ÖT villigt utnyttjad

2 kommentarer

Utdrag ur chefredaktör Henrik Othmans replik till min insändare i ÖT 5.2.2011:

”[…] Till skillnad från vad Wingren läst sig till har ÖT ingalunda bara haft stora rubriker om avlägsna flygolyckor – vaccineringsproblematiken har fått betydligt mer uppmärksamhet än dessa.

Helt riktigt är att objektivitet är något som är lättare att sträva till än att uppnå, men det exempel Wingren ger om trilskande flygplan belyser snarare en psykologisk mekanism kring hur uppmärksammade händelser ger fokusering på en viss företeelse än brist på objektivitet.”

Nope. ”Flygplanssyndromet”  är ingen psykologisk mekanism, det är kalkylerad spekulation i folks rädsla. Samma gäller vaccineringen. ÖT har inte belyst någon problematik, utan följt drevet där det vädrats blod. Därav aktiviteten från tidningens sida, både som en del av svininfluensa-hypen och nu senare i rapporteringen av narkolepsifall. Rädsla säljer – det vet affärsmän bakom vaccin, och det vet också de som driver ett tidningshus. Ändå verkar ÖT-redaktionen ovillig att reflektera över sin egen delaktighet i att det gick som det gick.

Den vanliga, ointressanta säsongsinfluensan har en tiofalt högre dödlighet än svininfluensan. Ändå skulle alla vaccineras, och ve dem som inte villigt kavlade upp ärmarna, dessa ansvarslösa medborgare som inte lyssnade på experterna. Sen, plötsligt, tvärstopp. Överblivna doser för miljoner, och hundratusentals barn med potentiellt injicerad sjukdom.

Nu, när byket ska tvättas, tar reportrarna upp sina anteckningsblock igen, eftersom snart sagt varje finländsk medborgare rörs – av dåligt samvete, av ilska, av oro, av stilla cynism, av förlorad tilltro till staten. Med minne som en guldfisk söker journalisterna syndabockar. Vaccintillverkarna har – surprise surprise – en läglig klausul som fråntar dem ansvar för följderna. En strålande affär, i vilken ÖT quasi pro bono bidragit med den mest förrädiska typen av reklam: ”objektiva” nyheter som slagit läsaren när garden var sänkt, när händerna hölls om barnen.

Kanske tidningarna klarar sig ur sin uppenbara skuld genom att i vanlig ordning bära neutrala reflexvästar med logon ”press” när det drar ihop sig till gatlopp med tjära och fjädrar. Hur som helst vore det betydligt smartare att under räfst- och rättatinget inte ställa fram sitt tvättfat och i en sarkarstisk ton två sina händer på kolumnplats, som Marcus Jansson.

Att rita i sanden

Citat Marcus Jansson, Österbottens tidning 30.1.2011:

”Jag har inte så aktivt följt med vaccindebatten i ÖT. Egenligen hade jag inte tänkt blanda mig i den alls. Men jag reagerade på en insändare häromdagen där det påstods att journalister inte vågar ta upp eller skriva om negativa sidor med vacciner. Det är så struntprat! […] Jag känner inte ens någon personligen som jobbar inom ett läkemedelsföretag. Men det är jag det. Kanske resten av journalistkåren har bindningar? Vad skule vi kollektivt ha att vinna på att mörka? Vad i så fall är vårt motiv?”

Marcus J talar utifrån ett scenario där tidningar är objektiva. Det här är första klassens bullshit. Kolla nästa gång ett flygplan störtar – sånt är bortom oss, och därför en potentiellt viktig nyhet. Som av en slump, i veckan efteråt, uppstår allehanda problem i luften. Vart och vartannat plan över hela världen har plötsligt fått motorfel. Det här noteras i tidningarna, i ungefär en vecka. Sen blir något annat viktigare.

Vid mitt köksbord – med ett av vanan troget och av nöden tvunget dagsfärskt exemplar av ÖT – väljer Marcus J och hans kollegor vad jag får veta. Ibland prenumererar jag slumpmässigt på Vasabladet, Hbl, Helsingin sanomat, eller vadhelst som ligger under vänster musknapp i stunden. Utan undantag är jag i följden av min impuls (3-6 månader) fascinerad av en strålande finska och svenska bortom min lokaltidning. Mest är jag ändå upprymd över nyheterna –  jag lär det jag aldrig hade fått veta med ÖT som enda referens.

Jag tror absolut på Marcus J när han avsvär sig bindningar till läkemedelsföretag. Ändå drar både journalister och chefredaktörer linjer i sanden. Flyktiga, men avgörande i stunden. Objektiv nyhetsrapportering är en illusion. ÖT väljer i högsta grad vad vi berörs av.

Citat: ”Päivi Räsänen är inte kyrkan” (ÖT 19.10.2010)

Det sorglustiga med Homoilta var att det som väckte finländarnas vrede främst var vad Kristdemokraternas ordförande Päivi Räsänen sade i programmet.
Räsänen är läkare och partiordförande, inte präst och än mindre högre prelat med officiell status som kyrkans megafon.

[…]

Det är helt begripligt att Räsänens uttalande väckte kraftiga reaktioner, och hur uppriktigt hon än står för sin syn bär hon ansvar för medlemsflykten.
Frågan är dock om inte denna flykt är ett skott i foten på den rörelse som vill se förnyelse inom kyrkan.
Då de liberala krafterna flyr fältet, vem blir då kvar? Jo, de som företräder den gamla ordningen och inte är beredda att inkludera utövande homosexuella i den kyrkliga gemenskapen.

Henrik Othman, ledare i Österbottens Tidning, 19.10.2010
http://www.ot.fi/Story/?linkID=130029

Citat: ”Räsänen kan inte fly sitt ansvar”

Ifall KD-basen Räsänen underskattar sina roller och konsekvenserna av sitt sätt att hantera dem i tisdagskvällens tv-debatt finns det idag över femtontusen skäl för henne att tänka om. För så många människor rapporteras ha lämnat kyrkan sedan TV2:s homokväll.

[…] ifall Päivi Räsänens avsikt är att gallra i kyrkans medlemsregister och vrida kyrkklockan tillbaka bör hon säga det rent ut istället för att ducka då konsekvenserna av hennes exkluderande människosyn börjar påverka både kyrkans anseende och ekonomi.

