Dagsarkiv: 16 maj 2009

5 inlägg

Time: T-minus 22 days

– SFP:s partidag i Helsingfors. Ny upplevelse för mig. Hastigt och lustigt hör jag märkligt nog också hit :) Frånvaron av alltför mycket onödigt tjafs var skön att uppleva, frånvaron av egentlig debatt gjorde mig konfunderad. Nå, kanske den här första dagen bara var uppvärmning.

– EU-kandidaterna presenterades, och sen var det 3 minuters talturer för anmälda talade, av vilka jag var en. Tiden överskreds, och därför avbröts talandet just när jag började skymtas på listan. Det blir i morgon i stället, ska vila hjärncellen och ladda upp.

– Nytt inlägg publicerat i 25 saker. Det handlar om tro på sig själv, självförtroende, som en förutsättning för att kunna dela med andra:
http://www.wingren.fi/patrick/2009/05/nr-4-att-vaga-alska-sig-sjalv/

—————-

I MORGON alltså partidag 2/2, och sen hem till Jakobstad.

Hälsn. Pati

Nro 4: Uskaltaa rakastaa itseään

Alkuperäinen versio: ”Nr 4: Att våga älska sig själv”
Käännös: Terhikki Mäkelä

Meidät ohjelmoidaan hyvin varhain etsimään arvoamme itsemme ulkopuolelta. Nyt on aika luopua siitä ajatuksesta. Ihminen ei tule vapaaksi taloudellisen riippumattomuuden kautta, vaan olemalla se, joka hän voi olla.

— Kyse ei ole siitä että näkisi itsensä muita parempana. Itsensä rakastaminen ja toisten ihmisten rakastaminen eivät ole keskenään ristiriidassa. Asia on täysin päinvastoin. Ihmisen ainoa mahdollisuus tulla todella lähelle toista ihmistä on olla kohtelematta huonosti sitä peilikuvaa jonka ihmiset hänessä näkevät.

— Ei myöskään ole kyse itsekkyydestä. Itsekkyyden vastakohta ei ole oman itsensä aliarviointi vaan itsestään antaminen. On helppoa oivaltaa ettei halua jakaa sellaista, josta ei pidä. Ei sellaista halua antaa ulos itsestään, muiden nähtäville.

Kukaan ei ole sanonut, että meidän tulisi elää niin kuin muut toivovat. Ei ole erityisen kaunista olla erottumatta muista. Se, että luonnollisin tie yhteyteen olisi tulla niin toistemme kaltaiseksi kuin mahdollista, on yksi suurimmista valheista joita koskaan on lausuttu. Kollektiivinen tasapäistäminen tekee ihmisestä apaattisen, ja välinpitämätön ihminen on epäinhimillinen sanan kirjaimellisessa merkityksessä – hän ei ole oma itsensä.

Traagista on, että me itse annamme tämän tapahtua. Me valitsemme kansan edustajat. Kuitenkin suuri osa heistä näkee itsensä meidän laillisina holhoojinamme. Poliitikkojen tulisi sen sijaan muokata meille tilaa – vaikka me kasvaisimme siihen suuntaan johon he itse eivät halua kasvaa.

Ihminen tarvitsee tietyn rakenteen käytännön elämää varten. Mitä hän ei sitä vastoin tarvitse, on opaskirja omalle etsimiselleen. Jos otamme ihmiseltä pois aloitteellisuuden, otamme samalla pois myös hänen antaumuksellisuutensa.

Niinpä meillä on kaksi vakavaa ongelmaa. Toisaalta valtio rajoittaa meitä monella eri alueella. Toisaalta rajoitamme alitajuisesti itseämme, monilla vähintään yhtä tärkeillä alueilla.

Joitain vuosia sitten näin tv-haastattelun mustasta 16-vuotiaasta tytöstä Bronxilaisella koulun pihalla. Hän ei pystynyt maksamaan koulutuksestaan, joten hän meni ”julkiseen kouluun”, jonka keskiluokka näkee enemmän tai vähemmän pedagogisena kaatopaikkana, tai pääteasemana.

