Nro 5: Ylisuojelevaa

Alkuperäinen versio: ”Nr 5: Överbeskyddande”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Tulin ymmärrykseen joitain vuosia sitten. Aika on juossut pois luotani.

Ostimme uuden auton, – ns. farmarin tietenkin, joka tarvitaan kun saavutetaan ydinperheen keskiarvo (2+2), kun vinyylit varastoidaan vintille ja kun ”best of”-kokoelmat piinallisella tavalla ottavat paikkansa lähimpänä CD-soitinta. Ostaessamme ihannekulkuneuvoamme kommentoin spontaanisti, että emme itseasiassa tarvitse koirakalteria tavaratilan ja takaistuinten väliin. ”Koirakalteri?”, vastasi myyjä, ” Otaksun sinun tarkoittavan tavarasuojaa? Joka suojelee matkustajia mahdollisessa yhteentörmäyksessä?”

Olen nauranut aiemmin ruotsalaiselle klassikkokyltille ”Älä seiso keltaisella reunalla!” ja ”Ylös, ei alaspäin” rullaportaissa, mutta mehän itse olemme menossa samaan suuntaan. Heijastinliivi, vitamiinivalmisteet ja eläkesäästäminen. Vaihdan kesärenkaiksi perheen pyöriin talvikelpoiset nastarenkaat, ilmat pihalle. Olemme varmoja. Katumuspilleri, hepatiittirokotus, hiihtosukat jotka ehkäisevät jalkasientä.

Mikään näistä ei tietystikään ole sinänsä väärin, mutta mitä itse asiassa tapahtuu? Kuinka on mahdollista, että vanhempieni ikäluokan ihmiset juoksivat sillankaidetta pitkin yli virtaavan veden ja laskivat kelkalla alas kaupungin mäkiä? Miksi vältän nolona kertomasta teini-ikäisille lapsilleni kuinka me käyttäydyimme kun olimme heidän ikäisiään.

Uskon että totuus on hieman kaltevalla pinnalla. Kudomme itsemme ja lapsiemme ympärille suojaavan kotelon yrittäessämme liikuttavalla tavalla minimoida elämän riskejä. Samanaikaisesti puhutaan, että olemme tulleet enemmän ja enemmän itsekeskeisiksi, ja olen samaa mieltä. Lapsista tulee individualisteja nopeammin kuin joskus aikaisemmin, ja ihmettelen jos se ei osittain johdu siitä tosiasiasta että me paketoimme heidät itseensä.

Onko näennäinen elämänkontrolli aivan yksinkertaisesti illuusio, jossa me itse asiassa kadotamme todella olennaisen – elämäntilan luomisen? Ei tietystikään aktiivisella pyrkimyksellä huolimattomuuteen, vaan harkitulla yrityksellä välttää rajoittamasta luonnollista kontaktia elämään sellaisena kuin se todella on.

Se kohtaaminen tapahtuu nimittäin ennemmin tai myöhemmin, ja uskon että on tervettä niin aikaisin kuin mahdollista antaa itsensä, ja niiden joita rakastaa, uskaltaa kolhiintua. Pää tulee ehkä kovemmaksi, mutta sielu möyhentyy tavalla joka antaa ihmiselle suuret edellytykset kasvaa.

(Lyhennetty versio ”Aika joka katosi” -kolumnista Jakobstads tidningenissä, marraskuussa 2007)

 

 

Nr 5: Överbeskyddande

Jag kom till insikt för något år sedan. Tiden har sprungit ifrån mig.

Vi köpte en ny bil – en s.k. farmare givetvis, som sig bör när kärnfamiljens genomsnittliga antal uppnåtts (2+2), när vinylerna lagrats på vinden och när ”best of”-samlingarna på ett pinsamt sätt tar plats närmast CD-spelaren. Vid köpet av idealfordonet kommenterade jag spontant att vi egentligen inte behövde hundgallret mellan lastutrymmet och baksätet. ”Hundgallret?”, svarade försäljaren, ”Jag antar att du menar lastskyddet? Som skyddar passagerarna vid en eventuell krock?”

Den svenska klassikerskyltningen ”Stå ej på gul rand!” och ”Upp, ej ner” i rulltrapporna har jag tidigare skrattat åt, men vi är ju själva på väg dit. Reflexvästar, vitaminpreparat och pensionssparande. Jag byter sommardäcken på familjens cyklar till vinteranpassade dito med dubbar, andas ut. Vi är säkra. Dagen-efter-piller, vaccination mot hepatit, skidstrumpor som motverkar fotsvamp.

Ingenting av det här är förstås fel i sig, men vad händer egentligen? Hur är det möjligt att man i mina föräldrars generation sprang på broräcken över strömmande vatten och åkte kälke nerför stadsbackar? Varför undviker jag generad att berätta för mina tonåriga barn hur vi betedde oss när vi var lika gamla som de är nu?

Jag tror att vår fokus ligger lite snett. Vi väver in oss själva och våra barn i skyddande kokonger i rörande försök att minimera riskerna med livet. Samtidigt talas det om att vi blir mer och mer självcentrerade, och jag håller med. Barn blir individualister snabbare än någonsin förr, och jag undrar om det inte delvis kommer från det faktum att vi paketerar in dem hos sig själva.

Är vår skenbara kontroll av livet helt enkelt en illusion där vi egentligen missar det verkligt väsentliga – att skapa rum att leva? Givetvis då inte genom att aktivt sträva efter vårdslöshet, men genom att eftertänksamt försöka undvika att begränsa en naturlig kontakt med livet sådant som det verkligen är.

Det mötet kommer nämligen förr eller senare, och jag tror att det är sunt att så tidigt som möjligt låta sig själv, och dem man älskar, riskera att bli kantstötta. Huden blir kanske hårdare då, men själen luckras upp på ett sätt som gör att man har stora förutsättningar att växa.

(Förkortad version av ”Tiden som försvann”, kolumn i Jakobstads tidning, november 2007)

Time: T-minus 26 days

#&%?! facebook, har bråkat hela kvällen. Andra gången jag skriver den här texten. Nå, ska se om den hinner med före den nya dagen.

– Idag har ÖT:s webbdebatt fortsatt (den som startade i och med intervjun med Heidi Hautala). T-E Blomqvist (en av teamledarna för kampanjen) skrev också där.

– Signatur ”PG” tyckte att snuset ska bort pga de sjukvårdskostnader som samhället betalar för snusandet. Jag påpekade att med den logiken borde alla medborgare börja röka, betala accis och dö unga (=liten pension) i stället. Här är länken till diskussionen:
http://www.ot.fi/story.aspx?storyID=41067&vote=1&commentID=100057#100057

– Det absolut roligaste var att signaturen ”observatör” öppnade ett inlägg med frasen ”Jag var inte på plats”! Säkert bara jag som tycker sånt är skojigt, men det kan inte hjälpas – jag har levt hela dagen på det där :) Påpekade det i en kommentar och han blev vääääldigt sur på mig. Shit, där rök definitivt åtminstone en röst. Hur många livlinor har man? Får man ringa upp en vän?

– Hbl publicerade min insändare ”Du skall icke kopiera”. Eftersom Hbl knappast går miste om försäljningsvinst mera ikväll så kan jag med samvetet rent sätta ut den på nätet, den finns här:
http://www.wingren.fi/patrick/2009/05/du-skall-icke-kopiera/

– Minna Luomala (fkp) hade en insändare i ÖT, där hon bl.a. skrev:

”Jag är uppställd som kandidat för Finlands kommunistparti så att folket ska ha möjlighet att rösta på ett klart och tydligt NEJ till EU och Nato.”

Är det nån som kan hjälpa mig att få det här att gå ihop?

– Jag läste också Fredrik Almqvists (sdp) replik till Ahlbäck (c) i ÖT (ö). I en fyraspaltig insändare lyckades han, om jag räknade rätt, få in ordet ”jag” och dess relaterade former (mig, min, mitt, mina etc.) inte mindre än 21 gånger! Säkert bara jag som tycker om att räkna sånt, men han tog nog pole position i det racet så här långt. ;)

(jo, jag vet att det finns många i den här texten också, men det här är ju för sjuttsingen en dagbok! :-D)
————-

I MORGON dyker förhoppningsvis flera av MINA insändare upp i tidningarna. JAG håller också på att samla MINA texter ur MIN bloggkolumn ’25 saker’, de ska tryckas i ett häfte för MIN kampanj så att folk kan läsa om det som berör MIG och det JAG står för :-D

Tidskörningen är igång!

Hälsn. Pati

Älä kopioi

(Yleisönosastokirjoitus Hufvudstadsbladetissa 12.5.2009)

Stefan Wallin on sitä mieltä että monet Internetin käyttäjät uskovat että piratismin olevan sallittua, koska kaveritkin tekevät sitä.

Sitä en usko. Lapseni tietävät, mistä on kyse, aivan kuin minä itse tiesin kun nauhoitin LP-levyjä C-kaseteilla 25 vuotta sitten. Oppikirjoja luennoitsijan hiljaisella suostumuksella kopioiva opiskelija on myös kuullut kiellosta. Jos rinnastamme latauksen kaupanhyllyltä varastamiseen on meidän samanaikaisesti tunnustettava että sitä ei tapahdu vain netissä, vaan että senkaltainen rikollisuus on jatkunut systemaattisesti viimeisen 30 – 40 vuoden ajan. On epäoikeudenmukaista nuorempia kohtaan väittää muuta.

Konsertit ja elokuvateatterit tulevat pysymään hengissä – tämän päivän yksityisessä, kylläisessä yhteiskunnassa ihmisten tarvitsee voida kokea, hämmästellä yhdessä. Mutta voivatko markkinavoimat jatkaa omien ehtojensa kanssa? Me emme voi taipua kaupallisten intressien johtamina kriminalisoimaan suurinta osaa nuorista kansalaisista ja laillistamaan voimakasta yksityiselämään tunkeutumista.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Du skall icke kopiera

(Insändare publicerad i Hbl den 12.5.2009)

Stefan Wallin menar att många internetanvändare tror att piratism är tillåten, eftersom också kompisen laddar ned.

Det tror inte jag. Mina barn vet vad som gäller, liksom jag själv visste när jag bandade av LP till C-kassett för 25 år sedan. Studerande som kopierar studielitteratur med föreläsarens tysta medgivande har också hört budordet. Om vi jämställer nedladdning med stöld ur butikshyllan måste vi samtidigt erkänna att detta inte är speciellt för nätet, utan att sådan brottslighet pågått systematiskt och utbrett de senaste 30-40 åren. Att påstå annat är orättvist mot de yngre.

Konserter och biografer kommer att leva kvar – i dagens privata, mättade samhälle behöver människor kunna uppleva, överraskas tillsammans. Men kan marknadskrafterna fortsätta att existera på egna villkor? Man bör inte förväxla upphovsrätt med vinst. Vi kan inte ledda av kommersiella intressen kriminalisera majoriteten av den yngre befolkningen och ge laglig rätt till kraftigt intrång i privatlivet.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Nro 6: Elämänarvo

Alkuperäinen versio: ”Nr 6: Livsvärde”
Käännös: Terhikki Mäkelä

”Katsohan, Patrick, mikään ei ole sen arvokkaampaa kuin mitä joku on siitä valmis maksamaan.”

Näin eräs myyntimies sanoi minulle kun hän selitti syytä siihen, miksi asuntojen hinnat ovat laskeneet niin voimakkaasti tämän matalasuhdanteen aikana, jossa nyt elämme.

Uusi kokemus, ainakin minulle. Jollain tapaa talo tuntuu niin paljon todellisemmalta kuin osakkeet. Kuitenkin talon arvo luhistuu aivan samalla tavoin kuin pörssin. Odotukset, optimismi ja luottamus kasvattavat arvoa – pelko, varovaisuus ja epäilys vähentävät sitä.

Ajatus on arveluttava. Plus ja miinus, voiko kaikki olla niin helposti laskettavissa? Tupakoitsija hinnoitellaan – sairaanhoitokuluja suhteutetaan verotuloihin ja lyhentyneen eliniän perusteella maksamatta jääneisiin eläkkeisiin. Joten tästä tullaan siihen että tupakoitsijat eivät kuormita taloutta, vaan päinvastoin, ovat tulonlähteitä.

Yhteiskunnan kalleimpia ihmisiä ovat ne jotka voivat hyvin, he elävät niin pitkään. Pitäisikö ihmisten voida vähemmän hyvin – tupakoida, raahata ylipainoa – yhteiskunnan talouden hyväksi?

Nuuskakysymystä koskevia poliittisia linjanveroja valaistessa pilkottaa niiden taustalla hyperaktiivinen savukelobbaus. Tekijänoikeuksien puolustamisen varjokuvasta löytyy aggressiivinen levy – ja filmiteollisuus. Rahaa seuratessa hukataan poliittisten aloitteiden ja päätösten perusteet. Se on usein juuri niin yksinkertaista, ja masentavaa.

Näiden tapausten valossa tulee kiitolliseksi siitä että emme vielä ole onnistuneet täysin tuhoamaan luontoa. Luonto puhuu sellaisen tasapainon puolesta, jonka parkkiintuneet ekonomit torjuvat sinisilmäisenä ja naivina.

Onhan kieltämättä taivaallista tuhlausta, että kesäisin kukat ja puut kasvavat ja viheriöivät pudottaakseen vain neljä kuukautta myöhemmin kaikki tuotteet maahan, valmiina haravoitaviksi pois puutarhoistamme. Kuitenkin se, joka kohtaa meidän surullisen lyhyen, fantastisen kauniin kesämme, kantaa hän sen mukanaan läpi elämän, täysin ilmaiseksi.

 

 

Nr 6: Livsvärde

 

”Ser du Patrick, ingenting är mera värt än vad någon vill betala för det”.

Så sa en affärsman till mig när han förklarade orsaken till att bostädernas pris sjunkit så kraftigt under den lågkonjunktur vi nu befinner oss i.

En ny upplevelse, åtminstone för mig. På något sätt känns hus så mycket mera verkliga än aktier. Ändå rasar husens värde precis som på börsen. Förväntan, optimism och tilltro ökar värdet – rädsla, försiktighet och skepticism sänker det.