[…]

Päivi Räsänen börjar bli en vandrande Judaskyss för kyrkan. Hennes uttalanden står kyrkan dyrt.

Kyrkominister Stefan Wallin (SFP), blogginlägg 17.10.2010
http://stefanwallin.blogsome.com/2010/10/17/rasanen-bara-en-kvinna-i-ledet/

Citat: ”Politik inte enda sättet att förändra världen” (ÖT 17.10.2010)

Men känns det inte som om det plogbillsrörelsen gör bara är en droppe i havet? Nej, det tycker inte Per Herngren. Pershing II-raketen han avrustade eller förstörde – beroende på vem man frågar – motsvarade ungefär sprängkraften hos tio Hiroshimabomber.

— Plogbillsrörelsen har med vanliga smideshammare desarmerat mer sprängkraft än vad som använts i alla krig fram till i dag.

Rörelsen arbetar inte politiskt utan enbart genom aktioner som riktar uppmärksamheten på det den agerar emot.

— Det är en farlig föreställning att tro att enda sättet att förändra är att påverka regering och riksdag. Kapitalismen har inte den illusionen. Den förändras då den blir smittad av någonting.

Max-Ola Nordlund intervjuar ickevåldsaktivisten Per Herngren, Österbottens Tidning 17.10.2010

När patlik kommer hem

1 kommentar

… blir det just så här. Allt skrivet just före sovdags, senare korrekturläst – ändå publicerat på ett sätt som respekterar den ursprungliga tanken.

Idoler. Herrejessus vilken hysteri, nu och tidigare. Jag brukar sitta med ryggen åt, och… (vad heter det nuförtiden, vänta…) ”dissa” (’diskvalificera’ @reuter) dem som sjunger falskt. Detta genom att säga ”uschhh vilket oljud” åt fru W. Då sänker hon volymen på TV:n från 15 tlil 11.
Elin har volym 15 fortfarande, och dessutom är hon härligt antijantig. Kultur-rama, som vi pa säg!

Släkt. Samtalsämne ikväll, och bearbetat i diskussioner. Lika lite som man kan välja föräldrar så kan man rå för förgreningarna. Allt hänger ihop, och familjen dekorerar ramarna. Ändå tror jag släktband bör ta form i vardagen för att vara viktiga för nån av de inblandade – gener är överskattade. Desutom är jag är jättetrött på att vara konstärlig, driftig, alkoholiserad, känslig, personlig, kärringen-mot-strömmen, antagonistisk, rebell. Det må vara släktdrag eller allmän miljöförstöring, trött är jag likaså. Alla observationer som inte är riktade till mig personligen hänvisas ödmjukt till slaktforskning.whywouldanyonecare.com.

Musik. Ge mig en enda orsak att producera nåt som inte ännu är gjort, så ska jag ägna resten av mitt liv åt just det.

Livet. Jag och fru W har en evig dispyt. Hon vill vakna, jag vill inte. ”För att inte missa nåt, för att det finns så mycket att uppleva”. Snark, säger jag. Liv, för mig, förkortas så mycket det bara är möjligt.

Quality time. Jag är välsignad med en dörr till ett eget rum, ändå sker nästan allt på den andra sidan. Innanför bygger upp, viktigt i sig. Jag är världsbäst på 8 kvadratmeter, men himla tacksam för två fysiska dörrar och en cybervärld bortom.

Politik. Ah… av nöden tvungen. Det bästa är den ovillkorliga dom som – genom en massiv opinion – blev villkorlig. Andrum för den utpekade. Torget den 5.12.2008 blev väldigt konkret – tack alla!!
Sen – ni som sitter med gummihamrar och ivrigt väntar på att få  banka på allt som sticker upp ur lådan – nej, jag kandiderar inte. Om inte klistret redan hunnit torka, så råder jag er att placera etiketterna någon annanstans.

Framtidstro

Schweiz, tidigt 80-tal. Lenk – ingen turistort, men kanske just därför fanns vi där. Mina föräldrar och deras vänner hade tillbringat sin studietid i Schweiz, och sökte sig till mer svårtillgängliga platser.

Jag har starka minnen från resan. Bern första veckan, jag minns arkaderna. Att gå i en större stad, skyddad. Minns också klockringningen – som fenomen, alla detaljer får freakarna – och schweizarna – sköta om.

Men sen, Lenk . . . vinter. Snökedjor på bilar, frossa hos ortsbor/gäster, och tillkallad Arzt. Varm saft för oss minderåriga, för att fightas med flunssan.

Vädret var bedrövligt, och vi tillbringade största delen av veckan inomhus. De två sista dagarna kunde vi använda pisterna.

När jag som relationsbokförare backar genom min barndom så finns det säkert många saker jag kan anmärka på angående min uppväxt. Detaljer. Och just när jag tar till rödpennan inser jag att jag egentligen inte bryr mig. Mina föräldrar har älskat mig, med allt vad det innebär, och det bär jag med mig. Om jag som förälder kan göra hälften så bra ifrån mig som min mamma och pappa har gjort så är jag fullt nöjd.

Herrejessus vilka barn de har haft att göras med. Jag minns när pappa kastade middagstallriken i golvet, för att inga ord fanns kvar just då. Dörrar har smällt fast symboliskt och fysiskt, till den grad att min yngre bror kapade sin tumme i dörrgaveln. Ilska, handling, desperation, skuldkänslor, och allt därpå följande. Inte så värst underligt att allt det här har fogat oss samman. Jag älskar den här familjen.

… tillbaka i Lenk,  Schweiz, de två dagar vi kunde åka i pisterna. Det ”hippa” paret i gänget bestod av a) en läkemedelsförsäljare och b) en flygvärdinna. De här två var på något märkligt sätt representanter för ett fritt liv bortom oss andra. Via släktskap och allmän österbottnisk tillhörighet fanns de med i den relativt okända schweiziska byn.
Huvudliften (=den väg man kom upp till toppen av berget) var en två personers sittlift. Jag och Nils J (a ovan) delade lift. Det var en mycket jobbig färd. Liften gick längs kanten av ett berg, tidvis var det närmare 100 m fritt fall nedanför vagnarna. Ändå minns jag inte särskilt mycket av det. Däremot minns jag Nils J:s ord:

”Din pappa tror att han är så j-a bra. Du ska veta att han är en riktig nolla. Han är stor i käften, men kan inte stå upp för vad han säger.”

