstidsrelaterat sätt. De är förfluten tid, ett slags icke-nu på vilket nuet ohjälpligt vilar – ärr, erfarenhet och välsignelse i en märklig soppa.

När luften blir pregnant, bär på liv efter det tunga regnet, då är det inte nödvändigtvis så att det liv som komma skall skulle ha något slags företräde. Allt levande svarar, även när det är fråga om en sista hälsning före vintern.

Leriga fotbollsplaner, flugfiske i september, säsongens sista båtfärd över tungt och mäktigt vatten. Jag konstaterar att många av de tidsbestämda minnen jag bär med mig etsat sig fast i mig i ögonblick av avsked, och jag tänker på Ole Jakobsson som när han efter att ha hört isen lägga sig över vattnet vid sommarstället i Kantlax berättade att havets ton aldrig förr varit så enkel, så klar.

Allt liv lever. Inte bara det som ännu inte nått sin kulmen och ivrigt ser framtiden an. Inte bara det stora och fullkomligt ogreppbara, det att två blir ett och bär fram ett tredje. Även den åldrande, allt mer barnlika dementa lever. Alla vi som känner att vi inte riktigt passar in någonstans, vi lever också.

Samhället hårdnar inifrån. Inte i första hand genom dekret, lag och förordning – det är vi själva som ställer till det för oss. Det är inte en slump att barn med speciellt behov av omsorg, fattiga äldre, fysiskt och psykiskt sargade vuxna, dödssjuka, minoriteter, ensamstående föräldrar, asylsökande och arbetslösa hamnar i kläm här och nu.

Gud förbjude att vi ser det som vår sak eller rätt att värdera liv utgående från våra egna värderingar. Guds skapelse bejakar allt liv som vill levas. Det är något jag måste komma ihåg att tala om för mig själv, gång på gång, och alldeles särskilt i tider som dessa.






Sjuttio gånger sju

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 9 februari 2017,
under rubriken ”Läker vedergällning de sår för vilka vi vill hämnas?”

Jag har alldeles nyss sett de två sista säsongerna av teveserien Sons of Anarchy, som handlar om en fiktiv motorcykelklubb i Californien, USA. Trots att omgivningen är så helt annorlunda än min egen så landade berättelsen mitt i vardagsrummet här hemma hos oss. Det beror på att själva kärnan i historien inte känner några geografiska eller socio-kulturella gränser – människans inre kamp ser förbluffande likadan ut hos alla, och överallt.

Serien är ytterst våldsam och våldet presenteras dessutom på ett mycket obarmhärtigt och grafiskt sätt. Någon kan hävda att manusförfattaren Kurt Sutter glorifierar bruket av våld, men egentligen är det precis tvärtom. Det är uppenbart att den fysiska brutaliteten sliter sönder det mellanmänskliga och det inre hos huvudpersonerna, alldeles speciellt det våld som används i missriktade försök att värna om kärlek.

Sons of Anarchy bär tydliga spår av klassisk tragedi så som den berättats av Shakespeare (Hamlet, Romeo och Julia), och tvåtusen år tidigare av Sofokles (Kung Oidipus.) När intrig, lögn och slutenhet får fotfäste kan ett led av till synes slumpmässiga händelser som inträffar i ett inbördes sett ofördelaktigt tidsförlopp åstadkomma förödande resultat.

Ju fler avsnitt jag såg, desto mer bekant kändes berättelsen. Först kunde jag inte placera detta familjära, det som resonerade någonstans där bortom den uppenbara kopplingen till Shakespeare och Sofokles. Lite senare stod dörren på glänt, för att i slutscenerna stå på vid gavel.

Serien är en mycket effektfull och gripande omsättning av Gamla testamentet, och i slutscenernas farthöjande sista sekunder nuddar den också vid det nya förbundet. Vare sig Sutter gjort det medvetet eller inte så har han skapat ett material för såväl bibelstudiegrupper som för egen, personlig reflektion.

Hur väl fungerar principen om öga för öga, tand för tand? Kan vi stärka ett vi genom att aggressivt gå åt ett de? Läker vedergällning de sår för vilka vi vill hämnas? Är människan i sitt mest mänskliga tillstånd ond eller god?

Den sista frågan har sysselsatt den tänkande människan genom all tid. Skorpionen som sticker den groda på vars rygg den färdas över vattendraget – och därmed tar livet av dem båda – kan inte hålla sig, kan inte låta bli att vara så mycket skorpion som möjligt. Frestelsen blir för stor, även om det innebär omedelbar undergång.

Och människan – till bredden fylld av godhet och ondska, och skoningslöst medveten om just detta – hon för en mycket ojämn kamp inom sig. Varje liten strimma inre ljus ackompanjeras av hotfullt muller från mörka moln på själens horisont. Det river och sliter i oss, och nästan allt som kommer ut blir fel, även om vi vill annat.

Därför måste vi komma ihåg att förlåta andra, som vi själva har blivit, blir och kommer att bli förlåtna. Minst 77 gånger, som i nya bibelöversättningar. Blir det tight så använder vi äldre bibelöversättningar och förlåter sjuttio gånger sju gånger. Och räcker inte det, ja då ska vi bara fortsätta – så där som Gud förlåter oss.






Harmoni

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 1 december 2016

För ungefär tio år sedan började jag stämma pianon. Idag är det just jobbet med pianon och flyglar som fyller största delen av min arbetsvardag.

Numera betonas kanske mer än någonsin vikten av att lyssna till den inre rösten. Jag måste erkänna att jag sällan behövt vara särskilt lyhörd. Då avgörande vägval sker i mitt liv är det väldigt primalt. Jag blir arg, eller glad, eller ledsen, eller förälskad, eller frustrerad. Känslor som svämmar över alla breddar och manar på, vill förändring.

Så var det också den sommaren när jag började stämma pianon. Vi hade en studioinspelning inbokad. Flygeln var ett centralt instrument, och trots att den hade blivit stämd en kort tid före inspelningen så klarade den inte av klimatskiftningen när sommaren vällde in så där som den bara kan göra i Finland – plötsligt, oväntat, och stick i stäv med väderleksprognoserna.

Dagen innan panikringde jag de få pianotekniker som kunde stämma på inspelningsnivå i regionen, utan framgång. Inspelningen ställdes in, och frustrationen inom mig började växa. ”Jag vill inte behöva känna mig hjälplös över att inte kunna sköta om det instrument jag vistats med största delen av mitt liv.”

Det var ingen blixt från ovan, ingen brinnande buske. Det var irritation som kanaliserades i envishet och fokus. Under den inställda inspelningsveckan började jag pröva mig fram, och fortsatte sedan intensivt.

Det lät horribelt, vilket bara gjorde mig ännu mer frustrerad och envis. Via olika forum på nätet kom jag i kontakt med pianotekniker som delade med sig av allt det de lärt sig sedan de själva var alldeles nya inom området.

På den vägen är det. En dominoeffekt där den första kraften satte allt i rörelse. Nu är jag certifierad och har finslipat hantverket till den grad att jag själv arbetar på konsert- och inspelningsnivå. Ändå lär jag mig ofta någonting nytt när jag öppnar en flygel eller ett piano för att jobba med mekaniken, eller när jag greppar stämnyckeln för att stämma.

Det är väldigt konstruktivt att göra något märkbart bättre under en kort, överskådlig tid. I musikerlivet är utvecklingen ofta långsam och diffus. Framträdande på scenen kan ge en viss respons och bekräftelse, men vardags(ut)övandet är en daglig kamp som kräver ett stort mått av envishet och uthållighet.

Pianostämning är mera som gräsklippning. Även om inlärningskurvan är något brantare så är det ett rätt icke-glamoröst slitarbete det handlar om. Väderleken sätter käppar i hjulet ibland. Strängar rör sig som gräs växer, de kräver en ny insats om och om igen. Några timmar senare, efter utfört arbete, är allt vackrare, konturerna är skarpare, man kan stilla betrakta det hela och konstatera att det var gott. Och sen vila.






Att inte söka sitt

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 6 oktober 2016, under rubriken ”Vi gör så ofta det vi innerst inne inte vill göra”.

Det är synd om människan. Vi gör så ofta det vi innerst inne inte vill, och har så svårt att göra annorlunda.

Löftet om villkorslös nåd och fullkomlig förlåtelse är någonting alldeles oerhört. Det är något jag aldrig kommer att förstå, något mitt rationella jag angriper med alla tänkbara medel. Vilsen efter skuggboxningen återvänder jag till tryggheten hos barnet i mig som inte förstår annat än att någon bryr sig, vill mig väl, älskar.

Kristendomen verkar ibland nästan vilja söka patent på kärlek. Det är ett fåfängt försök, för kärleken är så mycket större än kristendomen. När kärlek omsätts i handling blir de yttre omständigheterna helt oväsentliga.

En kärleksfull handling utförd av en troende kristen har inget speciellt gyllene skimmer över sig som skulle särskilja den från en identisk handling utförd av en icke-kristen individ. Båda handlingarna uppfyller de kristnas himmelske faders vilja i samma grad och borde bejublas av troende kristna, inte rangordnas.

Trygga i förlåtelsen uppmuntras vi att älska – inte på det sätt vi själva kan förmå, utan så som vi själva är älskade. Åter en gång det oerhörda, det som inte kan förstås: genom att låta oss älskas just sådana som vi är – med allt det bråte vi knappast ens själva vågar kännas vid – kan vi lära känna kärleken, vila trygga i dess obändiga aktivitet.

Det finns inte goda eller onda människor, godhet och ondska finns inom oss alla. Man behöver inte gå längre än till en sandlåda där barn leker för att inse att människan till naturen är komplext sammansatt. Som liten pojke hade jag dåligt samvete när jag lät mig svepas med av inre mörka strömmar, och som vuxen kan jag inte annat än konstatera att kampen fortgår.

När människan bedövas och tillåter sig att föras av ondskan blir människan omänsklig, förmögen att utföra de mest monstruösa, bestialiska handlingar. Därför är passivitet så oerhört farlig. Det onda inom söker efter att ta över, och fyller förrädiskt diskret det tomrum som likgiltigheten skapar.

Kärleken vill. Den vill inget något ont, den orkar vänta med obeskrivligt långt tålamod, men den är aldrig någonsin passiv.

Det gäller att spjärna emot, vare sig man är kristen, jude, muslim, homosexuell, heterosexuell, troende, ateist, rik, fattig, livstrött eller fylld av energi. Oberoende av tro, sexuell läggning, etnicitet, samhällsställning, livsöde eller ålder så kräver kampen mot ondskan aktivitet. Och den enda aktiva kraft som kan bryta arm med ondskan är kärlek.