Tanken är oroande. Plus och minus, kan allt vara så lätträknat? Rökare värderas – sjukvårdskostnader mäts mot skatteinkomst och utebliven pension på grund av förkortad levnadstid. Så kommer vi fram till att rökarna inte belastar ekonomin, utan tvärtom är inkomstkällor.

De dyraste människorna i samhället är de som mår bra, de lever så länge. 
Borde människor må mindre bra – röka, dras med övervikt – för samhällets ekonomiska bästa?

Belyser man den politiska linjedragningen i snusfrågan så skymtar hyperaktiva cigarettlobbare i bakgrunden. I siluetten av värnandet om upphovsrätten finns en aggressiv skiv- och filmindustri. Följer man pengarna hittar man orsaken till politiska förslag och beslut. Det är ofta just så enkelt, och deprimerande.

Sådana gånger blir man tacksam över att vi ännu inte lyckats förstöra naturen helt och hållet. Naturen för en balansbok som garvade ekonomer skulle avfärda som blåögd och naiv.

Det är ju onekligen ett himla slöseri att blommor och träd lever upp och grönskar på sommaren bara för att fyra månader senare fälla all produktion till marken, färdig att räfsas bort från våra trädgårdar. Ändå får den som har mött vår vemodigt korta, fantastiskt vackra sommar bära den med sig genom livet, helt gratis.

Time: T-minus 27 days

– nåja, tillbaka till vardagen. Här tog det fart ordentligt idag efter ÖT-artikeln om Heidi Hautala och hennes önskan om ett snusfritt EU. Jag skrev debattartiklar till både svensk- och finskspråkiga tidningar, borde väl publiceras de närmaste dagarna.

– Diskussionen på webben är också ganska het – jag skrev, och skriver, fortfarande där. Länken finns här:
http://www.ot.fi/story.aspx?storyID=41067&vote=1&commentID=100057#100057

– Jag gjorde ett syftningsfel av den högre skolan i min insändare, det blir lätt så när man försöker agera snabbt. Jag skrev nåt i stil med att

Hautala stod med en kopp kaffe i handen på reportagets bild.

När jag kollade min text senare på kvällen kunde jag inte – hur jag än försökte – se framför mig hur Hautala stod i handen på reportagets bild, och dessutom drickande kaffe… så jag skickade illa kvickt en korrigerad version till tidningarna. Hoppas de hinner korrigera ;)

– Hbl har publicerat sin valwebb. Jag lyckades välja mig själv även där – det tar sig! Adressen är
http://special.hbl.fi/valmaskin/

– Håll ögonen öppna i morgon, mina insändare om fildelning och piratism borde börja dyka upp snart (Hbl, Vbl, ÖT)

– Annars fortfarande mycket med allt material, fortsätter jobba!

Time: T-minus 28 days [4 weeks]

– Morsdag, hockeyfinal och färdigsvarad valmaskin för YLE. Den publiceras i morgon (11.5) på adressen
http://www.yle.fi/vaalikone

– Jag skrev ett nytt inlägg i serien ’25 saker’, om ordet liberalism, som används lite hur man tycker nuförtiden:
http://www.wingren.fi/patrick/2009/05/nr-7-liberalism/

– Helsingin Sanomat har öppnat sin valmaskin också, jag fick faktiskt rådet att rösta på mig själv när jag prövade den :) den finns på
http://www.vaalikone.fi/euro2009/kysymyslomake.htm

————–

I MORGON blir det textjobb – mycket med allt material som ska ut. Ska få serien 25 saker så fort det bara går.

Hälsn. Pati

Nro 7: Liberalismi

Alkuperäinen versio: ”Nro 7: Liberalism”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Kategorisoinnit ovat vajavaisia, kuitenkin välttämättömiä. Käytämme kuvailevia sanoja voidaksemme järjestää olemassaolon tavalla, jonka voimme ymmärtää ja josta voimme olla yhtä mieltä. Ongelma on, että emme koskaan voi olla varmoja että ymmärrämme nimeämämme asian samalla tavoin kuin muut sen ymmärtävät.

Värit kuvaavat tätä ehkä parhaiten. Ei ole olemassa mitään pysyvää rajaa punaisen, sininen ja vihreän välillä, ja vihreän alueella yritämme minä ja vaimoni usein vakuuttaa toisemme siitä, mitä meidän itse asiassa pitäisi nähdä.

– Ota sininen paitasi! – Sininen? Sehän on vihreä! Otan mieluummin keltaisen. – Tarkoitatko tätä ruskeaa?

Värit kohtaavat, sulautuvat yhdeksi ja muodostavat yhdessä jotain, jota eivät yksinään voi olla. Värien kauneus ja elämänläheisyys rikastuttavat toinen toistaan eivätkä ole lainkaan helposti määriteltävissä. Meidän sanamme eivät ole riittäviä sellaisen dynaamisuuden kuvaamiseen.

Elämän määrittelemättömyyttä voimme käsitellä kahdella tavalla. Voimme tehdä niin kuin minä ja vaimoni koomisissa yrityksissämme vakuuttaa toisemme siitä mikä on mikä. Vaihtoehtona on antaa kaiken lentää vapaana, se on rehellistä mutta samalla siitä on vaikeaa saada otetta. Usein meidän tarvitsee vaihdella molempien näkemysten välillä, ettemme jää kiinni johonkin äärimmäisyyteen.

Mitä sitä vastoin emme ehdottomasti voi tehdä on myrkynvihreän sävyn sormella osoittaminen ja toteaminen: ”Katso nyt tuota – olenhan sanonut, että vihreä on kirkuvaa ja eikä siinä ole mitään tyyneyttä ja painoarvoa.”

Viimemainittu on sitä mitä on tapahtunut värille liberalismi.

 

 

Nr 7: Liberalism

Kategoriseringar är bristfälliga, ändå nödvändiga. Vi använder beskrivande ord för att kunna ordna tillvaron på ett sätt som vi kan förstå och vara överens om. Problemet är att vi aldrig kan vara säker på att vi uppfattar det vi nämner vid namn på samma sätt som andra.

Färgerna beskriver det kanske bäst. Det finns inga fasta gränser mellan rött, blått och grönt, och i gränszonerna försöker jag och min hustru ofta övertyga varandra om vad vi egentligen borde se.

– Ta din blåa skjorta! – Blå? Den är ju grön! Jag tar hellre den gula. – Du menar den där bruna?

Färgerna möts, sammansmälter och bildar tillsammans någonting de inte kan vara själva. Det är vackert och livsnära med färger som berikar varandra och inte alldeles lätt låter sig bestämmas. Våra beskrivande ord räcker inte riktigt till för en sån dynamik.

Det obestämbara i livet kan vi hantera på två sätt. Vi kan göra som jag och min hustru i vårt komiska försök att övertyga varandra om vad som är vad. Alternativet är att låta allt flyta fritt, det är ärligt men samtidigt väldigt svårgripbart. Ofta behöver vi växla mellan de båda synsätten för att inte fastna i nån av ytterligheterna.

Vad vi däremot absolut inte kan göra är att peka på en illgrön nyans och säga ”Se bara på det där – jag har ju sagt att grönt är skrikigt och saknar lugn och tyngd”.

Det sistnämnda är vad som har hänt med färgen liberalism.

Time: T-minus 29 days

– Fick känna på livets realiteter när jag var ute i Dickursby i ösregnet. Till och med de erfarna torgförsäljarna var deppade. Hälsade på ungefär 3,5 väljare (är inte säker på om 0,5:an var över 18), gav några visitkort och 2 SFP-karameller. Kampanjen har rivstartat!

– Sen tåget upp, och skriva skriva skriva. Jag skickade en kort insändare till Hbl om fildelningen (blev slutligen 999 tecken av 1000 tillåtna, svårt att få in allt). Jag skrev också en längre som jag sände till Vbl och ÖT.

– Läste båda tidningarna (Vbl, ÖT) när jag kom hem, och kände igen vad jag hade sagt. Det var skönt, ibland blir det förvrängt i telefonintervjuer. Pluspoäng i poängbörsen för journalisten (Cecilia Thylin).

– Läste också webben, och det finns rätt många kommentarer på ÖT:s webbartikel om Wallins uttalande.
http://www.ot.fi/story.aspx?storyID=41001&vote=2&commentID=99669#99669

Skrev en kort respons till Kommentar #1 om att det att vi tycker olika inte är ett ’internt bråk’ utan mera ett sundhetstecken för ett parti som kallar sig liberalt.

– Nu blir det ifyllande av valmaskiner på webben. En av de mest populära är redan färdig, MTV3:s valwebb, finns på adressen
http://kone7.zef.fi/euvaalikone/aloitus.php

Pröva gärna! Själv lyckades jag inte välja mig själv när jag testade, jag kom någonstans på 21 plats med ca 80% samstämmighet. Ouch.
Nå, kanske jag borde pröva på nytt närmare valet. Jag kan ju ha ändrat åsikt tills dess ;)

————

I MORGON: Bara valmaskin-deadlines då. Och så hockey-final, förstås!

hälsn. Pati

Time: T-minus 30 days

– Idag var det kampanjöppning på Espan i Helsingfors. Halvvarm vårdag, just som datumet säger. Kandidater och ballonger och hela faderullan :)

– Fick kampanj-visitkort från tryckeriet idag, så om det är någon som behöver en bunt att dela ut så är det bara att höra av sig!

– Wallin skrev starkt mot fildelning och nätpiratism på sin blogg igår
(http://stefanwallin.blogsome.com)
Jag är av annan åsikt på många av punkterna, och filar som bäst på en insändare. Det lär åtminstone komma ett reportage om det här i Vbl i morgon, eftersom tidningen har ringt åt flera SFP-kandidater, inklusive mig.

————

I MORGON: Jag deltar i firandet av Europadagen på Dickursby-torget i Vanda kl. 10-14. Sen blir det Pendolino tillbaka till Jakobstad… eller åtminstone Bennäs. Tror VR skulle få i nerverna om man bad dem dra ett Pendolino-stickspår in till stan, så det kan hända att det lönar sig att ligga lågt ang. det när snabbtåget nu åtminstone stannar i Pedersöre ;)

Hälsn. Pati

Lith kylvää katkeruuden satoa

2 kommentarer

(Lähetetty sanomalehti Pohjalaiseen 4.5.2009)

Mikael Lith, perussuomalaisten nuorisotyöryhmän puheenjohtaja Vaasasta, hyökkää RKP:tä vastaan 30.4. mielipidekirjoituksessaan ”RKP:n tähti sammuu”. Toimintatapa on vanha ja luotettavaksi havaittu: hajoita ja hallitse. Hän pyrkii lyömään kiilan eri suomenruotsalaisten alueiden väliin, määrittelemään helsinkiläiset naiivin liberaaleiksi ja meidät pohjalaiset järkevimmiksi ja realistisemmiksi. Ei käy kaupaksi.

Suomen puoluepolitiikalle koittaa vaikeat ajat kun puolueiden identiteettiä koetellaan. Vasemmiston ja oikeiston välinen polarisaatio ei ole niin voimakas kuin aiemmin ja sen vuoksi jännitys keskipisteen ympärillä vähenee. Liberaalit puolueet ovat vaarassa päätyä mitäänsanomattomalle haalealle keskialueelle.

RKP oppii vaikean tien kautta, ettei kieli automaattisesti anna identiteettiä vaan että voimaa tulisi hakea moninaisuuden rikkaudesta. Se on vaikea mutta välttämätön prosessi, jossa galluplukemat lopultakin pelaavat vähäisempää roolia. Tämän prosessin merkitys äänestäjille on paljon tärkeämpää. Puolue erottuu yhä enemmän aidosti humaaniksi vaihtoehdoksi, missä yksilön kunnioittaminen – riippumatta tämän kielestä, sukupuolesta, uskosta tai ihonväristä – on keskipisteessä.

”Maahanmuuttokriittisyys” on kiltti sana niille oikeistotuulille, jotka täyttävät epäuskon purjeen ja haluavat vahvistaa kansallistunnetta vähentämällä, päättämällä mitä Suomen kansa ei ole. Uskon että maa on sellaista paljon vahvempi. Riittävän varman kansan ei tarvitse olla pelätä jakaa happea muun maailman kanssa.

Haluan itse olla maahanmuuttoneutraali, kohdata ihmiset samanlaisina. En onnistu siinä aina, mutta olen sitä oppimassa yrityksen ja erehdyksen kautta. On päivänselvää että on olemassa maahanmuuttajia, jotka käyttävät väärin sosiaalijärjestelmää, aivan niin kuin osa meistä suomalaisistakin tekee. Kaikki aidot, ihmisystävälliset rakenteet ovat haavoittuvia, avoimia hyväksikäytölle.

On paljon yksinkertaisempaa olla kova kuin avoin, myös lyhytnäköisessä poliittisessa ajattelussa. Ruohonjuurien kastelu happamista lähteistä kumpuavalla vedellä ei kuitenkaan pidemmän päälle ole kestävä ratkaisu. Mitä ihminen kylvää sitä hän niittää.

Patrick Wingren
EU-ehdokas, RKP

Lith sår för en bitter skörd

(Publicerad i Vasabladet den 7.5.2009)

Mikael Lith, ordförande för de sannfinnländska ungdomarna i Vasa, angriper SFP i sin insändare ”RKP:n tähti sammuu” i Pohjalainen den 30.4. Metoden är den gamla beprövade, söndra och härska. Han försöker slå in en kil mellan olika finlandssvenska regioner, särbestämmer helsingforsare som naivt liberala och oss österbottningar som mera förnuftiga och realistiska. Jag köper det inte.

Partipolitiken i finland går igenom en svår tid där identiteten prövas. Polariteten mellan vänster- och högerfälten är inte lika stark som tidigare, och därför blir också spänningen kring mittpunkten lägre. De liberala partierna riskerar att hamna i en ljum mittzon.

