Årsarkiv: 2011

10 inlägg

Några decimeter liv

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 10 november 2011.

Vi har fyra katter här hemma. Eddie har svårt med förändringar. Vägrar använda den nya, bekväma ingången via verandadörren, står hellre och väntar i mörkret under fönsterbrädet, trygg i det hon kan och känner till.

Eddies dotter Murphy trotsar alla odds. Hon blev ratad som ett hopplöst fall av mamman vid födseln, och veterinären gav henne högst en vecka. Med okoordinerad, stapplande gång är hon nu inne på sitt femte år. Tar dagen som den kommer, lever i stunden.

Pepperoni är äldst. Han blir deprimerad i perioder – låter tassarna förbli smutsiga, ligger på bastulaven, väntar. När han kommer tillbaka från mörkret söker han närhet, visar mer än någon av de andra hur mycket han tycker om att vi finns. Ofelia är yngst, och har därför tagit sig rätten att fortsätta vara som en unge. Hon har den minst utvecklade egna karaktären, och verkar mycket nöjd just så.

Eddie är småsur på alla, men mest på sin försakade dotter Murphy som hon vägrar acceptera. Murphy, i sin omedelbarhet, är den enda som orkar med den barnsliga Ofelia. Pepperoni har äldstestatus, skrider fram som självklar etta till matskålen, lugnar ner relationerna med hierarkisk tyngd.

Under sommarmånaderna blir djuren i huset högst oönskat fler, när katterna med jämna mellanrum släpar in sina fångster (undantaget Murphy, som bara jagar fjärilar). Ibland är mössen och fåglarna redan besparade från vidare plågor, men inte alltid. Vi ser det som grymhet och vill förebrå dem. De utstrålar stolthet och glädje när de slår lovar runt sitt byte – de är i högsta grad sig själva just då.

För några år sedan kom en snäll tant tillbaka med katten Muskot, som envisades med att gång på gång återvända till de välkända markerna kring vårt förra hus. Tanten sade att det kan gå illa för katten om den rör sig i trafiken. Hon föreslog en bur på några kvadratmeter i trädgården, där katten kunde röra sig tryggt och kontrollerat.

För henne var det viktigare att katten lever så länge som möjligt än att den är katt så länge den lever.

Debatt: ”Statlig impulsivitet äventyrar ny svensk kulturinstitution” (Vbl 8.10.2011)

Citerat Debatt I pressen

Ursprunglig ledare: ”Statlig impulsivitet äventyrar ny svensk kulturinstitution” (Vbl 8.10.2011)

Vad är kultur? För mig är det revyer och trubadurer m.m.Jag föredrar vardagskultur framför ”professionell” kultur.Kultur av entusiaster.
Det jag inte förstår är var alla dessa skall hitta arbete som mu utbildas.Det är väl i allas intresse att utbud och efterfråga matchar varandra?

Jag ser inte det rimliga i hur operahuset nere i H:fors bedrivs och finansieras.
Om inte kulturen kan föda sig själv är det inte värt att bevara?

/Rd 8.10.2011 kl 15:26

@Rd: Blir inte livet lite väl fattigt om allt som är av värde måste vara ekonomiskt självdrivande, och finns då t.ex. kyrkskatten enbart för att medborgare bör få döpas, gifta sig och begravas någonstans?

Sen, i fråga om ministeriets målavtal (berörda av Myntti i den här ledaren), så är det en märklig tvetydighet i att regeringen vill vattna kulturfältet (”Konstens och kulturens ställning som opinionsbildare i samhället förstärks”) samtidigt som ministeriet torkar ut detsamma.

http://www.minedu.fi/OPM/Tiedotteet/2011/10/budjetti.html?lang=sv

Jag håller i stort med om att yrkesutbildningar bör svara mot arbetsmarknadens behov. Problem som de här uppstår i och med att politiker inte vill inse att marknad och utbildningsledare är flexiblare och har en större samlad intellektuell och intuitiv resurs än de förtroendevalda.