Ungefär så. Psykologisk våldtäkt på en 11-åring. Fanns ingenstans att försvinna. 10-15 minuter.

Inga fysiska men. Däremot kunde jag inte, och kan inte i denna dag, förstå varför inte Nils J sade exakt samma saker åt min pappa. Inte före vår tumannafärd, och inte efteråt – varken vid restaurangerna, eller i stugan där vi bodde.

Någonstans i det ögonblicket försvann min tilltro till vuxna människor. Kanske det var välsignat tidigt. Sen dess bryr jag mig inte det minsta om människor som inte tar konsekvenserna av vad de säger.

NJ tillintetgjorde min tro på framtiden. Tur att man inte är så jäkla lättlurad ;)

Citat: F. Dostojevskij – ’Bröderna Karamazov’ | bok 1, kap. 5

”[…] mig förefaller det, som om Aljosja hade varit mera realist än någon annan. För all del, i klostret trodde han naturligvis helt och fullt på underverk, men, enligt min mening bringas aldrig någon realist i förlägenhet av underverk. Det är inte underverk som bringar realisten till tro. Den sanne realisten, om han är icke troende, finner alltid inom sig kraft och förmåga att inte tro på under, och om han ställs inför ett under som ett oförnekligt faktum, så är han mera benägen att inte tro på sina känslor än att erkänna faktum. Men om han också erkänner det, så erkänner han det som ett naturligt faktum, som hittills bara varit okänt för honom. Hos realisten uppstår inte tro av under, utan undret av tro.”

Fjodor Dostojevskij  (’Bröderna Karamazov’, bok 1, kapitel 5)

Citat: F. Dostojevskij – ’Bröderna Karamazov’ (1879-80) | bok 1, kap. 1

”Och just då fick hans hustrus familj budet om hennes död i Petersburg. Hon hade tydligen hastigt avlidit, i en vindsvåning, enligt vissa uppgifter – av tyfus, enligt andra – av svält. När budet om hennes död nådde Fjodor Pavlovitj befann hann sig i berusat tillstånd; det sägs att han sprang ut på gatan, höjde armarna mot himlen och upphöjde ett glädjerop: ’Herre, nu låter Du Din tjänare fara hädan i frid’, andra säger att han grät högljutt som ett litet barn, till den grad att det gjorde ont att se på honom, trots all den avsky man hyste för honom. Det är mycket möjligt att det förhöll sig både på det ena och andra sättet, det vill säga att han både gladde sig åt sin frihet och begrät sin befriarinna – allt på samma gång. I de flesta fall är människorna, till och med missdådare, vida mer naiva och öppenhjärtliga än vi föreställer oss. Ja, och vi själva också.”

Fjodor Dostojevskij (’Bröderna Karamazov’, bok 1, kapitel 1)

På spaning efter den tid som flytt

Jag har tillbringat de senaste dagarna i Strasbourg, och talat svenska.

Otroligt tudelad upplevelse. Orsaken är givetvis EU-valet 2009 – strömmarna, och eftersvallet. SFP:s 20 kandidater blev officiellt försäkrade om att det ekonomiska startfältet var jämnt fördelat. Verkligheten visste annorlunda. Veckorna kring valdagen underströk på ett tragiskt sätt allmänhetens uppfattning om politik – man kan inte lita på nån.

Nu, inför kommande riksdagsval vill SFP att jag kandiderar. Partiet ställer upp 80 kandidater, och den totala budgeten är 600.000 €.

Glad över mina kunskaper i de fyra räknesätten räknar jag ut att budgeten ligger på 7.500 € per kandidat. Av den budgeten kan kandidaterna välja att få 1.000 € fritt disponibla för sin kampanj, eller ett från partiet rekommenderat promo-pack.

Ursäkta?

Tydligen har den Vanhanenska härvan (och i kraft trädande lagstiftning angående valfinasiering) fått partiet att söka en trygg lösning. Efter att upprepade gånger friskt ha sprungit med krita och dragit upp olika startlinjer för sprinterloppet väljer man nu att tvinga alla kandidater att löpa i samma takt.

Jag är inte det minsta intresserad av det här. Personligen tycker jag att man kunde kryssa mindre med fartyg, skapa inbördes relationer som har en längre båge, belasta valbudgeten på ett sätt som mindre påminner om förtäckta firmafester, ge över medel åt kandidaterna. Lämna över ansvaret på dem man vill ha nånting av. Östersjön är en riktig skitplats för röstfiske.

Mitt förtroende för SFP? – Noll. Jag tycker om valprogrammet för riksdagsvalet, och ser instinktivt partiet som den starkast balanserande kraften i ett land som förrädiskt långsamt skiftar mot sannfinländskhet. Jag har personliga relationer med flera inom partiet, vilket är bra – vore det inte för de vänskapsbanden så vete sjutton om jag inte kandiderade för andra.

Samtidigt gör SFP kardinalfel efter kardinalfel, och partiet skulle aldrig kunna agera på en fri marknad. Språket köper aktier i ett bolag som, i sanningens namn, inte framstår som särskilt vettigt att investera i.

Hur mycket jag än skriver under SFP:s ideologi kan jag inte kandidera under den yrsel som råder nu. Jag gör inte ett särskilt bra arbete om jag inte är helhjärtat involverad, och partiets valpolicy är rent ut sagt omöjlig för mig. Ändå hoppas jag för samhällets skull att SFP lyckas i riksdagsvalet. Grundtanken hos partiet är värd allt stöd den kan få, all beklaglig närsynthet till trots.

Citat: ”Även polisen kritisk till nya tobakslagen” (ÖT 28.8.2010)

” —  Jag är inte någon förespråkare av vare sig tobaksprodukter eller rusmedel, men min personliga åsikt är att när lagen blir så här sträng tummar man lite på vad som är rimligt och jag tror nog att lagen blir svår att övervaka.”

” —  Ett sånt här förbud är så strängt och överdrivet att det kan hända att det är svårt att få understöd av befolkningen i allmänhet. Lagen faller på sitt eget grepp anser jag.”

