Årsarkiv: 2010

26 inlägg

Citat: ”Päivi Räsänen är inte kyrkan” (ÖT 19.10.2010)

Citerat

Det sorglustiga med Homoilta var att det som väckte finländarnas vrede främst var vad Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen sade i programmet.
Räsänen är läkare och partiordförande, inte präst och än mindre högre prelat med officiell status som kyrkans megafon.

[…]

Det är helt begripligt att Räsänens uttalande väckte kraftiga reaktioner, och hur uppriktigt hon än står för sin syn bär hon ansvar för medlemsflykten.
Frågan är dock om inte denna flykt är ett skott i foten på den rörelse som vill se förnyelse inom kyrkan.
Då de liberala krafterna flyr fältet, vem blir då kvar? Jo, de som företräder den gamla ordningen och inte är beredda att inkludera utövande homosexuella i den kyrkliga gemenskapen.

Henrik Othman, ledare i Österbottens Tidning, 19.10.2010
http://www.ot.fi/Story/?linkID=130029

Citat: ”Räsänen kan inte fly sitt ansvar”

Citerat

Ifall KD-basen Räsänen underskattar sina roller och konsekvenserna av sitt sätt att hantera dem i tisdagskvällens tv-debatt finns det idag över femtontusen skäl för henne att tänka om. För så många människor rapporteras ha lämnat kyrkan sedan TV2:s homokväll.

[…] ifall Päivi Räsänens avsikt är att gallra i kyrkans medlemsregister och vrida kyrkklockan tillbaka bör hon säga det rent ut istället för att ducka då konsekvenserna av hennes exkluderande människosyn börjar påverka både kyrkans anseende och ekonomi.

[…]

Päivi Räsänen börjar bli en vandrande Judaskyss för kyrkan. Hennes uttalanden står kyrkan dyrt.

Kyrkominister Stefan Wallin (SFP), blogginlägg 17.10.2010
http://stefanwallin.blogsome.com/2010/10/17/rasanen-bara-en-kvinna-i-ledet/

Citat: ”Politik inte enda sättet att förändra världen” (ÖT 17.10.2010)

Citerat

Men känns det inte som om det plogbillsrörelsen gör bara är en droppe i havet? Nej, det tycker inte Per Herngren. Pershing II-raketen han avrustade eller förstörde – beroende på vem man frågar – motsvarade ungefär sprängkraften hos tio Hiroshimabomber.

— Plogbillsrörelsen har med vanliga smideshammare desarmerat mer sprängkraft än vad som använts i alla krig fram till i dag.

Rörelsen arbetar inte politiskt utan enbart genom aktioner som riktar uppmärksamheten på det den agerar emot.

— Det är en farlig föreställning att tro att enda sättet att förändra är att påverka regering och riksdag. Kapitalismen har inte den illusionen. Den förändras då den blir smittad av någonting.

Max-Ola Nordlund intervjuar ickevåldsaktivisten Per Herngren, Österbottens Tidning 17.10.2010

När patlik kommer hem

1 kommentar
Blogg

… blir det just så här. Allt skrivet just före sovdags, senare korrekturläst – ändå publicerat på ett sätt som respekterar den ursprungliga tanken.

Idoler. Herrejessus vilken hysteri, nu och tidigare. Jag brukar sitta med ryggen åt, och… (vad heter det nuförtiden, vänta…) ”dissa” (’diskvalificera’ @reuter) dem som sjunger falskt. Detta genom att säga ”uschhh vilket oljud” åt fru W. Då sänker hon volymen på TV:n från 15 tlil 11.
Elin har volym 15 fortfarande, och dessutom är hon härligt antijantig. Kultur-rama, som vi pa säg!

Släkt. Samtalsämne ikväll, och bearbetat i diskussioner. Lika lite som man kan välja föräldrar så kan man rå för förgreningarna. Allt hänger ihop, och familjen dekorerar ramarna. Ändå tror jag släktband bör ta form i vardagen för att vara viktiga för nån av de inblandade – gener är överskattade. Desutom är jag är jättetrött på att vara konstärlig, driftig, alkoholiserad, känslig, personlig, kärringen-mot-strömmen, antagonistisk, rebell. Det må vara släktdrag eller allmän miljöförstöring, trött är jag likaså. Alla observationer som inte är riktade till mig personligen hänvisas ödmjukt till slaktforskning.whywouldanyonecare.com.

Musik. Ge mig en enda orsak att producera nåt som inte ännu är gjort, så ska jag ägna resten av mitt liv åt just det.

Livet. Jag och fru W har en evig dispyt. Hon vill vakna, jag vill inte. ”För att inte missa nåt, för att det finns så mycket att uppleva”. Snark, säger jag. Liv, för mig, förkortas så mycket det bara är möjligt.

Quality time. Jag är välsignad med en dörr till ett eget rum, ändå sker nästan allt på den andra sidan. Innanför bygger upp, viktigt i sig. Jag är världsbäst på 8 kvadratmeter, men himla tacksam för två fysiska dörrar och en cybervärld bortom.

Politik. Ah… av nöden tvungen. Det bästa är den ovillkorliga dom som – genom en massiv opinion – blev villkorlig. Andrum för den utpekade. Torget den 5.12.2008 blev väldigt konkret – tack alla!!
Sen – ni som sitter med gummihamrar och ivrigt väntar på att få  banka på allt som sticker upp ur lådan – nej, jag kandiderar inte. Om inte klistret redan hunnit torka, så råder jag er att placera etiketterna någon annanstans.

Framtidstro

Blogg

Schweiz, tidigt 80-tal. Lenk – ingen turistort, men kanske just därför fanns vi där. Mina föräldrar och deras vänner hade tillbringat sin studietid i Schweiz, och sökte sig till mer svårtillgängliga platser.

Jag har starka minnen från resan. Bern första veckan, jag minns arkaderna. Att gå i en större stad, skyddad. Minns också klockringningen – som fenomen, alla detaljer får freakarna – och schweizarna – sköta om.

Men sen, Lenk . . . vinter. Snökedjor på bilar, frossa hos ortsbor/gäster, och tillkallad Arzt. Varm saft för oss minderåriga, för att fightas med flunssan.

Vädret var bedrövligt, och vi tillbringade största delen av veckan inomhus. De två sista dagarna kunde vi använda pisterna.