Halvvägs

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 4 augusti 2016

Just nu – när sommaren inte kan bli mera sommar och därför stillsamt överlåter sig till hösten – upplever jag samtidighet starkare än någon annan tid på året. För mig börjar och slutar åren här, ungefär halvvägs genom kalendern.

Kring det här brytningsskedet rör sig sedan åren cykliskt, enligt ett återkommande mönster. För betraktaren som i ett kretslopp, för cynikern som i ett ekorrhjul. Början på någonting som kommer att sluta här där det börjat.

Naturen visar vägen, men för oss människor finns det kanske ingenting som är svårare än att våga pröva på nytt. Att gå samma väg igen utan att sparka till de stenar man tidigare snubblat på. Att ännu en gång ställa livsfrågor utan att vara rädd för nya svar.

Hur orkar man med detta – med årscykler, med livets till synes kompromisslösa, monotont mässande rundgång? Alternativen är få. Man kan bittert streta emot, skrika ”nej!” över det rationellt sett absurda i att vägen till vägens ände börjar om och åter om. Man kan anta en åskådarposition utifrån vilken man avmätt betraktar sig själv cirkla runt i ytterkanten av den vattenvirvel vars centrum man inte vill möta med blicken.

Man kan också bli som ett barn, ivrigt och nyfiket möta det som väntar. Det enda förhållningssätt som inte avtrubbar eller driver oss till bitterhet är det avgjort svåraste. Ju mer vi bär med oss desto större är vår ovilja att släppa det ur händerna, att springande med lätta steg utforska marker vi redan tror oss känna, att med nya ögon leta efter det vi redan tror vi har funnit.

Det finns ingen automatisk korrelation mellan vishet och ålder. Ju äldre jag blir, desto större blir frestelsen att i sten rista in det jag kan, vet och vill. Det är en frestelse jag kämpar mot med livet som insats, för i det ögonblick en sådan manifestation sker så krymper samtidigt synfältet. Blicken fixeras vid stentavlorna, och det kända och okända – det som varit och det som skall komma – syns bara vagt i periferin.

Under mina levda år, fram tills alldeles nyligen, har jag i stunden föreställt mig att jag står mitt i livet. Inte i förhållande till livets värde eller mening, utan rent matematiskt. Som yngre tonåring väntade jag mig att leva ungefär lika länge till som jag redan hade levt, och den tanken har sedan följt mig år efter år.

Det är något jag insett att jag nu i stigande ålder är tvungen att släppa, det här med att vara halvvägs. Låta hösten komma. Det känns vemodigt och samtidigt befriande. Som att nyfiket börja på någonting nytt, just när sommaren inte kan bli mera sommar.






Livsvärde

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 19 maj 2016

Hur mycket är vi värda? Och varför spelar det så stor roll i våra liv?

Vi värderar oupphörligen både oss själva och andra. Eftersom vi saknar riktiga verktyg för en sådan uppgift så använder vi oss av det vi är mycket skickliga på – att jämföra.

Förmågan att kunna urskilja små nyansskillnader är en oerhörd resurs som vi mer eller mindre tar för givet. Att lära sig att stämma ett piano kräver mycket träning, men så gott som alla kan fascinerande nog ange vilken av två strängar som ljuder fraktioner av ett tonsteg högre eller lägre än den andra. Och om vi med fingertopparna känner på pappersremsor av olika tjocklek – variationer på några tiondedelar av en millimeter – så kan vi mycket snabbt ordna dem från den tunnaste till den grövsta.

Men ingen kan ange alldeles exakt tonhöjd för en ensamt ljudande sträng, eller alldeles exakt tjocklek för en enskild pappersremsa – inte ens ett underbarn eller den speciellt tränade. Vi är inga kalibrerade mätinstrument, vi är sinnliga varelser. Vi är inte skapade för att avläsa och notera, utan för att känna och uppleva.

I vår relativa värdering kan vi bli grundlurade, alldeles på egen hand. Lyssnar vi på musik och vrider upp diskantkontrollen låter allt genast skrikigt, vasst och gällt. Sedan börjar öronen långsamt anpassa sig. Vrider vi senare kontrollen tillbaka till neutralt läge låter musiken plötsligt väldigt dov. Vi har vant oss, vi jämför, vi relaterar till den tidigare upplevelsen. Det tidigare normala låter nu onormalt.

Låt oss säga att jag åker med en liten utombordare i skärgården och möter en lyxjakt som är på väg in mot hamn. Faller värdet på min båt när vi möts? Blir den mindre värdefull just där och då? Om inte, varför bygger då så ofta vår egen självkänsla på ögonblick av jämförelse, på den subjektiva upplevelse vi har när vi placerar oss sida vid sida?

För jämför det gör vi, och i synnerhet till vår egen nackdel. Jag är inte lika smart. Inte lika begåvad. Inte lika vacker.Inte lika god. Inte lika framgångsrik. Inte lika lycklig.

För att inte gå under haglar sedan superlativen när vi beskriver oss själva och det vi upplevt: Den bästa semestern någonsin. Den finaste sommaren. Det härligaste gänget. Den lyckligaste stunden i mitt liv.

Diskantkontrollen i reklam och marknadsföring är sedan länge placerad i max-läge. Vi har vant oss vid detta nya normala, och i jämförelsen luras vi lätt att tro att det som ljuder inom oss är dovt och utan briljans.

Så vad är vi då värda? Lika mycket som andra, varken mer eller mindre. Vi är alla ovärderliga. Allt annat är bruset från jagande efter vind.






Absolut relativitet

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 10 mars 2016

Allt är relativt. Så säger vi ofta, plaskande smått förnöjda i kölvattnet av resonemang som färdas längs den farled som Einstein drog rakt igenom en packis av stål, mekanik och fasta konstanter.

Det givna var plötsligt inte längre givet. Sedan dess äger inget rum, utan rum och tid är sammanflätade. Tusen år kan vara en dag och en dag tusen år. Det beror på hur betraktaren förhåller sig till det som sker.

Att tid är relativ är bevisat. Tanken svindlar inför det faktum att två personer – under högst speciella, hypotetiska omständigheter (likformig rörelse, avsaknad av gravitation, och ignorerande det faktum att vi människor har en begränsad synförmåga) – kunde blicka mot varandra och båda på varsitt håll uppleva att en klocka hos den andre går långsammare än ens egen.

Einsteins teori är briljant, omvälvande och bedrägligt lätt att paketera in. Jag har redan gjort det två gånger i den här texten och det är vår ord-inflation som knyter rosetten på presentbandet.

Att förhålla sig till något har mer eller mindre blivit synonymt med att vi aktivt väljer själva. Samma gäller en upplevelse, vilket vi associerar till något känslobaserat och personligt. Språnget över klippbranten rakt ner i den avgrund där var och en av oss bildar sig sin egen verklighet är väldigt litet.

Relativitetsteorin är inget vi tycker, tänker eller känner … eller rättare sagt så spelar våra åsikter, tankar och känslor ingen roll i sammanhanget. Einstein drog bort slöjan från det absoluta som redan var. Knivskarpt engagemang och passion ledde genom problematisering, nyfikenhet och många år av empirisk forskning fram till en teori som senare kunde verifieras, och som lät oss se världen med nygamla ögon.

Varför då ägna så mycket spaltutrymme åt något som ändå rör vår vardag relativt lite? Jo, eftersom segraren så ofta vill skriva historien. Relativismen – starkt förenklat idén om att sanning, kunskap och moral inte kan ha annat än relativa, subjektiva värden – är mycket äldre än relativitetsteorin.

I samhällsdebatten av idag tycker jag mig ana en systematik i ivern att sudda ut gränser mellan sanning och lögn, mellan rätt och fel, mellan hopp och förtvivlan, mellan ljus och mörker. Ibland används lösryckta delar av relativitetsteorin för att ge ett falskt vetenskapligt stöd i polemiken.

Jag hoppas innerligt att jag ser fel. Jag tror att det finns något verkligt sant, att det finns något som vi som individer, grupperingar och nationer inte kan relativisera. Och jag tror på villkorslös, oförtjänt och absolut nåd, för annars är jag illa ute. Därför ska ingen knycka Einstein utan fight.






Hängivet på väg

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 3 december 2015

Så är vi här vid den här tiden på året igen. Vi stiger in i en period av väntan på något. Exakt vad vi väntar på, och varför, är inte alldeles givet.
Vi berörs på så olika sätt av julen. För många är det just då familjen samlas, i en atmosfär av välvilja som vuxit in i oss sedan barnsben. För andra är julen en ständigt återkommande, tung ihågkomst av det som inte längre finns: äktenskapet, föräldrarna, sammanhanget, tillhörigheten.

Ändå trivs de allra flesta med tiden före jul. Att ana något, att leva i förväntan, är ett av de rikaste tillstånd människan kan befinna sig i. Det finns en riktning, en aktivitet, en hängivenhet i att inte vara framme – oavsett om själva målet rymmer djup glädje eller tärande vemod.

En tid av förväntan ger också ankomsten, upplösningen, en speciell tyngd. Det här vet den del av den kristna kyrkan i vilken fastan inför julen utgör en nödvändig balans till påskens förberedelseperiod. Väntan på liv, väntan på död, väntan på liv. Det här vet också den kommersiella sektorn, som skickligt välkomnat den energi som söker efter att kanaliseras.

När vi firar jul gör vi det i en sällsam blandning av kristen tradition och folkliga ritualer, ackompanjerade av marknadsekonomins penetrerande toner. Kristendomen är traditionellt stark i vårt land, men har definitivt backat tillbaka och berett rum för det som människan tror sig behöva och vilja ha. Jag tycker det här blir alldeles särskilt tydligt under julen.

Kanske vi har blivit för bekväma, byggt hyddor på berget. Kanske vi i en strävan efter att kunna greppa det förunderliga budskapet – det att ett barn blivit oss fött – tar något för givet, paketerar in det hela och ger oss det själva som present, år efter år. Jag vet inte säkert, men jag tycker mig ana att trygghet blivit bekvämlighet, att försäkran blivit kapital.

Under mina år i USA såg jag en annan typ av jul. I ett samhälle där det inte lika självklart går att luta sig tillbaka på det kristna arvet blev ”God Jul” i massmedia omsatt till det omfamnande och samtidigt utslätade ”Glad Ledighet”. En mångkulturell metropol som New York närmar sig den stora högtiden under andra premisser. De enda konstanterna är förväntan och marknadens driftighet.

Mitt i förvirringen uppstod en längtan hos mig. Jag lyssnade på Bachs juloratorium på de traditionella dagarna, från julafton till trettondag. Och så frikyrkobarn jag är hittade jag mig själv i Svenska kyrkan på Upper East Side under julbönen. Levande vita ljus i takkronorna har aldrig varit så vackra som då.