SFP lär sig den hårda vägen att språket i sig inte automatiskt ger identitet, utan att det är i rikedom i mångfalden som styrkan bör sökas. Det är en svår men nödvändig process, där gallupsiffrorna sist och slutligen spelar en mindre roll. Mycket viktigare är vad detta innebär för väljaren. Partiet framstår allt klarare som ett sant humanistiskt alternativ där respekt för individen – oberoende av hennes språk, kön, sexuella läggning, tro eller hudfärg – är det centrala.

”Invandrarkritisk” är ett snällt ord för de högervindar som fyller misstrons segel och vill stärka nationaliteten genom att subtrahera, genom att bestämma vad Finlands folk inte är. Jag tror att landet är mycket starkare än så. En tillräckligt trygg nation behöver inte vara rädd för att dela syre med resten av världen.

Själv vill jag vara invandrarneutral, möta alla människor lika. Jag lyckas inte alltid, men lär mig på vägen, genom försök och misstag. Det är självklart att det finns flyktingar som missbrukar det sociala välfärdssystemet, precis som en del av oss finländare gör. All sann människotillvänd struktur är sårbar, öppnar för utnyttjande.

Det är mycket enklare att vara hård än öppen, också i kortsiktigt politiskt tänkande. Det är ändå inte i längden hållbart att vattna folkmyllan med vatten ur sura källor. Vad man sår får man skörda.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Time: T-minus 1 month

Hejsan alla!

Nu när det är precis en månad kvar till valet så startar jag min egen countdown här :) Idén är att skriva små dagboksanteckningar varje dag så att ni kan följa med vad som händer.

7.5.2009
————

– Min kandidatnummer fastställdes till 141 – samma som min morfars och mormors telefonnummer i Jakobstad på den tiden då det inte behövdes så värst många siffror :)

– Jag var med på en EU-diskussion i riksdagens infocenter i Helsingfors, arrangör SFP. Astrid Thors var moderator för diskussionen. Bra liten sal, nära människorna. Flera intressanta frågor från åhörarna.

– Vasabladet publicerade min insändare ”Lith sår för en bitter skörd”, där jag möter Mikael Liths (ordf. för sannfinländarna i Vasa) insändare i Pohjalainen 30.5, ”RKP:n tähti sammu”.
Jag skriver om att SFP går igenom en svår process där språket inte automatiskt räcker till, utan styrkan bör sökas i respekt för individen och i mångfalden. Rubriken hänvisar till att jag inte tror på Liths vattnande av folkmyllan med så surt vatten. Vad man sår får man skörda.

– Nytt inlägg på bloggen i serien ’25 saker’: ”Nr8: Debatt matt”
(http://www.wingren.fi/patrick/2009/05/nr-8-debatt-matt/)

————

I morgon bl.a. SFP:s kampanjöppning i Hfors.

/pati

Nro 8: Debatti – (Shakki) – Matti

Alkuperäinen versio ”Nr 8: Debatt matt”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Päivälehtien mielipidepalstojen intensiteetti osoittaa, että vaalipäivä lähestyy.

Olen itse aikaisemmin nähnyt ironiseksi sen, että poliitikot yhtäkkiä – kuin sattumalta – tulevat hyvin aktiiviseksi juuri kun vaalit lähestyvät. Nyt minä istun cybermaailmassani sekalaisten tunteiden vallassa.

Yhdestä asiasta olen varma joka tapauksessa. En voi lähteä mukaan. Kun luen mielipidepalstoja, masennun aggressiivisuudesta ja oman reviirin puolustamisesta.

Ikään kuin ihminen itse voisi tulla vahvemmaksi hyökätessään muita vastaan. En pysty ymmärtämään sitä. Vahva on minulle se, jonka ei tarvitse talloa alleen toista voidakseen edetä ylöspäin.

Erilaiset näkökulmat ovat tärkeitä, niihin tulee rohkaista. He jotka seisovat sisäpiirin ulkopuolella eivät jaksa sitä tuhoisaa äänensävyä, joka suljetuissa keskusteluissa on. Ei uskonnossa, ei filosofiassa, eikä politiikassa.

Näkisin mieluiten niin, että kaikki ehdokkaat voisivat olla edustajia, koska me todellisuudessa olemme jo tehneet valintamme – vähän Nalle Puh-matematiikkaa, mutta kuitenkin. Shakkilaudalta ulos astuminen vaatii enemmän rohkeutta kuin uskotaankaan. Analyyttisten strategioiden puuttuessa lohduttaudun pelin kauneudella – sillä että talonpoika, enemmän tai vähemmän odottamatta, voi edetä ruutuun 8.

Nr 8: Debatt matt

Intensiteten i dagstidningarnas insändarspalter visar att valdagen kommer allt närmare.

Själv har jag tidigare sett ironiskt på det att politikerna plötsligt – som av en händelse – blir väldigt aktiva just när valen närmar sig. Nu sitter jag här i min cybervärld med blandade känslor.

En sak är jag i alla fall säker på. Jag kan inte spela med. När jag läser insändarspalterna blir jag nedstämd av agressiviteten och revirtänkandet.

Som om man själv skulle kunna bli starkare genom att gå åt andra. Jag kan inte förstå det här.  Stark är för mig den som inte behöver stå på någon annan för att nå upp.

Olika synsätt är så viktiga, borde uppmuntras. De som står utanför centrumvirveln orkar inte med den destruktiva ton som finns i den slutna diskussionen. Inte inom religion, inte inom filosofi, inte i politiken.

Helst skulle jag se att alla kandidater kunde bli delegater, eftersom vi faktiskt redan gjort ett val – lite Nalle Puh-matematik, men ändå… Det krävs mer än man tror för att våga ta steget ut på schackbrädet. I brist på djupa analytiska strategier tröstrar jag mig med det vackra i spelet – det att en bonde, mer eller mindre väntat, kan nå till ruta 8.

Polemik med Matti Savolainen

Debatt i tidningen Keski-Pohjanmaa, april 2009.
Utdraget ur Savolainens text är översatt till svenska av mig.

Wingren:

Jag tror att en enda person kan påverka. Inte i första hand ensam, utan som bärare av mångas röster. Därför ger jag här tre konkreta saker jag vill åtgärda som EU-parlamentariker:

1) Snusförbudet. Det går emot grundtanken om medborgarnas fria val och unionens fria handel. Det håller en nikotinprodukt som är mindre skadlig borta från marknaden, till fördel för cigaretterna. Förbudet är ologiskt, orättvist och skadligt för folkhälsan. […]

Savolainen:

Patrick Wingren talar om för oss vad han vill arbeta med om han väljs in till Bryssel. Jag skulle vilja ge några kommentarer:

1) Snus. Det verkar som om detta tveklöst giftiga och cancerframkallande ämne har varit ett av SFP:s viktigaste ärenden under hela vintern. Under devisen om medborgarnas fria vilja och unionens fria handel tycks man kunna argumentera för vad som helst.

I och med att Wingren och ledande personer i hans parti jämför snus med tobak och förespråkar snuset som mindre skadligt och därför mera acceptabelt kan man öppna för en diskussion där man jämför alkohol och cannabis. Enligt forskningen så är ju alkoholen betydligt skadligare och mera beroendeframkallande än cannabis.

Är Wingren även beredd att förespråka en legalisering av cannabis, i linje med hans tidigare logik? Cannabisförbudet är ju, citerande hans ord, ”ologiskt, orättvist och skadligt för hälsan.” […]

Wingren:

Matti Savolainens kommentarer till min att-göra-lista bör i sin tur kommenteras:

1) Snus. Savolainen tillskriver mig en liberalism som jag inte känner igen. Jag förespråkar inte en villkorslös frihet, utan en frihet under ansvar – både i individens eget val och i ekonomin.

Däremot är Savolainens följdfråga angående alkohol och cannabis alldeles motiverad, och väntad. Först några viktiga skillnader i jämförelserna: snus är en mindre skadlig version av exakt samma produkt, dvs tobak, vilket gör ett snusförbud djupt ologiskt. Vidare är tobak i alla dess former knappast mera ’mind-altering’ än en chokladstång, medan effekten på sinnet är en helt annan för både alkohol och cannabis.

Alkoholen har, på gott och ont, en klar social funktion. Användaren av cannabis tenderar att dra sig inåt, bli mera associal. Samtidigt är priset för missbruk av alkohol mycket högre. Överdrivet bruk av cannabis drabbar i första hand individen i dennes egen relation till sin omgivning, alkoholmissbruk ödelägger ofta både individen och omgivningen.

Snusförbudet är att sila mygg och svälja kameler. Cannabisförbudet i relation till alkoholen är då mera som att acceptera kameler och diskvalificera dromedarer. Fördelen av att cannabis släpps fri är för mig personligen inte lika tydlig som i fallet med snus, och därför inte en sak jag tänker driva på min agenda. Jag vill välja sånt som resonerar i en djup personlig övertygelse. Samtidigt vill jag klart säga att jag, precis som Savolainen antar, i princip upplever cannabisförbudet som inkonsekvent. Som sittande EU-parlamentariker skulle jag rösta för en legalisering om frågan gick till omröstning.[…]

Länkar till inläggen:
http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=111001&forum_id=12001&task=2
http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=112561&forum_id=12001&task=2
http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=112701&forum_id=12001&task=2

Älytön mediamaksu

(Lähetetty suomenkielisiin sanomalehtiin 25.4.2009)

Vielä löytyy yksi ministeriön työryhmistä pyöräilemästä ulkoa ilman mitään kontaktia maantiehen. Onko todellakin niin että kansalaisten pitää jälleen kerran vedota maalaisjärkeen? Uskottavuus luhistuu koko ajan – jokainen ehdotus joka ei ole sopusoinnussa yksilön todellisuuskäsityksen kanssa on naula luottamuksella valittujen arkussa. 

Vaikka Yleisradio on riippuvaisempi kuin moni uskoo, kaupallisesta kontrollista vapaan neutraalin median ylläpitämisessä on kuitenkin pointtinsa. Tehtäköön siis tämä oikeudenmukaisella tavalla – rahoittamalla YLE samalla tavalla kuin muutkin yhteiskunnan palvelut, tuloihin sidotun progressiivisen verotuksen kautta.

Osalle kansasta 175 euroa on turhanpäiväinen summa, toisille tuntuva osa vuosibudjettia. Minulla on ystäviä jotka eivät eettisistä ja uskonnollisista syistä käytä ”virtaavaa mediaa” kuten TV:tä, radiota tai internettiä. Nyt työryhmä odottaa että kaikki taloudet ottavat vastaan samansuuruisen laskun ja maksavat sen tottelevaisesti.

Holhousta, sanon minä. Yksilön liikkumavapautta kiristetään. Jälleen.

Patrick Wingren, Pietarsaari
EU-ehdokas, RKP

 


Absurd medieavgift

(Insändare skickad till finlandssvenska dagstidningar den 23.4.2009)

Nu är ännu en av ministeriets arbetsgrupper ute och cyklar, utan kontakt med landsvägarna. Är det faktiskt så att medborgarna gång på gång måste hänvisa till sunt förnuft? Förtroendet sjunker hela tiden – varje förslag som inte resonerar i individens verklighetsuppfattning är en spik i de förtroendevaldas kista.

Även om Rundradion är mera beroende än många vill tro, så finns det en poäng med att upprätthålla ett neutralt media som inte kontrolleras av kommersiella krafter. Gör då detta på ett rättvist sätt – finansiera Rundradion på samma sätt som annan samhällsservice, via den väl förankrade progressiva beskattningen.

För en del av folket är 175 euro en struntsumma, för andra en kännbar del av årsbudgeten. Jag har vänner som av etiska och religiösa skäl inte använder ”strömmande media” som TV, radio och internet. Nu väntar sig arbetgruppen att alla hushåll skall ta emot samma räkning, och lydigt betala.

Förmynderi, säger jag. Individens rörelsefrihet stramas åt. Igen.

Patrick Wingren, Jakobstad
EU-kandidat för SFP

Tyrannosaurus Press

Hufvudstadsbladet fortsätter att utmärka sig.

Jag reagerade på den föreslagna medieavgiften genom att skriva en insändare som jag skickade till de finlandssvenska dagstidningarna den 23.4. Inlägget kommer inte att publiceras i Hbl, eftersom de vill ha unikt insändarmaterial.

Om man vill ha en insändare publicerad i finlandssvensk press så kan man alltså välja mellan att

  1. Sända den enbart till Hbl, vänta 1-2 veckor, och sedan med lite tur kunna läsa den i Tidningen. Den då lite föråldrade texten når sent om sider Helsingfors med omnejd, och faktiskt även några finlandssvenskar som inte bor på pendelavstånd från Mannerheimvägen.
      
  2. Sända den till alla finlandssvenska tidningar och få den publicerad inom några dagar, när ämnet fortfarande är aktuellt. Dock inte i Hbl, eftersom de vill vara speciella. Här ett utdrag från debattredaktionens mail till mig (den 24.5):

Hbl vill göra en så bra produkt som möjligt och erbjuda unika texter för våra läsare. Att publicera texter som redan ingått i andra tidningar (vi har oftast en kö på fler dagar medan lokaltidningarna får in en text kanske redan följande dag) är precis detsamma som om det bara skulle finnas ett bilmärke att välja mellan eller att du tvingas använda grannens redan snusade snus.

Intressant. Det första som slår en är att Hbl tycks ha en ordentligt utvecklad korrekturläsning, för resonemang på den här nivån ser vi ju till all lycka inte så ofta i själva papperstidningen. Analogin till bilar och snus är så lätt att gå åt att jag helst drar en barmhärtighetens slöja över just den delen av svaret :)

Men när skrattet lagt sig blir man vemodig, och till och med lite rädd – kanske redaktionen faktiskt har en så snedvriden bild av sin egen tidning? I så fall vill jag försöka hjälpa till. Jag drar gärna mitt strå till stacken genom att rakt på sak föra fram några fakta som kan hjälpa tidningen till en sundare självbild:

  1. Hbl är inte landstäckande. Tidningen läses mer eller mindre flitigt i Helsingfors med omnejd, men största delen  av (Svensk)finland orkar inte riktigt bry sig. Därför skickar vi insändare till  flera tidningar, så att alla kan läsa det som vi anser viktigt att förmedla.
     