När jag som relationsbokförare backar genom min barndom så finns det säkert många saker jag kan anmärka på angående min uppväxt. Detaljer. Och just när jag tar till rödpennan inser jag att jag egentligen inte bryr mig. Mina föräldrar har älskat mig, med allt vad det innebär, och det bär jag med mig. Om jag som förälder kan göra hälften så bra ifrån mig som min mamma och pappa har gjort så är jag fullt nöjd.

Herrejessus vilka barn de har haft att göras med. Jag minns när pappa kastade middagstallriken i golvet, för att inga ord fanns kvar just då. Dörrar har smällt fast symboliskt och fysiskt, till den grad att min yngre bror kapade sin tumme i dörrgaveln. Ilska, handling, desperation, skuldkänslor, och allt därpå följande. Inte så värst underligt att allt det här har fogat oss samman. Jag älskar den här familjen.

… tillbaka i Lenk,  Schweiz, de två dagar vi kunde åka i pisterna. Det ”hippa” paret i gänget bestod av a) en läkemedelsförsäljare och b) en flygvärdinna. De här två var på något märkligt sätt representanter för ett fritt liv bortom oss andra. Via släktskap och allmän österbottnisk tillhörighet fanns de med i den relativt okända schweiziska byn.
Huvudliften (=den väg man kom upp till toppen av berget) var en två personers sittlift. Jag och Nils J (a ovan) delade lift. Det var en mycket jobbig färd. Liften gick längs kanten av ett berg, tidvis var det närmare 100 m fritt fall nedanför vagnarna. Ändå minns jag inte särskilt mycket av det. Däremot minns jag Nils J:s ord:

”Din pappa tror att han är så j-a bra. Du ska veta att han är en riktig nolla. Han är stor i käften, men kan inte stå upp för vad han säger.”

Ungefär så. Psykologisk våldtäkt på en 11-åring. Fanns ingenstans att försvinna. 10-15 minuter.

Inga fysiska men. Däremot kunde jag inte, och kan inte i denna dag, förstå varför inte Nils J sade exakt samma saker åt min pappa. Inte före vår tumannafärd, och inte efteråt – varken vid restaurangerna, eller i stugan där vi bodde.

Någonstans i det ögonblicket försvann min tilltro till vuxna människor. Kanske det var välsignat tidigt. Sen dess bryr jag mig inte det minsta om människor som inte tar konsekvenserna av vad de säger.

NJ tillintetgjorde min tro på framtiden. Tur att man inte är så jäkla lättlurad ;)

Citat: F. Dostojevskij – ’Bröderna Karamazov’ | bok 1, kap. 5

Citerat

”[…] mig förefaller det, som om Aljosja hade varit mera realist än någon annan. För all del, i klostret trodde han naturligvis helt och fullt på underverk, men, enligt min mening bringas aldrig någon realist i förlägenhet av underverk. Det är inte underverk som bringar realisten till tro. Den sanne realisten, om han är icke troende, finner alltid inom sig kraft och förmåga att inte tro på under, och om han ställs inför ett under som ett oförnekligt faktum, så är han mera benägen att inte tro på sina känslor än att erkänna faktum. Men om han också erkänner det, så erkänner han det som ett naturligt faktum, som hittills bara varit okänt för honom. Hos realisten uppstår inte tro av under, utan undret av tro.”

Fjodor Dostojevskij  (’Bröderna Karamazov’, bok 1, kapitel 5)

Citat: F. Dostojevskij – ’Bröderna Karamazov’ (1879-80) | bok 1, kap. 1

Citerat

”Och just då fick hans hustrus familj budet om hennes död i Petersburg. Hon hade tydligen hastigt avlidit, i en vindsvåning, enligt vissa uppgifter – av tyfus, enligt andra – av svält. När budet om hennes död nådde Fjodor Pavlovitj befann hann sig i berusat tillstånd; det sägs att han sprang ut på gatan, höjde armarna mot himlen och upphöjde ett glädjerop: ’Herre, nu låter Du Din tjänare fara hädan i frid’, andra säger att han grät högljutt som ett litet barn, till den grad att det gjorde ont att se på honom, trots all den avsky man hyste för honom. Det är mycket möjligt att det förhöll sig både på det ena och andra sättet, det vill säga att han både gladde sig åt sin frihet och begrät sin befriarinna – allt på samma gång. I de flesta fall är människorna, till och med missdådare, vida mer naiva och öppenhjärtliga än vi föreställer oss. Ja, och vi själva också.”

Fjodor Dostojevskij (’Bröderna Karamazov’, bok 1, kapitel 1)

På spaning efter den tid som flytt

EU-valet 2009

Jag har tillbringat de senaste dagarna i Strasbourg, och talat svenska.

Otroligt tudelad upplevelse. Orsaken är givetvis EU-valet 2009 – strömmarna, och eftersvallet. SFP:s 20 kandidater blev officiellt försäkrade om att det ekonomiska startfältet var jämnt fördelat. Verkligheten visste annorlunda. Veckorna kring valdagen underströk på ett tragiskt sätt allmänhetens uppfattning om politik – man kan inte lita på nån.

Nu, inför kommande riksdagsval vill SFP att jag kandiderar. Partiet ställer upp 80 kandidater, och den totala budgeten är 600.000 €.

Glad över mina kunskaper i de fyra räknesätten räknar jag ut att budgeten ligger på 7.500 € per kandidat. Av den budgeten kan kandidaterna välja att få 1.000 € fritt disponibla för sin kampanj, eller ett från partiet rekommenderat promo-pack.

Ursäkta?

Tydligen har den Vanhanenska härvan (och i kraft trädande lagstiftning angående valfinasiering) fått partiet att söka en trygg lösning. Efter att upprepade gånger friskt ha sprungit med krita och dragit upp olika startlinjer för sprinterloppet väljer man nu att tvinga alla kandidater att löpa i samma takt.

Jag är inte det minsta intresserad av det här. Personligen tycker jag att man kunde kryssa mindre med fartyg, skapa inbördes relationer som har en längre båge, belasta valbudgeten på ett sätt som mindre påminner om förtäckta firmafester, ge över medel åt kandidaterna. Lämna över ansvaret på dem man vill ha nånting av. Östersjön är en riktig skitplats för röstfiske.

Mitt förtroende för SFP? – Noll. Jag tycker om valprogrammet för riksdagsvalet, och ser instinktivt partiet som den starkast balanserande kraften i ett land som förrädiskt långsamt skiftar mot sannfinländskhet. Jag har personliga relationer med flera inom partiet, vilket är bra – vore det inte för de vänskapsbanden så vete sjutton om jag inte kandiderade för andra.

