kärlek

11 inlägg

BÖCKERNAS BOK

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 21 mars 2013

För några år sedan läste jag igenom bibeln från pärm till pärm. Jag fungerar bättre när de yttre ramarna är givna om än inte (krono)logiska, så jag tog mig fram en sida i taget.

Jag måste medge att det inte var särskilt stimulerande under släktutredningarna i Moseböckerna. Det bör också medges att upplägget rent dramaturgiskt är ganska misslyckat. Huvudpersonen introduceras i sista fjärdedelen av boken, och dör efter några futtiga sidor. Sen konstateras det här tre gånger till, och utvärderas i resten av böckerna.

Ingen #1 best-seller för kioskerna, alltså. Ändå tidlös, med ett djup som jag aldrig någonsin kommer att förstå helt och fullt.

Vi hänvisar ganska ofta till de tio budorden. Det är sant att de kan tyckas utgå från det värsta. Bara två av dem uppmanar till något, de åtta andra börjar med ”Du skall inte”. För mig blev det intressant på riktigt när jag vände på resonemanget.

Det finns inga uppmaningar att hata, diskriminera, misstro, särbehandla, bry sig om enbart sig själv. Inga budord fostrar till likgiltighet och passivitet. Alla utgår från att människan känner, vill, vågar, lyckas och misslyckas. Även om texten kan verka gammal idag så lyser föräldraomsorgen igenom och gör stentavlornas bud ljusa, varma.

En annan oerhört vacker klang som ljuder genom hela bibeln är sången av och om sådana som annars inte räknas. Sådana som skulle bli sist valda i lagindelningen på gymnastiktimmen. Abraham och Sara kunde inte få barn. De blev föräldrar till Israels folk. Moses, vars ord enligt honom själv ‘kom trögt och tveksamt’, blev karismatisk ledare för uttåget ur Egypten.

Jona vägrade envist att gå till Nineve förrän den lilla incidenten med valen, och blev dessutom sur när hans profetia inte gick i kraft eftersom Gud förlät staden och inte längre ville jämna den med marken. De lärjungar historien lärt känna som apostlar var fiskare och en hatad tulltjänsteman. Saulus, den svartvitt nitiske förföljaren av de kristna, blev Paulus, andlig fader för dem han tidigare försökt utrota.

Och så Jesus, då. Född av vanliga jordnära människor som dessutom inte fick en anständig plats att övernatta på utan fick söka sig till ett stall. Herdarna från ängarna fick göra det första stadsbesöket hos riket inte av denna världen.

Mycket low-budget. Om Josef och Maria hade vetat att vår tideräkning skulle komma att starta från födseln i Betlehem skulle de nog ha fått ännu större ribbskräck. Nu fixade det sig bra, sonen fick trettio år som timmerman och sen några explosiva år som förändrade världen, runt omkring och inom.

Sensmoral? Kanske att inte vara behöva vara perfekt, att få vara rädd, att ändå våga växa med uppgiften. Att tro, hoppas och älska.

Kärlekssömn

2 kommentarer
Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen torsdagen den 3 mars 2011.

Min fru har en livsgnista som förundrar mig. Hon stiger upp på morgonen för att inte missa något.

Själv har jag sedan tidiga tonår funderat på varför vi lever, verkar, finns. Jag har inte kommit fram till någonting alls. För mig är livstiden en fysisk nödvändighet – inte mycket till val där, och alternativet är destruktivt. Fick jag välja själv så skulle jag sova tills någon väcker mig till någonting annat.

Jag har svårt att förstå varför människan skulle ha blivit skapad till avbild av någon fullkomlig. Det fullkomliga skall inte behöva någonting annat än sig självt. Möjligen är vi skapade för att det är möjligt. Utan att mer än nudda vid teodicéproblemet så tvivlar jag på att det hela gått till så godtyckligt.

Återstår att vi finns till på grund av längtan. Det känns på något vis tröstande. Om fullkomlighet längtar – på samma sätt som man och kvinna längtar – så är kärlek en del av det fullkomliga. Att älska blir vårt sätt att likna Gud.

Då är också avsaknad av kärlek det som är minst likt Gud. Inte motsatsen. . . att hata kräver energi, även om det är missriktad sådan. Avsaknad av energi – av kärlekens glöd eller hatets glödande frost – lämnar oss ljumma, likgiltiga. Kärlekslösa, i ordets riktiga mening.

