Intensiteten i dagstidningarnas insändarspalter visar att valdagen kommer allt närmare.
Själv har jag tidigare sett ironiskt på det att politikerna plötsligt – som av en händelse – blir väldigt aktiva just när valen närmar sig. Nu sitter jag här i min cybervärld med blandade känslor.
En sak är jag i alla fall säker på. Jag kan inte spela med. När jag läser insändarspalterna blir jag nedstämd av agressiviteten och revirtänkandet.
Som om man själv skulle kunna bli starkare genom att gå åt andra. Jag kan inte förstå det här. Stark är för mig den som inte behöver stå på någon annan för att nå upp.
Olika synsätt är så viktiga, borde uppmuntras. De som står utanför centrumvirveln orkar inte med den destruktiva ton som finns i den slutna diskussionen. Inte inom religion, inte inom filosofi, inte i politiken.
Helst skulle jag se att alla kandidater kunde bli delegater, eftersom vi faktiskt redan gjort ett val – lite Nalle Puh-matematik, men ändå… Det krävs mer än man tror för att våga ta steget ut på schackbrädet. I brist på djupa analytiska strategier tröstrar jag mig med det vackra i spelet – det att en bonde, mer eller mindre väntat, kan nå till ruta 8.