Samtidigt gör SFP kardinalfel efter kardinalfel, och partiet skulle aldrig kunna agera på en fri marknad. Språket köper aktier i ett bolag som, i sanningens namn, inte framstår som särskilt vettigt att investera i.

Hur mycket jag än skriver under SFP:s ideologi kan jag inte kandidera under den yrsel som råder nu. Jag gör inte ett särskilt bra arbete om jag inte är helhjärtat involverad, och partiets valpolicy är rent ut sagt omöjlig för mig. Ändå hoppas jag för samhällets skull att SFP lyckas i riksdagsvalet. Grundtanken hos partiet är värd allt stöd den kan få, all beklaglig närsynthet till trots.

Citat: ”Även polisen kritisk till nya tobakslagen” (ÖT 28.8.2010)

Citerat

” —  Jag är inte någon förespråkare av vare sig tobaksprodukter eller rusmedel, men min personliga åsikt är att när lagen blir så här sträng tummar man lite på vad som är rimligt och jag tror nog att lagen blir svår att övervaka.”

” —  Ett sånt här förbud är så strängt och överdrivet att det kan hända att det är svårt att få understöd av befolkningen i allmänhet. Lagen faller på sitt eget grepp anser jag.”

” —  Jag vet inte om det är rätt väg att begränsa snusanvändningen så här kraftigt. I stället borde man kanske ha börjat där skadorna är större. Då kanske också allmänheten skulle förstå det bättre, men som det är nu tycker jag det är som att klättra med baken före upp i trädet.”

Kriminalkommissarie Ove Storvall vid Mellersta Österbottens och Jakobstads polisdistrikt, intervjuad av Kaj Enholm, Österbottens Tidning 28.8.2010.

Citat: ”Civil olydnad var helt på sin plats” (ÖT 27.8.2010)

Citerat

”Men frågan är när kampen mot något man anser vara skadligt går för långt. Vägen till helvetet är som bekant kantad med goda föresatser. Det gäller att vara på sin vakt, inte minst då det handlar om människors hälsa. I takt med de skenande kostnaderna för sjukvård kan övervikt en dag bli förbjuden. Kanske införs i framtiden kontroll på att vi motionerar tillräckligt. Övervakningstekniken finns redan och går under namnet elektronisk fotboja.”

[…]

”Vad gäller Patrick Wingrens aktion måste man förstå att denna egentligen även handlade om större saker än snus.

Land ska förvisso med lag byggas. I fall lagarna uppfattas som rimliga, moraliska och rättvisa finns det knappast något behov av civil olydnad. Men då så inte alltid är fallet, kan man med goda skäl se olydnadsaktioner som önskvärda. Det betyder att folk vägrar följa vissa myndighetsbeslut som de anser vara oskäliga. Men protesterna bör vara fredliga och aktivisterna måste vara beredda att ta konsekvenserna av sina handlingar.

Så var fallet med Wingrens snusförsäljning på torget. Snus är inte världens viktigaste sak, men det gäller att ständigt vara på sin vakt mot försök att begränsa medborgarnas frihet. Risken att så ska ske har ökat i takt med den allt mer sofistikerade övervakningstekniken. Det är därför önskvärt att det finns människor som vid behov är öppna för möjligheten till civil olydnad.”

Bengt Rönnback, Österbottens Tidning 27.8.2010
Länk till ledaren i sin helhet finns här.

Integritet och hälsa; en win-win-wingren situation :)

Blogg

Jag inser redan här i första meningen att det finns risk för att det här kan låta som ett spam-mail… någon är utsatt, och behöver bara tillfälligt placera sina – dina – pengar på ett bankkonto så löser sig allt.

Men eftersom jag såg risken så tidigt, så intygar jag genast att så inte är fallet. Jag skriver inte heller det här för att följa upp någon genomtänkt plan, utan mest för att jag insåg att vi lever i skilda världar, och att alla stjärnor inte nödvändigtvis är synliga på den himmel vi har valt att bo under.

— För att vara klarare: De som är mina vänner i det sociala nätverk som ändrat vårt sätt att umgås (Facebook) vet redan vad det är fråga om. Ibland glömmer man att världen i högsta grad lever, också utanför spindelnätet. —

Senase fredag (18.8.2010) blev jag dömd till 720 euro i böter för ”olaga befattningstagande med infört gods”, och samtidigt blev jag ersättningsskyldig till staten för ”den ekonomiska fördel  som brottet berett” om en summa av 300 euro.

Sammanlagt 1.020 euro alltså, för protesten på torget den 5.12.2008.

Delvis väntat, men ändå både rörande och förvånande, har bidragen börja strömma in. Många vill vara delaktiga i boten. Det värmer mycket, eftersom delaktighet var själva poängen med torgdemonstrationen.

Så om nån nitisk lagväktare vill anklaga mig för pengainsamling kunde jag inte bry mig mindre just nu. Mitt kontonummer är 201521-128003, för den som vill bidra.
Den internationella, moderna formen är av kontonumret är FI92 2015 2100 1280 03, och BIC är NDEAFIHH.

Ett eventuellt överskott går oavkortat till lungcancerforskning, för att hjälpa dem som använder en farligare form av tobak.

Citat: ”En duktig konsument” (ÖT 5.8.2010)

Citerat

”För ett och ett halvt år sedan skulle vi konsumera oss ur lågkonjunkturen. ”Älä ruoki lamaa”- kampanjen uppmanade oss att shoppa lika mycket som tidigare trots mindre pengar i börsen. Bara så kunde vi ta oss ur misären och få det ekonomiska hjulet att börja snurra igen. Men då hjulet plöjer genom regnskogar och skapar skräpberg vi inte kan hantera, då kan vi inte med gott samvete stå och vissla vid vägkanten. För någonstans måste cirkeln brytas, förr eller senare.”

Tove Lillsund, Österbottens tidning 5.8.2010

West Coast Rejs, dag 10/11.5

Blogg

Sitter här på flygplatsen i Vanda och väntar. Jag åkte iväg lördag kl 13.30 (lokal tid) från Portland, via Amsterdam, och var framme i Hfors klockan 13.30 (lokal tid) idag, söndag. Det känns lite lustigt att vänta i fem timmar på Finncoms flyg till Kronoby, men bor man på landet så får man acceptera sånt.