” —  Jag vet inte om det är rätt väg att begränsa snusanvändningen så här kraftigt. I stället borde man kanske ha börjat där skadorna är större. Då kanske också allmänheten skulle förstå det bättre, men som det är nu tycker jag det är som att klättra med baken före upp i trädet.”

Kriminalkommissarie Ove Storvall vid Mellersta Österbottens och Jakobstads polisdistrikt, intervjuad av Kaj Enholm, Österbottens Tidning 28.8.2010.

Citat: ”Civil olydnad var helt på sin plats” (ÖT 27.8.2010)

”Men frågan är när kampen mot något man anser vara skadligt går för långt. Vägen till helvetet är som bekant kantad med goda föresatser. Det gäller att vara på sin vakt, inte minst då det handlar om människors hälsa. I takt med de skenande kostnaderna för sjukvård kan övervikt en dag bli förbjuden. Kanske införs i framtiden kontroll på att vi motionerar tillräckligt. Övervakningstekniken finns redan och går under namnet elektronisk fotboja.”

[…]

”Vad gäller Patrick Wingrens aktion måste man förstå att denna egentligen även handlade om större saker än snus.

Land ska förvisso med lag byggas. I fall lagarna uppfattas som rimliga, moraliska och rättvisa finns det knappast något behov av civil olydnad. Men då så inte alltid är fallet, kan man med goda skäl se olydnadsaktioner som önskvärda. Det betyder att folk vägrar följa vissa myndighetsbeslut som de anser vara oskäliga. Men protesterna bör vara fredliga och aktivisterna måste vara beredda att ta konsekvenserna av sina handlingar.

Så var fallet med Wingrens snusförsäljning på torget. Snus är inte världens viktigaste sak, men det gäller att ständigt vara på sin vakt mot försök att begränsa medborgarnas frihet. Risken att så ska ske har ökat i takt med den allt mer sofistikerade övervakningstekniken. Det är därför önskvärt att det finns människor som vid behov är öppna för möjligheten till civil olydnad.”

Bengt Rönnback, Österbottens Tidning 27.8.2010
Länk till ledaren i sin helhet finns här.

Integritet och hälsa; en win-win-wingren situation :)

Jag inser redan här i första meningen att det finns risk för att det här kan låta som ett spam-mail… någon är utsatt, och behöver bara tillfälligt placera sina – dina – pengar på ett bankkonto så löser sig allt.

Men eftersom jag såg risken så tidigt, så intygar jag genast att så inte är fallet. Jag skriver inte heller det här för att följa upp någon genomtänkt plan, utan mest för att jag insåg att vi lever i skilda världar, och att alla stjärnor inte nödvändigtvis är synliga på den himmel vi har valt att bo under.

— För att vara klarare: De som är mina vänner i det sociala nätverk som ändrat vårt sätt att umgås (Facebook) vet redan vad det är fråga om. Ibland glömmer man att världen i högsta grad lever, också utanför spindelnätet. —

Senase fredag (18.8.2010) blev jag dömd till 720 euro i böter för ”olaga befattningstagande med infört gods”, och samtidigt blev jag ersättningsskyldig till staten för ”den ekonomiska fördel  som brottet berett” om en summa av 300 euro.

Sammanlagt 1.020 euro alltså, för protesten på torget den 5.12.2008.

Delvis väntat, men ändå både rörande och förvånande, har bidragen börja strömma in. Många vill vara delaktiga i boten. Det värmer mycket, eftersom delaktighet var själva poängen med torgdemonstrationen.

Så om nån nitisk lagväktare vill anklaga mig för pengainsamling kunde jag inte bry mig mindre just nu. Mitt kontonummer är 201521-128003, för den som vill bidra.
Den internationella, moderna formen är av kontonumret är FI92 2015 2100 1280 03, och BIC är NDEAFIHH.

Ett eventuellt överskott går oavkortat till lungcancerforskning, för att hjälpa dem som använder en farligare form av tobak.

Citat: ”En duktig konsument” (ÖT 5.8.2010)

”För ett och ett halvt år sedan skulle vi konsumera oss ur lågkonjunkturen. ”Älä ruoki lamaa”- kampanjen uppmanade oss att shoppa lika mycket som tidigare trots mindre pengar i börsen. Bara så kunde vi ta oss ur misären och få det ekonomiska hjulet att börja snurra igen. Men då hjulet plöjer genom regnskogar och skapar skräpberg vi inte kan hantera, då kan vi inte med gott samvete stå och vissla vid vägkanten. För någonstans måste cirkeln brytas, förr eller senare.”

Tove Lillsund, Österbottens tidning 5.8.2010

West Coast Rejs, dag 10/11.5

Sitter här på flygplatsen i Vanda och väntar. Jag åkte iväg lördag kl 13.30 (lokal tid) från Portland, via Amsterdam, och var framme i Hfors klockan 13.30 (lokal tid) idag, söndag. Det känns lite lustigt att vänta i fem timmar på Finncoms flyg till Kronoby, men bor man på landet så får man acceptera sånt.

Örat vänjer sig förvånansvärt snabbt vid språkmiljöer. När jag åkte iväg för 1 1/2 vecka sedan så var det bara att acceptera att accenten på min engelska mest påminde om den svenske kocken i The Muppet Show. Helt otroligt egentligen, med tanke på att jag bott i USA så pass länge. Men man vänjer sig, och man glömmer, och 10 år senare sitter inte en enda stavelse rätt under de första dagarnas crash course in english.

Men det blir gradvis bättre, när tanken och lyssnandet övergår till engelska. Och sen, här i Vanda, är örat ännu så pass vant vid amerikanska diftonger, vokaler och konsonanter att jag plötsligt hör servitrisens engelska för vad den verkligen är. Hon frågar japanen vid disken om han vill ha ”a pig-sized coffee?” Herrejissus vilken koffeinhalt det skulle finnas i den koppen!

Den sista delen av min resa – tiden i Portland, Oregon – var en intressant upplevelse. En varm och gästvänlig värd, ett öppet hus, och diskussioner med mid west- och västkustamerikaner mellan pianostämningar och inspelningar.

Hap (smeknamn för Herbert) säger att klass-samhället egentligen inte präglat västra USA, utan att arvet från Europa landat i öster, och gradvis avtagit ju längre västerut man vågat sig. Så känns det också – det verkar som om den självförverkligade individen i väst är mindre beroende av kontakter, släkt, och status på universitetet.