Gränslös kärlek

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 1 oktober 2015

Vi lever i en märklig tid. Jag tror inte att det handlar om att något väsentligt i människans natur skulle ha förändrats, men en mellanmänsklig förskjutning håller på att ske.

Gradvis, förrädiskt långsamt tycks vi omskapa vår tillvaro, återvända till vår barndoms sandlådor för att greppa spadarna. Jag, jag, jag. Vi, vi, vi. I dagens hårda och cyniska samhällsklimat framstår villkorslös kärlek som naiv idioti. Som dårskap. Just därför är visdom bortom vad vi förstår så viktig idag.

Många av de trender vi möter i vardagen uppmanar oss att avmogna, återvända till barnets narcissism. Vi skriker och stampar med fötterna när något annat än vi själva placeras i centrum. Vi hukar oss och kryper ihop i osäkerhet över främmande element i vår omgivning. Det obekanta känns hotfullt, och vi är rädda för all form av förändring.

Varför? Jo, grundläggande behov som tillhörighet, trygghet, att bli sedd har skickligt exploaterats av krafter som inte har någon som helst avsikt att inkludera, vagga till ro, se. Politik och marknadsekonomi har kapat kärleksbudskapet och basunerar ut sina förvrängda versioner. Och kanaliserad media skruvar upp volymen så att vi ska höra bättre.

Så blir ”älska din nästa så som dig själv” omskrivet till ”du måste först älska dig själv för att kunna älska andra”. Då finns det inte längre någon hejd på det hela. Vi blir vår egen lyckas smeder, och detta konsumerar oss, gör oss oförmögna och ovilliga att ge vidare. Jag, mitt, vårt … Och för att bedöva samvetet låter vi då och då några smulor från festmåltiden falla ner från bordet till de icke inbjudna.

Den här prioritetsordningen är konstruerad och står i strid med kärlekens natur. Kärleken är inte selektiv. Den är inte ordnad i tid, utan evig och samtidig. Den söker inte sitt.

Kärleken är inte heller en känsla, utan ett aktivt val. Bara genom att välja att älska och ge av det som är oss själva kan vi höra till, känna oss trygga, sedda, älskade. Bara genom att våga älska oss själva och andra just sådana som vi är – utan att blunda för vare sig vår eller andras ofullkomlighet – kan vi leva rikt; trygga i att allt är förlåtet, att nåd inte vidkänner några gränser, och att det inte är vår sak att stå och vakta vid portarna.

Det är med värme jag ser hur kyrkor, samfund, föreningar och gräsrotsaktivister just nu återtar samhällsutrymme genom att omsätta kärlek i handling. Och visst kan vi sträcka oss till att låna lite retorik från samhällsdebatten och för ett ögonblick göra det hela till en kostnadsfråga: priset för att låta bli att älska är alldeles för högt.






Ljuset inom

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 30 juli 2015

”Du är troende, visst?”

Den frågan får jag inte ofta, men det händer. Sist var på en bastukväll med fotbollslaget, då för några år sedan.

Jag kände honom inte egentligen, fast ändå på något sätt. Förenade kring någonting gemensamt, i ett av de få sociala sammanhang där det fortfarande är okej att vara riktigt glad, och riktigt arg. Kanske kände vi varandra bättre än jag förstod.

När frågan ställs blir jag alltid förlägen. Jag har nämligen hela mitt liv blivit översköljd av information, ibland direktiv, om hurudan en troende bör vara. Och med undantag av några få perioder i mitt liv har jag aldrig riktigt tyckt mig vara sådan.

Det här är mitt eget fel, förstås. För att svara jakande på den fråga som ställdes krävs inget annat än att tro. Ändå associerar jag direkt till allt detta runt omkring, till att välja sida. Vi och de. Medspelare och motståndarlag.

På fotbollsplanen är det sannerligen en fördel att veta vilket lag man spelar i. Spelet bygger på ett slags gemenskap i hatkärleken till motståndarlaget. Det ambivalenta i kampen – det att båda lagen vill vinna – är något jag länge fascinerats över. Man behöver något att vinna och förlora mot, och man gläds och är bedrövad tillsammans med andra.

Det som jag här kallar hatkärlek är en hårfint dragen linje – båda delarna behövs för att leken, kampen, ska bli innerlig. Det är en utomordentlig träning i respekt för medmänniskan, eftersom respekt alltid förutsätter aktivitet. Motsatsen, likgiltighet, är att respektera varken sig själv eller andra.

I fråga om tro finns inget egentligt vi och de – det är inte vår rätt att dra mittlinjer. Uppdraget som troende kristen är att älska. Att under en pågående inre förvandling bli så genomskinlig som möjligt för ljuset inifrån. Det är fråga om något helt annat än att peka på flisor i andras ögon. Det är att våga förlora tillsammans.

Att våga se oss själva för vad vi är – att vi gör det vi inte vill och inte förmår göra det vi vill – och tro att det ändå, genom allt bråte, kan synas strimmor av ljus. Att göra allt för att upptäcka det ljuset hos andra, och att hjälpas åt att kunna fira en oförtjänt, nådens seger över lag, i lag.

Någonstans – trots allt det jag inte vill men ändå gör på en fotbollsplan – lyste ljus igenom. Kanske var det så pass enkelt att jag hade för vana att hälsa personligen på alla i laget under träning och inför match. Kolla läget. Lyssna när någon ville prata. Försöka se det bästa i allt, se styrka i svaghet.

Att bära vittne behöver inte handla om att dela ut pamfletter. Det kan räcka med att vara just där och då. Jag svarade ja.






Lycka i rörelse

1 kommentar
Kolumner

Kolumn i AE Magazine, sommaren 2015.

Jag har problem med lycka. Eller rättare sagt, med lycka som den definieras i romantiska komedier, under inspirationsföreläsningar, i statusuppdateringar på sociala medier, i sagoböckers avslutande kapitel.

Lycka med egenvärde, något i sig attraktivt och eftersträvansvärt. Lycka som ett mål, dit man ännu inte nått. Ovilja att röra sig ur fläcken om man väl har getts möjlighet att få nudda vid den. Lycka som ett varaktigt tillstånd, något man belönas med när man får skörda frukten av en målmedveten, stenhård investering i det egna.

Lycka som ett kropps- och själsomslutande varmvattenbad som vi har möjlighet att sjunka ner i om vi bara får ett stadigt grepp om det som ligger mellan oss och lyckan – om vi metodiskt kan skjuta hindren till sidan, krossa dem, eller lämna dem bakom oss. Studietiden. Ensamheten. Arbetsplatsen. Ekonomin. Vintern.

I juli ska jag bara ligga på stranden, njuta av vädret, ha en semester utan måsten, ladda batterierna för det kommande året.

Sånt säger vi på fullaste allvar på vårkanten. Vi glömmer det kalla bakom oss, väntar på värmen framför oss. Och just där mitt emellan, där vi egentligen inte tycks vilja befinna oss, där är lyckan oss ändå närmast.

Lycka är rörelse mot någonting, och lyckan är hela tiden i rörelse. Lycka sveper genom oss när vi anar det som ska komma, när vi ser konturerna av det som vi vill ska bli till. Den genomsyrar vår längtan och iver över det som snart är här. Sedan gläds vi när vi ser att det anade och förväntade blivit det vi ville. Lycka mötte oss på vägen dit, och genast när glädjen tagit över längtar lyckan vidare, och vi med den.

Löparen som på upploppet ser sig om och ser medtävlarna sacka efter är till bristningsgränsen lycklig. När segern sedan är ett faktum följer glädjen. Samma gäller spjutkastaren som känner hur rätt kastet genomförs, och sen i ett kort ögonblick av ren och oförställd lycka ser spjutet flyga iväg mot glädjen i resultatet.

Just därför blir det så viktigt att helhjärtat satsa på något, att våga drömma, att vilja. Exakt vad vi satsar på, drömmer och vill spelar mindre roll. Lycka går inte att magasinera, den flyr statiska situationer. Rörelse mot det vi längtar efter är en förutsättning för lycka.






Tabula rasa

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 13 maj 2015

I min ungdom, och i synnerhet i steget ut i vuxenvärlden, var jag mycket total. Erfarenhet och – i ärlighetens namn – en viss självförunnad åldersberättigad bekvämlighet har senare i livet ofta gett mig möjlighet att bedrägligt lugnt kunna avväga sådana situationer, problem och frågeställningar som i brytningsskedet mellan pojke och man medförde val som gjordes snart sagt på liv och död.

När jag ser tillbaka tycker jag mig se en serie av livsavgörande val. Avgjort viktiga på grund av att jag vågade välja, att jag inte tvekade. Det är som om själva valet var kraften som vände blad i min bok. Skulle jag ha fortsatt att skriva på det redan fyllda uppslaget så hade det av utrymmesbrist skett i marginalerna, som ett slags tillägg till det redan skrivna, eller som understreckningar – befästande det som redan skrivits ner.

Det skulle ha blivit en sanslös mängd livstext på ett sådant uppslag. Hela tiden mera finstilt, mera manifesterat, med stigande oro över var nytt skulle rymmas. Färdiga ramar redan i tidig ålder, begränsande åren framför.

Nu efteråt är jag glad att jag vågade vända blad så många gånger, även då när det nya jag skrev så här i efterhand betraktat kanske inte var det bästa. Det viktiga var inte att hamna precis rätt, utan att våga språnget vidare. Det hade varit omöjligt utan att använda det tidigare som ansats.

Det här reflekterade jag förstås inte alls över just då, när valen gjordes. Då var det reformation, ja till och med revolution: det gamla skulle bort, lämna plats för det nya. Det var tabula rasa, oskriven tavla, rensat bord.

Som om rent, blankt papper vid varje uppvaknande nåderikt och i stort överflöd föll ned från himlen. Som om papper som sparades för framtida val med ens skulle bli solkigt, smutsigt, obrukbart. Som om nästa gång uppslaget blev för trångskrivet detta alldeles nyligen nya redan hunnit bli gammalt stoff som nu i sin tur måste städas bort för att bereda rum.

Inga val vi gör rensar bordet på det sättet, lika litet som en kursändring skapar nytt vatten kring fartyget. Viljan att välja ger kraft att våga greppa rodret och ändra riktning, medveten om – och förlåten för – att svallvågorna från vår tidigare kurs sköljer stränder bakom oss.

När vi känner att vi måste vidare gäller det att våga vända blad som i ungdomen – oavsett hur bekvämt det än kan kännas att fortsätta dekorera det trygga och bekanta. Det är att våga bli som ett barn, nyfiket och helhjärtat. Att vi varken kan räkna hur många blanka uppslag vi har kvar eller tvingas läsa vår livslogg med start från början varje gång är en vacker form av nåd.






