Idag blev det mera finsk känsla i flygandet. Rutten Boston – Rochester är det inte så värst många som åker, och det märks på flygplansstorleken. Två säten på varsin sida av gången x 12 rader = 48 passagerarplatser. Turbulens var det också, för vädret har slagit om rejält. Det var +15 och sol när jag lämnade Boston, här i Rochester bara några grader kallare, men molnigt – och fuktigt som i ett badrum.
Storleken på staden sätter spår redan på flygplatsen – när jag frågar hur man kommer till centrum så berättar de att hotellet hämtar gästerna från flygplatsen om man ringer i servicetelefonen. Så gjorde jag, och 10 min senare kommer en kostymklädd chaufför och plockar upp mig med en minivan. Han är mycket sympatisk, och samtalet på vägen in till centrum söker sig både lokala och nationella vägar.
Rochester är trevligt men klimatet vintertid är nedslående, säger han. Jag frågar hur lågkonjunkturen drabbat staden. Inte riktigt lika hårt som många andra städer, enligt honom. Stadens stora industrier – Kodak och Xerox – har visserligen sagt upp många arbetare, men största delen anställda har sagts upp på andra ställen än hemorten Rochester.
Hotellen ligger sämre till. Lågkonjunkturen syntes på allvar kring julen när företagens julmiddagar avbokades, en efter en. Färre företagsresor – ersätta av nätkonferenser – betyder färre uthyrda hotellrum. Täckningen under februari brukar redan under ’normala’ år vara låg (25-30%) men nu ligger den kring katastrofala 10% och hotellet jag bor på kämpar för sin överlevnad en dag i taget.
Det är rörande att se hur personalen bjuder till för att ge service åt de få gäster de har. Det är likaså rörande att se chauffören försvinna in genom sidodörren i lobbyn för att en stund senare uppenbara sig bakom receptionsdisken. Hans fina kläder får sin förklaring, det gäller att klä upp sig när man är hotellmanager i USA.
Känslosamt blir det också efter incheckningen när jag möter min pianolärare från New York-tiden, Harold Danko. Han är numera ledande professor för jazzlinjen vid Eastman School of Music. För oss som minns den flydda tid när man köpte fotorullar kanske Eastman klingar bekant, och jovisst – Kodaks grundare passade på att investera i en högskola, precis som Rockefeller gjorde i Columbia University i New York. Mera om skolan kommer i morgon, jag får inte bort politiken och ekonomin ur bakhuvudet.
Jag talar med Harold om lågkonjunkturen över den godaste BBQ jag ätit i hela mitt liv, och givetvis talar vi också om Obama – alla amerikaner jag träffat hittills är uppriktigt nyfikna på vad Europa anser om den nya presidenten. Som självutnämnd ambassadör för världsdelen svarar jag som så många gånger tidigare den här veckan att ’Europa tycker det är himla skönt när inte Bush är vid makten längre’.
’Sämre PR för ett land än Bushs styre kan man svårligen tänka sig’, säger jag, och också Harold blir glad över det här. Det är många amerikaner som skäms över att det har varit som det har varit de senaste åtta åren. Nu är de mest oroliga för Obamas säkerhet, Kennedy-eran resonerar ännu obehagligt i minnesbankarna. Likheterna är många, och finns det skyddsänglar så ber jag att Gud sänder så många som möjligt till Vita huset just i dessa tider.
I morgon hoppas jag få mera tid att skriva om staden och skolan. Det är ett mycket intressant besök som ger en behövlig motvikt till New York och Boston.