Jag skriver den här texten just i övergången till mitt femtiofjärde levnadsår, och funderar över vad som har hänt på vägen hit. Rätt mycket, faktiskt, inte minst i fråga om det jag ser av Gud, bilden i min egen suddiga bronsspegel.
Vi har alla en sån, och det är det enda sätt vi ser på. Därför blir det så lustigt när vi förklarar för andra vad som borde synas. Vad vi ser berättar mera om oss själva än om Gud.
Det här är inte relativism, det är realitet, och det borde göra oss ytterst ödmjuka och kanske till och med lite förlägna. Det sista det borde göra är att få oss att känna oss särskilt utvalda, exkluderande andra.
Människan är så dualistisk i sitt eget jag. En del skyller på grekerna och deras inflytande på vårt västerländska tankesätt, men jag är mindre säker. Gå till en sandlåda med lekande småbarn, placera en enda leksaksspade mitt ibland dem, och se vad som nästan undantagslöst händer. Spaden blir någons, ofta efter gråt och tandagnisslan. Min, inte din.
Vi, inte de. En primitiv, ung religion. Längre än så har vi svårt att komma, och det hela blir alldeles särdeles pinsamt när det handlar om kristen tro. För ett ögonblick i historien speglades Gud inte i brons utan i en av oss, och allt ställdes på ända – de svaga var starka, de fattiga var rika, himmelriket var nära, Guds rike var mitt ibland oss.
Sen tog vi över igen och då gick det som det gick. En ny religion; ett nytt vi och ett annat de. Nytt vin i gamla säckar.
Kanske därav allt det absurda. En gud som offrar sin ende son för att göra sig själv mindre arg på oss. En gud som älskar oss oändligt ända tills vi dör, för att sen ställa till med räfst och rättarting. En tro som närmast kan liknas vid en slags evakueringsplan – en transaktion, en gudomlig affärsuppgörelse som ger oss möjlighet att flytta hem dit, bort härifrån, bort från kött och synd, bort från en tillvaro som… levande död, kunde man kanske säga? Absurt.
Mötet med Gud beskrivs upprepade gånger som en festmåltid, ett överflöd, men vi har så mycket lättare med orden om får och getter. Tydligt och klart. Vi och de. Vårt eget jag formar vad vi ser.
Tror jag då inte på bibeln? Också den frågan upplever jag som absurd. Jag tror definitivt inte på den fyrenighet som tenderar att bli resultatet av ett likhetstecken mellan bibeln och Guds Ord. För mig är det att göra sig en slags gyllene kalv.
Bibeln är en mycket mänsklig bok, vilket känns tröstande. Gud talar till oss människor och det vi hört har under några sällsamma århundraden fått fysisk form, blivit nedskrivna av oss, för att senare samlas inom de pärmar som bildar vår bibel. Det är fantastiskt rikt, och samtidigt säger det nedskrivna troligtvis ändå mera om oss själva än om Gud. Samma gud som leder israeliter till folkmord i Kanaans land verkar kunna springa sin förlorade son till mötes, villkorslöst älskande.
Det är det suddiga vi såg där och då. Kanske det är just därför jag har så svårt med allt bibelviftande i tragikomiska försök att lappa ihop den brustna förlåten i templet för att få ett tydligt ”de” att förhålla sig som ett ”vi” emot. Kanaaneer, kvinnor, slavar, homosexuella, muslimer; dessa andra.
Vem som står där ute varierar över tid. Så länge vi själva befinner oss innanför känns det förmodligen mindre viktigt vem vi placerat i periferin, och varför. De som står utanför känner knappast likadant.
Guds väsen, treenigheten, är så långt ifrån dualism man någonsin kan komma. Så brukar jag tänka när skiljelinjerna dras.
Vid ingången till mitt femtiofjärde år kan jag inget annat än konstatera att mycket av den säkerhet och självklarhet jag kände som ung vuxen har fallit till marken, och bra så. Något dör så att något nytt ska kunna växa fram.
Liljorna oroar sig inte, inte heller de höstlöv som täcker våra marker just nu. För varje år som går känns de vemodigt vackert fallna höstlöven som en allt varmare hälsning. Det är som det ska vara. Vi själva är begränsade, ser vad vi ser, förstår vad vi förstår. Guds nåd känner inga sådana gränser.