Här då och nu

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 2 januari 2015

När jag var liten var vårt telefonnummer ännu femsiffrigt, och man ringde till fysiska hus. Hemma hos oss svarade ofta jag eller mina syskon, skrev upp numret som pappa eller mamma skulle ringa när de kommit hem. Vid det angivna numret satt människor i sina egna hus och väntade på kontakt.

Utrikessamtal var något utöver det vanliga, och bar ofta nyheter som måste delges direkt. En viss övervikt fanns nog på sorgebud, såsom dödsfall i släkten – avgörande ärenden där både uppringare och samtalsmottagare kände nödvändigheten av röstkontakt i brist på möjlighet att omfamna varandra och dela bördan så.

Och breven. Man sökte ivrigt i dagsposten efter de annorlunda breven, de som i sällsamma stunder kunde hittas någonstans bland räkningar och annat grått. Frimärket, handstilen på kuvertet, den sirliga tyngden av brevpappret i handen överbryggde län, landgränser, oceaner och gav en känsla av samhörighet.

För några år sedan fick jag ett textmeddelande av en äldre man. En gemensam bekant hade uppmanat honom att skicka ett sådant om han inte lyckades få tag i mig via telefon. Det är för övrigt ett värnande om personlig integritet som jag för länge sedan slutat skämmas över: jag känner mig inte tvingad att vara möjlig att nå omedelbart, var som helst.

Textmeddelandet kom på posten, i vykortsformat. Det meddelandet raderades aldrig, och bar redan vid ankomsten en alldeles särskild vikt.

Tidigare var man förmodligen ofta frustrerad över att det tog så lång tid att dela med sig. Lika troligt är att det samtidigt fanns en tillfredställelse över det mogna, lugna tempo i vilket tankar, idéer och nyheter utbyttes.

I dag är kommunikation blixtsnabb och vidsträckt. Vänskapskretsen blir rasande stor, och vi delar med oss av vår vardag i samma stund som den äger rum. Vi framträder selektivt – de flesta mycket glada, några mycket arga, och ganska få förmodligen helt som sig själva. Just ingen av oss har tid att begrunda, eller att vänta på något.

I stället rapporterar vi – med statusuppdateringar, med bilder som skriker ”Se mig. Jag är här. Nu!”. Samtidigt minskar ropen från barrikaderna när vi så smidigt i skydd av skärmar kan tydliggöra vår ståndpunkt, ofta anonymt. Jag är rädd att vi är både närmare och längre ifrån varandra än någonsin tidigare.

Min dotter har växt upp med internet, inte emigrerat in i cybervärlden som så många av oss äldre. Nu – i övre tonåren – är hennes favorithobby brevskrivning. Hon gör egna kuvert, väljer papper, dekorerar. Hon njuter av långsamheten, och hon vittjar ivrigt postlådan varje dag i väntan på det speciella.






1/0

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 23 oktober 2014

I mycket är jag kapabel att göra exakt en sak åt gången, vilket varit mig till välsignelse lika mycket som det legat mig i fatet. I den kreativa processen ger det mig ett fokus som är både välkommet och nödvändigt – bara det enda finns just här och nu.

Högst sannolikt kan sådant härledas ur – och föras vidare genom – arvsmassa och miljö. Jag ser mig själv i min egen son, och jag har växt upp med en pappa som delar detta samtidigt svaga och starka med oss.

Pappa kom ofta in från ritbordet till middagen och stirrade med frånvarande blick framför sig tills mamma – med en röst fylld av lika delar skratt och medlidande – frågade var han befann sig. Samma frånvarande närvaro har jag återfunnit mig i de otaliga gånger när jag varit mitt uppe i sådant som krävt hela mig där och då, och som inte alldeles enkelt förstår nyttan av primära behov som mat och sömn.

Denna del av mig färgar också av sig på det som utgör min vardag. Det blir väldigt mycket antingen eller, av eller på. Jag är tvungen att uppbåda en enorm viljestyrka för att sätta mig ner med en hög räkningar, eller för att fylla i en blankett som ska skickas in nästa dag.

Jag förhalar tills det är på vippen till för sent, men när jag väl skiftat fokus går det undan. Efteråt funderar jag ännu en gång på varför jag lade så mycket energi på att samla kraft i stället för att ta tag i själva uppgiften. Då för jag ett utvecklingssamtal med mig själv, och bestämmer mig för att från och med nu inte låta ofrånkomliga uppgifter ligga och vänta i onödan, utan ta itu med dem genast. Distribuera dem jämnt över vardagens tidsaxel.

Några dagar senare, när jag hämtar posten och hittar nya räkningar eller annat som kräver uppmärksamhet från min sida, då är min återfunna insikt som bortblåst. Allt hamnar i en oöppnad hög på skrivbordet. Jag ser högen växa varje dag, bortkopplad där jag enligt förnuft och rationalitet borde vara åtminstone delvis närvarande. Nu fokuserar jag på något annat, bara på det.

Präktighetsbulletiner uppmanar oss att definiera våra dåliga sidor och jobba på dem. Människan är mera komplex än så. Svagheten behöver få vila i nåd, förlåtas, bli stark.

När jag med en blandning av beundran och avund betraktar mina vänner som håller flera bollar i luften samtidigt (jag känner uppriktigt sagt ingen som är så dålig på det som jag) så brukar jag trösta mig med att ta den enda boll jag kan se, kasta den så högt som möjligt, inte släppa den med blicken för en sekund, och inte vila förrän jag fångat den i mina händer. Och när jag gör det känns det riktigt. Det är mitt sätt att inte vara likgiltig utan leva helhjärtat.






Sommar summarum

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 21 augusti 2014

Anfall är bästa försvar, heter det. I sommar har jag levt enligt den devisen, både själsligt och rent bokstavligt. Eftersom jag är rent ut sagt dålig på att uppleva komprimerat och på beställning så lät jag största delen av den fenomenalt varma sommaren äga rum alldeles på egen hand. Själv fällde jag ner persiennerna, ställde in luftkonditioneringen på 23°C, och spelade piano på dagarna och schack på kvällar och nätter.

Pianot, eller numera flygeln, har jag haft en livslång relation till som nästan kan betraktas som personlig. Det är mera än ett arbetsredskap eller ett instrument för uttryck. I motsats till digitala instrument som lydigt reproducerar kommandon så svarar pianot hela tiden med små, nyanserade variationer. Ett nystämt piano resonerar naturligt rikt, lyfter fram de övertoner som är en del av skapelsen på ett sätt som närmar sig stolthet och glädje.

För mig har det nästan dagliga flygelspelandet blivit något av en meditation. Det är sällan fråga om fritt musicerande, utan det är just i den disciplinerade övningen jag blir en del av någonting större. Att hela tiden, om än mycket långsamt, bli lite bättre på just det jag övar och förbereder mig för – utan att ha en aning om vad målet är, eller om det ens är det viktiga.

Schack är en lite annan historia. Där är det krig i bästa paintball-stil. Orsaken till att jag ännu en gång snöat in på någonting vid första anblicken så oviktigt är att ett schackbräde av en slump råkade stå framme på ett bord där jag och en av mina goda vänner satte oss ner. Sen var resten, som man säger, historia – hela min barndoms passion för spelet slog igenom med full kraft.

Det är ett vackert och samtidigt grymt spel. I den svenska terminologin har en del av märgen försvunnit, inte olikt det som sker i anemisk bibelöversättning. Biskoparna kallas löpare, riddarna har blivit springare, drottningen är kort och gott dam. Hon är den kraftfullaste av alla pjäser, samtidigt som spelet något patriarkaliskt avgörs utifrån hur väl kungen klarar sig. Han kan – precis som drottningen – röra sig i vilken riktning som helst, men där kungen liksom med eftertryck bara kan ta ett steg i taget rör sig drottningen obehindrat graciöst över flera rutor, begränsad inte av vikten i sina steg utan enbart av brädets omfång.

Ändå är det inte i de starka, karaktäristiska pjäserna jag känner igen mig. Jag sympatiserar med bönderna. De svagaste, först i ledet, kan bara röra sig framåt och fäkta åt sidorna. Åtta stycken brickor i spelet, ofta offrade för helheten. Ändå, om någon av dem lyckas ta sig åtta rutor framåt, så föds de på nytt, förvandlas, blir först där de varit sist.






Att hitta avtryck

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 5 juni 2014

Min farmors syn på tro i vardagen gör mig ännu i dag – flera år efter hennes bortgång – alldeles varm inombords. Kanske mest av allt för att den skiljer sig så mycket från min egen.

Ibland får jag höra att min livssyn är cynisk, men det stämmer inte alls. Inte heller är den realistisk, något jag är oerhört glad över. Jag betraktar inte livet utifrån. Att jag sedan inte upplever någon direkt eufori över tillvaron är en helt annan sak.

Svårmod pekar inte finger, placerar sig inte utanför, förbannar inte. Svårmod är att vara mitt i livet, precis här och nu, och inte kunna hitta en enda orsak till den nedstämdhet som likväl är här och nu, lika mitt i, och ändå inte kan förklaras eller greppas. Svårmod är inte likgiltighet, det är inte hjälplöst, det är inte passivt, det är ingen liten konkret svacka man kan rycka upp sig ur. Det bara är.

Tillbaka till farmor Margit: hon hade en bestämd uppfattning om att Gud ledde henne i vardagen, steg för steg, och att allt – precis allt – har en mening. Ända sedan jag som liten pojke sov över hos farföräldrarna, genom åren när rollerna gradvis växlade och jag blev en av de vuxna som hjälpte och tog hand om, under de fyrtio år våra liv överlappade varandra kronologiskt, hade vi en personlig relation. Vi pratade alltid länge när möjlighet gavs.

Flera än jag kan räkna är de gånger när hon nyfiket frågade vad som hänt mig den senaste tiden, och hon i det jag återgav genast hittade spår i sanden – en levande, aktiv Gud som äger rum, förvandlar, förnyar. Om något var meningen, och framlagt i bön, så skulle Hans vilja ske. På de lerigaste av livsstigar, där terrängen tycktes som mest oframkomlig, liksom i de mest triviala av saker såg hon avtryck av detta större – av de vägar som är och förblir outgrundliga för oss.

För några månader sedan blev jag akut sjuk och lades in för omedelbar operation. Det här skedde två veckor efter att jag sagt upp mig efter femton år av stadigvarande trygghet. Efter en vecka av våldsamt fysiskt lidande återfann jag mig på hemstadens sjukhus för eftervård. Bredvid mig låg en äldre man som inte skulle ha överlevt natten om det inte vore för det faktum att han – som av en händelse – delade rum med en person vars biorytm inte följer en konventionell uppfattning om under vilket tid på dygnet man vanligtvis är vaken.

