Dagsarkiv: 21 mars 2009

4 inlägg

Nro 20: Laki

Alkuperäinen versio: ”Nr 20: Lagen” 
Käännös: Terhikki Mäkelä 

Viimeaikojen keskustelussa on moni, tuomitessaan ankarasti minun torimielenosoitukseni, käyttänyt lausetta ”Laki on laki ja se on tarkoitettu noudatettavaksi”.

Asia ei todellakaan ole niin. Laki ei ole itseään varten, yhtä vähän kuin yksilö olisi yhteiskuntaa varten. Lain tulisi ensisijaisesti palvella kansalaisia toimimalla niiden eettisten ja moraalisten arvojen kokoelmana, jotka luovat perustuksen sille kansakunnalle ja yhteiskunnalle, jossa ihmiset elävät.

Laki ei ole virheetön eikä ehdoton, vaan se vaatii jatkuvasti muutoksia. Sen tulisi olla turvallinen, looginen ja vastata yleistä käsitystä oikeasta ja väärästä. Lainsäätäjien tulisi kunnioittaa kansaa ja olla kuulolla – heidäthän on valittu parlamentaarisilla vaaleilla ja heillä on kansan luottamus siihen, että he toimivat kansalaisten parhaaksi. Jos nämä kansan valitsemat, eivät kuuntele mitä kansalla on sanottavaa, siihen tulee kansan reagoida.

Aika harva tässä maassa, pitäisi tuomittavana iranilaista naista, joka kieltäytyy käyttämästä eri sisäänkäyntejä (kuin miehet) yliopistoihin, lentokentille ja muihin julkisiin rakennuksiin. Samanaikaisesti kuitenkin maan laki määrää että hänen tulisi tehdä juuri niin. Ovatko minua kritisoivat sitä mieltä, että hän on moraaliton ja että hän tekee väärin jos hän haluaa yrittää muuttaa yhteiskuntaansa käyttämällä samoja ovia kuin miehet?

Uskottava lainsäädäntö tulee voida myös kyseenalaistaa.

Nr 20: Lagen

Under debatten på senaste tid har många i sitt fördömande av min torgdemonstration använt slutklämmen ”Lag är lag och till för att följas”.

Det är faktiskt inte så. Lagen är inte till för det, lika lite som individen är till för samhället. Lagen skall i första hand tjäna medborgarna som samlande referens för de etiska och moraliska värderingar som bildar grunden för just den nation och det samhälle de lever i.

Lagen är inte ofelbar och absolut, utan under ständig förändring. Den bör vara trygg, logisk, och motsvara en allmän uppfattning om vad som är rätt och fel. Lagstiftarna skall respektera folket och vara lyhörda – de är genom parlamentariska val givna förtroende att verka för medborgarnas bästa. Om de folkvalda inte lyssnar så måste folket reagera.

Inte många i det här landet skulle betrakta en iransk kvinna som vägrar gå in genom separata ingångar till universitet, flygplatser och andra offentliga byggnader som moraliskt förkastlig. Samtidigt säger det landets lag att hon bör göra just så. Tycker mina kritiker att hon är omoralisk, och att hon gör fel om hon vill försöka förändra sitt samhälle genom att gå in sida vid sida med männen?

En trovärdig lagstiftning ska kunna ifrågasättas.

Othmans ledare i ÖT 21.3.2009

Henrik Othmans ledare i Österbottens tidning idag (21.3.2009) placerar på ett mycket insiktsfullt sätt civil olydnad där den hör hemma, mitt emellan två ytterligheter: samhällsarrogans på gränsen till terrorism, och lagbundenhet utgående från rädsla.

Citat ur ledaren följer nedan.

En god lag är inte bara förankrad i rättsmedvetandet, utan också i den något mer svårdefinierade moralen. Den som internaliserat denna moraluppfattning behöver alltså inte slå upp i lagboken för att bedöma det rätta eller orätta i sina handlingar.

Men lag och moral är inte synonyma. Det finns djupt omoraliska handlingar som ryms inom lagens råmärken. Det finns också situationer där samma moral tillåter oss att bryta mot lagen. Den som håller sig till lagens bokstav bara i rädsla för rättsliga påföljder eller det stigma som följer på att ha blivit fast har inte på något sätt bevisat att han eller hon besitter någon högre moral; bara bevisat en sorts självbevarelsedrift.

[…]

Moral innebär också att ta ansvar för sina handlingar. Sann medborgarolydnad skadar ingen.

[…]

Land ska fortfarande byggas med lag. Ibland kan det dock krävas att man övertäder densamma för att påvisa dess orimlighet. Om man alltså, som Wingren, är beredd på följderna.

Eeva Nordmans okunskap

Svårt att veta om man ska skratta eller gråta när man läser professor emerita Eeva Nordmans insändare angående snuset i Hbl idag (21.3.2009). Rubriken ’Vi behöver ingen ny nikotinprodukt’ säger det mesta.

Jag kan inte för mitt liv förstå varför så kallade sakkännare i folkhälsofrågor gång på gång beskriver snuset som ’en ny produkt’, ’en modefluga’ och så vidare. Antingen är de bara arroganta eller så är de oförsvarligt ovetande, kanske båda.

När Nordman talar om snus som en ny nikotinprodukt så spottar hon i ögonen på ett 200-årigt arv från Jakobstad. Inte ens en totalitär relik som Forsman var född på den tiden.

Hon berättar också att livet utan nikotin är roligare, och att fyra femtedelar av befolkningen vet det här.

Om Nordman serverar sådana påståenden – tyckande och tänkande utan faktagrund – varför skulle man då svälja hennes medicinska ’sanningar’ med hull och hår? Är nånting av det hon säger värt att tro på?