Att säga att amerikaner är si och amerikaner är så är ungefär lika djuplodande som att säga att finländare är blonda, fåordiga, super, bär kniv och slåss. Onekligen finns det en generell tendens som skapar fördomar och myter, men egentligen är det vi själva som gör det lite för lätt för oss. Människorna finns alltid där, i alla kulturer, bakom våra förutfattade meningar.

Det är nog ingen slump att så många emigranter bosatt sig i Oregon, Wisconsin, Minnesota etc. Vädret är bekant, och också det mellanmänskliga klimatet. New York undantaget (denna märkliga smältdegel som både symboliserar USA och samtidigt är så icke-amerikansk) har jag haft svårt att tänka mig att bo i det här landet. Boston… kanske. Portland… nej, inte riktigt. Bilkörandet och centrumlösheten irriterar. Men det jag sett här får mig instinktivt att tänka på Seattle, som ligger väldigt nära. Bör utforskas under ett kommande äventyr.

Summa summarum är jag efter dessa 11.5 dagar en pianostämningsexamen och en fjärdedels kontinent rikare. Nu ska jag bara ställa tillbaka siktet lite. Det svårmodiga, till synes buttra och tysta behöver inte vara negativt. Lite lika som en i våra ögon överdriven artighet behöver vara konstgjord. En stor del av detta ligger i betraktarens öga, och kräver en uppriktig välvilja – en aktiv insats – för att komma till sin rätt. Cyniskt, kritiskt betraktande på avstånd leder ingen vart. *Tryck/Press/Paina* -> Finland. Så där :)

West Coast Rejs, dag 8/9

Igår bar det alltså av hit till Portland, Oregon. Hotellet (motellet) jag bor på hade problem med det trådlösa nätet, så därför kunde jag inte skriva förrän nu.

Nördfaktorn vet inga gränser under den här resan! Nu är vi här för att stämma en flygel (en självspelande sådan) i den speciella temperering vi använder (EBVT III), och spela in resultatet.

Det var skönt att komma hit, mötas av ett klimat och en atmosfär som jag är mera van med. Vädret är som sommarväder hemma, och naturen påminner på många sätt om våra breddgrader – förutom den kuperade terrängen.

Vi gjorde ett snabbstopp vid en lokal mataffär, och där blev jag nostalgisk. Det är nånting vackert med klasar, högar, och handskrivna skyltar. ’Motsats till Prisma’ kunde funka som definition.

Som antropologisk observation kan noteras att amerikaner inte kör in i återvändsgränder, utan i döda avslut :)

Snart blir det middag här hos min värd, nånting som med all säkerhet kommer att göra sitt bästa för att utvidga det midjemått som redan växt i stadig takt under vistelsen här. Gott är det i alla fall, och det finns en tid för allt.

En alldeles underbar middagsgäst som jag träffade igår var 93 år gamla Fred. Härlig närvaro och humor, påminner mig om min nyligen bortgångna farmor. Ni skulle ha hört honom förklara för mig vad som pågår i Sydafrika just nu…

”Män med lustiga frisyrer, alla med namn och nummer på ryggen, jagar en boll mycket större än en baseball. Och de får inte röra den med händerna! Bara med allt annat. Bollen flyger 80 yards och spelarna hoppar upp och slår i den med huvudet!”

Siktar optimistiskt på att stiga upp kl 7 och se Tyskland-Argentina, för att verifiera hans uppgifter.

West Coast Rejs, dag 7

Så var det då dags för kongressens sista heldag… i morgon är det föreläsningar på förmiddagen, och hemfärd efter lunch.

Eller åtminstone avfärd… i mitt fall bär det av till Portland, Oregon där vi ska stämma en flygel och göra inspelningar. Mera om det senare.

Det har varit en märklig vecka. Jag har varit utanför hotellet exakt tre gånger. I Vegas skapas ett inre rum oberoende av tiden och världen utanför. De dagar jag stigit upp tidigt (kl 7) och gått genom hotellobbyn så ser det ut precis som kl 9 på kvällen, bara aningen mindre folk. Den här staden erbjuder en flykt från verkligheten, men hymlar inte om det heller. På det sättet är det egentligen ärligt och ok.

Men visst är det amerikanska kulturarvet en märklig soppa.
Paris Las Vegas var en ny upplevelse, jag hittade först idag de korridorer som öppnar sig mot denna konstgjorda värld som binder ihop hotellkomplexen. ”Gorgeous!” utbrister säkert många, men jag antar att de flesta fransmän som besöker den här surrogatvärlden helt enkelt får göra som min pappa vid åsynen av den ”gotiska” Riverside Church i New York… gå ut, sätta sig på trappan och hämta luft :)

Innergatan avslutas sedan ytterst smakfullt med ett Eiffeltorn i skalan 1:2, dvs 165 meter högt, med fötterna mellan de enarmade banditerna i casinolobbyn. Innan dess stöter man på de vigselkapell som känns bekanta från var och varannan romantisk komedi som Hollywood producerat genom åren.

Nå, tillbaka i kongresscentret tog jag några bilder för att dokumentera. Hittade 1 stycken lustig skylt, och 1 godisaffär. Och när jag nu helt klart har släppt den röda tråden, kan jag ju samtidigt kasta in bilden från ät-tävlingen i restaurangen.

I morgon avfärd, alltså – riktning norrut, som flygbolagets namn avslöjar (Alaska Airlines). Återkommer med rapport från ny ort.

West Coast Rejs, dag 6

4 kommentarer

Vaknade klockan 6.55 i morse, av väckarklockan… Indirekt, i alla fall. Det var så att jag hade ställt in den på klockan 6.15, och erbjudit grannarna att delta i väckningsceremonin från den tiden. I något skede tycks de ha fått nog, för 6.55 knackade det på dörren och en säkerhetsvakt stod på andra sidan när jag öppnade…

– Do you have an alarm clock ringing, Sir?
– Uhm, yes.
– Would you be so kind and turn it off now, Sir?
– Uhm, yes.
– Thank you and have a good day, Sir!
– Uhm, yes. Yes”

Så började det hela, men klockan 7.06 var jag nere i föreläsningssalen. En sak som jag saknar hemma i Finland är den här underbara praxisen att packa in precis vad som helst i matväg i en liten påse som man tar med sig från cafeterian. Kaffe, juice, varma smörgåsar, allt in i samma bag. Tid är pengar, och människors brist på tid skapar utrymme för att förtjäna pengar.