  2. Att ha en kö på flera dagar (läs 1-2 veckor) gör faktiskt tidningen unik, men inte på det sätt som redaktionen önskar. Den blir bara hopplöst ’out’. Läsarna kan inte reagera dynamiskt på det som skrivs i tidningen eftersom det tar så pass länge för responsen att synas, och därför förlorar diskussionen sin energi. 

Det bästa sättet för Hbl att kunna erbjuda en så bra produkt som möjligt vore att kräva unika texter av journalisterna, att effektivera debattströmmen, och att omedelbart våga se sig självt för det man är: ett långt ifrån oersättligt tidningsflaggskepp som manövrerar långsamt, självsäkert, och med föråldrat sjökort.

Eller, med hänvisning till rubriken… klumsa omkring om ni så vill, Hbl, men se efter var ni sätter ner tassarna – klimatet runt om er blir kallare för varje gång ni trampar på era läsare och debattörer, och uråldrade kolosser har också tidigare haft problem med istider :)

För enkelt, Almqvist!

(Insändare inskickad till tidningen Pohjalainen den 25.4.2009, övers. Terhikki Mäkelä)

I en intervju i tidningen Pohjalainen den 20.4 säger Fredrik Almqvist (EU-kandidat för SDP)  att en EU-parlamentariker bör vara kunnig, skicklig och ha ett nätverk för att kunna handla och ta ställning i sakfrågor. Han motsätter sig att någon med otillräcklig livserfarenhet vill till EU-parlamentet.

Jag håller inte med. Ett dynamiskt EU-parlament borde vara en miniatyr av folket i Europa, och Finlands folk bör välja de parlamentariker de kan ge sitt förtroende. Ålder är en bisak, det är de personliga kvaliteterna och värderingarna som är det viktiga.

Almqvists diagnos utgår från att visheten ökar med åldern. Det är inte nödvändigtvis sant. Man blir livserfaren i den mån man vågar leva, inte genom att transportera sig till ålderns höst i väntan på att bli tillräckligt erfaren för att kunna börja agera. 

Kunnighet, skicklighet och nätverk är inte statiska resurser. Det här förstår goda ledare, som hela tiden vågar ifrågasätta och utmana det de redan vet. Några av de själsligt friskaste och yngsta människor jag mött har varit dubbelt så gamla som jag själv, nyfikna som barn på det som finns kvar att lära. 

En stor del av folket söker efter en EU-kandidat som – oberoende av ålder – kan bidra med ett politiskt oerfaret sätt att tänka. Någon som kan tala med en röst de känner igen, befriad från tomma ord. Själv instämmer jag med Sokrates i att ”verklig vishet är att veta att man ingenting vet”, och ser det här som den sundaste utgångspunkten för att ödmjukt växa med uppgiften som EU-parlamentariker.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Liian yksinkertaista, Almqvist!

(Lähetetty Sanomalehti Pohjalaiseen 25.4.2009)

Pohjalaisen haastattelussa 20. huhtikuuta Fredrik Almqvist (SDP:n Eurovaaliehdokas) sanoi että europarlamentaarikolla pitää olla tietoa, taitoa ja verkostoja, muuten meppi ei voi toimia ja ottaa kantaa asioihin. Hän vastustaa sitä, että europarlamenttiin halutaan liian vähäisellä elämänkokemuksella.

Olen toista mieltä. Dynaamisen EU-parlamentin tulisi olla kuin Euroopan kansa pienoiskoossa, ja Suomen kansan tulisi valita ne parlamentikot joihin he pystyvät luottamaan. Ikä on toisarvoinen asia, olennaisia sen sijaan ovat ehdokkaan henkilökohtaiset ominaisuudet ja arvot.

Almqvistin diagnoosi on looginen, olettaen että viisaus, kuten hän toivoisi, kasvaa iän myötä. Näin ei välttämättä ole. Elämänkokemus syntyy sinä hetkenä kun uskalletaan elää, ei niin, että edetään elämän syksyyn odotellen, että tulisi riittävän kokeneeksi, jotta voisi alkaa toimia.

Tieto, taito ja verkosto eivät ole muuttumattomia voimavaroja. Tämän ymmärtää hyvä johtaja, joka koko ajan rohkenee kyseenalaistaa ja haastaa tietonsa. Jotkut henkisesti raikkaimmista ja nuorimmista ihmisistä joita olen tavannut, ovat iältään tuplasti niin vanhoja kuin minä itse, ja yhä lapsenomaisen uteliaita suhteessa kaikkeen siihen mitä vielä on opittavana.

Suuri osa kansasta etsii EU-ehdokasta joka – riippumatta iästä – pystyy poliittisesti kokemattomaan tapaan ajatella. Joku joka osaa puhua tutulla äänellä, vapaana tyhjistä sanoista. Minä kannatan Sokraten ajatusta siitä että ”todellista viisautta on tietää ettei tiedä mitään”, ja näen tämän terveenä lähtökohtana nöyrälle kasvulle EU-parlamentaarikon tehtävässä.

Patrick Wingren
EU-ehdokas, Rkp

Wingrenin vastaus Savolaiselle

Tausta:

Lähetin kirjoutukseni ”Wingrenin tehtävälista” Keski-Pohjanmaan yleisöosastoon 3.4.2009.

http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=111001&forum_id=12001&task=2

Matti Savolainen (Kokkolasta) kommentoi sitä omassa kirjoituksensa, julkaistu pari päivää myöhemmin:

http://www.keskipohjanmaa.net/mielipide/mielipide.asp?message_id=112561&forum_id=12001&task=2

Tässä minun vastaukseni Savolaisin kysymyksiin ja kommentoihin:

————————————

WINGRENIN VASTAUS SAVOLAISELLE

(lähetetty sanomalehti Keski-Pohjanmaahan huhtikuussa 2009)

Minun on vuorostani kommentoitava Matti Savolaisen minun tehtävälistaani koskeva kommentointia.

1) Nuuska. Savolainen luki ansiokseni senlaatuisen liberalismin, jota en tunne omakseni. En kannata ehdotonta vapautta, vaan vastuullista vapautta – niin yksilön omissa valinnoissa kuin taloudessakin.

Sitä vastoin Savolaisen alkoholia ja kannabista koskeva kysymys on täysin perusteltu ja odotettu. Ensin joitain tärkeitä eroja verrattaessa tuotteita: nuuska on vähemmän vahingollinen versio täsmälleen samasta tuotteesta, siis tupakasta, joka tekee nuuskakiellosta syvästi epäloogisen. Edelleen tupakka ei missään muodossa vaikuta mieleen tuskin enempää kuin suklaapatukka, kun taas alkoholin ja kannabiksen vaikutus mieleen on täysin toista luokkaa.

Alkoholilla on, hyvässä ja pahassa, selvä sosiaalinen funktio. Kannabiksen käyttäjä on taipuvainen kääntymään sisäänpäin, muuttumaan vähemmän sosiaaliseksi. Alkoholin väärinkäytön hinta taas on paljon korkeampi. Kannabiksen liikakäyttö koettelee ensikädessä yksilön omaa suhdetta ympäristöön, alkoholin väärinkäyttö tuhoaa usein sekä yksilön että ympäristön.

Nuuskakielto merkitsee sitä että siivilöidään hyttyset ja niellään kamelit. Kannabiksen kielto suhteessa alkoholiin on silloin enemmänkin sitä että hyväksytään kamelit ja diskvalifioidaan dromedaarit. Kannabiksen vapauttamisen hyöty ei minulle henkilökohtaisesti ole yhtä selkeä kuin nuuskan, ja eikä se sen vuoksi ole asia jota ajattelin kirjoittaa agendaani. Haluan valita siihen sellaista joka on sopusoinnussa syvän henkilökohtaisen vakaumukseni kanssa. Samalla haluan selkeästi sanoa, että minä, juuri niin kuin Savolainen olettaakin, periaatteessa koen kannabiskiellon epäjohdonmukaisena. Valittuna EU-parlamentaarikkona tulen äänestämään kannabiksen laillistamisen puolesta, mikäli asia tulee äänestykseen.

2) Merenkurkun liikenne. Tässä Savolainen yrittää kerätä halpoja kieli- ja vähemmistöpisteitä. Ehkä on aika sulkea karttalehdet Kokkolan ja Pietarsaaren Seudun puhelinluettelosta, avata Pohjois-Euroopan kartta, piirtää silta Vaasan ja Uumajan välille ja aktivoida aivosolut? Silta voisi olla hyödyksi suurelle osalle Suomen kansaa, eikä vähiten teollisuudelle. On tietysti mahdollista ajaa Tornion kautta, pääseehän Pekingiinkin autolla.

110.000 asukkaan Uumaja on yksi Ruotsin nopeimmin kasvavista kaupungeista ja siitä on tullut ikään kuin pohjoisen Ruotsin pääkaupunki. Se on Kokkolan naapurikaupunki, mutta yhteys on olematon juuri logistiikkaongelman vuoksi. Siltaa pitkin kokkolalaisilla olisi 240 km Uumajaan, sen sijaan että Tornion kautta matkaa kertyy 720 km. Tamperelaiset voisivat ajaa 350 km Uumajaan nykyisen 1 000 km:n sijaan. Mutta olkaa hyvä ja ajakaa ympäri, Savolainen, matka on yhtä pitkä sekä ruotsiksi että suomeksi.

3) Energia. Siinä että kaikki EU-ehdokkaat kannattavat uusiutuvaa energiaa, on Savolainen varmasti täysin oikeassa, mutta hänen pitäisi lukea tekstini hiukan tarkemmin. Onko hän täysin varma siitä että kaikki ehdokkaat vastustavat ydinvoimaa?

Patrick Wingren
EU-ehdokas, RKP

Nro 9: Integrointi ja loukkaamattomuus

Alkuperäinen versio: ”Nr 9: Intergrering och integritet”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Maan rajat aukeavat, sekä aidosti humanitäärisessä hengessä että siksi koska EU kehottaa meitä tekemään niin. Tämä asettaa meidät tilanteeseen joka voi tuntua vieraalta.

Seitsemänkymmentä vuotta sitten kansakunnan loukkaamattomuutta uhattiin. Kansan vastauksen tuloksena olemme yhä itsenäisiä. Paljon siitä voimasta jota kansakunta silloin osoitti, suunnataan nykyisin ulkomaalaisvastaisiin virtauksiin, heijastetaan heihin jotka eivät muodosta mitään senkaltaista vaaraa. Talvisodan käyttö vipuvartena maahanmuuttokeskustelussa ei ole erityisen isänmaallista, lähinnä vain kunnioituksen puutetta kaikkia heitä kohtaan joita silloin koeteltiin.

Isänmaallinen kulttuuri joka on riittävän vahva, ei oikeastaan ole uhattuna integraation myötä – ääriviivojen tulee sitä vastoin näkyä selkeämmin kun jaamme hapen yhdessä muun maailman kanssa. Pitäisi olla itsestään selvää että voimme vaatia, että heidän jotka haluavat tulla osaksi Suomea tulee oppia komminikoimaan maan kielellä/kielillä, ja kunnioittaa meidän tapamme ajatella ja meillä säädettyjä lakeja – yhtä luonnollisesti kuin mahdollisuuden tarjoamisenkin pitää olla sitä.

Nr 9: Integrering och integritet

Landets gränser öppnas, både i sann humanitär anda och för att EU manar oss att göra så. Det här sätter oss i en situation som kan kännas ovan.

För sjuttio år sedan hotades nationens integritet. Som ett resultat av folkets svar är vi fortsättningsvis självständiga. Mycket av styrkan som nationen då visade utnyttjas idag i främlingsfientliga strömningar, projiceras på dem som inte utgör någon sådan fara. Att använda vinterkriget som hävstång i invandrardebatten är inte särskilt patriotiskt, mest bara respektlöst mot alla dem som drabbades då.

En fosterländsk kultur som är tillräckligt stark är egentligen inte hotad av integrering – konturerna borde tvärtom framträda tydligare när vi delar syre med resten av världen. Att kunna säga klart ut att de som vill bli en del av Finland borde lära sig kommunicera på landets språk och respektera vårt sätt att tänka och lagstifta borde vara en självklarhet – lika naturligt som det bör vara att erbjuda den möjligheten.

Nro 10: Käskysana

Alkuperäinen versio: ”Nr 10: Budorden”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Viime syksynä luin Raamatun läpi jae jakeelta. Yksi asia kerrallaan toimii hyvin minulle, joten antauduin tähän projektiin – ja kahlasin sen läpi :)

Täytyy tunnustaa että Mooseksen kirjojen sukuluettelot eivät olleet erityisen innostavia. On myös myönnettävä, että jännitysperspektiivistä katsottuna teos on aika epäonnistunut. Päähenkilö esitellään kirjan viimeisessä neljänneksessä ja hän kuolee muutaman vähäpätöisen sivun jälkeen. Sitten sama todetaan kolme kertaa peräkkäin ja loppukirja on tapahtuneen arviointia.

Ei siis mikään #1 best-seller kioskeihin. Kuitenkin ajaton, ja niin syvä, etten koskaan tule ymmärtämään sitä läpikotaisin.

Viittamme hyvin usein kymmeneen käskyyn. On totta että voi näyttää siltä että odotetaan pahinta. Vain kaksi niistä kehottaa johonkin, kahdeksan muuta alkavat sanalla: ”Älä…”

Kun vaihdoin näkökulmaa, asiasta tuli minulle todella kiinnostava.

Sieltä ei löydy yhtään kehotusta vihaamiseen, syrjintään, epäluuloon, erityiskohteluun, vain omasta itsestä välittämiseen. Mikään käskyistä ei ohjaa välinpitämättömyyteen ja passiivisuuteen. Kaikki lähtevät siitä että ihminen tuntee, haluaa, uskaltaa, onnistuu ja epäonnistuu. Vaikka teksti voi tuntua vanhalta tänään, sen läpi loistaa vanhemman huolenpito ja se tekee kivitaulusta valoisan, lämpimän. Joku välittää.