Så hade jag då bara en vansinnig otur som blev så sjuk, eller var jag en del av någonting större? Otur, säger jag. Guds ledning, skulle farmor Margit säga. Och tanken på hennes resonemang gör mig varm ännu en gång. Det är vackert, det är livsnära, och det finns tröst i att inte balansräkna livet.






Skyddad mot livet

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 27 mars 2014.

Under den senaste tiden har jag funderat över hur samtidighet av dåtid, nutid och framtid i en ständigt pågående process formar mig till den jag är. Min tanke har fått näring ur en rätt så osannolik kombination av källor.

I de avslutande avsnitten av tv-serien ”Spartacus” hanteras detta då-nu-sedan på två helt olika sätt. Spartacus, ledare för slavupproret mot Rom, vill leva som en fri man eller inte alls. Inför den sista striden utbrister han: ”Det förflutna är sällan så som vi skulle ha önskat, och framtiden är ännu oviss. Omfamna nuet, och slå bort alla andra tankar.”

Marcus Crassus, ledare för de romerska styrkorna, har tvingats fatta flera operativa beslut som resonerar illa i hans inre. När Julius Caesar påpekar för Crassus att denne alltid talar om framtiden svarar Crassus: ”Det förflutna kan inte ändras, nuet är bara ånger och förlust. Den enda trösten finns i att kommande dagar låter minnen falna.”

Lina Sandell skriver ca år 1865 i tidskriften Korsblomman en inledning till den dikt som skulle bli en av våra mest älskade psalmtexter: ”O huru dåraktigt att vilja tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommandes tyngd! Vi skola icke hava mer än en dag, en timme, en stund i sänder att genomgå och för varje dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.”

Mark Twain menar att det enda sättet att möta det till synes oöverstigliga är att bryta ner det i så små delar att man klarar av att hantera dem, en bit i taget. Om vi spinner vidare på den tanken så är det kanske just så man måste möta morgondagen – lite i taget, i takt med att den blir till. Sandell är inne på samma spår.

Varför lever vi då så ofta på morgondagens villkor? Varför har vi ett behov av att staka ut vår framtid, att skissa på konturer innan vi vet vad det är vi ser? Det är för att vi bara måste få veta.

Ovisshet är någonting oerhört underbart och skrämmande. Hoppet bor där, men så gör också rädslan – den driver upp sitt taggiga buskage just bortom det trygga, beredd att nagla oss fast vid minsta snedsteg.

Vi vill skydda oss mot det vi inte kan kontrollera, och därför låter vi vårt förflutna sysselsätta oss i nuet. Vi låter oss ledas tillbaka till säker, beprövad mark och tar villigt emot arbetsredskap för att där resa en mur mot det okända. Så tillbringar vi nuet springande omkring med murbruk och spatlar – vi tätar och vi lappar, och vi låter det som varit bli det som är. Och allt på grund av det som skall komma.

Jag kan inte låta bli att förundras över hur det till synes förnuftiga och kloka kan ge upphov till sådan dårskap. Och ännu en gång vill jag göra mitt yttersta för att kunna bli som ett barn.






I rörelse

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 23 januari 2014

En av Karin Boyes mest kända dikter vägrar stå still. Det är kanske därför hennes ord hela tiden rör på sig, bryts upp, men ändå känns igen. Otaliga är de föreläsningar, predikningar, kolumner och livsstilsartiklar som betonat resan till målet.

Boye är på inget sätt först ute med tanken om att ständigt vara i rörelse, och att vägen är det viktiga. Ändå undrar jag om någon lyckats beskriva det så enkelt och vackert som hon: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”

Inom mental träning arbetas ofta med att skapa en inre bild av framgång. Jantelagen vill gärna kalla sådant för illusion, men det finns en magnetisk kraft i tro som är inget mindre än förbluffande. Ingen av oss kan gå på vatten eller flytta berg, eftersom vi vet att det inte är möjligt och inte kan tro annat.

Ett barn som lär sig ett nytt språk eller lär sig spela ett instrument utvecklas ofta i en takt som vi vuxna inte kan annat än betrakta med lika delar fascination och avund. Varför är det då så svårt för oss att vara nybörjare? Just för att vi vet att det är svårt – något som barnet lyckligtvis inte har den blekaste aning om.

Som vuxna ifrågasätter vi inte det som satt sig i ryggmärgen, eftersom vi ser det som självklart. Att äta med gaffel är en rätt intrikat historia, och vi kan vara tacksamma över att vi lärde oss det i ung ålder. Tänk om vi stod inför den utmaningen nu. Att lyfta gaffeln med rätt mängd mat, pricka in i munnen utan att sticka oss.

Pressen att misslyckas skulle bli stor, kanske så stor att vi inte ens skulle våga försöka annat än i enrum. Och även om vi i ensamhet skulle lyckas tillräckligt många gånger för att våga känna oss som kunniga gaffelförare, så skulle vi vid matbordet – drabbade av rampfeber och tävlingsnerver – med största sannolikhet finna oss tvungna att konstatera att allt det vi trodde vi kunde plötsligt försvunnit.

Att våga tro som ett barn är inte bara ett alternativ bland andra, det är en nödvändighet. Det står i bjärt kontrast till den rationella syn på utveckling som är en del av vår vardag. I arbetslivet sätter vi ofta upp långsiktiga realistiska mål, och gör sedan upp konkreta delmål som kan bockas av när de uppnåtts. Så sitter vi där med avklarat delmål, en guldstjärna i kanten, och minns så lite av hur vi kom dit att det inte kan ha varit av särskilt stor betydelse.

Mål, vision, dröm och tro behöver inget rationellt försvar. Det är livsviktigt att vi inte per automatik begränsas av det möjliga. Då kan delmålen i stället bli högst oväntade rastplatser på en gåtfull väg som är mödan värd.






Att lämna allt

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i kyrkpressen den 14 november 2013

Jag har den senaste tiden funderat över allt det vi bär med oss. Livet är förrädiskt eftersom de största förändringarna sker över en lång tid. Vi blir inte plötsligt gamla, fårade och stela i lederna, det sker gradvis. I valda skeden tar vi ögonblicksbilder, konstaterar förändring, bara för att sedan genast långsamt röra oss bort från detta fasta.

På samma sätt vänjer vi oss med det yttre i våra liv. Det som egentligen ligger bortom, men som lite i taget blir en del av oss själva. Vi blir flerbarnsföräldrar, vi blir flerbilsfamiljer, vi blir fastighetsägare. Många av oss finner sig vara de mest erfarna på sina arbetsplatser och ser detta som något stabilt i tider när ingenting längre kan tas för givet.

Så blir vi den tillvaro vi skapat. Trygghet är viktig, men den kan egentligen inte vila på så lös sand. Ofta är det precis i de delar av livet som vi upplever som fasta, säkra, som släggan träffar. Det vet alla som friställs på grund av marknadskonjunktur. Det vet också de som väntat på pensioneringen och drabbas av allvarlig sjukdom i samma ögonblick som tiden öppnats upp.

Hur bygger man då sitt hus på berget när man har sand upp till knäna? Inte det minsta dekorativt, det är helt klart. Stag och fästen måste djupt ner. Var vi driver ner dem beror på var vi hittar fast grund. En sak är i alla fall säker: materiell framgång rotar oss ingenstans. Ändå går mycket av vår vardag ut på jagande efter sådan vind.

Det är lätt att läsa bibeln, konstatera att de rika stöter på problem i evangelierna, och placera sig själv utanför. Det är ändå en karikerad sanning. Rikedom är, i sin avskalade form, det vi håller fast vid. Det som vi ser som någonting vi förtjänat. De lador vi fyller som om sju magra år alltid stod för dörren.

Att som kamelen tvingas pressa sig genom nålsögat är något de flesta av oss inte behöver fundera särskilt mycket över. Pengar har ett funktionellt värde, att samla skatter på hög är få förunnat. Därför tror jag att det är lätt att missa grundtanken.

Poängen är att vara beredd att lämna nätet på stranden. Att kunna ge upp det som är dyrt. Att våga födas på nytt.






Sanning och konsekvens

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen 19 september 2013

Jag tycker ”Måne och sol” är en riktigt dålig låt. Flera av Britt G Hallqvists andra texter ligger mig nära hjärtat, och jag berörs djupt av några av Egil Hovlands andra tonsättningar. För just den här psalmen har jag däremot personligen inget till övers.

Jag hyser inga överdrivna förhoppningar om att det här uttalandet ska utgöra startskottet för beredandet av en måne- och solfri tillvaro i kyrkorum, skola och eter. Jag vet att psalmen är älskad av många, känd av de flesta, och att nästan alla har något slags minne eller någon annan typ av relation till den. Ändå hjälper det här inte mig.

När jag skriver det här så trimmar min granne ogräs i sin trädgård. Det är ett våldsamt, enerverande oväsen som jag accepterar som en del av vardagen. När jag i min tur trimmar min egen trädgård ger jag visserligen igen, men det är nog inte det som våra dueller handlar om. De handlar inte om att skipa primitiv rättvisa, öga för öga och tand för tand. Det är fråga om en överenskommen grundprincip: vi ger varandra frihet att ansa, vårda och låta växa – även om det inte sker precis som vi själva skulle önska.

Jag tror inte en enda av oss kan säga sig veta hur livet ska levas. Det riktiga och sanna finns inte hos oss, utan mitt ibland oss. För att vi tillsammans ska kunna ana mittpunkten måste vi våga se det rika i att vi som individer närmar oss detta centrala från olika håll och avstånd. Principen är likadan i kyrka som på torg – vi behöver människor som är unika, helhjärtade och villiga att mötas.

Åsikter kan vi tillägna oss, men övertygelse växer inifrån. Det finns en fascinerande samtidighet av kraft och fara i övertygelsen. Ju gåtfullare spegelbilden är, desto ihärdigare verkar vi vilja förklara exakt vad vi ser. Vi läser i sand och ristar in det uttydda på stentavlor.

Utanförskap är oerhört jobbigt på ett individuellt plan, och förödande för oss som kollektiv. Om vi i samhälle eller församling skär bort de delar vi själva inte tycker om så förskjuter vi jämvikten, och plötsligt ligger det verkligt sanna inte längre i mitten. I extrema fall – i sekter och diktaturer – hävdar enskilda individer en ofelbar rätt och tvingar andra att sluta upp omkring. Mittpunkten flyttas ut i periferin, och en egen sanning skapas.

