I morse bar det av. Flygplatspersonalen i Kronoby öppnade starkt med frågan ’haar du inte med den?’ och uppspärrade ögon. Det gällde ESTA-blanketten, den nya obligatoriska blankett man fyller i på nätet innan man åker ’over there’. Märk väl – på nätet, inte ifylld/utprintad/uppvisad för personal i Kronoby.
Kvinnan vid disken sa att alla andra har haft med den. Hon var tvungen att ringa Helsingfors.
Så jag väntade, och efter en stund kom hon tillbaka. ’Det är nog ok’, sa hon, ’det är faktiskt du själv som måste ta ansvar för att fylla i blanketten’.
Nu är det så att jag inte ens i värsta bortförklaringsförsök skulle ha mage att skylla på kronobyteamet för att jag inte gjort en personlig anmälan på nätet. Intressant är ändå att personalen utgår från att de bör ta hand om resenärerna även när det rör sig om rent personliga frågor. Påminner starkt om andra aktuella samhällsfenomen, faktiskt.
Väl landad i New York insåg jag att Gud har en osviklig humor, eller annars bara låter Murphy agera lagstiftare nu som då. Här var det svinkallt och snöyra. Eller som amerikanerna säger, ’Snow storm’. Den benämningen inkluderar allt där snö faller neråt. Vilket den ju gör. Alltså är alla snöfall ’snow storms’, och ställer till det rejält.
Flyg ställs in, taxibilar snurrar runt och bilister kör i blindo med imma på rutorna. Fastän det snöar varje år så är det varje gång fullkomligt överraskande. Nederbörd i fruset format åstadkommer en rush efter snöspadar och konserver. Det är så absurt lustigt att jag bara inte kan låta bli att dra på mun när jag som snölandsresenär ser den här överlevnadspaniken sätta in.
Allt blir försenat. Vilket leder till att jag och indiern finner varandra i väntan på shuttle-bussen till Penn Station. Han har bott i England, och nu senast i New Jersey två år – t.o.m. så lokalt rotad att han inte hittade på Manhattan! Han tycker om europeerna pga
- organisationsförmågan,
- vänligheten, och
- kulturarvet.
De två första kunde jag både hålla med om och invända emot, men jag höll tyst. Det var hans personliga upplevelser, och de är viktigare än onödig hemma-cynism.
Indiern och jag tar farväl efter 20 minuter i ’snöstormen’, ett roligt och oväntat möte. Ofta blir det så här i NY, kanske beror det på att alla mer eller mindre sticker ut och att det därför är lättare att initiera kontakt.
Under min 100-metersfärd till hotellet hinner den intensiva staden ge mig många flashbacks från tiden 1994-98. Illegala gatuförsäljare som prånglar biljetter till New York Rangers-matchen som redan har börjat, brandbilarnas sirener med det gamla ’honk’-ljudet, oset från alla fast food-resturanger. Neon, liv, improviserat kaos med en märklig egen struktur vars grund är just den paradoxala trygghet som finns i det sporadiska – förväntan, tillit till det oväntade.
I morgon blir det officiellt besök på New School nere i Greenwich Village, för att försöka få en bild av vart jazzutbildningen i jazzens huvudstad är på väg.