”- Du kan inte säga så där. – Varför inte? – Ja men, att du inte vill leva, usch, tänk nu på allt det fina du har, du borde skämmas.”

Det här är en ständigt återkommande ordväxling när jag berättar för någon om min längtan efter att sova. För mig är sådana argument samma som att säga jag måste finnas för annat, eller att annat måste finnas för mig. Jag tror inte på ett liv vars drivkraft är dåligt samvete.

Så jag fortsätter att längta, även om det är efter sömn. Kanhända är det mitt märkliga sätt att älska. Passiv tänker jag i alla fall inte bli.

I denna längtan har jag så välsignat många ljusa stunder. De kommer liksom överraskande, utan krav, och även om min vardag ofta går ut på att må minst dåligt så förbluffar livet mig gång på gång.

Citat från filmen ’Juno’ (2007)

Citerat

“ Vet du vad, jag tror att det bästa du kan göra är att hitta en person som älskar dig för just den du är. Glad, sur, ful, söt, vacker, vad som helst. Den rätta kommer fortfarande att tycka att solen skiner ur röven på dig. En sån person lönar det sig att hålla fast vid.”

Från filmen Juno, pappans råd till sin dotter.

Att se barnet

2 kommentarer
Debatt EU-valet 2009 Insändare

ATT SE BARNET

(Inskickad till tidningarna 19.5.2009)

SFP stöder homosexuellas rätt att adoptera barn, och det här väcker våldsam debatt. Ett av argumenten som framförs av motståndare är att man bör ta den svagare partens sida, tala för det barn som är för litet att välja självt.

Men ingen väljer sina föräldrar, varken biologiska barn eller adopterade. Det finns definitivt lyckliga familjer med heterosexuella föräldrar. Det finns också splittrade familjer med komplicerade vuxenrelationer, sammanhållna familjer med isande kyla mellan de vuxna, ensamstående föräldrar som gör allt de bara orkar och kan för sina barn. Jag tror knappast vi har något facit – själv måste jag åtminstone lära mig lite i taget vad det innebär att vara pappa, och Gud ska veta att jag gör misstag på vägen. Ändå är jag oerhört tacksam för möjligheten att leva så.

Adoptionsrätt skulle ge homosexuella samma möjligheter som heterosexuella att gå igenom lämplighetsutredning utförd av adoptionsnämnden. Det är inte rätt att säga att det här handlar om omotiverad jämställdhet – det är fråga om att inte diskriminera, i linje med landets grundlag. Lagstiftningen bör ge alla en ärlig chans, alldeles oberoende av vår personliga åsikt i frågan.

Själv tror jag på den traditionella familjen, fastän realstatistiken runt omkring mig verkar mena annorlunda. Jag tror också på andra familjesammansättningar, både sådana som livet framkallat och sådana man väljer själva. Jag stöder alla vårdnadshavare som bryr sig och vill barnets bästa, både hetero- och homosexuella, i par eller ensamma.

Det här gör jag eftersom jag är övertygad om att det viktiga är att barnet känner sig tryggt, sett, och älskat. Eftersom det inte är min rätt att gå in och bedöma i vilka former ett barn kan känna så, så vill jag gärna lämna lagdörren på glänt för alla uppriktiga försök att skapa sådana uppväxtmiljöer.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Nr 3: Språk och ståltråd

25 saker EU-valet 2009

Livet är överraskande cyniskt ibland. Några dagar efter att jag skrivit om styrkan i flerspråkigheten så stötte jag på svenskfienlighet två gånger inom ett dygn. Budskapet var i stort sett detsamma.

’De där hurrina, bättre folket, strandsvenskarna, tror dom är så jävla bra. Varför kan de inte tala finska som vanligt folk’? Ungefär så. Den ene muttrande vid bordet bredvid, den andra skrikande bakom bloggmurens anonymitet. Båda lika bittra, inåtgrävande.

Det kan inte vara min livsuppgift att försöka förklara hur lite jag är bättre, hur svårt jag har att bli så mycket vanligare än så här. Vill någon inte förstå så kan jag inte tvinga dem.