Toimittaja kysyi tytöltä, mitä tämä tulisi tekemään lopetettuaan lukion. En unohda hänen vastaustaan: ”I’m an extraordinary person, I can do anything I want.” (olen ainutlaatuinen ihminen, voin tehdä mitä haluan)

Tämän sanoi siis hän yhteiskunnassa, jossa hänen edellytyksensä ovat murto-osa omastamme. Usko itseensä – ja sellainen liikkumavapaus että vastoin kaikkia odotuksia uskaltaa yrittää – voi tehdä ihmeitä. Minulla on sellainen tunne, että hän jo nyt elää todeksi unelmaansa.

On korkea aika muuttaa yhteiskunnan arvojärjestystä. Todellinen pääoma on siinä että ihmiselle annetaan tilaa uskaltaa itse. Vastuu vapauttaa.

Nr 4: Att våga älska sig själv

Vi programmeras väldigt tidigt att söka efter värde utanför oss själva. Det är dags att släppa den tanken nu. Människan blir inte fri genom att bli ekonomiskt oberoende, utan genom att bli den hon kan vara.

Det handlar inte om att se sig som bättre än andra. Det finns inget motsatsförhållande mellan att älska sig själv och att älska andra människor. Det är precis tvärtom. Enda möjligheten att kunna komma riktigt nära en annan människa är att inte tycka illa om den spegelbild av sig själv som man ser i den man möter.

Det handlar inte heller om egoism. Motsatsen till egoism är inte att nedvärdera sig själv, utan att dela med sig. Det är lätt att inse att man inte vill dela det man inte tycker om. Sånt vill man bara ge ifrån sig, slippa se.

Ingen har sagt att vi måste leva som vi tror att andra önskar. Det finns inget särskilt vackert i att inte skilja sig ur mängden. Att den naturligaste vägen till gemenskap är att vi blir så lika varandra som möjligt är en av de största lögner som någonsin uttalats. Kollektiv likriktning gör människan apatisk, och en likgiltig människa är omänsklig i ordets bokstavliga bemärkelse – hon är inte sig själv.

Det tragiska är att vi själva låter det här ske. Vi väljer förtroendevalda. Ändå ser de flesta av dem sig som berättigade att ta hand om oss. Politikerna borde i stället bereda oss rum  – även om vi växer på ett sätt som de själva inte vill växa.

Människan behöver en viss struktur i det praktiska livet. Vad hon däremot inte alls behöver är en instruktionsbok för sitt eget sökande. Tar vi bort initiativet från människan, så tar vi samtidigt bort hennes hängivenhet.

Så vi har två allvarliga problem. Dels begänsar staten oss på flera viktiga områden. Dels begränsar vi undermedvetet oss själva, på många minst lika viktiga områden.

För några år sedan såg jag en tv-intervju med en svart 16-årig flicka på en skolgård i Bronx. Hon kunde inte betala för sin skola så det blev ‘public school’, av medelkassen mer eller mindre sedd som en pedagogisk avstjälpningsplats, eller slutstation.

Repportern frågade flickan vad hon kommer att göra när hon avslutat gymnasiet. Hennes svar glömmer jag inte: ”I’m an extraordinary person, I can do anything I want.”

Det här säger alltså hon, i ett samhälle där hennes förutsättningar är en bråkdel av våra. Tron på sig själv – och rörelsefrihet att mot alla odds våga försöka – kan göra underverk. Jag har en känsla av att hon redan nu lever sin dröm.

Det är hög tid att ändra samhällets prioriteter. Det verkliga kapitalet ligger i att ge människan rum att själv våga. Ansvar befriar.

Styvmoder Hautala

STYVMODER HAUTALA

(Inskickad till tidningarna 11.5.2009)

Heidi Hautala (De Gröna) har varit på valturné i Österbotten, och passade på att uttala sig om snuset. Hon är kritisk till att Sverige fick sitt undantagstillstånd, vill att snuset skall vara förbjudet
i EU.

”Ibland måste man bara skydda medborgarna mot skadliga ämnen. Vissa
klarar helt enkelt inte av att själva hantera det.”