Satt sen på föreläsningar fram till kl 11.30, då magpirrandet börjat accelerera tillräckligt, sen tillbaka till hotellrummet och en supervarm dusch – min rutinmässiga förberedelse för situationer där jag sätts under press. Och press blev det.

”The tuning exam” – provet i pianostämning – började klockan ett på eftermiddagen, och slutade kl. 17.30. Det bestod av sex separata delar, där alla i sig skulle ha 80/100 poäng för godkänt resultat.

Jag klarade det! Och inte nog med det, dessutom på en högre nivå än jag förväntades. Jag hade för länge sedan bestämt mig för att göra provet utan elektroniska hjälpmedel, och mina poäng i delmomenten var ändå över 90 av hundra. 90/100 är samtidigt kvalificeringsgränsen för den högsta nivån av stämningsproven, och skall göras helt och hållet utan elektroniska stämappaater.

Så nu har jag lite halvt i misstag klarat av nivåprovet för examinatorsnivån självt – det betyder att jag stämmer på en nivå där jag (innom en överskådlig framtid) kan komma att bli en ganska få utländska examinatorer inom Piano Technicials Gulid. Det som är kvar är en teknisk exam, (på den allmänna nivån) och den bör jag absolut sikta på att ta någon gång under hösten.

Intressanta dagar, eftersom alla logiska yttre faktorer talade emot mig: Jag är från utlandet (dvs engelska facktermer kan bli knepiga). Jag har bara stämt pianon i tre år…  Jag borde, enligt allmän uppfattning, inte ha kunna göra vad jag gjorde, och det här bevisar än en gång vikten av att våga tro på sig själv, vara envis, och vara beredd att lägga ner otroligt mycket tid på att bli bättre.

Efter pärsen med examen blev det ”The golden hammer banquet”, supé i bästa amerikanska stil, med prisutdelning till en person som bidragit på ett betydelsefullt sätt till PTG’s (Piano Technician’s Guild) verksamhet. Och jo, det var precis en guldstämnyckel hon fick – det finaste pris en pianostämmande amerikansk yrkesmannaförening kan ge sina pianostämmande medlemmar.

Sen ner på en snabb saftkontroll till casinoavdelningen, där en lugn bar väntar på oss när så behövs. Fin utsikt över casinomiljön, och jag nämner det här för amerikanerna.

– Well, do you see something that is missing? frågar de

… och när jag ser runt mig, och leds i rätt riktning av deras ledande frågor, börjar jag ana. Det finns inga fönster. Inga klockor på väggarna. Luftkonditioneringen håller sina jämna 68 F (19-20 grader celsius). Barer, matserveringar, klubbar och hotellaffärer håller uppe dygnet runt.

Principen tycks vara att resenären skall förlora upplevelsen av tid och rum, att allt som relaterar till vardagslivet skall bort. Vem vinner på sånt? Casinot i sig. Vad är oddsen på casinorna.vare sig det gäller de ofördelaktiga oddsen i ”the slot machines”, de sk. enarmade banditerna, eller i blackjack, roulett och poker (där insatserna i vid alla stationer är srämmande höga? Oddsen är alltid i husets favör.

Enkel matematik visar att det lönar sig att hålla casinon öppna, och i amerikansk still drar man det till sin spets och håller öppet ”24/7” som det heter – 24 timmar i dygnet, 7 dagar i veckan. När jag köpte mitt morgonmål kl 7.02 såg casinoområdet exakt likadant ut som kvällen före, det enda som skilde var den lite lägre mängd folk som uppehöll sig där.

Nåja, vis som jag är har jag inte spelat. Njaa, det är faktiskt inte helt sant… jag har använt de odds-mässigt bedrövliga  ”slot” maskinerna några gånger. Hade tydligen filmer på näthinnan nu igen, där man lägger in en 25-centare i en av maskinerna och ut rasar metall så det sprakar om det.

Det hände inte, och jag är glad att min insats handlade om de småpengar som tenderar att samlas i fickan när man är osäker på hur mycket pengar man skall betala inköpen med (här i USA läggs momsen på strax efter inköpet, adderas till priserna som står på lapparna. Enkelt i vissa stater, svårare i andra, eftersom delstaterna har sina egna procentskalor för moms.

I morgon är det sista hela kongressdagen, och en massa bra föreläsningar att gå på. Skall gå och knyta mig nu så här lämpligt kl 1.30 (halv elva på morgonen finsk tid) och ladda batterierna.

West Coast Rejs, dag 5

Ja kyllä! – fixade den skriftliga examinationen, men det var faktiskt ingen lek. 100 frågor om piano – stämning, underhåll, reglering, reparationer etc. 1 poäng per fråga, 80 krävdes för godkänt. Språket (facktermer och -jargong) ställde till det i en del frågor, sen några slarvfel, till sist några svar jag helt enkelt inte hade. Godkänt med marginal blev det ändå, och nu är jag kvalificerad för att göra provet i pianostämning.

Om jag verkar lite insnöad så kan det ha nånting att göra med sammanhanget. ”Nevada” lär faktiskt betyda något sånt, hur underligt det än låter med tanke på öknen och hettan…

The name ”Nevada” comes from the Spanish Nevada, meaning
”snowfall”, after the Sierra Nevada (”snow-covered mountains”) mountain range.
(ref: wikipedia)

Hursomhelst, här är det fackidioti på gång, och jag lär mig oerhört mycket.

Skulle unna alla att få uppleva den speciella känsla som infinner sig när en massa till yrket associala individer strålar samman. Tänk er en pianotekniker och hans vardag, vilket enmansjobb! De enda arbetskamraterna (instrumenten) för i och för sig mycket ljud men är lite dåliga på konversation.

Mig passar det utmärkt eftersom jag inte precis är den som kastar mig över telefonen i jakt på sällskap, och högst troligt trivs de allra flesta med tillvaron som ensamvargar. Därför blir det så himla lustigt när man samlar en hög sådana i grupp. Lite ’gökboet’ över det hela, fast på ett ganska rörande sätt.

