Tvättandet funkade mycket bättre idag! Jag använde Google Maps precis som i fredags, men I Boston fanns tvättomaterna där Google ville ha dem.
Obama kämpar precis i skrivande stund för att driva igenom sin ’stimulus plan’, det ekonomiska stimulanspaket som ska få USA på fötter igen. Det sitter ganska hårt åt. Både republikanerna och demokraterna måste anpassa sig – de förra till en svidande valförlust, de senare till en dialog som bara förlorar på överdriven självgodhet. I mitten av det hela står Obama själv, och upprepar gång på gång att nationen måste se förbi partipolitiken till nationens bästa.
Riktigt lustigt blev det när han talade direkt med människorna i Elkhart, Indiana (den stad som drabbats allra hårdast av lågkonjunkturen) och berättade hur amorteringarna fungerar för dem som äger flera hus. Som jämförelse beskrev han sen majoriteten av amerikanerna som bara har ett hus, som han själv. ’Nej, nej’, sa han, ’jag talar inte om huset i vilket jag bor i Washington… det lånar jag bara en stund – det huset är folkets. Jag talar om mitt eget hus, i Chicago.’ Retorik och show på en rätt så imponerande nivå.
Han sade också nånting i stil med ’All the countries in the world are standing by, watching us at this very moment, waiting for us to lead’. Nja, det är nog tveksamt om det förhåller sig så. Snarare väntar väl nog den övriga världen på att Obamas regering ska reda upp den sjuttons röra som den tidigare administrationen åstadkom, så att resten av världsekonomin kan andas ut en stund.
Show var det också på kvällen, NHL-match med Boston Bruins mot San José Sharks. Det var inte en död sekund från första nedsläpp till slutsignalen. Lite som att vara en del av en reklamfilm i realtid. Hockeyn var förstås grymt bra, även om The Bruins förlorade 2-5.
I supporter-shoppen stod en häftig äldre man. Grymt arbete… Fråga: ’Vad jobbar du med?’ Svar: ’Jo, jag är en av dem som står med björntassar på Boston Bruins matcher!’
Det mest absurda på hela kvällen var när jag i pausen mellan 1:a och 2:a perioden försökte köpa öl till pizzan. Det fick jag inte. Man måste nämligen visa ID, hur gammal man än är. Enkelt sätt att undvika att sälja alkohol åt minderåriga. Ett typexempel på en regel som fördummar – gör det hela lätt, säkert, icke-mänskligt. Inte behöva tänka själv, bara handla.
Ett EU-körkort dög inte som ID, det var ungefär lika intressant för servitören som VM-hockeyn. Duh. Ibland blir man så trött. Vuxen och mogen som jag är så höll jag mig strålande lugn. Så här i efterkonstruktion betraktat, åtminstone. Ehm, okej då – i sanningens namn lyckades jag inte så bra med det, jag typ bad honom ’take that crappy pizza and …’ Läsaren kan säkert fylla i utgående från sin egen fantasi.
Sen fick jag hastigt ge mig av eftersom det verkade som om han var ’going to call security’. Jag kan ju inte bli sedd som gravt kriminell här också, det räcker nog med snusdemonstrationen i Jakobstad ;)
Boston är annorlunda än New York, på gott och ont. Den kosmopolitiska känslan får vika undan för mera av det genuint amerikanska, och det blir för mig som europé både hemtrevligt och klaustrofobiskt, i en märklig blandning. Kanhända är det inte ens i egenskap av europé som jag har vissa problem med att orka med allt det här, kanske är det bara jag som individ.
Nå, det lär visa sig de närmaste dagarna: i morgon bär det av till Rochester och då blir det mera småstadsaktigt – åtminstone med amerikanska ögon sett. Det ska bli intressant att trappa ner ännu ett steg i befolkningsmängd och se vad det för med sig.