Med den styvhet som finns inbyggd i kommunal och statlig förvaltning så tar det oerhört länge att byta kurs. Strategiernas bäst-före-datum har gått ut långt före de slutat verka. Det här gäller inom alla ministerier. Man tror sig veta vad som ligger i framtiden och pekar med utsträckt hand i den riktning landet ska gå, i stället för att att lyssna på dem som just i detta nu är på väg någonstans.

Patrick Wingren 8.10.2011 kl 16:30

Att våga låta bli

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 25 augusti 2011.

Jag tror ingen av oss kommer undan känslan av att någonting saknas. Ibland uppstår tomheten irrationellt, just när vi borde leva det rikaste av liv. Den naturliga reaktionen är att försöka göra någonting åt det hela. Ju längre jag lever desto mera övertygad blir jag om att det inte nödvändigtvis är det smartaste draget.

Vi lever i en tid när engelskans ”how do you feel?” direktöversätts och inte längre frågar hur vi mår, utan vad vi känner. Konsekvensen blir att vi fasar för tomhet och försöker undvika den till varje pris. I stunder av lycka försöker vi förbli lyckliga, och det fungerar aldrig. Lycka uppstår ibland väntat. Andra gånger förstår vi knappt varför och ibland känner vi oss inte ens särskilt förtjänta av den. Hur vi än blivit lyckliga så är vi alltid lyckliga just i stunden. Försöker vi hålla kvar nuet – när själva nuets idé är att högst osentimentalt dö och födas på nytt – så fråntar vi oss själva möjligheten att uppleva lycka.

Jag är lika skeptisk till den mera attackerande formen – att fylla tomheten med någonting mindre tomt. Jakten efter vind är tydligare än någonsin förr, eller så är den kanske bara lättare att känna igen. Vi bjuds in att dansa i cirkelns mitt, leva ett verkligt liv, bli sedda. Spekulerande massmedia (Idol, dokusåpor, tematidningar och så vidare) gör sin insats, resten fixar vi själva. Det som vi som unga ville bort från – byagemenskapen, de små kretsarna där alla känner alla – återskapar vi ett tiotal år senare via Facebook. Vi vill finnas för andra, betyda något, dela med av oss.

Lyckas vi undvika tomheten genom upplevelsepåfyllnad kommer snart nästa, starkare känsla av saknad. Nu söker vi ännu större upplevelser. De som vi känner som missbrukare har redan kastat in handduken medan vi själva fortsätter uppåt i spiralen och hoppas att vi aldrig ska behöva slå huvudet i taket.

I tomheten – om någonsin – borde vi våga låta nuet förbli tomt och stilla vänta, hur ont det än gör … För nuet, som sagt, dör och föds på nytt.

Stadshotellmonopol – nattetid, och allmänt

Blogg

Bröllop ikväll, två som definivt hör ihop – gläds med brudparet! Sen sikte in mot centrum lite över kl 2, vilket lämnar få alternativ. Minibussen stannar utanför nöjescentret, och vi ställer oss i kö.

Första missen – en hotellgäst, som dessutom är invalidiserad, krävs på ”narikka”-avgift.
Andra missen – mer generell – är inträdet kl 02.15…10 euro per person.

Monopol är en inkomstbringande sak, det vet ägarna – stadshotellet är det enda vattenhålet efter kl. 02.

Ledningen utnyttjar detta maximalt – 20 euro för 2 personer, den sista timmen. Nah, inte värt det. Vi backar ut, och jag passar på att rapportera till Simon Dörrvakt att 1) det är för dyrt, 2) det tar för länge, 3) det är för fittig personal (ordagrant) – det sista angående aningslösheten vad gäller rörelsehindrade, och oförmågan att hantera situationen.

Business är business. Ändå önskar jag innerligt att ett alternativ till stadshotellet så fort som möjligt etableras. Det skulle vara så himla skönt att kunna välja bort såna ställen som inte respekterar dem som bidrar till omsättningen.