Elämäntilanteemme eivät ole samanlaisia. Ihminen on aina joutunut painiskelemaan itsensä kanssa, halusi hän sitä tai ei. Vaihtoehto on kauhea – että otettaisiin pois ihmisen oikeus ajatella itse, voida valita. Fyysinen, henkinen, hengellinen tai yhteiskunnallinen lobotomia ei ole vastaus. Tuntuu turvalliselta saada taustatukea tuhatvuotisesta viisaudesta – yleensäkin kaikista suurista uskonnoista, ja erityisesti minun syyslukemistostani.

Nr 10: Budorden

I höst läste jag igenom bibeln från pärm till pärm. En sak i taget fungerar bra för mig, så jag gav mig på det projektet – och kom igenom :)

Måste erkänna att det inte var särskilt stimulerande under släktutredningarna i Moseböckerna. Bör också medges att ur spänningssynpunkt så är upplägget ganska misslyckat. Huvudpersonen introduceras i sista fjärdedelen av boken, och dör efter några futtiga sidor. Sen konstateras det här tre gånger till, och utvärderas i resten av böckerna.

Ingen #1 best-seller för kioskerna, alltså. Ändå tidlös, med ett djup som jag aldrig någonsin kommer att förstå helt och fullt.

Vi hänvisar ganska ofta till de tio budorden. Det är sant att de kan tyckas utgå från det värsta. Bara två av dem uppmanar till något, de åtta andra börjar med ”Du skall inte…”

För mig blev det intressant på riktigt när jag vände på resonemanget.

Det finns inga uppmaningar att hata, diskriminera, misstro, särbehandla, bry sig enbart om sig själv. Inga budord fostrar till likgiltighet och passivitet. Alla utgår från att människan känner, vill, vågar, lyckas och misslyckas. Även om texten kan verka gammal idag så lyser föräldraomsorgen igenom och gör stentavlornas bud ljusa, varma. Nån bryr sig.

Vi är inte i en unik situation. Människan har alltid haft sig själv att brottas med, vare sig hon vill eller inte. Alternativet är ohyggligt – att frånta människan rätten att tänka själv, att kunna välja. Fysisk, själslig, andlig eller samhällelig lobotomi är inte svaret. Det känns tryggt att ha backup i tusenårig visdom – i alla stora religioner i allmänhet, och i min höstläsning i synnerhet.

Nro 11: Patrickien voima

Alkuperäinen versio: ”Nr 11: The Power of Patricks”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Eräällä parhaista ystävistäni on sama etunimi kuin minulla.

Se on hupaisaa, koska me olemme niin valtavan erilaisia. Jos otetaan Patrick nro 1 ja Patrick nro 2 ja heidät heitetään molemmat sulatusuuniin ja muotoillaan siitä yksi Patrick, uskon että tulos hipoisi täydellistä Patrickia.

Me jaamme paljon, kuulumme yhteen. Emme ensikädessä puhuttelunimen tai kielen, vaan syvään yhteisymmärrykseen perustuen. Tässä piilee se mikä on tärkeää. Muusta ajattelemme, että se muotoilee toisesta sen ainutlaatuisen persoonan joka hän on, samalla kun me itse emme koskaan voisi olla toistemme kaltaisia.

Aivan loistava esimerkki siitä mitä ihmisten välinen yhteys pitää sisällään.

Tärkeintä on ehkä juuri se että jos vain toinen meistä olisi olemassa, olisi sulatusuunin tulos hyvin epäselvä, vailla luonnetta. Me tarvitsemme äärimmäisyyksiin venyvän jännevälin jolla arvostamme toisiamme – me-jotka-olemme-etunimeltämme-Patrick, ja Suomessa kansana.

Nr 11: the Power of Patricks

En av mina bästa vänner har samma förnamn som jag.

Det är lustigt, för vi är så väldigt olika. Om man tog Patrick nr 1 och Patrick nr 2 och kastade oss i en smältdegel och formade en Patrick av oss båda, så tror jag resultatet skulle bli snudd på en idealisk Patrick.

Vi delar mycket, hör ihop. Inte i första hand via tilltalsnamn eller språk, utan genom underliggande samförstånd. Det som är viktigt finns där. Det andra uppskattar vi hos varandra för att det formar den andre till den unika person han är, samtidigt som vi själva aldrig kunde vara varandra.

Ett alldeles underbart exempel på vad mellanmänsklighet innebär. 

Viktigast är kanske just det att om bara en av oss fanns så skulle resultatet i smältdegeln vara mycket diffust, karaktärslöst. Vi behöver en spännvidd av ytterligheter som uppskattar varandra – både i fallet vi-som-heter-Patrick-i-förnamn, och i Finland som nation.

Nro 12: Genderismi

Alkuperäinen versio: ”Nr 12: Genderism”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Olen yhtä väsynyt naisten epäoikeudenmukaiseen kohteluun kuin sokeaan feminismiinkin. Sen enempää naiset kuin miehetkään eivät ole heikkoja, vaikka toinen sukupuoli niin väittäisikin. Olemme samanarvoisia ja yhdessä vahvoja.

Miehen historia on samalla hyvin paskamainen, sortoa ja hyväksikäyttöä, Luoja ties mitä muuta. Nainen on – viimeaikoihin asti – ollut vastaanottava osapuoli. Irtipäässeen heilurin voimalla on nyt kaikki kääntynyt väkivaltaisesti toiseen ääripäähän. En itse ymmärrä, miksi minun pitäisi automaattisesti tulla hylätyksi suomenruotsalaisena, siviilipalvelusmiehenä, vapaakirkollisena, tai tässä tapauksessa – miehenä.

Naiset ja miehet ovat erilaisia ja samalla vaistomaisesti kiinnostuneita toisiinsa tutustumisesta – lähtökohta ei voisi olla juurikaan parempi kuin se on. Sitten se, että me toisinaan käsittelemme tätä tilannetta niin ennenkuulumattoman väärin, on traagista. Emme kuitenkaan täysin onnistu tuhoamaan perusajatusta.

Toisen ahdisteleminen ei ole koskaan ok. Ei, oli sitten kysymys sukupuolesta, seksuaalisuudesta, etnisestä taustasta, kielestä tai uskosta. Haluaisin nähdä sukupuolisyrjinnästä käytävän keskustelun laajenevan koskemaan syrjintää sen kaikissa muodoissa.

Yhteiskunnan epäoikeudenmukaisuudet tulee lopettaa. Tähän kuuluu, listan kärkipäässä, samasta työstä maksettava palkka. Se, että naiset nostavat matalampaa palkkaa kuin miehet on minusta täysin käsittämätöntä.

Tähän sisältyy myös suuri määrä perinnäistä ajattelua siitä miten/missä/miksi naisten ja miesten tulee käyttäytyä tietyllä tavalla – parisuhteessa, perheessä, yhteisössä, julkisuudessa. Kaikki tämä voi muuttua jos uskalletaan kohdata toisemme ihmisinä, jos sinä ja minä kohtaamme toisemme sen sijaan että ”me” suhtaudumme ”heihin”. Loppu – kaikki keskustelu feminismistä ja sovinismista – on itse asiassa paljon vähemmän tärkeää. Tai ainakin paljon vähemmän arvoista.

Nr 12: Genderism

Jag är lika trött på orättvis behandling av kvinnor som på blind feminism. Varken kvinnor eller män är svaga, hur mycket det ena könet än vill hävda sig självt. Vi är likvärdiga, och starka tillsammans.

Samtidigt har mannen faktiskt en riktig skithistoria, förtryck och utnyttjande och Gud vet vad. Kvinnan har – fram till relativt nyligen – varit mottagande part. Med styrkan i den pendel som lösgörs svänger allt våldsamt över till andra sidan. Själv förstår jag inte hur jag automatiskt borde förkastas för att jag är finlandssvensk, civiltjänstgörare, frikyrklig, eller som i det aktuella fallet – för att jag är man.

Kvinnor och män är olika, och samtidigt instinktivt intresserade av att lära känna varandra – utgångsläget kan inte bli mycket bättre än så. Sen, att vi ibland hanterar den här situationen så oerhört fel, är tragiskt. Ändå lyckas vi inte helt nolla själva grundtanken.

Att trakassera nån är aldrig ok. Inte vare sig det gäller kön, sexualitet, etnisk härkomst, språk eller tro. Själv skulle jag vilja se diskussionen lyfta från könsproblematik till problemet med diskriminering i alla dess former.

Orättvisorna i samhället måste få ett slut. Hit hör, högt uppe på listan, lönesättning av likadant arbete. Att kvinnor lyfter lägre lön än män är för mig helt ofattbart.

Hit hör också en massa nedärvda funderingar om hur/var/varför kvinnor och män ska bete sig på ett visst sätt – i parförhållandet, i familjen, i gemenskapen, offentligt. Allt det här kan ändras om vi vågar möta varandra som människor, om du och jag möter varandra i stället för att ’vi’ förhåller oss till ’dem’. Resten – all debatt om feminism och chauvinism – är egentligen mycket mindre viktig. Eller åtminstone mycket mindre värd.

Patrix Inbox

9 kommentarer
wingren_001_bw
I EU kan jag bära väljarnas röster på två olika sätt:               

  1. Genom aktivt röstande i förslag som läggs fram i parlamentet. För att få en bra bild av mina värderingar kan man läsa min bloggkolumn 25 saker, en serie små inlägg där jag försöker spegla det jag står för så tydligt som möjligt.
      
    Hit hör t.ex. energifrågan som jag har listat på min agenda. Den är samtidigt är en central fråga för EU. Här kan jag påverka som enskild parlamentariker, i en grupp av människor som vill uppnå samma sak.
        
  2. Genom att komma med nya idéer, eller peka på det som brister i de direktiv som redan utfärdats av EU.
      
    Mina två andra punkter på agendan – upphävandet av snusförbudet, och kvarkentrafiken – är just sådana.

Jag behöver er hjälp.

Skriv vad som irriterar er med EU, sånt ni tycker är viktigt med EU, det ni vill att EU ska se. Min kandidatur är ingen solokörning, utan ett sätt att ge folket en röst. Jag behöver diskussionen och samtalet för att bli klar och tydlig i mina åsikter, så kör på – det virtuella torget är öppet! :)

och jo – man kan skriva under signatur om man vill ;)

Hälsn. Pati

[slider title=”Suomeksi ” type=”suomeksi” nbstyle=”padding-top:100px;”]Voin olla EU:ssa äänestäjien äänenä kahdella tavalla:     

  1. Olemalla aktiivinen äänestettäessä parlamentin ehdotuksista. Arvoistani saa hyvän kuvan lukemalla blogi-kolumnini ’25 asiaa’, sarjan lyhyitä puheenvuoroja, joiden kautta pyrin peilaamaan ajatuksiani niin selkeästi kuin mahdollista.Tähän sarjaan kuuluu esim. energiakysymys, jonka olen ottanut mukaan agendaani. Samalla se on yksi EU:n keskeisistä kysymyksistä. Tässä voin olla vaikuttamassa yksittäisenä parlamentaarikkona, ryhmän jäsenenä, joka yhdessä saavuttaa tavoitteensa.
  2. Tulemalla mukaan uusien ideoiden kanssa, tai osoittamalla ne puutteet, joita EU:ssa laadituissa direktiiveissä on.Agendani kaksi muuta kohtaa – nuuskakiellon kumoaminen ja merenkurkun liikennekysymys – ovat juuri sellaisia.

Tarvitsen teidän apuanne.

Kirjoita, mikä ärsyttää EU:ssa, mitä pidätte tärkeänä EU:ssa, mitä EU:n tulisi huomioida. Ehdokkuuteni ei ole sooloilua vaan yksi keino antaa kansalle ääni. Tarvitsen väittelyä ja keskustelua ollakseni selkeä ja selväsanainen mielipiteissäni, joten anna palaa – virtuaalitori on auki!:)

ai niin – voit halutessasi kirjoittaa anonyyminä ;)

Terveisin Pati
[/slider]

Nr 13: Tro Hopp Kärlek

(Ursprungligen publicerad på www.bloggen.fi/pati den 24.12.2008)

Något av det vackraste i bibeln är att så många centrala personer var såna som annars inte räknas. Som skulle bli sist valda i lagindelningen på gymnastiktimmen.

— Abraham och Sara kunde inte få barn. De blev föräldrar till Israels folk.

— Moses, vars ord ’kom trögt och tveksamt’, blev karismatisk ledare för uttåget ur Egypten.

— Jona vägrade envist att gå till Nineve förrän den lilla incidenten med valen. Sen blev han dessutom sur när hans profetia inte gick i kraft eftersom Gud förlät staden och inte längre ville jämna den med marken.

— De mest kända lärjungarna, de som senare skulle bära kyrkan vidare som apostlar, var fiskare och en hatad tulltjänsteman.

— Saulus, den svartvitt nitiske förföljaren av de kristna, blev Paulus, andlig fader för dem han tidigare försökt utrota.

 
Och så Jesus, då. Född av vanliga jordnära människor som dessutom inte fick en anständig plats att övernatta på utan fick söka sig till ett stall. Herdarna från ängarna fick göra det första stadsbesöket hos riket inte av denna världen.

Mycket low-budget. Skulle Josef och Maria ha vetat att vår tideräkning skulle komma att starta från födseln skulle de nog ha fått ännu större ribbskräck. Nu fixade det sig bra, sonen fick 30 år som timmerman och sen några explosiva år som förändrade världen, runt omkring och inom. 

Sensmoral? Kanske att inte vara behöva vara perfekt, att få vara rädd, att ändå våga växa med uppgiften. Att tro, hoppas och älska.

Nro 13: Usko Toivo Rakkaus

Alkuperäinen versio: ”Tro Hopp Kärlek” (www.bloggen.fi/pati 24.12.2008)
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Kauneinta Raamatussa lienee se, miten monet sen keskeisistä henkilöistä olivat sellaisia joita muut eivät pitäneen minään. Kun jumppatunnilla valitaan jäseniä joukkueisiin, nämä henkilöt olisivat tulleet valituiksi viimeisinä.

— Aabraham ja Saara eivät voineet saada lasta. He tulivat vanhemmiksi Israelin kansalle.