Så säger alltså Hautala i Österbottens Tidning 11.5, symboliskt nog med en kopp kaffe (eller möjligen te) i handen.

Vilket automatiskt ger följdfrågan: om hon förespråkar förmynderi, var går då gränsen? Vad händer när koppen rycks undan av dem som vet vad som är bäst för henne?

Begränsning och förbud av snus och internet delar åsikterna inom snart sagt alla partier. Åtminstone de stora finländska dagstidningarna har båda frågorna i sina webbtest av EU-kandidaterna, så det är lätt att kolla var vi står. Frågorna är bra indikatorer på i vilken mån kandidaterna ser sig ha rätt att ta hand om folket – det folk som
väljer dem, och som vissa strax därefter vill omyndigförklara. Märklig tanke.

För mig ingår båda frågorna i en livsprincip som jag vill kämpa starkt för: det att människan måste bli betrodd med ansvar för att kunna göra sådana val som får henne att växa på sitt eget sätt. Förutom som en del av den här grundprincipen så är snuset dessutom en sakfråga för mig. Snusförbudet är djupt ologiskt och orättvist, och kriminaliserar det som inte upplevs som kriminellt. Det här irriterar mig enormt.

Jag talar varken för eller emot användning av snus. Jag vill bara som myndig, tänkande person ha rätt att kunna välja själv. Eftersom den finska staten nickar med i EU:s linjedragning så är EU-parlamentet det bästa stället att föra kampen vidare.

Patrick Wingren
EU-kandidat för SFP

Äitipuoli Hautala

ÄITIPUOLI HAUTALA

(lähetetty lehtiin 14.5.2009)

Heidi Hautala (Vihr.) on avannut vaalikampanjansa, ja lauluu heti mielipiteensä nuuskasta. Hän on kriittinen Ruotsin poikkeustilanteen suhteen ja haluaa, että nuuska tullaan kieltämään EU:ssa.

”Kansalaisia on joskus suojeltava haitallisilta aineilta.
Jotkut eivät ilmeisestikään pysty hallitsemaan sitä itse.”

Niin siis sanoo Hautala Österbottens Tidningenissä 11.5, oireellisesti yksi kuppi kahvia (tai teetä) kädessään jutun kuvassa.

Mistä automaattisesti seuraa jatkokysymys: jos hän puhuu holhouksen puolesta, missä sitten menee raja? Mitä tapahtuu kun joku sellainen joka tietää mikä on Hautalalle parasta, riistää kupin hänen kädestään?

Nuuskan ja internetin rajoitukset ja kiellot jakavat mielipiteitä kohta kaikissa puolueissa. Ainakin suurien suomalaisten päivälehtien vaalikoneiden ehdokkaille annetuissa kysymyksissä molemmat aiheet ovat esillä, joten on helppoa selvittää, mitä mieltä olemme. Molemmat kysymykset osoittavat hyvin, missä määrin ehdokkaat näkevät olevan
oikeutettua huolehtia kansasta – siitä kansasta joka valitsee heidät ja joilta heti sen jälkeen muutavat valitut haluavat viedä vallan päättää asioistaan. Outo ajatus.

Minulle molemmat kysymykset sisältyvät siihen elämän perusajatukseen, jonka puolesta haluan voimakkaasti taistella: että ihmiselle on luotettava vastuuta tehdä valintoja jotka antavat hänelle mahdollisuuden kasvaa omalla tavallaan.

Tämän lisäksi, osana perusajatusta on nuuska minulle myös asiakysymys. Nuuskakielto on syvästi epälooginen ja epäoikeuden mukainen, ja kriminalisoi sen jota ei koeta rikokseksi. Tämä ärsyttää minua valtavasti.

En puhu nuuskankäytön puolesta enkä sitä vastaan. Haluan vain täysi-ikäisenä, ajattelevana ihmisenä voida saada oikeuden valita itse. Koska suomen valtio nyökkäilee EU:n linjanvedoille, on EU-parlamentti paras paikka taistelun jatkamiselle.

Patrick Wingren
EU-ehdokas, RKP