Som kuriosa kan nämnas att jag steg upp klockan 7 i morse och såg England förlora. Hann också se en halvlek av Argentina-Mexiko. Båda matcherna vanns av det bättre laget, och båda matcherna hade enorma domartabbar. Vi får väl spara lite på den bistra kritiken över flaggmännen i kommande matcher på Centralplan i sommar, om man får moka så här mycket som linjedomare i VM så kan jag inte drömma om var ribban borde ligga för den finländska ligan.

Se siitä. Pigg som en lärka ska jag infinna mig i ett föreläsningsrum i morgon kl 7 och förbereda en masterclass med Bill Bremmer, agera bollplank när han stämmer flygeln för föreläsningen. Förunderlig tid, men jag måste bara försöka intala mig att det sker kl. fyra på eftermiddagen finsk tid, dvs ungefär när jag vaknar en normal dag om ingen/inget väcker mig. Professor Wingren, som han kallas här – en fast anställd på högskolenivå blir automatiskt en sådan till titeln – är ute på djupt vatten, och det blir att lägga på den mentala snorkeln inför eftermiddagspasset när jag gör mitt examensprov i pianostämning. Bara för att inte drunkna i konsten.

West Coast Rejs, dag 4

Det här får bli en kort dagsrapport – jag håller nämligen på med att läsa för en skriftlig examen i morgon, och det är aldrig lätt med fackspråk på utländska. För att inte tala om längd- och viktenheter på det här språket. När man börjar mäta något i sextondels tum så skulle jag helst försiktigt höja handen och föreslå övergång till metrisk skala.

Men nu, på amerikansk mark, är det bara att ta seden dit man kommer. Seden, förlåt, skeden i vacker hand. Och så vidare.

Återkommer.

West Coast Rejs, dag 3

Så var vi där igen. Fast jag hade ett bonus på -9 timmar angående dygnsrytm, så lyckades jag änn en gång stretcha den mot småtimmarna. Högst troligt har min uppfattning om när det är dag och där det är natt ingen geografisk förklaring. Det är bara fel på objektet självt.

Idag deltog jag i en s.k. ”master tuning” av en flygel av märket Kawai. Idén är att komma så nära den perfekta pianostämningen av just det instrumentet som det bara är möjligt. Tre RPT´s (Registered Piano Technicians) från Piano Technician´s Guild tar sig an den uppgiften, utan tidbegränsning – det får ta den tid det tar.

Och tid tog det –  6 1/2 timme, närmare bestämt…. för att stämma ett piano med bara en öppen sträng per ton, nånting som i vardagslivet ’får’ ta ca 30 minuter. Seriöst arbete, kan man säga. Referensstämningen ligger som grund för examinationerna – de som tar certifikaten mäts mot det här resultatet.

Nördigt värre, alltså, men samtidigt rätt så inspirerande att nån tar sig tid att nå det perfekta. Vilket aldrig uppnås, som vi alla vet, men tanken och hängivelsen är rörande.

I morgon drar kongressen igång på allvar – väldigt många föreläsningar att välja mellan, och omöjligt att veta riktigt var man borde vara, under vilken tid, för att få ut det bästa av det hela. Så det kanske blir lottdragning – Vegas och allt :)

West Coast Rejs, dag 2

3 kommentarer

Dagen började med uppstigning klockan fem på eftermiddagen. Ganska nära min vanliga rytm, men på grund av tidsskillnaden blev det alltså klockan åtta på morgonen här. Jag har i många år levt efter tesen att min biorytm inte går efter ett 24-timmars dygn utan någonstans kring 26… som om jag hela tiden flyttade mig västerut. Därför känns det bra att ta stora kliv i det väderstrecket ibland, och framstå som normal för en liten stund.

Värmen som slog emot mig igår var det värsta jag varit med om. Enligt taxichauffören var det +41 i skuggan. Men och andra sidan uppskattade han stadens befolkning till 1 miljon + 500.000 illegala mexikaner, så man kanske bör ta hans faktaåtergivning med en nypa salt. Hursomhelst var det lite svalare idag, så med god envishet gick det att vistas utomhus i korta pass. I stället för infravärmare hittar man raka motsatsen på staden restauranger – naturen går inte att justera, men teknologin rycker in så gott det går.

Förutom alla Elvis-look-alikes som går omkring på gatorna så hittade jag en annan dubbelgångare på flygplatsen, som hade gett sig på ett ännu vassare original. Märkligt att se Honom säljande skivor, kanske han borde jaga ut sig själv ur templet? Å andra sidan är väl ’tempel’ inte direkt rätt bestämning, det första som slog emot mig när jag kom ut ur gaten var spelautomaterna. Och inte blev det bättre på hotellet heller.

Det känns faktiskt som om alla bilder som etsat sig fast på näthinnan från de otaliga filmer man sett inte var särskilt överdrivna. Eller rättare sagt – staden är överdriven, och högst filmatisk. Ett gigantiskt nöjeskvarter, som inte skäms det minsta över just det, utan tvärtom är förbluffande ärligt i sin avsikt. Som texten på den T-skjorta jag såg i en av shopparna: ”Warning – chances are you will wake up hungover, broke, naked. And happy.”

I arbetets tecken kan noteras att konferensen rullar igång så sakterliga. Den officiella öppningen är i morgon, och jag har klarat av all registering etc. idag. Det kan låta som en liten sak – och det är det också – men amerikanerna är liksom extra omständiga med allt sånt, så jag är glad att min erfarenhet fick mig att resa iväg en dag tidigare än vad som hade krävts. Jag fick tre telefonsamtal under dagens lopp, efter min första registrering, och springande med badgar och vouchers och allt annat klarades av när det fick ta den tid det tar.

I morgon skall jag sitta med på en sk. ”master tuning”, det blir mycket intressant. Mer om vad det innebär – och varför jag deltar i den – kommer senare.

West Coast Rejs, dag 1

2 kommentarer

När någonting händer två år i rad kvalificerar det sig för tradition när det gäller mig. Därför har jag också den här sommaren tänkt skriva en resedagbok, eftersom jag ännu en gång finns utomlands mitt under sommaren.