— Mooseksesta, jolla oli ”kankea puhe ja hidas kieli”, tuli karismaattinen kansanjohtaja, joka johdatti Israelin kansan pois Egyptistä.

— Joona kieltäytyi itsepäisesti menemästä Niiniveen ennen pikku tapausta valaan kanssa. Kun sitten Jumala armahti kaupunkia eikä enää halunnut hävittää sitä maan tasalle, Joona poltti päreensä, koska hänen profetiansa ei käynytkään toteen.

— Suurin osa tunnetuista opetuslapsista, he, joista myöhemmin tuli kirkon eteenpäin viejiä apostoleina, olivat kalastajia ja lisäksi yksi vihattu tullimies.

— Sauluksesta, mustavalkoisesta, virkaintoisesta kristittyjen jahtaajasta tuli Paavali, hengellinen isä heille joita hän aiemmin pyrki tuhomaan.

Ja niin, sitten Jeesus. Syntyi tavallisista maanläheisistä ihmisistä jotka sitä paitsi eivät löytäneet kunniallista yöpaikkaa, vaan joutuivat etsiytymään yöksi talliin. Tämän kuninkaallisen luo ensimmäiselle valtiovierailulle tulivat kedon paimenet, kuninkaallisen, joka ei ole tästä maailmasta.

Hyvin heikkotasoista! Jos Joosef ja Maria olisivat voineet tietää, että ajanlasku aloitettaisiin tästä syntymästä, he olisivat todennäköisesti kiljuneet riemusta. Nyt kaikki sujui hyvin, poika saavutti 30 vuoden iän timpurina ja eli sen jälkeen muutaman räjähdysherkän vuoden – vuoden, jotka muuttivat maailman sekä ulkoisesti että sisäisesti.

Opetus? Ehkä se, että ei tarvitse olla täydellinen, että saa olla pelokas, että kuitenkin saa uskaltaa kasvaa tehtävässään. Uskoa, toivoa ja rakastaa.

Nro 14: Löydetty syyllinen

Alkuperäinen versio: ”Nr 14: Funnen skyldig”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Olen kasvanut protestanttisessa yhteiskunnassa, ja kulkenut ympäriinsä huonon omantunnon kanssa. Kaikkialle.

Nyt ajan henki on toinen. Auktoriteettien voima on asteittain kadonnut. Ihmiset eivät automaattisesti hyväksy että kirkolla, poliitikoilla, opettajilla, ekonomeilla ja filosofeilla välttämättä olisi oikea vastaus kaikkeen.

Reaktio muistuttaa heilurista, joka on ollut tiukasti kiinnitetty toiseen kellotapulin reunaan monien vuosien ajan – yhtäkkiä se päästetään irti ja se heilahtaa toiseen äärimmäisyyteen – Minä Minä Minä. Nyt me itse olemme elämämme keskipisteenä, ja syystä ja syyllisyydestä on tullut tabu – jotain, minkä kanssa on oltava sujut voidaksemme olla omia itsejämme.

— Ehkä termit ovat loppuun käytettyjä, ehkä meidän pitäisi löytää merkitykseltään kokonaan uusi sana. Halusimmepa sitä kuinka paljon tahansa, itse peruskysymys ei katoa minnekään. Se on löydetty ja tullaan löytämään kaiken olemassaolon olennaisena osana. Kyse on vastuusta. —

Fortumin johdon ympärillä tuulee, matalasuhdanne koettelee meitä rankasti. Me vaikutamme ja olemme osallisia – sekä silloin kun olemme hiljaa kuin silloinkin kun annamme vaaleissa luottamuksemme poliitikoille jotka antavat asioiden mennä niin kuin ne nyt menevät. On niin helppoa, niin kuin menneinä aikoina Egyptissä, ratsastaa hyvinvoinnin tietä ne seitsemän hyvää vuotta. Mutta kasvu – väestön määrässä, rikkaudessa, energiavaroissa jne. – ei voi jatkua ikuisesti, ja sen me tiedämme varsin hyvin: koko maailmanhistoria osoittaa että elämä tasapainottaa itse itsensä.

Siksi ei ole oikein että me, kun ne seitsemän laihaa vuotta kolkuttavat ovella, levitämme kätemme ja sanomme, ettei meillä ollut aavistustakaan. Se ei ehdottomasti ole ok ekonomeilta, poliitikoilta, pankinjohtajilta, mutta ei myöskään ihmisiltä kaupungin kaduilla. Syntipukin metsästyksellä on suuntansa: ‘Se on USA joka tämän aiheutti’, ‘se on EU’… guess what? Se on ihminen joka antoi tämän tapahtua – sinä ja minä.

Se mikä ajoi minut Pietarsaaren torille 5. joulukuuta 2008, oli turhautuminen, oikeudentunto ja huono omatunto. Pietarsaaren seudulla nuuskakieltoa ei ole koskaan kunnioitettu. Se on laitettu samaan kategoriaan kuin esimerkiksi pyöräilykypärän käyttöpakko – jotain, minkä kanssa voi elää, mutta joka ei sen kummemmin vaikuta päivittäiseen elämään.

Tämän näkemyksen jakaa todellakin suurin osa kaupungin viranomaisina työskentelevistä, koska kieltoa on ilmeisestikin katsottu läpi sormien. Jos halutaan olla tuomitsevia, ovat poliisit, tullimiehet ja muu oikeuslaitos sulkeneet silmänsä, koska siihen ei ole aiemmin puututtu. Myös se, että olemme ostaneet nuuskaa tuomittujen väylien kautta on tehnyt laittomuuden jatkumisen mahdolliseksi.

— Valtio on kriminalisoinut nuuskakaupan, ja meidän pitäisi liittyä heihin – JOS lainsäädännön merkitys nähdään sellaisena. —

Me olemme syyllisiä. Ei ole että heti osoitetaan sormella ja sitten pestään kädet asiasta kun nuuskanhankkijat jäävät kiinni. Olen ollut osa systeemiä joka aiheutti sen, että tuomiot voivat olla niin kovia, koska en protestoinut aikaisemmin.

Haluan tehdä jotain asian eteen. Viedä sen energian, jonka sain nähdä Pietarsaaren torilla aina Brysseliin asti, jotta valkenisi se päivä jolloin lainsäätäjät tulisivat tietoiseksi siitä että he eivät voi tuomita joitain yksittäisiä ihmisiä yleisen uneliaisuutemme vuoksi – oli kyse sitten nuuskasta tai yhteiskunnasta laajemmin.

Nr 14: Funnen skyldig

Jag har växt upp i ett protestantiskt samhälle, och har gått omkring med dåligt samvete. Över allt.

Nu är tidsandan en annan. Auktoriteternas makt har gradvis försvunnit. Människorna accepterar inte automatiskt att kyrkan, politiker, lärare, ekonomer och filosofer sitter inne med självklara sanningar.

Reaktionen påminner om en pendel som varit hårt åtstramad i ena kanten av en klockstapel under många år – plötsligt släpps den fri, och vi svingas mot den andra ytterligheten – Jag Jag Jag. Nu är vi själva i centrum för vårt liv, och skuld och skyldighet har blivit tabu – något vi måste bli kvitt för att bli oss själva.

— Kanske är termerna utnötta, kanske vi borde hitta helt nya ord för fenomenet . Hur mycket vi än vill så försvinner själva grundfrågan inte. Den har funnits, och kommer att finnas, som en väsentlig del av all samexistens. Det handlar om ansvar. —

Fortums ledning är i blåsväder, lågkonjunkturen drabbar oss hårt. Vi påverkar och är delaktiga – både när vi är tysta och när vi väljer förtroendevalda politiker som låter det gå som det går nu. Det är så lätt att, som i forna tiders Egypten, rida med på välfärdsvågen genom de sju goda åren. Men tillväxt – befolkningsmängd, rikedom, energiresurser etc. – kan bara inte öka hela tiden, och det vet vi mycket väl: hela världshistorien visar att tillvaron korrigerar sig självt.

Därför är det inte rätt att vi, när de sju magra åren knackar på dörren, slår ut med händerna och säger att vi inget visste. Det är definitivt inte ok för ekonomer, politiker, bankchefer, men det är inte heller ok för människan på stadens gator. Jakten på syndabockar inleds direkt: ’Det är USA som ställer till det’, ’det är EU’… guess what? Det är människan som låter det här hända – du och jag.

Det som drev mig till torget i Jakobstad den 5 december 2008 var frustration, rättskänsla, och dåligt samvete. I jakobstadstrakten har snusförbudet aldrig vunnit respekt. Det har placerats i samma kategori som t.ex. lagen om obligatorisk användning av cykelhjälm – nåt man kan leva med, men som inte i större utsträckning påverkar ens dagliga liv.

Det synsättet delas troligen av största delen av de anställda vid de officiella myndigheterna i staden, eftersom man så uppenbart sett mellan fingrarna. Vill man vara fördömande så har poliser, tulltjänstemän och övrigt rättsväsende försummat sin plikt eftersom de inte ingrep tidigare. Likaså har vi som köpt snus via de dömdas kanaler sett till att olagligheten kunde fortsätta.

— Staten har kriminaliserat handeln med snus, och vi borde ha fogat oss i det – OM man ser ett egenvärde i själva lagstiftningen som sådan. —

Vi är skyldiga. Det är inte rätt att plötsligt peka finger och två sina händer när snusleverantörer åker fast. Jag har varit en del av det system som gjort att domarna kunnat bli så pass hårda, eftersom jag inte protesterat tidigare.

Jag vill göra nånting åt det här. Bära den energi som jag såg på Jakobstads torg ända till Bryssel, för att fightas för den dag när lagstiftningen blir vettig nog att inte kunna döma några enstaka människor för vårt allmänna sjusovande – vare sig i snusfrågan eller i samhället i stort.

Kieltä ja rautalankaa

Alkuperäinen versio: ’Språk och ståltråd’
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Elämä on joskus yllättävän kyynistä. Joitain päivien sen jälkeen kun kirjoitin tekstin monikielisyyden voimasta, minua tölväistiin suomenruotsalaisuudesta kaksi kertaa vuorokauden aikana.

Viesti oli suurelta osin yhtenevä. ”He ovat hurreja, parempaa väkeä, rannikonruotsalaisia, uskovat olevansa niin pahuksen hyviä. Mikseivät he voi puhua suomea niin kuin tavallinen kansa?” Jotakuinkin näin. Toinen mumisten viereisessä pöydässä, toinen kiljuen blogimuurin anonymiteetin suojassa. Kumpikin yhtä happamia, sisäänpäin kääntyneitä.

Elämäntarkoitukseni ei voi olla se, että yritän osoittaa miten vähän olen parempi, miten minun on vaikeaa olla enää paljoa tavallisempi kuin olen tällaisenani. Jos joku ei halua ymmärtää, en voi häntä siihen pakottaa.

On vain yksi asia jota ihmettelen: Jos se uni joka nousee hämärästä voisi olla totta, jos kaikki erityisen epätavalliset ihmiset voisivat kerralla kadota –  kaikki ruotsinkieliset, homot, vegaanit, somalit, siviilipalveluksen suorittajat, ympäristöaktivistit, akateemikot, adventistit, vasenkätiset – ketä jäisi jäljelle jännittämään rautalankaa ympyräksi? Jos se joka puristetaan ahtaalle lopulta perääntyy, mihin jää sortajien joukko? Harhailemaan autiolla ja karulla kentällä, vihdoinkin vapaana, hyvin samankaltaisina, ja olematta mitään.

Tarvitsemme toisiamme jopa vihaan. Kuinka loputtoman paljon enemmän tarvitsemmekaan toisiamme voidaksemme rakastaa?

Språk och ståltråd

Livet är överraskande cyniskt ibland. Några dagar efter att jag skrivit texten om styrkan i flerspråkigheten så stötte jag på svenskfienlighet två gånger inom ett dygn.

Budskapet var i stort sett detsamma. ’De där hurrina, bättre folket, strandsvenskarna, tror dom är så jävla bra. Varför kan de inte tala finska som vanligt folk’? Ungefär så. Den ene muttrande vid bordet bredvid, den andra skrikande bakom bloggmurens anonymitet. Båda lika bittra, inåtgrävande.

Det kan inte vara min livsuppgift att försöka förklara hur lite jag är bättre, hur svårt jag har att bli så mycket vanligare än så här. Vill någon inte förstå så kan jag inte tvinga dem.

Det är bara en sak jag undrar över: Om den dröm som mässades fram i dunklet kunde bli sann, om alla synnerligen ovanliga människor på en gång skulle försvinna – alla svensktalande, bögar, veganer, somalier, civiltjänstgörare, miljöaktivister, akademiker, adventister, vänsterhänta – vem skulle då bli kvar att spänna ståltråden kring? Om det som kläms åt till sist ger vika, var lämnar det den förtryckande flocken? Irrande på ett ödsligt och kargt fält, äntligen fria, mycket likadana, och inga alls.

Till och med för att hata behöver vi andra. Hur oändligt mycket mera ska vi då inte behöva varandra för att kunna älska?

Nro 15: Kieli rajoittaa ja vapauttaa

Alkuperäinen versio: ’Nr 15: Språken begränsar och befriar’
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Minun käy sääliksi niitä jotka eivät saa puhua ja kirjoittaa omaa äidinkieltään yhteiskunnassa jossa elävät.

Monilla suomenkielisistä ystävistäni on vaikeuksia löytää oikeat sanat kun he ovat hyvin vihaisia tai iloisia, ja sama koskee minua niin suomen- kuin englanninkieltä käyttäessäni. Selkäytimessä oleva kieli tulee esiin kuin iskettäessä polvilumpion refleksipisteeseen. Suorana luontevana ja itsestään selvänä.

Olen kuitenkin vakuuttunut siitä että arvostukset eivät ole kiinni kielestä. Minun perustavanlaatuinen persoonallisuuteni ei muuta muotoaan puhuessani toista kieltä, ei edes vaikeissa tilanteissa jolloin suomenkielen äärettömän monet erilaiset päätteet haastavat minua, ruotsinkielisen pohjanmaan asukasta. Joskus se sujuu helpommin, joskus se tuntuu turhauttavalta. Tärkeintä on kuitenkin että ihmiset eivät ainoastaan puhuvat keskenään, vaan uskaltavat keskustella.