Örat vänjer sig förvånansvärt snabbt vid språkmiljöer. När jag åkte iväg för 1 1/2 vecka sedan så var det bara att acceptera att accenten på min engelska mest påminde om den svenske kocken i The Muppet Show. Helt otroligt egentligen, med tanke på att jag bott i USA så pass länge. Men man vänjer sig, och man glömmer, och 10 år senare sitter inte en enda stavelse rätt under de första dagarnas crash course in english.

Men det blir gradvis bättre, när tanken och lyssnandet övergår till engelska. Och sen, här i Vanda, är örat ännu så pass vant vid amerikanska diftonger, vokaler och konsonanter att jag plötsligt hör servitrisens engelska för vad den verkligen är. Hon frågar japanen vid disken om han vill ha ”a pig-sized coffee?” Herrejissus vilken koffeinhalt det skulle finnas i den koppen!

Den sista delen av min resa – tiden i Portland, Oregon – var en intressant upplevelse. En varm och gästvänlig värd, ett öppet hus, och diskussioner med mid west- och västkustamerikaner mellan pianostämningar och inspelningar.

Hap (smeknamn för Herbert) säger att klass-samhället egentligen inte präglat västra USA, utan att arvet från Europa landat i öster, och gradvis avtagit ju längre västerut man vågat sig. Så känns det också – det verkar som om den självförverkligade individen i väst är mindre beroende av kontakter, släkt, och status på universitetet.

Att säga att amerikaner är si och amerikaner är så är ungefär lika djuplodande som att säga att finländare är blonda, fåordiga, super, bär kniv och slåss. Onekligen finns det en generell tendens som skapar fördomar och myter, men egentligen är det vi själva som gör det lite för lätt för oss. Människorna finns alltid där, i alla kulturer, bakom våra förutfattade meningar.

Det är nog ingen slump att så många emigranter bosatt sig i Oregon, Wisconsin, Minnesota etc. Vädret är bekant, och också det mellanmänskliga klimatet. New York undantaget (denna märkliga smältdegel som både symboliserar USA och samtidigt är så icke-amerikansk) har jag haft svårt att tänka mig att bo i det här landet. Boston… kanske. Portland… nej, inte riktigt. Bilkörandet och centrumlösheten irriterar. Men det jag sett här får mig instinktivt att tänka på Seattle, som ligger väldigt nära. Bör utforskas under ett kommande äventyr.

Summa summarum är jag efter dessa 11.5 dagar en pianostämningsexamen och en fjärdedels kontinent rikare. Nu ska jag bara ställa tillbaka siktet lite. Det svårmodiga, till synes buttra och tysta behöver inte vara negativt. Lite lika som en i våra ögon överdriven artighet behöver vara konstgjord. En stor del av detta ligger i betraktarens öga, och kräver en uppriktig välvilja – en aktiv insats – för att komma till sin rätt. Cyniskt, kritiskt betraktande på avstånd leder ingen vart. *Tryck/Press/Paina* -> Finland. Så där :)

West Coast Rejs, dag 8/9

Blogg

Igår bar det alltså av hit till Portland, Oregon. Hotellet (motellet) jag bor på hade problem med det trådlösa nätet, så därför kunde jag inte skriva förrän nu.

Nördfaktorn vet inga gränser under den här resan! Nu är vi här för att stämma en flygel (en självspelande sådan) i den speciella temperering vi använder (EBVT III), och spela in resultatet.

Det var skönt att komma hit, mötas av ett klimat och en atmosfär som jag är mera van med. Vädret är som sommarväder hemma, och naturen påminner på många sätt om våra breddgrader – förutom den kuperade terrängen.

Vi gjorde ett snabbstopp vid en lokal mataffär, och där blev jag nostalgisk. Det är nånting vackert med klasar, högar, och handskrivna skyltar. ’Motsats till Prisma’ kunde funka som definition.

Som antropologisk observation kan noteras att amerikaner inte kör in i återvändsgränder, utan i döda avslut :)

Snart blir det middag här hos min värd, nånting som med all säkerhet kommer att göra sitt bästa för att utvidga det midjemått som redan växt i stadig takt under vistelsen här. Gott är det i alla fall, och det finns en tid för allt.

En alldeles underbar middagsgäst som jag träffade igår var 93 år gamla Fred. Härlig närvaro och humor, påminner mig om min nyligen bortgångna farmor. Ni skulle ha hört honom förklara för mig vad som pågår i Sydafrika just nu…

”Män med lustiga frisyrer, alla med namn och nummer på ryggen, jagar en boll mycket större än en baseball. Och de får inte röra den med händerna! Bara med allt annat. Bollen flyger 80 yards och spelarna hoppar upp och slår i den med huvudet!”

Siktar optimistiskt på att stiga upp kl 7 och se Tyskland-Argentina, för att verifiera hans uppgifter.

West Coast Rejs, dag 7

Blogg

Så var det då dags för kongressens sista heldag… i morgon är det föreläsningar på förmiddagen, och hemfärd efter lunch.

Eller åtminstone avfärd… i mitt fall bär det av till Portland, Oregon där vi ska stämma en flygel och göra inspelningar. Mera om det senare.

Det har varit en märklig vecka. Jag har varit utanför hotellet exakt tre gånger. I Vegas skapas ett inre rum oberoende av tiden och världen utanför. De dagar jag stigit upp tidigt (kl 7) och gått genom hotellobbyn så ser det ut precis som kl 9 på kvällen, bara aningen mindre folk. Den här staden erbjuder en flykt från verkligheten, men hymlar inte om det heller. På det sättet är det egentligen ärligt och ok.

Men visst är det amerikanska kulturarvet en märklig soppa.
Paris Las Vegas var en ny upplevelse, jag hittade först idag de korridorer som öppnar sig mot denna konstgjorda värld som binder ihop hotellkomplexen. ”Gorgeous!” utbrister säkert många, men jag antar att de flesta fransmän som besöker den här surrogatvärlden helt enkelt får göra som min pappa vid åsynen av den ”gotiska” Riverside Church i New York… gå ut, sätta sig på trappan och hämta luft :)

Innergatan avslutas sedan ytterst smakfullt med ett Eiffeltorn i skalan 1:2, dvs 165 meter högt, med fötterna mellan de enarmade banditerna i casinolobbyn. Innan dess stöter man på de vigselkapell som känns bekanta från var och varannan romantisk komedi som Hollywood producerat genom åren.