De ledande personerna bakom stadshotellet är inte stendumma, bara kortsiktiga… lite aktie-gambling-varning över det hela. Jag tror att de tänker dra in så mycket pengar som möjligt, så länge det är möjligt, dvs. så länge folk betalar – så länge vi är aningslösa nog att fortsätta att få deras business att löna sig. Egentligen är det upp till oss att hitta alternativa lösningar för fest, så att deras penningfontän stoppas så fort som möjligt.

Det lustigaste är att stadshotellet är beroende av sina kunder. En totalstrejk från användarnas sida skulle få ledningen att krypa till korset. Men så länge vi alla följer minsta motståndets lag kommer inget att förändras.

Om någon vill påverka det hela så är jag med, vi bestämmer en helg när vi inte meloydar. Förslagsvis 29-31.7. Det hänger på mängden deltagande.. Skriv här, eller på FB, eller som mess (+358445288048), om ni är intresserade. Om tillräckligt många vill så general-melody-strejkar vi just då.

Om inte, så strejkar jag just då, anyways :)

Sommar summarum

Blogg

Skriver det här efterfest, utan desto vidare censur.

Sommaren är min värsta tid. Jag förstår inte alls. Inte nog med allt blir grönt, vi ska vara glada också. Allting glatt. Går vi förortsvandringen hem i natten och undviker koldioxidtaxin böjer sig grenarna över gångbanan. Jag kan leende gå förbi ett tiotal av dem, men i nåt skede söker sig handen per automatik mot kvistens rot, tar ett stadigt grepp, och håller fast när jag fortsätter gå. x antal löv bortrivna, förstörda. Ett fasligt arbete för ingenting.

Väldigt mycket som vi – miljarder, där vi försöker skilja ur. En illusion värd att nämnas vid namn, predikaren (bibeln) är det exempel vi kanske känner bäst:

Inga ord räcker till, ingen kan utsäga allt.
Ögat blir aldrig mätt på att se,
örat får aldrig nog av att höra.
Vad som har varit kommer att vara,
vad som har skett skall ske igen.
Det finns ingenting nytt under solen.
Säger man om något: ”Det här är nytt!”
så har det ändå funnits före oss,
alltsedan urminnes tid.
Ingen minns de släkten som gått,
och framtida släkten skall glömmas
av dem som följer efter.

Hur går vi vidare?

Även om någon skapare bryr sig, så är oddsen till vår nackdel. Någon av oss kan vara viktig någonstans, men de flesta av oss är öppet sårbara. Jag kan personligen inte tro på en allsmäktig gud som a) både har möjlighet att lösa ekvationen, b) vill låta människan själv klura ut det hela.

Judar förintas på 1940-talet och bosniska kvinnor våldtas på 1990-talet. Alla väntar.

Varför?

Världen och värden bortom

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 26 maj 2011.

Ekonomi är ett hett samtalsämne just nu. Hushåll brottas med valet mellan fast ränta eller fritt surfande på räntevågen. Att nationen skall stå och falla med sina egna pengar blev sannfinländsk slagkraft i riksdagsvalet. Företagsledare lyfter våldsamma bonussummor med ena handen samtidigt som de med ett stadigt grepp om skoveln i den andra skyfflar ut produktion till billigare länder, låser dörrar till nationella verkstäder, fabriker och lokal överlevnad.

Kommunala nämndemän skummar igenom beredningar för att så fort som möjligt landa vid balansräkningen. Vi avgränsar vår handel till ett av två stora snabbköp för att belönas med lojalitetspoäng och skenbart spara ju mer vi köper. Dokusåpor där den vanliga människan – du och jag – behöver experthjälp för att vi skall lära oss att inte köpa på kredit utan betala med reda pengar snurrar i TV-rutan varje vecka.

Varför är då pengar så viktiga för oss alla? Det enklaste svaret är att vi inte klarar oss utan dem, men det är inte hela sanningen. Vår materiella egendom bekräftar oss i vår sociala omgivning. Vår vardagsgärning – det vi lägger merparten av vår tid på – ger oss någonting tillbaka som vi själv kan rå om, omsätta, och märka ut vårt revir med.