I all sin torftighet är det därför viktigt att jag får tycka illa om en specifik psalm – även om det för någon kan verka fånigt, osmakligt eller rentav stötande. I ärlighetens namn så är ”Måne och sol” inte en särskilt stor fråga för mig, så jag tänker inte ordna en demonstration. Däremot går jag gärna i Prideparaden i Jakobstad nästa sommar.






Fritt fall

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 13 juni 2013, under rubriken ”Sommaren är knepig”

Tänk om man för ett ögonblick kunde stega upp ett avstånd till sig själv, vända sig om och betrakta det man ser med ett uns av perspektiv. Genom att skriva har jag lärt mig mycket om mig själv, även om jag tvivlar på att detta gjort mig särskilt mycket klokare.

Sällan blir irrfärden så tydlig som på tröskeln till sommaren. Jag är mycket medveten om det paradoxala i att fylla ledighet, men trillar av någon orsak alltid dit. Tillsammans med julens strikt uppgjorda rörelse- och handlingsschema så är det just sommaren som tenderar att bli något överstrukturerad.

Det är så mycket som ska hända på en gång. Förutom det rent praktiska jag lovar mig själv och andra att ta itu med så ackumulerar jag upplevelser under vintern. Mycket av det som ska beröra och kännas har jag under hektiska vintermånader lagrat upp för att kunna ta fram när jag har tid att hinna känna efter ordentligt, i lugn och ro.

Sen löper jag över sommarängarna med startkablarna i högsta hugg utan att hitta någonting att fästa dem i. Uppdämda känslor är de mest svårkanaliserade, också detta vet jag egentligen. Ändå upprepas scenariot varje sommar.

Sommaren är knepig. Ledighet blir ett framtvingat vakuum – jag försöker låta bli att tänka, bara vara, men är då som bekant inte längre till. Återstår att börja bocka av på aktivitetslistan, men bara själva åsynen av allt som borde göras och upplevas gör mig matt. Jag tar mig själv i kragen och ägnar rätt mycket tankeverksamhet åt att hitta den ultimata starten. Samtidigt accelererar sommaren omkring mig, och ganska snart infinner den sig. Paniken.

Ungefär halvvägs igenom, och statistiskt sett har de varma dagarna redan förbrukats. Jag borde hinna göra allt minst en gång, annars har inte sommaren varit här. Eller, sommaren har varit här, men jag har inte varit i sommaren.

Och så tydliggörs paradoxen, igen: hur ta vara på den tid vi har? Hur griper man ögonblicket i något vars egentliga väsen ligger i en stadig och målmedveten rörelse mot höst? Ska vi bygga hyddor uppe på berget och bjuda härligheten att bosätta sig där, ska vi rusa ner och livligt beskriva det vi sett och hört i nästa facebook-uppdatering? Eller ska vi begrunda allt i våra hjärtan, låta det bli en del av oss själva?

Hur hanterar man detta flyktiga, vemodigt vackra? Tänk om spegelbilden är lika gåtfull för oss alla, och de självklara svaren egentligen bara är sökande efter fäste på mindre främmande mark.

Jag avundas liljorna på marken, så vackra alldeles i sig själva. Och fåglarna, som varken sår eller skördar. Trygghet måste vara det finaste som finns.






BÖCKERNAS BOK

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 21 mars 2013

För några år sedan läste jag igenom bibeln från pärm till pärm. Jag fungerar bättre när de yttre ramarna är givna om än inte (krono)logiska, så jag tog mig fram en sida i taget.

Jag måste medge att det inte var särskilt stimulerande under släktutredningarna i Moseböckerna. Det bör också medges att upplägget rent dramaturgiskt är ganska misslyckat. Huvudpersonen introduceras i sista fjärdedelen av boken, och dör efter några futtiga sidor. Sen konstateras det här tre gånger till, och utvärderas i resten av böckerna.

Ingen #1 best-seller för kioskerna, alltså. Ändå tidlös, med ett djup som jag aldrig någonsin kommer att förstå helt och fullt.

Vi hänvisar ganska ofta till de tio budorden. Det är sant att de kan tyckas utgå från det värsta. Bara två av dem uppmanar till något, de åtta andra börjar med ”Du skall inte”. För mig blev det intressant på riktigt när jag vände på resonemanget.

Det finns inga uppmaningar att hata, diskriminera, misstro, särbehandla, bry sig om enbart sig själv. Inga budord fostrar till likgiltighet och passivitet. Alla utgår från att människan känner, vill, vågar, lyckas och misslyckas. Även om texten kan verka gammal idag så lyser föräldraomsorgen igenom och gör stentavlornas bud ljusa, varma.

En annan oerhört vacker klang som ljuder genom hela bibeln är sången av och om sådana som annars inte räknas. Sådana som skulle bli sist valda i lagindelningen på gymnastiktimmen. Abraham och Sara kunde inte få barn. De blev föräldrar till Israels folk. Moses, vars ord enligt honom själv ‘kom trögt och tveksamt’, blev karismatisk ledare för uttåget ur Egypten.

Jona vägrade envist att gå till Nineve förrän den lilla incidenten med valen, och blev dessutom sur när hans profetia inte gick i kraft eftersom Gud förlät staden och inte längre ville jämna den med marken. De lärjungar historien lärt känna som apostlar var fiskare och en hatad tulltjänsteman. Saulus, den svartvitt nitiske förföljaren av de kristna, blev Paulus, andlig fader för dem han tidigare försökt utrota.

Och så Jesus, då. Född av vanliga jordnära människor som dessutom inte fick en anständig plats att övernatta på utan fick söka sig till ett stall. Herdarna från ängarna fick göra det första stadsbesöket hos riket inte av denna världen.

Mycket low-budget. Om Josef och Maria hade vetat att vår tideräkning skulle komma att starta från födseln i Betlehem skulle de nog ha fått ännu större ribbskräck. Nu fixade det sig bra, sonen fick trettio år som timmerman och sen några explosiva år som förändrade världen, runt omkring och inom.

Sensmoral? Kanske att inte vara behöva vara perfekt, att få vara rädd, att ändå våga växa med uppgiften. Att tro, hoppas och älska.






Allting är nytt

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 3 januari 2013.

Det finns en tröst i att övergå i ett nytt år. Vårt förnuft säger att ingenting ändras, och ändå finns den där: känslan av en ny start, att vi vänder blad, att vi får logga våra liv på sidor som inte är solkiga, kantstötta och rivna.

Nyårslöften handlar ofta om det vi vill, men inte gör. I stället gör vi det vi inte vill, bara för att sedan blicka tillbaka på det skedda i apostolisk frustration. Vårt undermedvetna har en sanslös kraft. Det föder djupa, vackra, kraftfulla, förrädiska underströmmar som bär oss framåt. I den stund vi dras ned i djupet, kan vi inte – vill vi inte – stå emot.

Det vi vill är inte alltid det vi väljer, inte i stunden. Det vi gör är samtidigt vårt konkreta val. Utan gärningar omsätts inget av det vi vill i handling, och finns egentligen inte. Våra nyårslöften – hoppet om förändring – blir ledsamt ofta bara upptejpade, färggranna äpplen på döda träd.

Jag berördes av Göran Skyttes inkast i Kyrkpressen (4.10.2012). Förvandling, det vi inte kan göra alldeles själva. Hit hör bra mycket mera än vi först anar, och det är kanske därför som våra nyårslöften så ofta vittrar samman under året. Att bestämma sig för något är överskattat. För att klara det man bestämt krävs egentligen bara envishet, inte frukt av ett levande träd.

Förvandlad, född på nytt. Trons absoluta kärna. Den hanteras ofta rätt ovarsamt av oss. Att födas på nytt är inte att börja om, det vore olidligt. Börjar om gör man i Brios labyrintspel, när man vikt av den smala vägen och kulan med en tung, dov duns resonerar i lådbottnen.

Tron är inte fråga om rekord, hur långt man kan nå. Inte heller får man fripass till himlen om man klarar banan. Tro är att falla hårt, stöta sig, och ändå nå fram. Inte för att man kan, utan vare sig man kan eller inte kan. Det är egentligen paradoxalt, emot alla spelets regler. Det kan till och med framstå som orättvist. Då kan det vara bra att minnas att ingen av oss kan göra detta själva.

Att bli som ett barn. Nyfiken, öppen, omedelbar, utsträckta händer mot mamma och pappa. Att med allt det vi är av livserfarenhet få bli barnlika igen. Det är något vi inte kan göra på egen hand, vårt inre behöver förvandlas till något vi rationellt sett inte tror är möjligt.

Det är inte ett oskrivet blad som svävar ner från himlen, det är en urvind som med en kraft vi inte själva besitter vänder sida i vår livsbok just när vi inte längre kan skriva på den gamla. Allt det tidigare står kvar, men inget bärs över till nästa sida. Det bara finns där bakom, allt det fina och allt det tunga, och allt – precis allt – är förlåtet.






Regelbundet hopp

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 11 oktober 2012.

Hösten är något av det vackraste jag vet. Det finns något tröstande i
det att allting har sin tid. Jag blir väldigt stressad av sommaren, då
allting plötsligt ska hända. Under några månader av värme pressar vi
in allt det som bara kan göras då, samtidigt som vi förväntas vila upp
oss. Det är en ekvation som jag aldrig har löst.

Hösten är samtidigt något av det tyngsta jag vet. Jag minns hur det
som började som en årligen återkommande down-period undan för undan
växte sig större, tills det en dag var det som var jag. Fast det inte
alls var jag. Idag, på basen av över ett decennium av empirisk
forskning, kan jag försäkra att termen ”lyckopiller” siktar lite väl
högt. Lycklig blir man nog inte, men man klarar sig. Man kommer helt
enkelt vidare.

Just där ligger kanske det mest förrädiska i en depression –
kraftlösheten. Oförmågan. Att sitta och titta rakt framför sig, timme
efter timme, utan att kunna resa sig. Att genomföra morgonprojektet
med att sätta på sig en strumpa, bara för att överväldigas över att
man har en till att klä på sig. Att ta plats, suga upp energi, och
inte ha en aning om hur man ska orka hjälpa till för att andra ska
orka med en. ”Lev i nuet” är en ständigt återkommande uppmaning, och
ironiskt nog så finns det få tillfällen då man lever så i nuet som när
man är deprimerad. Samtidigt är man inte där. Det är en förödande
kombination.

När jag var yngre betraktade jag tvärsäkert de i vars ålder jag nu
själv befinner mig som flyende från livet, springande i ekorrhjulet,
rutinerade till icke-mänsklighet. Det har varit en nyttig läxa att
lära sig att inte all aktivitet per definition är ett jagande efter
vind, och att energi i sig – även mer eller mindre missriktad sådan –
i sig är en livskraftig motpol till den ljumma, döda likgiltigheten.