Nå, tillbaka i kongresscentret tog jag några bilder för att dokumentera. Hittade 1 stycken lustig skylt, och 1 godisaffär. Och när jag nu helt klart har släppt den röda tråden, kan jag ju samtidigt kasta in bilden från ät-tävlingen i restaurangen.

I morgon avfärd, alltså – riktning norrut, som flygbolagets namn avslöjar (Alaska Airlines). Återkommer med rapport från ny ort.

West Coast Rejs, dag 6

4 kommentarer
Blogg

Vaknade klockan 6.55 i morse, av väckarklockan… Indirekt, i alla fall. Det var så att jag hade ställt in den på klockan 6.15, och erbjudit grannarna att delta i väckningsceremonin från den tiden. I något skede tycks de ha fått nog, för 6.55 knackade det på dörren och en säkerhetsvakt stod på andra sidan när jag öppnade…

– Do you have an alarm clock ringing, Sir?
– Uhm, yes.
– Would you be so kind and turn it off now, Sir?
– Uhm, yes.
– Thank you and have a good day, Sir!
– Uhm, yes. Yes”

Så började det hela, men klockan 7.06 var jag nere i föreläsningssalen. En sak som jag saknar hemma i Finland är den här underbara praxisen att packa in precis vad som helst i matväg i en liten påse som man tar med sig från cafeterian. Kaffe, juice, varma smörgåsar, allt in i samma bag. Tid är pengar, och människors brist på tid skapar utrymme för att förtjäna pengar.

Satt sen på föreläsningar fram till kl 11.30, då magpirrandet börjat accelerera tillräckligt, sen tillbaka till hotellrummet och en supervarm dusch – min rutinmässiga förberedelse för situationer där jag sätts under press. Och press blev det.

”The tuning exam” – provet i pianostämning – började klockan ett på eftermiddagen, och slutade kl. 17.30. Det bestod av sex separata delar, där alla i sig skulle ha 80/100 poäng för godkänt resultat.

Jag klarade det! Och inte nog med det, dessutom på en högre nivå än jag förväntades. Jag hade för länge sedan bestämt mig för att göra provet utan elektroniska hjälpmedel, och mina poäng i delmomenten var ändå över 90 av hundra. 90/100 är samtidigt kvalificeringsgränsen för den högsta nivån av stämningsproven, och skall göras helt och hållet utan elektroniska stämappaater.

Så nu har jag lite halvt i misstag klarat av nivåprovet för examinatorsnivån självt – det betyder att jag stämmer på en nivå där jag (innom en överskådlig framtid) kan komma att bli en ganska få utländska examinatorer inom Piano Technicials Gulid. Det som är kvar är en teknisk exam, (på den allmänna nivån) och den bör jag absolut sikta på att ta någon gång under hösten.

Intressanta dagar, eftersom alla logiska yttre faktorer talade emot mig: Jag är från utlandet (dvs engelska facktermer kan bli knepiga). Jag har bara stämt pianon i tre år…  Jag borde, enligt allmän uppfattning, inte ha kunna göra vad jag gjorde, och det här bevisar än en gång vikten av att våga tro på sig själv, vara envis, och vara beredd att lägga ner otroligt mycket tid på att bli bättre.

Efter pärsen med examen blev det ”The golden hammer banquet”, supé i bästa amerikanska stil, med prisutdelning till en person som bidragit på ett betydelsefullt sätt till PTG’s (Piano Technician’s Guild) verksamhet. Och jo, det var precis en guldstämnyckel hon fick – det finaste pris en pianostämmande amerikansk yrkesmannaförening kan ge sina pianostämmande medlemmar.

Sen ner på en snabb saftkontroll till casinoavdelningen, där en lugn bar väntar på oss när så behövs. Fin utsikt över casinomiljön, och jag nämner det här för amerikanerna.

– Well, do you see something that is missing? frågar de

… och när jag ser runt mig, och leds i rätt riktning av deras ledande frågor, börjar jag ana. Det finns inga fönster. Inga klockor på väggarna. Luftkonditioneringen håller sina jämna 68 F (19-20 grader celsius). Barer, matserveringar, klubbar och hotellaffärer håller uppe dygnet runt.

Principen tycks vara att resenären skall förlora upplevelsen av tid och rum, att allt som relaterar till vardagslivet skall bort. Vem vinner på sånt? Casinot i sig. Vad är oddsen på casinorna.vare sig det gäller de ofördelaktiga oddsen i ”the slot machines”, de sk. enarmade banditerna, eller i blackjack, roulett och poker (där insatserna i vid alla stationer är srämmande höga? Oddsen är alltid i husets favör.

Enkel matematik visar att det lönar sig att hålla casinon öppna, och i amerikansk still drar man det till sin spets och håller öppet ”24/7” som det heter – 24 timmar i dygnet, 7 dagar i veckan. När jag köpte mitt morgonmål kl 7.02 såg casinoområdet exakt likadant ut som kvällen före, det enda som skilde var den lite lägre mängd folk som uppehöll sig där.

Nåja, vis som jag är har jag inte spelat. Njaa, det är faktiskt inte helt sant… jag har använt de odds-mässigt bedrövliga  ”slot” maskinerna några gånger. Hade tydligen filmer på näthinnan nu igen, där man lägger in en 25-centare i en av maskinerna och ut rasar metall så det sprakar om det.

Det hände inte, och jag är glad att min insats handlade om de småpengar som tenderar att samlas i fickan när man är osäker på hur mycket pengar man skall betala inköpen med (här i USA läggs momsen på strax efter inköpet, adderas till priserna som står på lapparna. Enkelt i vissa stater, svårare i andra, eftersom delstaterna har sina egna procentskalor för moms.

I morgon är det sista hela kongressdagen, och en massa bra föreläsningar att gå på. Skall gå och knyta mig nu så här lämpligt kl 1.30 (halv elva på morgonen finsk tid) och ladda batterierna.

West Coast Rejs, dag 5

Blogg

Ja kyllä! – fixade den skriftliga examinationen, men det var faktiskt ingen lek. 100 frågor om piano – stämning, underhåll, reglering, reparationer etc. 1 poäng per fråga, 80 krävdes för godkänt. Språket (facktermer och -jargong) ställde till det i en del frågor, sen några slarvfel, till sist några svar jag helt enkelt inte hade. Godkänt med marginal blev det ändå, och nu är jag kvalificerad för att göra provet i pianostämning.