Det monetära systemet är både genialt och förrädiskt. Vare sig vi föder upp höns, spelar fotboll på heltid eller skriver kolumner som den här så ges belöning i samma form. Plötsligt står vi alla i skenbar relation till varandra, med en gemensam nämnare som enkelt placerar oss på värdestegen.

När ekonomisk rationalitet vill bilda bas för mina värderingar brukar jag försöka se förbi det vi själva konstruerat. Det naturliga är någonting helt annat, och sällan så tydligt som just nu. Det är så vansinnigt vackert att allt växer och blommar när värmen kommer, bara för att falla till marken och täckas av snö mindre än ett halvt år senare. Ett oerhört slöseri med resurser, produktion som inte lönar sig på våra breddgrader, år efter år. Sådan är den rika värld vi lever i.

Kärlekssömn

2 kommentarer
Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen torsdagen den 3 mars 2011.

Min fru har en livsgnista som förundrar mig. Hon stiger upp på morgonen för att inte missa något.

Själv har jag sedan tidiga tonår funderat på varför vi lever, verkar, finns. Jag har inte kommit fram till någonting alls. För mig är livstiden en fysisk nödvändighet – inte mycket till val där, och alternativet är destruktivt. Fick jag välja själv så skulle jag sova tills någon väcker mig till någonting annat.

Jag har svårt att förstå varför människan skulle ha blivit skapad till avbild av någon fullkomlig. Det fullkomliga skall inte behöva någonting annat än sig självt. Möjligen är vi skapade för att det är möjligt. Utan att mer än nudda vid teodicéproblemet så tvivlar jag på att det hela gått till så godtyckligt.

Återstår att vi finns till på grund av längtan. Det känns på något vis tröstande. Om fullkomlighet längtar – på samma sätt som man och kvinna längtar – så är kärlek en del av det fullkomliga. Att älska blir vårt sätt att likna Gud.

Då är också avsaknad av kärlek det som är minst likt Gud. Inte motsatsen. . . att hata kräver energi, även om det är missriktad sådan. Avsaknad av energi – av kärlekens glöd eller hatets glödande frost – lämnar oss ljumma, likgiltiga. Kärlekslösa, i ordets riktiga mening.

”- Du kan inte säga så där. – Varför inte? – Ja men, att du inte vill leva, usch, tänk nu på allt det fina du har, du borde skämmas.”

Det här är en ständigt återkommande ordväxling när jag berättar för någon om min längtan efter att sova. För mig är sådana argument samma som att säga jag måste finnas för annat, eller att annat måste finnas för mig. Jag tror inte på ett liv vars drivkraft är dåligt samvete.

Så jag fortsätter att längta, även om det är efter sömn. Kanhända är det mitt märkliga sätt att älska. Passiv tänker jag i alla fall inte bli.

I denna längtan har jag så välsignat många ljusa stunder. De kommer liksom överraskande, utan krav, och även om min vardag ofta går ut på att må minst dåligt så förbluffar livet mig gång på gång.

ÖT villigt utnyttjad

2 kommentarer
Debatt I pressen

Utdrag ur chefredaktör Henrik Othmans replik till min insändare i ÖT 5.2.2011:

”[…] Till skillnad från vad Wingren läst sig till har ÖT ingalunda bara haft stora rubriker om avlägsna flygolyckor – vaccineringsproblematiken har fått betydligt mer uppmärksamhet än dessa.

Helt riktigt är att objektivitet är något som är lättare att sträva till än att uppnå, men det exempel Wingren ger om trilskande flygplan belyser snarare en psykologisk mekanism kring hur uppmärksammade händelser ger fokusering på en viss företeelse än brist på objektivitet.”