Det är bara en sak jag undrar över: Om den dröm som mässades fram i dunklet kunde bli sann, om alla synnerligen ovanliga människor på en gång skulle försvinna – alla svensktalande, bögar, veganer, somalier, civiltjänstgörare, miljöaktivister, akademiker, adventister, vänsterhänta – vem skulle då bli kvar att spänna ståltråden kring? Om det som kläms åt till sist ger vika, var lämnar det den förtryckande flocken? Irrande på ett ödsligt och kargt fält, fria, mycket likadana, och inga alls.

Till och med för att hata behöver vi andra. Hur oändligt mycket mera ska vi då inte behöva varandra för att kunna älska?

Nr 10: Budorden

25 saker Blogg EU-valet 2009

I höst läste jag igenom bibeln från pärm till pärm. En sak i taget fungerar bra för mig, så jag gav mig på det projektet – och kom igenom :)

Måste erkänna att det inte var särskilt stimulerande under släktutredningarna i Moseböckerna. Bör också medges att ur spänningssynpunkt så är upplägget ganska misslyckat. Huvudpersonen introduceras i sista fjärdedelen av boken, och dör efter några futtiga sidor. Sen konstateras det här tre gånger till, och utvärderas i resten av böckerna.

Ingen #1 best-seller för kioskerna, alltså. Ändå tidlös, med ett djup som jag aldrig någonsin kommer att förstå helt och fullt.

Vi hänvisar ganska ofta till de tio budorden. Det är sant att de kan tyckas utgå från det värsta. Bara två av dem uppmanar till något, de åtta andra börjar med ”Du skall inte…”

För mig blev det intressant på riktigt när jag vände på resonemanget.

Det finns inga uppmaningar att hata, diskriminera, misstro, särbehandla, bry sig enbart om sig själv. Inga budord fostrar till likgiltighet och passivitet. Alla utgår från att människan känner, vill, vågar, lyckas och misslyckas. Även om texten kan verka gammal idag så lyser föräldraomsorgen igenom och gör stentavlornas bud ljusa, varma. Nån bryr sig.

Vi är inte i en unik situation. Människan har alltid haft sig själv att brottas med, vare sig hon vill eller inte. Alternativet är ohyggligt – att frånta människan rätten att tänka själv, att kunna välja. Fysisk, själslig, andlig eller samhällelig lobotomi är inte svaret. Det känns tryggt att ha backup i tusenårig visdom – i alla stora religioner i allmänhet, och i min höstläsning i synnerhet.

Nr 12: Genderism

25 saker EU-valet 2009

Jag är lika trött på orättvis behandling av kvinnor som på blind feminism. Varken kvinnor eller män är svaga, hur mycket det ena könet än vill hävda sig självt. Vi är likvärdiga, och starka tillsammans.

Samtidigt har mannen faktiskt en riktig skithistoria, förtryck och utnyttjande och Gud vet vad. Kvinnan har – fram till relativt nyligen – varit mottagande part. Med styrkan i den pendel som lösgörs svänger allt våldsamt över till andra sidan. Själv förstår jag inte hur jag automatiskt borde förkastas för att jag är finlandssvensk, civiltjänstgörare, frikyrklig, eller som i det aktuella fallet – för att jag är man.

Kvinnor och män är olika, och samtidigt instinktivt intresserade av att lära känna varandra – utgångsläget kan inte bli mycket bättre än så. Sen, att vi ibland hanterar den här situationen så oerhört fel, är tragiskt. Ändå lyckas vi inte helt nolla själva grundtanken.

Att trakassera nån är aldrig ok. Inte vare sig det gäller kön, sexualitet, etnisk härkomst, språk eller tro. Själv skulle jag vilja se diskussionen lyfta från könsproblematik till problemet med diskriminering i alla dess former.

Orättvisorna i samhället måste få ett slut. Hit hör, högt uppe på listan, lönesättning av likadant arbete. Att kvinnor lyfter lägre lön än män är för mig helt ofattbart.

Hit hör också en massa nedärvda funderingar om hur/var/varför kvinnor och män ska bete sig på ett visst sätt – i parförhållandet, i familjen, i gemenskapen, offentligt. Allt det här kan ändras om vi vågar möta varandra som människor, om du och jag möter varandra i stället för att ’vi’ förhåller oss till ’dem’. Resten – all debatt om feminism och chauvinism – är egentligen mycket mindre viktig. Eller åtminstone mycket mindre värd.