Om jag verkar lite insnöad så kan det ha nånting att göra med sammanhanget. ”Nevada” lär faktiskt betyda något sånt, hur underligt det än låter med tanke på öknen och hettan…

The name ”Nevada” comes from the Spanish Nevada, meaning
”snowfall”, after the Sierra Nevada (”snow-covered mountains”) mountain range.
(ref: wikipedia)

Hursomhelst, här är det fackidioti på gång, och jag lär mig oerhört mycket.

Skulle unna alla att få uppleva den speciella känsla som infinner sig när en massa till yrket associala individer strålar samman. Tänk er en pianotekniker och hans vardag, vilket enmansjobb! De enda arbetskamraterna (instrumenten) för i och för sig mycket ljud men är lite dåliga på konversation.

Mig passar det utmärkt eftersom jag inte precis är den som kastar mig över telefonen i jakt på sällskap, och högst troligt trivs de allra flesta med tillvaron som ensamvargar. Därför blir det så himla lustigt när man samlar en hög sådana i grupp. Lite ’gökboet’ över det hela, fast på ett ganska rörande sätt.

Som kuriosa kan nämnas att jag steg upp klockan 7 i morse och såg England förlora. Hann också se en halvlek av Argentina-Mexiko. Båda matcherna vanns av det bättre laget, och båda matcherna hade enorma domartabbar. Vi får väl spara lite på den bistra kritiken över flaggmännen i kommande matcher på Centralplan i sommar, om man får moka så här mycket som linjedomare i VM så kan jag inte drömma om var ribban borde ligga för den finländska ligan.

Se siitä. Pigg som en lärka ska jag infinna mig i ett föreläsningsrum i morgon kl 7 och förbereda en masterclass med Bill Bremmer, agera bollplank när han stämmer flygeln för föreläsningen. Förunderlig tid, men jag måste bara försöka intala mig att det sker kl. fyra på eftermiddagen finsk tid, dvs ungefär när jag vaknar en normal dag om ingen/inget väcker mig. Professor Wingren, som han kallas här – en fast anställd på högskolenivå blir automatiskt en sådan till titeln – är ute på djupt vatten, och det blir att lägga på den mentala snorkeln inför eftermiddagspasset när jag gör mitt examensprov i pianostämning. Bara för att inte drunkna i konsten.

West Coast Rejs, dag 4

Blogg

Det här får bli en kort dagsrapport – jag håller nämligen på med att läsa för en skriftlig examen i morgon, och det är aldrig lätt med fackspråk på utländska. För att inte tala om längd- och viktenheter på det här språket. När man börjar mäta något i sextondels tum så skulle jag helst försiktigt höja handen och föreslå övergång till metrisk skala.

Men nu, på amerikansk mark, är det bara att ta seden dit man kommer. Seden, förlåt, skeden i vacker hand. Och så vidare.

Återkommer.

West Coast Rejs, dag 3

Blogg

Så var vi där igen. Fast jag hade ett bonus på -9 timmar angående dygnsrytm, så lyckades jag änn en gång stretcha den mot småtimmarna. Högst troligt har min uppfattning om när det är dag och där det är natt ingen geografisk förklaring. Det är bara fel på objektet självt.

Idag deltog jag i en s.k. ”master tuning” av en flygel av märket Kawai. Idén är att komma så nära den perfekta pianostämningen av just det instrumentet som det bara är möjligt. Tre RPT´s (Registered Piano Technicians) från Piano Technician´s Guild tar sig an den uppgiften, utan tidbegränsning – det får ta den tid det tar.

Och tid tog det –  6 1/2 timme, närmare bestämt…. för att stämma ett piano med bara en öppen sträng per ton, nånting som i vardagslivet ’får’ ta ca 30 minuter. Seriöst arbete, kan man säga. Referensstämningen ligger som grund för examinationerna – de som tar certifikaten mäts mot det här resultatet.

Nördigt värre, alltså, men samtidigt rätt så inspirerande att nån tar sig tid att nå det perfekta. Vilket aldrig uppnås, som vi alla vet, men tanken och hängivelsen är rörande.

I morgon drar kongressen igång på allvar – väldigt många föreläsningar att välja mellan, och omöjligt att veta riktigt var man borde vara, under vilken tid, för att få ut det bästa av det hela. Så det kanske blir lottdragning – Vegas och allt :)

West Coast Rejs, dag 2

3 kommentarer
Blogg

Dagen började med uppstigning klockan fem på eftermiddagen. Ganska nära min vanliga rytm, men på grund av tidsskillnaden blev det alltså klockan åtta på morgonen här. Jag har i många år levt efter tesen att min biorytm inte går efter ett 24-timmars dygn utan någonstans kring 26… som om jag hela tiden flyttade mig västerut. Därför känns det bra att ta stora kliv i det väderstrecket ibland, och framstå som normal för en liten stund.

Värmen som slog emot mig igår var det värsta jag varit med om. Enligt taxichauffören var det +41 i skuggan. Men och andra sidan uppskattade han stadens befolkning till 1 miljon + 500.000 illegala mexikaner, så man kanske bör ta hans faktaåtergivning med en nypa salt. Hursomhelst var det lite svalare idag, så med god envishet gick det att vistas utomhus i korta pass. I stället för infravärmare hittar man raka motsatsen på staden restauranger – naturen går inte att justera, men teknologin rycker in så gott det går.

Förutom alla Elvis-look-alikes som går omkring på gatorna så hittade jag en annan dubbelgångare på flygplatsen, som hade gett sig på ett ännu vassare original. Märkligt att se Honom säljande skivor, kanske han borde jaga ut sig själv ur templet? Å andra sidan är väl ’tempel’ inte direkt rätt bestämning, det första som slog emot mig när jag kom ut ur gaten var spelautomaterna. Och inte blev det bättre på hotellet heller.

Det känns faktiskt som om alla bilder som etsat sig fast på näthinnan från de otaliga filmer man sett inte var särskilt överdrivna. Eller rättare sagt – staden är överdriven, och högst filmatisk. Ett gigantiskt nöjeskvarter, som inte skäms det minsta över just det, utan tvärtom är förbluffande ärligt i sin avsikt. Som texten på den T-skjorta jag såg i en av shopparna: ”Warning – chances are you will wake up hungover, broke, naked. And happy.”