Nope. ”Flygplanssyndromet”  är ingen psykologisk mekanism, det är kalkylerad spekulation i folks rädsla. Samma gäller vaccineringen. ÖT har inte belyst någon problematik, utan följt drevet där det vädrats blod. Därav aktiviteten från tidningens sida, både som en del av svininfluensa-hypen och nu senare i rapporteringen av narkolepsifall. Rädsla säljer – det vet affärsmän bakom vaccin, och det vet också de som driver ett tidningshus. Ändå verkar ÖT-redaktionen ovillig att reflektera över sin egen delaktighet i att det gick som det gick.

Den vanliga, ointressanta säsongsinfluensan har en tiofalt högre dödlighet än svininfluensan. Ändå skulle alla vaccineras, och ve dem som inte villigt kavlade upp ärmarna, dessa ansvarslösa medborgare som inte lyssnade på experterna. Sen, plötsligt, tvärstopp. Överblivna doser för miljoner, och hundratusentals barn med potentiellt injicerad sjukdom.

Nu, när byket ska tvättas, tar reportrarna upp sina anteckningsblock igen, eftersom snart sagt varje finländsk medborgare rörs – av dåligt samvete, av ilska, av oro, av stilla cynism, av förlorad tilltro till staten. Med minne som en guldfisk söker journalisterna syndabockar. Vaccintillverkarna har – surprise surprise – en läglig klausul som fråntar dem ansvar för följderna. En strålande affär, i vilken ÖT quasi pro bono bidragit med den mest förrädiska typen av reklam: ”objektiva” nyheter som slagit läsaren när garden var sänkt, när händerna hölls om barnen.

Kanske tidningarna klarar sig ur sin uppenbara skuld genom att i vanlig ordning bära neutrala reflexvästar med logon ”press” när det drar ihop sig till gatlopp med tjära och fjädrar. Hur som helst vore det betydligt smartare att under räfst- och rättatinget inte ställa fram sitt tvättfat och i en sarkarstisk ton två sina händer på kolumnplats, som Marcus Jansson.

Att rita i sanden

Debatt I pressen

Citat Marcus Jansson, Österbottens tidning 30.1.2011:

”Jag har inte så aktivt följt med vaccindebatten i ÖT. Egenligen hade jag inte tänkt blanda mig i den alls. Men jag reagerade på en insändare häromdagen där det påstods att journalister inte vågar ta upp eller skriva om negativa sidor med vacciner. Det är så struntprat! […] Jag känner inte ens någon personligen som jobbar inom ett läkemedelsföretag. Men det är jag det. Kanske resten av journalistkåren har bindningar? Vad skule vi kollektivt ha att vinna på att mörka? Vad i så fall är vårt motiv?”

Marcus J talar utifrån ett scenario där tidningar är objektiva. Det här är första klassens bullshit. Kolla nästa gång ett flygplan störtar – sånt är bortom oss, och därför en potentiellt viktig nyhet. Som av en slump, i veckan efteråt, uppstår allehanda problem i luften. Vart och vartannat plan över hela världen har plötsligt fått motorfel. Det här noteras i tidningarna, i ungefär en vecka. Sen blir något annat viktigare.

Vid mitt köksbord – med ett av vanan troget och av nöden tvunget dagsfärskt exemplar av ÖT – väljer Marcus J och hans kollegor vad jag får veta. Ibland prenumererar jag slumpmässigt på Vasabladet, Hbl, Helsingin sanomat, eller vadhelst som ligger under vänster musknapp i stunden. Utan undantag är jag i följden av min impuls (3-6 månader) fascinerad av en strålande finska och svenska bortom min lokaltidning. Mest är jag ändå upprymd över nyheterna –  jag lär det jag aldrig hade fått veta med ÖT som enda referens.

Jag tror absolut på Marcus J när han avsvär sig bindningar till läkemedelsföretag. Ändå drar både journalister och chefredaktörer linjer i sanden. Flyktiga, men avgörande i stunden. Objektiv nyhetsrapportering är en illusion. ÖT väljer i högsta grad vad vi berörs av.