Olen lumoutunut siitä että yhdessä maassa voidaan puhua useita eri kieliä ja samalla liittyä yhteen jonkun sellaisen kautta joka on sanojen ulkopuolella. Tunnen erityistä yhteenkuuluvuutta useiden suomenkielisten ystävien kanssa – juuri siksi että olemme maanmiehiä, naapureita, muusikkoja joiden kanssa työskentelen, työtovereita.

Ilmaisen itseäni parhaiten ruotsiksi. Ehkä juuri siksi koen tärkeäksi puhua toista kieltä. Ajatukselle tulee terveellistä painoarvoa, koska kielelliset rajoitukseni tekevät tärkeäksi sen että minulla on jotain sanottavaa.

Jos karsimme ja harvennamme suomalaista kielten rikkautta, silvomme samalla itsemme.
Meitä pitää koossa inhimillisyys, ja äidinkielen juurien pitää voida löytää ravintonsa kansanmullasta. Se tekee meistä paljon suurempia kuin mitä meistä voi tulla yksikielisen oman käden kautta.

Nr 15: Språken begränsar och befriar

Jag tycker synd om dem som inte får tala och skriva sitt modersmål i det samhälle de lever i.

Många av mina finskspråkiga vänner har svårt att hitta svenska ord när de är riktigt arga eller glada, och samma gäller för mig i både finskan och engelskan. Det språk man har i ryggmärgen kommer ut, som i ett reflexslag under knäskålen. Direkt, otvunget och självklart.

Ändå är jag övertygad om att värderingar inte sitter i språket i sig. Min grundläggande personlighet växlar inte form under ett samtal på andra språk, inte ens under svåra situationer där finskans oändligt många olika ändelser utmanar mig som svenskspråkig österbottning. Ibland går det lättare, ibland känns det frustrerande. Det viktigaste är ändå att man inte bara talar till varandra, utan vågar samtala.

Jag är fascinerad av att ett land kan ha flera olika språk och samtidigt förenas av någonting bortom orden. Jag känner en speciell samhörighet med flera finskspråkiga vänner – just för att vi är landsfränder, grannar, medmusiker, arbetskamrater. 

Jag uttrycker mig bäst på svenska. Kanske just därför känns det viktigt för mig att tala andra språk. Tanken får en hälsosam accent, eftersom min språkliga begränsning gör det viktigt att ha något att säga.

Om vi ansar och gallrar i den finländska språkrikedomen så stympar vi oss själva.
Vi hålls samman av det mellanmänskliga, och modersmålens rötter måste kunna hämta sin näring ur själva folkmyllan. Det gör oss mycket större än vi kan bli på enspråkigt egen hand.

Wingrenin tehtävälista

(Mielipidekirjoitus lähetetty Österbottens Tidningiin , Vasabladetiin och Syd-Österbotteniin 2 huhtikuuta 2009)

Uskon, että yksikin ihminen voi vaikuttaa. Ei ensisijaisesti yksin, mutta monien äänten kantajana. Siksi annan tässä kolme konkreettista asiaa joiden suhteen ryhdyn toimenpiteisiin EU-parlamentaarikkona:

1) Nuuskakielto. Tämä on ristiriidassa sen perusajatuksen kanssa, että kansalaisilla tulee olla vapaa tahto ja unionissa vapaa kauppa. Se pitää vähemmän vaarallisen nikotiinituotteen pois markkinoilta, savukkeiden eduksi. Kielto on epälooginen, epäoikeudenmukainen ja terveydelle vaarallinen.

2) Merenkurkun liikenne. EU:n myötä tärkeä yhteys Suomen länsirannikon ja Ruotsin itärannikon välillä kuoli. Ahvenanmaan kautta kulkeva Tax-free-liikenne on poikkeus joka pitää tasapainottaa Vaasan ympäristössä. Joko on rakennettava silta tai tukeuduttava lauttaliikenteeseen. Minä pidän siltaa parempana vaihtoehtona, koska se muistuttaa vähemmän tekohengitystä. Kummassakin tapauksessa rahoituksen pitää tulla EU:lta, jos unioni vakavissaan seisoo ”yhden alueen Eurooppa”-ajatuksen takana.

3) Energia. Uskon uusiutuvien lähteiden käyttöön energiantuotannossa. Kierrätys kuulostaa paremmalta kuin roskaaminen – erityisesti silloin kun kyse radioaktiivisesta jätteestä, josta meidän jälkeemme tulevat kantavat vastuun satojatuhansia vuosia. Meidän on ehdottomasti käytettävä energiaa säästeliäämmin,  ja tähän EU:n pitää tulla mukaan paremmilla aloitteilla, kuin hehkulamppujen kieltämisellä – se laskee lämpötiloja suomalaisten kodeissa.

Patrick Wingren
EU-ehdokas, Rkp

Wingrens att-göra-lista

1 kommentar

(Insändare skickad till Österbottens Tidning, Vasabladet och Syd-Österbotten den 2 april 2009.)

Jag tror att en enda person kan påverka. Inte i första hand ensam, utan som bärare av mångas röster. Därför ger jag här tre konkreta saker jag vill åtgärda som EU-parlamentariker:

1) Snusförbudet. Det går emot grundtanken om medborgarnas fria val och unionens fria handel. Det håller en nikotinprodukt som är mindre skadlig borta från marknaden, till fördel för cigaretterna. Förbudet är ologiskt, orättvist och skadligt för folkhälsan.

2) Kvarkentrafiken. Den viktiga kontakten mellan Österbotten och Västerbotten dog när vi gick med i EU. Tax-free via Åland är ett undantag som måste balanseras i vår region. Antingen byggs en bro eller så stöds färjtrafiken. Jag föredrar bron, eftersom den påminner mindre om konstgjord andning. I båda fallen bör finansiering komma från EU, om unionen på allvar ska kunna stå bakom sin ambition om ”ett regionernas Europa”.

3) Energin. Jag tror på energi från förnyelsebara källor. Återanvändning låter bättre än skräp – särskilt radioaktivt avfall, som våra efterlevande får dras med i hundratusentals år. Vi borde absolut hushålla bättre med energin, och där måste EU komma med bättre förslag än att förbjuda glödlampor och sänka temperaturen i de finländska hemmen.

Patrick Wingren
EU-kandidat för Sfp

Mitä nuuska painaa?

Alkuperäinen versio: ’Vad väger snus?’
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Siitä asti kun aktivoiduin nuuskakysymyksessä, minä (ja muut nuuska-aktivistit) olen saanut toistuvasti kritiikkiä: miksi sitoutua juuri tähän, kun on paljon muutakin joka on tärkeämpää.

Haluan edelleen ottaa kritiikin vastaan samalla tavoin kuin torilla 5. joulukuuta 2008 vastasin samana päivänä ÖT:ssä julkaistuun kolumniin.

  1. Muiden ihmisten asioiden tärkeysjärjestyksen määritteleminen on holhousta, samassa hengessä kuin nuuskakielto.
     
  2. Kukaan ei estä sitä etteivätkö kriitikot itse voisi nousta esiin niiden asioiden kanssa, joille he ovat syttyneet. Torin portaikko on yleensä vapaana ja megafonin voi tarvittaessa lainata minulta.

Vad väger snus?

Ända sen jag aktiverade mig i snusfrågan har jag (och andra snusaktivister) fått återkommande kritik: varför engagera sig i just det här, när det finns så mycket annat som är viktigare?

Jag vill fortfarande bemöta den kritiken på samma sätt som jag på torget den 5 december 2008 bemötte ÖT:s kolumn från samma dag:

  1. Att definiera vad andra ska tycka är viktigt är också förmynderi, i samma anda som snusförbudet.
  2. Inget hindrar att kritikerna själva engagerar sig i de frågor de brinner för. Torgtrappan är så gott som alltid ledig, och megafon kan vid behov lånas av mig.

Pääasiat nuuskasta

Alkuperäinen versio ”Vad är Hufvudsaken med snuset?”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Huvudstadsbladetin toimitus onnistui viikon aikana sekä lopettamaan nuuskakeskustelun että osoittaa tyhmyytensä samassa asiassa.

Ehkä kyse on painovapaudesta. Siinä tapauksessa olen kiinnostunut tietämään, milloin vapaus on alkanut tarkoittaa samaa kuin heikkotasoinen? Laki ei kaikeksi onneksi lopu Hbl:iin, mutta jonkinlainen ammattiylpeys saattaa niin tehdä.

— 26.3: Risikkoaloitteen aukeaman toisella sivun keskellä on Asiantuntijan haastattelu. Faktaruutu jonka sisältö näyttää painavalta. —

Ensisijaisesti ongelma ei ole siinä että Hbl leikkii Aftonbladetia eikä todellakaan ole siitä kaukana. Ongelma on esitystavassa.

150 ruotsalaista sairastuu suusyöpään joka vuosi nuuskankäytön seurauksena, sanoo professori Jan Hirsch. Toimittaja Marcus West pistää muistiin ja kertoo eteenpäin. Se että kyseisenä vuonna suusyöpätapausten määrä Ruotsissa oli n. 100, ja että Hirschin suomalainen kollega ei ole nähnyt ainoallakaan näistä tapauksista yhteyttä nuuskaan – on merkitykseltään vähäisempi. Lööppi on lööppi.

— Puuttuuko vielä jotain. Ai niin, faktaruutu. Käytetäänpä googlea ja copy-pastea. —

’Faktaruudussa’ on ainoastaan yksi luku, ja se on vuosiluku, 2005. Muu on spekulointia kansan tietämättömyydellä. Sille, joka on kiinnostunut tilastoista, löytyy paljon painavaa asiaa verkosta. Erittäin hyvä yhteenveto suomeksi löytyy suomalaisen lääkärin, E-P Pälvimäen sivulta www.nuuska.fi.

— Odotan jännityksellä Hbl:n reportaasia siitä miten kansa liukastelee talvisin. Ja että nastoitetuilla kengillä on paljon turvallisempaa kulkea. Sitten keskustellaan, jos vaikka niiden käytöstä tehtäisiin lakisääteistä, tai että olisiko parasta ottaa käyttöön ulkonaliikkumiskielto koko talvikaudeksi. Sitten sekalaisia asiantuntijalausuntoja ja keskustelun yksipuolinen lopetus kun toimitus niin hyväksi näkee. —

Todennäköisesti Marcus West on vain taitamaton ja media-horny. Joku on kuitenkin vastuussa tästä kurjuudesta. Onko Hbl:n toiminnan takana joku piilotettu agenda, vai onko kyse vain suuren yleisön hyväksynnästä olla näin pelottavan huono siinä mitä tekee?

Vad är Hufvudsaken med snuset?

2 kommentarer

Hufvudstadsbladets redaktion lyckades inom loppet av en vecka både avsluta sin snusdebatt och fördumma sig själv i samma fråga.

Kanske man åberopar tryckfriheten. I så fall är jag intresserad av när frihet blev synonymt med undermåligt. Lagen stoppar tack och lov inte Hbl, men någon slags yrkesstolthet borde göra det.

—26.3: Risikkoförslaget på ena sidan av uppslaget, en intervju med En Expert i mitten. En faktaruta som visuell tyngd.—

Problemet är inte i första hand  att Hbl leker Aftonbladet och inte riktigt får till det. Problemet är framställningen.

150 svenskar drabbas av muncancer varje år som en följd av snusande, säger professor Jan Hirsch. Reporter Marcus West antecknar och återger. Att det totala antalet muncancerfall i Sverige är ca 100 för ett givet år, och att Hirsch finska kollega inte sett ett enda snusrelaterat fall – sånt spelar mindre roll. Scoop är scoop.

—Saknas nånting ännu. Ah, faktarutan. Låtom oss googla och copy-pastea.—

Det finns en enda siffra i hela ’faktarutan’, och det är ett årtal, 2005. Resten är spekulation i folks okunskap. För den som är intresserad av verklig statistik finns mycket hårdfakta på nätet. En mycket bra summering på finska finns på läkare E-P Pälvimäkis sida www.nuuska.fi.

—Jag väntar med spänning på Hbl:s reportage om att folk halkar på vintrarna. Och att det är mycket säkrare med dubbar under skorna. Sen diskussionen om huruvida därom skall lagstadgas, och om det vore bäst att införa utegångsförbud under vinterhalvåret. Med diverse expertuttalanden, och en ensidigt avslutad debatt när redaktionen så behagar.—

Troligtvis är Marcus West bara okunnig och media-horny. Någon är ändå ansvarig utgivare för eländet. Finns det nån dold agenda bakom Hbl:s agerande, eller är det bara i största allmänhet ok att vara så här fruktansvärt dålig på det man gör?

Nro 16: Avaimet Euroopan Parlamenttiin

Alkuperäinen versio ”Nr 16: Nycklarna till EU-parlamentet”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

EU-vaalit lähestyvät ja jo nyt pohditaan sitä, ketä ovat ne ehdokkaat jotka tulevat valituiksi 13 edustajaksi Brysseliin sunnuntaina 7. kesäkuuta.
Ehdokaslistoja kootaan arvioiden sitä, pitäisikö ryhtyä vaaliliittoihin. Kukaan ei halua jäädä ulos.

Puhutaan että pienten puolueiden tulee yrittää ”nipistää itselleen kolmastoista paikka”. Tämä ilmaus häiritsee minua. Ikään kuin epätoivoisesti, altavastaajana, pystyisi kiskaisemaan itselleen alimpana riippuvan mandaatin, ja sen jälkeen voisikin sitten tyytyväisenä jälleen upota.

Ei sen tarvitse niin olla, toisenlainenkin tulevaisuudenkuva on mahdollinen.

Olen ehdokkaana päästäkseni sisään. Haluan, että minut löytää Brysselistä kesästä lähtein, ainakin viisi vuotta eteenpäin. Sellainen ajattelutapa on tärkeää – minulle itselleni, puolueelle ja heille jotka uskovat minuun.