På samma sätt som som hösten har sin tid, har depressionen sin. Jag
undrar hur vi skulle hantera att sommaren övergår i höst om vi var
omedvetna om att det genom vår becksvarta, vitgnistrande vinter kommer
att bli sommar ännu en gång? Om vi bara såg naturen somna, och inte
visste att den snart kommer att vakna igen? Jag vet inte om någon enda
av oss skulle klara hösten då.

Min egna handbok för att klara svårmodet har genom erfarenhet – genom
mina försök och mina misstag – tagit sig en nästan förbluffande enkel
form. Från att ha varit fullsmockad med analys, teori och källmaterial
har den reducerats till exakt två punkter: 1) Det går över. 2) Handla.






Att vilja växa

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 19 juli 2012.

I USA blir jag ännu en gång påmind om hur olika våra livsrum är. Här
jobbar mina kollegor kopiöst för att kunna betala för sina barns
studier. Möjligheten till framgång framstår som obegränsad, och
samtidigt riskerar genomsnittsamerikanen att falla hårt, utan
skyddsnät. Andra föds nere på betongen, ägnar all sin energi åt att ge
sina barn ett bättre utgångsläge.

I jämförelse med det allvar med vilket man här ger sig in i det vuxna
livet framstår min egen väg som snudd på oansvarig. Jag gifte mig ung,
och vi fick våra barn under studietiden i New York. Det är något av en
välsignelse att man skapar sig erfarenheter genom att leva, för om man
redan visste vad som ligger framför skulle man helt säkert ofta välja
en annan väg. Vilket ger en slags omöjlig ekvation, eftersom man då
inte samlar på sig den erfarenhet som skulle få en att välja
annorlunda.

Ändå var min och min frus livsavgörande gemensamma val faktiskt inte
ogenomtänkta. Vi insåg rätt tidigt att vi inte kan vänta med att gifta
oss tills vi är tillräckligt mogna – tills vi förstår den verkliga
innebörden i löftet, uppnår ekonomisk trygghet, kan parera oväntade
händelser utanför vår kontroll.  Likadant var det med föräldraskapet.
Kan man rationellt sett bli vuxen och stabil nog för att ansvara för
sina barns första stapplande steg över vardagsrumsgolv och ut i
vuxenlivet? Vi såg det inte.

I stället bestämde vi oss för att växa med uppgiften, eller som
amerikaner skulle uttrycka det, höja sig när tillfället uppstår (”rise
to the occasion”). Jag tycker om det uttrycket. Det ger en aning om
att någonting fördolt finns inom oss, en resurs som vi inte förstår,
en kapacitet som frigörs först när vi väljer att våga. Gränsen mellan
att våga och att handla oansvarigt är hårfin, och ändå måste den hela
tiden prövas. Att handla tryggt kräver egentligen varken mod eller
vilja, och tar oss ingenstans utom framåt i tid.

Så i stället för att skjuta alla livsavgörande val framför sig tills
man blir vuxen, så kan man bli vuxen genom att göra livsavgörande val.
Faktum är att jag är övertygad om att det är det enda sättet att växa.
De yttre omständigheterna som påverkar oss är alldeles för allvarliga
och krassa för att låta dem leda oss genom livet. Det som verkligen
behövs är hängivenhet, det att vi helhjärtat vill.






I sanden finns det spår

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 26 april 2012.

Jag och min fru hade en känslofylld debatt här om kvällen. ”Där solen går strålande ner”, sa jag. ”Aldrig i livet”, sa hon, ”där solen så strålande ler!”

Det blev att ta till källreferensens svarta får – den allt annat än tillförlitliga men samtidigt så nödvändiga sökmotorn Google. Resultatet av sökningarna blev – ingenting. Hur är det möjligt? Det här borde väl alla kunna?

Vi hade tidigare samma kväll som av en händelse fjärrmanövrerat in oss på frågesporten ”Smartare än en femteklassare” (SVT). Reglerna för tävlingen är enkla: vuxna försöker klättra upp för vinststegen genom att svara rätt på frågor som hör till lågstadieundervisningen. Det låter löjligt enkelt. Just så löjliga framstår de tävlande vuxna när detaljfrågor om myror, stjärnbilder och köksmått renderar felaktiga svar och när femteklassisterna tvärsäkert svarar rätt.

Den tävlande för kvällen var en numera pensionerad historielärare. Han lyste upp när han fick frågan om vem av de svenska kungarna som var gift med Karin Månsdotter. ”Det var lätt”, svarade han, och broderade ut svaret med exakta årtal och kronologisk kontext. Så kom musikfrågan på tredjeklassnivå och ett ljudexempel på de välbekanta tonerna ur de första takterna av Norges nationalsång spelades upp. Efter ett velande mellan grannländerna svarade han ”Danmark”.

”Det är inte sant”, utbrast jag, och följde upp med att sjunga hela första versen för min fru – på lika delar dålig och kreativ norska, bör medges, men ändå. Att en historielärare lyckats memorera sitt lands kungar och samtidigt ha så dålig insikt i det traditionsbärande några hundra kilometer västerut framstod som ett mysterium. Jag tänkte med fasa på hur historien återgetts för de tiotals årskurser av elever han undervisat.

När strängarna i mitt undermedvetna (detta märkliga nät av associationer, korsreferenser och återvändsgränder) nu satts i sympatisk vibration var det plötsligt ingen hejd på de tonminnen som steg upp till ytan, och jag fann mig sjungande ”O, låt mig få bo/ där man rådjur och buffalo ser/ där sällan man hör ett ovänligt ord/ och där solen går strålande ner.” Den sista frasen och min frus reaktion är redan historia.

Någonstans, någon gång, har arbetsgruppen för en skolsångbok strukit över vissa sånger som jag aldrig hört och låtit andra rymmas inom pärmarna för det som blivit jag själv och tusentals andra jämnåriga. Att (nästan) kunna refrängen till den svenska översättningen av ”Home on the range” kan knappast kallas allmänbildning och fungerar definitivt inte som utvald ammunition för att skjuta ner svensk historieundervisning. Jag kan bara förläget konstatera att gärningar ofta – kanske till och med alltid – lämnar avtryck för livet.






Icke-presens vs. Wingren

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen 2.2.2012.

Det är intressant att finnas här i det som många betecknar som den bästa tiden av livet. 42 år gamla är några visa nog att arbeta med tunga förtroendeuppdrag. Man kunde också, postumt redan nu, höra till den stora skara musiker och kompositörer som brunnit som fackelbloss och gjort snudd på evig musik. Jag ser mina barn stiga in i vuxenlivet, betraktar likheter och olikheter refererade till den sällsamma blandning av faktiska och förskönade minnen som blivit min egen livserfarenhet.

Jag och min familj bor i ett hus som med nöd och näppe är tillräckligt stort för att inhysa oss nu, och som så småningom – när barnen flyttar ut – bli snudd på överrymligt. Vi köpte nyss en andra bil, och parkerade därigenom cyklarna stadigare i cykelstället. I den långsammare ämnesomsättningen manar vågnålen till ökad fysisk aktivitet, samtidigt som viljan gör det rakt motsatta och erbjuder yllestrumpor och fleecebyxor som ett mera lockande alternativ.

Så kommer då frågorna, tätare och tydligare för varje år som går: hur hade mitt liv sett ut i dag om de avgörande momenten inte funnits, alternativt lett mig i en annan riktning – detta vare sig de var av det noggrannt planerade slaget eller hörde till de ofta förekommande spontana nycker som plötsligt skrev sig in i min framtid?

Varje gång får jag sitta ner med mig själv – försöka förklara att ett sådant tankesätt haltar, att en ekvation av det slaget är omöjlig att lösa. Jag har inte den minsta aning om vem jag skulle vara utan den erfarenhet som gjort mig till den jag är nu. Varje ”tänk om jag skulle ha gjort så och så” är ett sant jagande efter vind, en längtan efter att nå det grönare gräset på andra sidan utan att ha vare sig möjlighet eller förmåga att flytta dit.

Parallellt får det faktum att framtiden är oviss och outforskad mer inflytande i livsvalen för varje år som går. Att nostalgiskt blicka bakåt och samtidigt försöka stävja framtiden är att inte leva i stunden, det är tungt för både kropp och själ. För att skingra sockervaddsmolnen från det som varit och inte fokusera på potentiella orosmoln som driver in så dyker jag ner i här och nu, söker omedelbar aktivitet. Tiden går fortare än någonsin förr samtidigt som mönster återkommer och känslan av att livet springer förbi infaller sig på min egen oönskade beställning.

Livet är definitivt en kamp – inte minst mot ljumhet, likgiltighet och frånvaro. Jag har tidigt bestämt mig för att inte bli bitter, om jag så i hårda duster tvingas möta dåtid och framtid med bara spillror av den lans jag lyfte som ung. Under torneringspauserna händer det att jag läser Psaltaren och Predikaren och tröstas av att den inre kampen är kärnan i det vi varit, är och blir.






Några decimeter liv

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 10 november 2011.

Vi har fyra katter här hemma. Eddie har svårt med förändringar. Vägrar använda den nya, bekväma ingången via verandadörren, står hellre och väntar i mörkret under fönsterbrädet, trygg i det hon kan och känner till.

Eddies dotter Murphy trotsar alla odds. Hon blev ratad som ett hopplöst fall av mamman vid födseln, och veterinären gav henne högst en vecka. Med okoordinerad, stapplande gång är hon nu inne på sitt femte år. Tar dagen som den kommer, lever i stunden.

Pepperoni är äldst. Han blir deprimerad i perioder – låter tassarna förbli smutsiga, ligger på bastulaven, väntar. När han kommer tillbaka från mörkret söker han närhet, visar mer än någon av de andra hur mycket han tycker om att vi finns. Ofelia är yngst, och har därför tagit sig rätten att fortsätta vara som en unge. Hon har den minst utvecklade egna karaktären, och verkar mycket nöjd just så.

Eddie är småsur på alla, men mest på sin försakade dotter Murphy som hon vägrar acceptera. Murphy, i sin omedelbarhet, är den enda som orkar med den barnsliga Ofelia. Pepperoni har äldstestatus, skrider fram som självklar etta till matskålen, lugnar ner relationerna med hierarkisk tyngd.

Under sommarmånaderna blir djuren i huset högst oönskat fler, när katterna med jämna mellanrum släpar in sina fångster (undantaget Murphy, som bara jagar fjärilar). Ibland är mössen och fåglarna redan besparade från vidare plågor, men inte alltid. Vi ser det som grymhet och vill förebrå dem. De utstrålar stolthet och glädje när de slår lovar runt sitt byte – de är i högsta grad sig själva just då.

