Idag gick New York-borna och tyckte synd om sig själva, och det med all rätt – nu är det kallt på riktigt! På morgonen var det -10 grader och senare -5. Dessutom en mördande blåst som förde med sig atlantfukt in mellan skyskraporna, sökande efter lämpliga offer att göra livet surt för.
Och såna fanns det definitivt, för det är ingen hejd på temperaturtolkningen. Vissa kom iklädda en mundering värd deltagare i polarexpeditioner, andra kom i shorts. Just det, shorts.
Hur kallt det än blir finns det alltid nån som går klädd så, och oftast även i baseballkeps – det hör liksom till det också.
En annan fascinerande detalj är att innetemperaturen stiger i takt med att utetemperaturen sjunker. Vissa butiker håller kring +35 inomhus när temperaturen kryper under nollstrecket. Sen under sommarens värmeböljor är det iskallt i samma butiker, långt under +20. Kan det vara så att man liksom ger tillbaka, som en lustig vink till naturen om att nu får det väl ändå vara nog?
Jag träffade en av mina f.d. lärare och hans kollega idag. Vi åt mexikansk mat uppe i Morningside Heights, nära Columbia University. Kollegan var lärare i humanistiska ämnen och därför gled samtalet efter en stund otvunget in på EU-valet. Det blev en mycket intressant diskussion.
Tanken om ett fritt val för individen är så starkt rotad här, en av själva samhällets grundstenar. De blinkade inte ens förrän de uppmanade mig att köra hårt, som om det vore alldeles självklart att en musiker kan uttrycka sig också så. Vilket faktiskt understryks av amerikanernas ordval för att uttrycka sig personligt – to find your own voice. Att inom musik, och i livet i stort, hitta sin egen röst.
Kvällen gick i finkulturens tecken, New York Philharmonic med stjärnviolinisten Anne-Sophie Mutter i Mendelssohns violinkonsert under Kurt Masurs ledning. Ursäkta, jag backar… kvällen skulle ha gått i finkulturens tecken om det hade varit på många andra ställen i världen, men inte här. I New York går en sådan kväll i alla möjliga kulturtecken, inklusive finkultur.
En del kommer i smoking respektive galaklänning, andra i jeans och stickade tröjor, någon är hippt street-wise . Och det funkar, för musiken är det viktiga. Det hela blir så mycket mer trovärdigt när alla får närma sig den klassiska musiken som de själva vill. Och det gör man gärna, när det låter så här.
Konserten var helt fantastisk och avslutades med Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht tillsammans med kören Westminster Symphonic Choir. Jag vet inte om jag någonsin hört symfonisk vokal- och instrumentalmusik på det sätt den framfördes ikväll. Självklart, engagerat, suggestivt, och bara så himla bra.
Ännu en hel dag här i New York, sen ska jag försöka lokalisera alla utspridda researtiklar, samla ihop dem och flytta norrut till Boston.