Tulemme huutomaan tilastot, gallupit ja ennusteet viemäriin. Kaikessa huikaisevuudessaan voi olla hyvä hiukan selventää tätä. Itse asiassa se on hyvin yksinkertaista – jos riittävän moni osoittaa, että he haluavat minun toimivan heidän äänenään Brysselissä, juuri niin tulee käymään – näyttivät sitten tilastot tai ennusteet mitä hyvänsä.

Kaikki on mahdollista niille jotka uskaltavat uskoa.

Nr 16: Nycklarna till EU-parlamentet

EU-valet närmar sig, och det räknas redan friskt angående vilka kandidater som kommer att stå som de 13 delegaterna i Bryssel när det hela har avgjorts söndagen den 7 juni.

Kandidatlistor sammanställs med beräkning, man ingår valförbund. Ingen vill bli utanför.

Det talas om att de små partierna måste försöka ”knipa det trettonde mandatet”. Det är nånting som stör mig med det uttrycket. Som om man desperat kommer underifrån, lyckas rycka åt sig det lägst hängande mandatet, för att sen nöjd sjunka ner igen.

Det behöver inte vara så, man kan ha en helt annan horisont.

Jag kandiderar för att komma in. Jag vill finnas i Bryssel från och med sommaren, åtminstone fem år framåt. Ett sånt tankesätt är viktigt – både för mig själv, för partiet, och för dem som tror på mig.

Vi kommer att översköljas med statistik, gallup och prognoser. I all sifferyra kan det vara bra att göra det hela klarare. Det är faktiskt väldigt enkelt: om tillräckligt många visar att de vill att jag ska bära deras röst i Bryssel, så blir det just så – alldeles oavsett hur det hela efteråt ser ut i siffror.

Allt är möjligt för dem som vågar tro.

— Kommentar:  Det femte stycket (”Jag kandiderar…”) hade fel nyans pga klumpigt språk från min sida. Jag skrev om meningen 20.5.2009 —

Risikko – yksi nolla liikaa?

Alkuperäinen versio: ”Risikko – en nolla för mycket?”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Tässä ehdotuksessaan, jonka huolenpitoministeri Paula Risikko teki eilen (25.3.2009) sosiaalipoliittiselle ministerityöryhmälle, ja jota tänään lehdissä siteerattiin, kertoi hän että tupakoinnista koituvat kustannukset ovat 2 miljardia euroa vuodessa.

Laskelmat, jotka on tehty sosiaali- ja terveydenhoidon Tutkimus- ja kehittämiskeskuksessa, (lokakuussa 2008) arvioivat vuosittaisiksi sairaanhoidon ja avohoidon kustannuksiksi n. 250 miljoonaa euroa.

Tupakoinnista aiheutuu kuluja lisäksi sairauspoissaolojen, työkyvyttömyyden ja ennenaikaisten kuolemien kautta, mutta on tietysti vaikeaa antaa yhtä tarkkoja numeroita sellaisista kuin suoranaisista kustannuksista. Kuitenkin ne korottavat Risikon summan lähes kymmenkertaiseksi.

Tarvitsemmeko vielä lisää nollia, eikö meillä ole niitä jo tarpeeksi? ;)


Risikko – en nolla för mycket?

3 kommentarer

I det förslag som omsorgsminister Paula Risikko igår (25.3.2009) lade fram för den socialpolitiska ministerarbetsgruppen – och som citerats i tidningarna idag – berättar hon att kostnaderna som rökningen förorsakar är 2 miljarder euro per år.

Beräkningar gjorda av Forsknings- och utvecklingscentralen för social- och hälsovården (i oktober 2008) uppskattar den årliga kostnaden för sjukhusvård och öppen vård till ca 250 miljoner euro.

Sen tillägger man i och för sig att rökningen dessutom förorsakar kostnader för sjukfrånvaro, arbetsoförmåga och förtida dödsfall, men sånt är naturligtvis svårare att ge siffror på än de direkta kostnaderna. Ändå höjer det Risikkos summa med nästan 10 gånger.

Behöver vi flera nollor, är det inte alldeles tillräckligt med dem vi redan har? ;)

Ymmärtämätön Matti Rautalahti

Alkuperäinen versio ”En oförstående Matti Rautalahti”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Lehdissä kirjoitettiin tänään että Risikon tupakkalaki-päätöksestä. On selvää – niin kuin kansanedustaja Ulla-Maj Wideroos toteaa – että kyseinen mielipide johtaa kompromissiin nuuskakysymyksessä.

Matti Rautalahti, tupakkapoliittisen työryhmän jäsen ja Suomen syöpäyhdistyksen ylilääkäri on huolestunut. Kyseessä on siis mies joka halusi kieltää lakritsipiiput. Sama mies, joka ylimielinen hymy huulillaan istui A-talkissa 18. joulukuuta, istui ja nuhteli hammaslääkäri Stefan Bredbackaa.

Hän kommentoi päätöstä mm. näin:

Olen kuitenkin huolestunut nuuskaa koskevasta poikkeuksesta. Meillä olisi ollut mahdollisuus puuttua nuuskankäyttöön ja kieltää selvästi kanserogeeninen tupakkatuote. (ÖT 25.3.2009)

Rauhalahdella ei oikein paletti osu kohdalleen. Mahdollisuus puuttua nuuskan käyttöön, josta hän puhuu olemassa olevana asiana, toimii ainoastaan kliinisessä puhdaselämälaboratoriossa, hänen omassa mielikuvitusmaailmassaan. Kansa ei salli itseään kohdeltavan miten tahansa, eikä ainakaan niiden, jotka itse uskovat että heillä on kaikki valta niin tehdä.

En oförstående Matti Rautalahti

Tidningarna skriver idag om Risikkos förslag till tobakslag. Klart är – som riksdagsman Ulla-Maj Wideroos konstaterar – att det var opinionen som åstadkom kompromissen i snusfrågan.

Matti Rautalahti, medlem i den tobakspolitiska arbetsgruppen och överläkare vid Cancerföreningen i Finland, är bekymrad. Det här är alltså en av dem som ville ha bort lakritspiporna. Samme man som med ett överlägset leende på läpparna satt i A-talkdebatten och tillrättavisade tandläkare Stefan Bredbacka den 18 december.

Han kommenterar förslaget bl.a. så här:

Jag är dock orolig över undantaget som gäller snus. Vi hade haft möjlighet att ingripa i snusbruket och förbjuda en klart cancerogen tobaksprodukt (ÖT 25.3.2009)

Poletten vill inte riktigt trilla ner för Rautalahti. Den möjlighet att ingripa i snusbruket som han talar om existerade egentligen bara i ett kliniskt renlevnadslaboratorium i hans egen fantasivärld. Folk låter sig inte behandlas hur som helst, och särskilt inte av sådana som tror att de har all rätt i världen att göra så.

Snuset tillbaka till ruta 1 av 74

1 kommentar

Nyheterna rapporterar idag om att minister Risikko föreslår att snus fortsättningsvis ska kunna tas in i landet för privat bruk, max 30 dosor per gång.

Mängden räcker för ungefär två månader så den som snusar behöver inte springa på båtarna hela tiden, räknar Risikko. (Hbl 25.1.2009)

Det här är en avgörande seger i kampen mot det vansinniga förslaget till totalförbud av snus. Alla som bidragit med att bilda opinion i frågan kan vara stolta över vad vi lyckats åstadkomma. Folket har fört liv, och Risikko har lyssnat.

Att hon sedan vill forsla österbottningar från Åbo till Stockholm varannan månad kan vi se som ett utslag av okunskap. Igen. Men det har vi blivit vana med.

Låt oss hoppas att Risikko har noterat att taxfree-försäljningen har upphört mellan Vasa och Umeå. Och att hon, åtminstone via domarna i Jakobstad, kan ana sig till att den största delen av trafiken sker via norra Finland. Vidare att hon har en bra plan på hur sjutton tullen ska kunna kontrollera hur mycket snus som förs över i personbilarna mellan Haparanda och Torneå ;)

I praktiken är vi hursomhelst tillbaka där vi började första veckan i december 2008. Inget av det som namnlistan på torget uttryckte sin frustration över har egentligen ännu åtgärdats. Vi skrev under följande: Fortsätt läsa →

Nro 17: Pasifismi

Alkuperäinen versio ”Nr 17: Pacifism”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Rakastan rauhaa – kukapa ei rakastaisi?

Minä uskon myös ajatukseen väkivallattomuudesta vahvuutena ja valitsin sen vuoksi siviilipalveluksen. Tämä valinta oli seurausta henkilökohtaisesta vakaumuksestani, kannan siitä vastuun.

Asevelvollisuus on monimutkainen kysymys, johon minulla ei ole vastausta. Monikaan meistä tuskin suostuisi vaieten siihen että maahamme tunkeuduttaisiin. Kuitaan en pysty hyväksymään ajatusta että järjestelmällisesti kouluttautuisin tappamaan, edes puolustustarkoituksessa. Se ei vain sovi minun persoonaani.

Samanaikaisesti tiedän että mikäli syntyisi konkreettinen uhka – esimerkiksi joku uhkaisi poikaani tai tytärtäni – minä varmasti käyttäisin väkivaltaa, mikäli heidän suojelemisensa sitä vaatisi. Silloin suojeluvaistoni ottaisi kyllä vallan.

Minua voidaan pitää tekopyhänä ja ehkä siinä joskus ollaan oikeassa. Kuitenkin tiedän, että sinä vuonna jonka vietin Kårkullassa – työskentelin kehitysvammaisten kanssa heidän arjessaan ja asuen pääkaupunkiseudulla – möyhensi minua, muokkasi ihmisenä. Kun ikätoverini puhuvat intti-ajastaan, voin kadehtia heidän porukkahenkeään, mutta samanaikaisesti en vaihtaisi omaa kokemustani – ja jonkun hyväksi toimimista – siihen että olisin toiminut jotain vastaan.

Pasifismini ei ole koskaan joutunut koetukselle ja toivon, että niin ei kävisikään. Oli ajatus sitten järkevä tai ei, yritän luopua epätoivosta.

Niin suomalainen kuin olenkin, minulle on vaikeaa se miten yhteiskuntamme panostaa niin paljon energiaa ja taloudellisia resursseja siihen mitä eniten pelkäämme. Siviilipalveluksen valitseminen oli minulle myös yritys hallita aikaa ja rahoja oikein.

Nr 17: Pacifism

Jag älskar fred – vem gör inte det?

Jag tror även på tanken om icke-våld som en styrka, och valde därför att göra civiltjänst. För mig var det konsekvensen av en personlig övertygelse, ett val under ansvar. 

Värnplikten är en komplex fråga, och jag har inget facit. Inte många av oss skulle stillatigande låta landet invaderas. Ändå kan jag själv inte omfatta idén på att systematiskt skola mig för att döda, inte ens i försvarssyfte. Det går bara inte ihop med mig som person. 

Samtidigt vet jag att om ett konkret hot skulle uppstå – t.ex. om någon skulle ge sig på min son eller dotter – så skulle jag säkert använda våld om jag var tvungen att skydda dem. Instinkten skulle ta över.

Man kan kritisera mig för skenhelighet, och kanske till och med ha rätt. Ändå vet jag att mitt år i Kårkullas regi – arbete med utvecklingsstörda, i deras vardag, på boenden i huvudstadsregionen – luckrade upp mig, formade mig som människa. När mina jämnåriga talar om sin ’mili’ kan jag bli avundsjuk över samhörigheten, samtidigt som jag inte skulle byta ut min erfarenhet – och den nytta jag gjorde – mot någonting annat.

Min pacifism har egentligen aldrig satts på prov, och jag hoppas att det förblir så. När tanken är klar och ogrumlad försöker jag välja bort misstron.

Hur finländsk jag än är så har jag svårt med att vi i samhället lägger så mycket energi och ekonomiska resurser på det vi är mest rädda för. Mitt val av civiltjänst var därför också ett sätt att försöka förvalta tiden och pengarna väl.

Nro 18: Pakolaispolitiikka

1 kommentar

Alkuperäinen version: ”Nr 18: Flyktingpolitik”
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Meillä asiat ovat paremmin, kuin suurimmalla osalla maailman asukkaista. Tästä johtuu, että Suomi EU:n jäsenenä on tullut erityisen kiinnostavaksi – niin meille suomalaisille kuin myös heille jotka haluavat muuttaa tänne.

Suomeen otetaan monenlaisia ihmisiä. Heidän joukossaan on niitä jotka tarvitsevat kipeästi apua kuin myös niitä joille tilaisuus tarjoaa mahdollisuuden henkilökohtaisen hyödyn tavoitteluun. Kuka meistä lopulta pystyy päättämään kuka kuuluu mihinkin joukkoon?

Uskon järjestelmään joka perustuu ajatukseen ‘the benefit of a doubt’ – luottamus mieluummin kuin epäilys. Se on vähintä mitä voimme tehdä heille jotka ovat kokeneet kovia.

Jos me sitten saamme tänne sellaisia jotka käyttävät järjestelmää väärin niin kuin osa suomalaisista tekee, voimme lohduttautua sillä, että juuri sellaista elämä on. Kaikki aidosti ihmiset huomioonottavat järjestelmät ovat haavoittuvia – se antaa mahdollisuuden hyväksikäytölle. Niin tapahtuu meidän sosiaalisessa järjestelmässämme, kuin myös elämässä yleensäkin.

Nr 18: Flyktingpolitik

Vi har det bättre än de flesta i världen. Det här gör att Finland som en del av EU blir särskilt intressant – både för oss finländare, och för dem som vill hit.

Vi tar emot människor av alla de slag. Bland dem finns sådana som är i akut behov av hjälp, och sådana som utnyttjar situationen för egen vinning. Vem av oss skall avgöra vem som är vem?

Jag tror på ett system som bygger på ’the benefit of a doubt’ – tar det säkra före det osäkra. Det är det minsta vi kan göra för dem som har drabbats hårt.

Om vi sen får in sådana som missbrukar systemet på samma sätt som en del av finländarna gör, så kan vi trösta oss med att livet är just sånt. All sann människotillvänd struktur är sårbar – den öppnar för utnyttjande. Som vårt sociala system i allmänhet, och som livet i sig.