I arbetets tecken kan noteras att konferensen rullar igång så sakterliga. Den officiella öppningen är i morgon, och jag har klarat av all registering etc. idag. Det kan låta som en liten sak – och det är det också – men amerikanerna är liksom extra omständiga med allt sånt, så jag är glad att min erfarenhet fick mig att resa iväg en dag tidigare än vad som hade krävts. Jag fick tre telefonsamtal under dagens lopp, efter min första registrering, och springande med badgar och vouchers och allt annat klarades av när det fick ta den tid det tar.

I morgon skall jag sitta med på en sk. ”master tuning”, det blir mycket intressant. Mer om vad det innebär – och varför jag deltar i den – kommer senare.

West Coast Rejs, dag 1

2 kommentarer
Blogg

När någonting händer två år i rad kvalificerar det sig för tradition när det gäller mig. Därför har jag också den här sommaren tänkt skriva en resedagbok, eftersom jag ännu en gång finns utomlands mitt under sommaren.

Nu är det den amerikanska västkusten – Las Vegas – och något så nördigt som en kongress med pianostämning och -teknik som tema. När jag började intressera mig för insidan av det instrument jag spelat sen jag var liten hade förstås ingen aning om att jag nu, exakt tre år senare, skulle hitta mig här. Lika litet som jag hade tänkt stå på torg med megafon och sånt. Skönt att man inte har facit i hand för den utbildning som livet ger, det skulle vara oerhört tråkigt.

Hursomhelst, det här första inlägget blir ganska rakt på sak. Det är långt hit, och det är varmt här. Dessutom ligger hela stället ganska efter i tiden.

Så här sitter jag nu efter 15 timmar i flygplan, i 35 graders värme klockan 10 på kvällen, mitt i det gigantiska casino som på något märkligt sätt flyter ihop med hotellobbyn, och håller mig vaken så gott det går för att fightas med tidsskillnaden på nio timmar. Det sista passar mig egentligen alldeles utmärkt, för enligt mina preliminära beräkningar ska den dygnsrytm jag haft de senaste veckorna göra att jag stiger upp kl. 7 i morgon, omfamnande den nya dagen.

Återkommer närmare om allt när jag landat även själsligt (och sovit ut lite).

Citat: ”Reitti auki rintojen vuoksi” (IS 12.3.2010)

Blogg Citerat Suomeksi

”Ryanairin markkinointipäällikkö Erik Elmsäter paljasti varsin suorasukaisen syyn sille, miksi halpalentoyhtiö päätti aloittaa lennot Lappeenrannasta Saksaan.

– Sen vuoksi, että saksalaiset miehet haluavat katsella venäläisten (naisten) rintoja, Elmsäter sanoi Delovoi Petersburg – talouslehdessä.

– Toinen kriteeri oli se, että juuri tälle suunnalle tuntui olevan Venäjältä eniten kysyntää.”

Ilta-sanomat 12.3.2010

Religiös och politisk meningslöshet

Debatt I pressen

(Insändare publicerad i Vasabladet den 10.3.2010)

Den ekonomiska inflationen avtar genom stimulansåtgärder framtvingade av lågkonjunkturen, men orden ligger sämre till. Det underbara och härliga beskriver vi flitigt i vår vardag, och plötsligt har vi inga ord kvar när vi möter det sant underbara och härliga.

Definitioner är oerhört viktiga för oss. I vardagen vill man veta var man har någonting. Bibelns första kapitel bemödar sig på ett rörande sätt om att kalla det som blivit till vid namn. Det är ingen slump att Ernst Jacobson (Vbl 3.3) och Markus Österlund (Vbl 4.3) med tusentals tecken försöker åskådliggöra det som de innerst inne tror på – det som förlorat betydelse, det som förvanskats.

Få av oss har en erfarenhetsbaserad relation till orden, och i den totala begreppsförvirring som råder – i 2000-talets missriktade fläkt av individualism – vill vi själva bestämma ordens laddning, i stället för att låta mellanmänsklighet ge orden dess innebörd. Jag respekterar både Jacobson och Österlund, och båda har varit viktiga för mig. Därför lägger jag bort niandet härefter.

Ernst, Markus: det går inte. Det spelar ingen roll hur någon vill definiera kristen fundamentalism eller politisk liberalism i spaltmetrarna. Det hjälper inte hur mycket man agerar maskinmästare – öppnar skyddskåporna och visar hur allting fungerar – när själva slutprodukten ändå upplevs som rutten.

Fundamentalistisk kristendom är för den stora allmänheten lika med förbud, med självklara svar, med dödahavsrullar, med T-skjortor med texten ”Turn or burn!” (jo, sådana finns.) Jesu budskap 180 grader ur fas.

Någonting är väldigt fel när medmänniskan bemöts som frälsningsobjekt, för korståg rimmar så oerhört illa med grundidén. Jesus själv agerade helt annorlunda, intuitivt, mötte människorna i situationen, utgående från kontexten. Läsning av HELA bibeln – och en minst lika lång tidsinsats av eftertanke – rekommenderas före eventuella missionstillfällen.

Politisk liberalism har också kapats. Möjligheterna i liberalismens generösa perspektiv öppnar för missbruk av grundtanken, man kan slugt smyga in nästan vad som helst. SFP flaggar sig som liberalt men framstår som en allt mer hjälplös rödgul vimpel i regerings- och riksdagsblåsten, vajande från kant till kant i nyckfulla, byiga vindar. Utspelade politiskt låter man stridslarmet ljuda genom stormen: ”Börja på svenska, börja på svenska!”

Faktum är att minoritetsställningen inte på något sätt är negativ för partiet, tvärtom: det är en ohygglig tur att ungefär 5% vill värna om språket som sådant, för SFP är direkt beroende av sina dunkuddar av finlandssvenskhet. Ideologin är ett riktigt lapptäcke, men sådant tolereras så länge följebrevet skrivs på svenska. Kasnäs är en ort, inte automatiskt en programförklaring. Ingenting som ”stadfästs” där har i sig någon tyngd som kan bära partiet framåt.

Ett talande exempel är Markus konstaterande (citat): ”En person som ifrågasätter andra människors rätt att ha sin egen uppfattning i sakfrågor, givetvis inom lagens ramar, kan inte kalla sig liberal.” Liberalism tvättat i programmet för fintvätt.

Det gäller inte sakfrågor, det gäller inte lagen. En liberalist låter andra ha sin egen uppfattning. Punkt. Detta utgående från en tanke om att det viktiga är att vara övertygad, att något av det vackraste man kan göra är att bereda någon rum att växa – även när andra inte växer exakt som man själv vill.