För några år sedan kom en snäll tant tillbaka med katten Muskot, som envisades med att gång på gång återvända till de välkända markerna kring vårt förra hus. Tanten sade att det kan gå illa för katten om den rör sig i trafiken. Hon föreslog en bur på några kvadratmeter i trädgården, där katten kunde röra sig tryggt och kontrollerat.

För henne var det viktigare att katten lever så länge som möjligt än att den är katt så länge den lever.






Att våga låta bli

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 25 augusti 2011.

Jag tror ingen av oss kommer undan känslan av att någonting saknas. Ibland uppstår tomheten irrationellt, just när vi borde leva det rikaste av liv. Den naturliga reaktionen är att försöka göra någonting åt det hela. Ju längre jag lever desto mera övertygad blir jag om att det inte nödvändigtvis är det smartaste draget.

Vi lever i en tid när engelskans ”how do you feel?” direktöversätts och inte längre frågar hur vi mår, utan vad vi känner. Konsekvensen blir att vi fasar för tomhet och försöker undvika den till varje pris. I stunder av lycka försöker vi förbli lyckliga, och det fungerar aldrig. Lycka uppstår ibland väntat. Andra gånger förstår vi knappt varför och ibland känner vi oss inte ens särskilt förtjänta av den. Hur vi än blivit lyckliga så är vi alltid lyckliga just i stunden. Försöker vi hålla kvar nuet – när själva nuets idé är att högst osentimentalt dö och födas på nytt – så fråntar vi oss själva möjligheten att uppleva lycka.

Jag är lika skeptisk till den mera attackerande formen – att fylla tomheten med någonting mindre tomt. Jakten efter vind är tydligare än någonsin förr, eller så är den kanske bara lättare att känna igen. Vi bjuds in att dansa i cirkelns mitt, leva ett verkligt liv, bli sedda. Spekulerande massmedia (Idol, dokusåpor, tematidningar och så vidare) gör sin insats, resten fixar vi själva. Det som vi som unga ville bort från – byagemenskapen, de små kretsarna där alla känner alla – återskapar vi ett tiotal år senare via Facebook. Vi vill finnas för andra, betyda något, dela med av oss.

Lyckas vi undvika tomheten genom upplevelsepåfyllnad kommer snart nästa, starkare känsla av saknad. Nu söker vi ännu större upplevelser. De som vi känner som missbrukare har redan kastat in handduken medan vi själva fortsätter uppåt i spiralen och hoppas att vi aldrig ska behöva slå huvudet i taket.

I tomheten – om någonsin – borde vi våga låta nuet förbli tomt och stilla vänta, hur ont det än gör … För nuet, som sagt, dör och föds på nytt.






Världen och värden bortom

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 26 maj 2011.

Ekonomi är ett hett samtalsämne just nu. Hushåll brottas med valet mellan fast ränta eller fritt surfande på räntevågen. Att nationen skall stå och falla med sina egna pengar blev sannfinländsk slagkraft i riksdagsvalet. Företagsledare lyfter våldsamma bonussummor med ena handen samtidigt som de med ett stadigt grepp om skoveln i den andra skyfflar ut produktion till billigare länder, låser dörrar till nationella verkstäder, fabriker och lokal överlevnad.

Kommunala nämndemän skummar igenom beredningar för att så fort som möjligt landa vid balansräkningen. Vi avgränsar vår handel till ett av två stora snabbköp för att belönas med lojalitetspoäng och skenbart spara ju mer vi köper. Dokusåpor där den vanliga människan – du och jag – behöver experthjälp för att vi skall lära oss att inte köpa på kredit utan betala med reda pengar snurrar i TV-rutan varje vecka.

Varför är då pengar så viktiga för oss alla? Det enklaste svaret är att vi inte klarar oss utan dem, men det är inte hela sanningen. Vår materiella egendom bekräftar oss i vår sociala omgivning. Vår vardagsgärning – det vi lägger merparten av vår tid på – ger oss någonting tillbaka som vi själv kan rå om, omsätta, och märka ut vårt revir med.

Det monetära systemet är både genialt och förrädiskt. Vare sig vi föder upp höns, spelar fotboll på heltid eller skriver kolumner som den här så ges belöning i samma form. Plötsligt står vi alla i skenbar relation till varandra, med en gemensam nämnare som enkelt placerar oss på värdestegen.

När ekonomisk rationalitet vill bilda bas för mina värderingar brukar jag försöka se förbi det vi själva konstruerat. Det naturliga är någonting helt annat, och sällan så tydligt som just nu. Det är så vansinnigt vackert att allt växer och blommar när värmen kommer, bara för att falla till marken och täckas av snö mindre än ett halvt år senare. Ett oerhört slöseri med resurser, produktion som inte lönar sig på våra breddgrader, år efter år. Sådan är den rika värld vi lever i.






Kärlekssömn

2 kommentarer
Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen torsdagen den 3 mars 2011.

Min fru har en livsgnista som förundrar mig. Hon stiger upp på morgonen för att inte missa något.

Själv har jag sedan tidiga tonår funderat på varför vi lever, verkar, finns. Jag har inte kommit fram till någonting alls. För mig är livstiden en fysisk nödvändighet – inte mycket till val där, och alternativet är destruktivt. Fick jag välja själv så skulle jag sova tills någon väcker mig till någonting annat.

Jag har svårt att förstå varför människan skulle ha blivit skapad till avbild av någon fullkomlig. Det fullkomliga skall inte behöva någonting annat än sig självt. Möjligen är vi skapade för att det är möjligt. Utan att mer än nudda vid teodicéproblemet så tvivlar jag på att det hela gått till så godtyckligt.

Återstår att vi finns till på grund av längtan. Det känns på något vis tröstande. Om fullkomlighet längtar – på samma sätt som man och kvinna längtar – så är kärlek en del av det fullkomliga. Att älska blir vårt sätt att likna Gud.

Då är också avsaknad av kärlek det som är minst likt Gud. Inte motsatsen. . . att hata kräver energi, även om det är missriktad sådan. Avsaknad av energi – av kärlekens glöd eller hatets glödande frost – lämnar oss ljumma, likgiltiga. Kärlekslösa, i ordets riktiga mening.

”- Du kan inte säga så där. – Varför inte? – Ja men, att du inte vill leva, usch, tänk nu på allt det fina du har, du borde skämmas.”

Det här är en ständigt återkommande ordväxling när jag berättar för någon om min längtan efter att sova. För mig är sådana argument samma som att säga jag måste finnas för annat, eller att annat måste finnas för mig. Jag tror inte på ett liv vars drivkraft är dåligt samvete.

Så jag fortsätter att längta, även om det är efter sömn. Kanhända är det mitt märkliga sätt att älska. Passiv tänker jag i alla fall inte bli.

I denna längtan har jag så välsignat många ljusa stunder. De kommer liksom överraskande, utan krav, och även om min vardag ofta går ut på att må minst dåligt så förbluffar livet mig gång på gång.






En dos(a) grov generalisering

Andra texter EU-valet 2009 I pressen Kolumner

(Kolumn i Österbottens Tidning, 5.12.2008 )

Jag hade en riktigt djuplodande text på gång om julen, och så plötsligt fick jag ett meddelande om domen i snusrättegången.
 
Personligen kunde jag inte bry mig mindre om ekonomiska fördelar för de anklagade. Förbudet mot försäljning av snus resonerar helt enkelt inte i vår österbottniska klangbotten. I kontrast till detta står den suveräna Lagen, med ett egenvärde som vem som helst, inklusive åklagare, kan använda som avstamp för självförverkligande. Bäddat för katastrof. Fortsätt läsa →






Jante revisited

I pressen Kolumner

(Kolumn, publicerad i Österbottens tidning 03.10.2008 )

Gamla hamn i juli 1994, sjösättning av Jacobstads Wapen – strålande solsken, pompa och ståt, lokal stolthet. Jaromatch senare på kvällen, då hörs plötsligt sirener, katalysatorer till en riktig klassikerkommentar på Centralplanens C-läktare: ”Jaa, ha sjunker väl hati båtfaan.”
 
Jantelagen är populär i vår bygd. Misslyckas vi så skyller vi på den, lyckas vi så nämner vi den inte. Ofta ses den som en besvärande yttre faktor, ungefär som dåligt skidföre. Med åren har jag insett att det i första hand handlar om utebliven mental träning. Fortsätt läsa →






Ett rikt liv

I pressen Kolumner

(Kolumn, publicerad i Österbottens Tidning 23.05.2008 )

Vardagen är till en stor del fylld av sånt som kan mätas. 40 timmars arbetsveckor drar in x antal euro till arbetsgivaren och en (i vårt tycke allt för liten) del av den summan till oss själva. Vi lär oss att bli produktiva och effektiva, att mogna till ansvaret att försörja oss själva och de som är beroende av oss. Våra pengar ger oss vår levnadsstandard i en lustig konstruktion där livskvaliteten hela tiden förutsätts stiga i takt med bättre ekonomi. Fortsätt läsa →






Det mesta motståndets lag

I pressen Kolumner

(Kolumn, publicerad i Jakobstads Tidning 28.03.2008 )

Många av oss som jobbar med någon slags skapande arbete där man själv skall producera material mot en given deadline slåss mot ett stort motstånd. Säg att ett arbete beräknas ta tre veckor och att man därför klokt nog börjar arbeta en månad innan deadline. Dag 1 inleds i mitt fall med… total overksamhet. Fortsätt läsa →






Mashlows behovspyramid

I pressen Kolumner

(Kolumn, publicerad i Jakobstads Tidning 25.01.2008 )

Olika falla ödets lotter… mina vänner åker till Egypten om några veckor, och själv sitter jag här med Maslows berömda men inte särskilt sevärda pyramid.

Den amerikanske psykologen Abraham Maslow introducerade under mitten av 1940-talet teorin om fem grundläggande behov. Fortsätt läsa →






Tiden som försvann

I pressen Kolumner

(Kolumn, publicerad i Jakobstads Tidning 23.11.2007)

Jag kom till insikt förra våren. Tiden har sprungit ifrån mig.

Vi köpte en ny bil – en s.k. farmare givetvis, som sig bör när kärnfamiljens genomsnittliga antal uppnåtts (2+2), när vinylerna lagrats på vinden och när ”best of”-samlingarna på ett pinsamt sätt tar plats närmast CD-spelaren. Vid köpet av idealfordonet kommenterade jag spontant att vi egentligen inte behövde hundgallret mellan lastutrymmet och baksätet. ”Hundgallret?”, svarade försäljaren, ”Jag antar att du menar lastskyddet? Som skyddar passagerarna vid en eventuell krock?” Fortsätt läsa →