Nr 13: Tro Hopp Kärlek

25 saker EU-valet 2009

(Ursprungligen publicerad på www.bloggen.fi/pati den 24.12.2008)

Något av det vackraste i bibeln är att så många centrala personer var såna som annars inte räknas. Som skulle bli sist valda i lagindelningen på gymnastiktimmen.

— Abraham och Sara kunde inte få barn. De blev föräldrar till Israels folk.

— Moses, vars ord ’kom trögt och tveksamt’, blev karismatisk ledare för uttåget ur Egypten.

— Jona vägrade envist att gå till Nineve förrän den lilla incidenten med valen. Sen blev han dessutom sur när hans profetia inte gick i kraft eftersom Gud förlät staden och inte längre ville jämna den med marken.

— De mest kända lärjungarna, de som senare skulle bära kyrkan vidare som apostlar, var fiskare och en hatad tulltjänsteman.

— Saulus, den svartvitt nitiske förföljaren av de kristna, blev Paulus, andlig fader för dem han tidigare försökt utrota.

 
Och så Jesus, då. Född av vanliga jordnära människor som dessutom inte fick en anständig plats att övernatta på utan fick söka sig till ett stall. Herdarna från ängarna fick göra det första stadsbesöket hos riket inte av denna världen.

Mycket low-budget. Skulle Josef och Maria ha vetat att vår tideräkning skulle komma att starta från födseln skulle de nog ha fått ännu större ribbskräck. Nu fixade det sig bra, sonen fick 30 år som timmerman och sen några explosiva år som förändrade världen, runt omkring och inom. 

Sensmoral? Kanske att inte vara behöva vara perfekt, att få vara rädd, att ändå våga växa med uppgiften. Att tro, hoppas och älska.

Språk och ståltråd

Andra texter EU-valet 2009

Livet är överraskande cyniskt ibland. Några dagar efter att jag skrivit texten om styrkan i flerspråkigheten så stötte jag på svenskfienlighet två gånger inom ett dygn.

Budskapet var i stort sett detsamma. ’De där hurrina, bättre folket, strandsvenskarna, tror dom är så jävla bra. Varför kan de inte tala finska som vanligt folk’? Ungefär så. Den ene muttrande vid bordet bredvid, den andra skrikande bakom bloggmurens anonymitet. Båda lika bittra, inåtgrävande.

Det kan inte vara min livsuppgift att försöka förklara hur lite jag är bättre, hur svårt jag har att bli så mycket vanligare än så här. Vill någon inte förstå så kan jag inte tvinga dem.

Det är bara en sak jag undrar över: Om den dröm som mässades fram i dunklet kunde bli sann, om alla synnerligen ovanliga människor på en gång skulle försvinna – alla svensktalande, bögar, veganer, somalier, civiltjänstgörare, miljöaktivister, akademiker, adventister, vänsterhänta – vem skulle då bli kvar att spänna ståltråden kring? Om det som kläms åt till sist ger vika, var lämnar det den förtryckande flocken? Irrande på ett ödsligt och kargt fält, äntligen fria, mycket likadana, och inga alls.

Till och med för att hata behöver vi andra. Hur oändligt mycket mera ska vi då inte behöva varandra för att kunna älska?

Nr 24: Kristendom, enfald och mångfald

25 saker EU-valet 2009

Angående den aktuella debatten så vill jag säga att jag inte bara accepterar kvinnopräster och homosexuella, jag stöder dem. Jag tror, också på kärleken. Bibeln är i mycket ett barn av sin tid, även om budskapet är evigt. Paulus hängivna och tidsenliga chauvinism är inget att haka upp sig på, och man kan inte heller använda lösryckta citat ur Moseböckerna som slagträ i moralfrågor.

’Älska varandra’. Ofta tycker jag att bloggar med religiös botten är de där diskussionen blir minst tolerant och mest hätsk. Om det är sant att man av frukterna kan se trädet så blir jag rädd.

’Döm inte’. Bara för att man är övertygad om något och har tusenårig backup i frågan så finns det ingen orsak att förhäva sig. Chansen är stor att många liberala kristna skulle ha varit fariséer för 2000 år sedan om de hade mött de omvälvande tankar som då introducerades.

Eftersom ingen av oss vet hur ett liv ska levas, så är det naturligt att ge rum för alla som uppriktigt strävar efter att leva livet så ärligt som möjligt.