Svensktalande karriärswannabes ler helt säkert i mjugg när de tänker på de språk- och kulturförsvarande väljare som indirekt röstat för deras i finlandssvensk folkdräkt förklädda marknadskapitalism. Liberalism var ordet, men vem bryr sig? Ändå är vi inte slavar under orden, annat än självvalt. Det är mycket enklare att använda ord som stämpel än att ge dem innebörd, men det är ingen orsak till att inte ta sig an utmaningen.

”Samarisk” var ett riktigt skitord för ca 2000 år sen, men två berättelser ändrade det hela. Fundamentalism i dess ursprungliga form är värd respekt, precis som Ernst visar. Liberalism är ett spektra av färger, och det finns ingen orsak till varför kapitalet skall ha patent på färgpaletten. Markus skall inte behöva flasha med sin utvidgade politicesordbok, sånt bör förklara sig själv i vardagen.

Den allmäna uppfattningen om fundamentalism, liberalism eller språkpartier kommer aldrig att förändras genom att någon listar nya eller återupplivade innehållsförteckningar. Begreppen måste fylls med substans, levas. Det här kan inte ske inte genom åsikter, utan bara genom konkreta handlingar som bottnar i personlig övertygelse.

Patrick Wingren

Konst som moralmegafon?

Debatt I pressen

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning den 2.3.2010 och i Vasabladet 3.3.2010)

Så här i smekmånaden efter [musikhusets musikalsatsning] ’The Wedding Singer” vill jag kommentera Tuija Nygårds insändare ”Tankar om musikalen” (publicerad i ÖT och Vbl den 20.2.)

Som ljudansvarig har jag sett musikalföreställningen ca 15 gånger. Min uppriktiga uppfattning är att Nygårds insändare är betydligt mer omoralisk och sexfixerad än själva musikalen. Jag tror att insändaren bottnar sig i en olycklig missuppfattning om äganderätt – både gällande rörelsefriheten för de unga, och rörande musikalgenren som sådan.

Jag var själv tonåring under den tid när musikaler och pop/rock plötsligt – nästan som över en natt – förklarades rumsrent inom kyrkorna. Reaktionära krafter fick vika för de yngres vilja att uttrycka sig på sitt eget språk. Diplomatiska ledare inom församlingarna ryckte in i medlingsprocessen och fastslog att varken musikstil eller scenkontext spelar någon roll i sig, att budskapet är det viktiga. Så reducerades de här konstformerna till omslagspapper för goda nyheter från himlen.

Det är någonstans där jag anar fröet till Nygårds inlägg. Faktum är ändå att kyrkan inte har mer patent på musikaler än Carola har på popmusiken, tvärtom: alla ”kristna” varianter av nutidskultur inom musik och teater är – bildligt talat – inköpta i en second-hand shop. Att sätta egna moraliska krav på musikalgenren – eller konst i stort – är i bästa fall aningslöst, i värsta fall oerhört arrogant. I vilket fall som helst är det omoraliskt. Det existerar inget samlat ”vi” som bör fundera på vad ”våra ungdomar” ska tillåtas framföra på scenen, helt enkelt eftersom inget sådant mandat har getts.

Majoriteten av publiken ser skämten för vad de är – skrattar, och fortsätter lyssna på kontexten utan att göra korstecken framför småpilska komman och punkter. Själv hade jag inte några som helst moraliska argument för att inte bjuda in mina egna barn (i nedre tonåren) till föreställningen. En humoristisk vinkel på det som oundvikligen möter dem i vardagen är ett hälsosamt och mycket välkommet bidrag.

Humor är ett av de få medel vi har att nudda vid de områden som är tabubelagda. Vi kan skratta befriande också när vi känner oss obekväma. Att analysera humor genom ett filter av seriositet är att göra både allvaret och leken en björntjänst.

”The Wedding Singer” tar inget ställningstagande i fråga om gott och ont, och tror sig inte veta svaret. Det är knappast heller konstens uppgift. God konst ”harvar och plöjer människans själ inför döden”, enligt den ryske, djupt troende filmskaparen Tarkovskij. Luckrar upp, gör känsligare, gör människan sårbar, emottaglig. Det här kan ske på många olika sätt, och lustigt nog också i en sådan naivt charmig, ideologiskt folietunn komedi som ”The Wedding Singer”.

Patrick Wingren

Som fan läser bibeln

Debatt I pressen

(Insändare i Österbottens Tidning den 26.1.2010)

I ÖT 23.1 blev jag ofrivilligt ammunition i Peter Albäcks skottsalva mot laestadianismen. Albäck skriver ”För att citera Patrick Wingren i HBL 17.01, så undrade man nog med fog att styrdes dessa bönehus av fan eller Gud”.

Det här är inget citat, utan en förvrängning av texten i HBL-intervjun. Jag talar om vikten av transparens och öppenhet. Jag hänvisar till Kirkegaard som ser slutenhet i alla former som demonisk.

Det här gäller lärarkår, fotbollsförening, förvaltningsråd och partiledning såväl som baptistförsamling, katolsk kyrka och laestadianskt bönehus.

Speciellt viktigt blir demokrati och transparens när ledningen hänvisar till något bortom, något större än människan självt.

Det må sen gälla floskler om den ariska rasens överlägsenhet, eller att man ser sig bemyndigad att agera direktlänk mellan Gud och församlingsmedlem. Under sådana förutsättningar kan en hängivenhet barka av precis vart som helst. Därav mitt uttalande i HBL: ”Har man en stark slutenhet med betoning på en ledning från Gud, så måste man väldigt ofta se till så att det inte är fan själv som leder församlingen.”

Patrick Wingren

Citat: ”Pedofilskandal i Jakobstad” (Rolf Lampa, RIL News 27.12.2009)

Citerat

För utomstående samt för andligt utvecklingsstörda som hindrats i sin andliga mognad, visade Bibelns Jesus med sitt eget exempel på hur Satan med bibelord försöker vilseleda Guds egen son (då Jesus frestades av Satan). Jesus visade alltså hur man skall bemöta sådant, han besvarade Satans bibliska struntprat med orden ”Det står också skrivet” (Matt 4:7).

Det finns alltså cirka 1500 sidor till i bibeln (beroende på tryckning) som skall jämföras mot sådana enskilda lösryckta Bibelord som fanatiker rycker ur sina textsammanhang.

Rolf Lampa, ”Pedofilskandal i Jakobstad”, RIL News 27.12.2009