Nu är det den amerikanska västkusten – Las Vegas – och något så nördigt som en kongress med pianostämning och -teknik som tema. När jag började intressera mig för insidan av det instrument jag spelat sen jag var liten hade förstås ingen aning om att jag nu, exakt tre år senare, skulle hitta mig här. Lika litet som jag hade tänkt stå på torg med megafon och sånt. Skönt att man inte har facit i hand för den utbildning som livet ger, det skulle vara oerhört tråkigt.

Hursomhelst, det här första inlägget blir ganska rakt på sak. Det är långt hit, och det är varmt här. Dessutom ligger hela stället ganska efter i tiden.

Så här sitter jag nu efter 15 timmar i flygplan, i 35 graders värme klockan 10 på kvällen, mitt i det gigantiska casino som på något märkligt sätt flyter ihop med hotellobbyn, och håller mig vaken så gott det går för att fightas med tidsskillnaden på nio timmar. Det sista passar mig egentligen alldeles utmärkt, för enligt mina preliminära beräkningar ska den dygnsrytm jag haft de senaste veckorna göra att jag stiger upp kl. 7 i morgon, omfamnande den nya dagen.

Återkommer närmare om allt när jag landat även själsligt (och sovit ut lite).

Citat: ”Reitti auki rintojen vuoksi” (IS 12.3.2010)

”Ryanairin markkinointipäällikkö Erik Elmsäter paljasti varsin suorasukaisen syyn sille, miksi halpalentoyhtiö päätti aloittaa lennot Lappeenrannasta Saksaan.

– Sen vuoksi, että saksalaiset miehet haluavat katsella venäläisten (naisten) rintoja, Elmsäter sanoi Delovoi Petersburg – talouslehdessä.

– Toinen kriteeri oli se, että juuri tälle suunnalle tuntui olevan Venäjältä eniten kysyntää.”

Ilta-sanomat 12.3.2010

Religiös och politisk meningslöshet

(Insändare publicerad i Vasabladet den 10.3.2010)

Den ekonomiska inflationen avtar genom stimulansåtgärder framtvingade av lågkonjunkturen, men orden ligger sämre till. Det underbara och härliga beskriver vi flitigt i vår vardag, och plötsligt har vi inga ord kvar när vi möter det sant underbara och härliga.

Definitioner är oerhört viktiga för oss. I vardagen vill man veta var man har någonting. Bibelns första kapitel bemödar sig på ett rörande sätt om att kalla det som blivit till vid namn. Det är ingen slump att Ernst Jacobson (Vbl 3.3) och Markus Österlund (Vbl 4.3) med tusentals tecken försöker åskådliggöra det som de innerst inne tror på – det som förlorat betydelse, det som förvanskats.

Få av oss har en erfarenhetsbaserad relation till orden, och i den totala begreppsförvirring som råder – i 2000-talets missriktade fläkt av individualism – vill vi själva bestämma ordens laddning, i stället för att låta mellanmänsklighet ge orden dess innebörd. Jag respekterar både Jacobson och Österlund, och båda har varit viktiga för mig. Därför lägger jag bort niandet härefter.

Ernst, Markus: det går inte. Det spelar ingen roll hur någon vill definiera kristen fundamentalism eller politisk liberalism i spaltmetrarna. Det hjälper inte hur mycket man agerar maskinmästare – öppnar skyddskåporna och visar hur allting fungerar – när själva slutprodukten ändå upplevs som rutten.

Fundamentalistisk kristendom är för den stora allmänheten lika med förbud, med självklara svar, med dödahavsrullar, med T-skjortor med texten ”Turn or burn!” (jo, sådana finns.) Jesu budskap 180 grader ur fas.

Någonting är väldigt fel när medmänniskan bemöts som frälsningsobjekt, för korståg rimmar så oerhört illa med grundidén. Jesus själv agerade helt annorlunda, intuitivt, mötte människorna i situationen, utgående från kontexten. Läsning av HELA bibeln – och en minst lika lång tidsinsats av eftertanke – rekommenderas före eventuella missionstillfällen.

Politisk liberalism har också kapats. Möjligheterna i liberalismens generösa perspektiv öppnar för missbruk av grundtanken, man kan slugt smyga in nästan vad som helst. SFP flaggar sig som liberalt men framstår som en allt mer hjälplös rödgul vimpel i regerings- och riksdagsblåsten, vajande från kant till kant i nyckfulla, byiga vindar. Utspelade politiskt låter man stridslarmet ljuda genom stormen: ”Börja på svenska, börja på svenska!”

Faktum är att minoritetsställningen inte på något sätt är negativ för partiet, tvärtom: det är en ohygglig tur att ungefär 5% vill värna om språket som sådant, för SFP är direkt beroende av sina dunkuddar av finlandssvenskhet. Ideologin är ett riktigt lapptäcke, men sådant tolereras så länge följebrevet skrivs på svenska. Kasnäs är en ort, inte automatiskt en programförklaring. Ingenting som ”stadfästs” där har i sig någon tyngd som kan bära partiet framåt.

Ett talande exempel är Markus konstaterande (citat): ”En person som ifrågasätter andra människors rätt att ha sin egen uppfattning i sakfrågor, givetvis inom lagens ramar, kan inte kalla sig liberal.” Liberalism tvättat i programmet för fintvätt.

Det gäller inte sakfrågor, det gäller inte lagen. En liberalist låter andra ha sin egen uppfattning. Punkt. Detta utgående från en tanke om att det viktiga är att vara övertygad, att något av det vackraste man kan göra är att bereda någon rum att växa – även när andra inte växer exakt som man själv vill.

Svensktalande karriärswannabes ler helt säkert i mjugg när de tänker på de språk- och kulturförsvarande väljare som indirekt röstat för deras i finlandssvensk folkdräkt förklädda marknadskapitalism. Liberalism var ordet, men vem bryr sig? Ändå är vi inte slavar under orden, annat än självvalt. Det är mycket enklare att använda ord som stämpel än att ge dem innebörd, men det är ingen orsak till att inte ta sig an utmaningen.

”Samarisk” var ett riktigt skitord för ca 2000 år sen, men två berättelser ändrade det hela. Fundamentalism i dess ursprungliga form är värd respekt, precis som Ernst visar. Liberalism är ett spektra av färger, och det finns ingen orsak till varför kapitalet skall ha patent på färgpaletten. Markus skall inte behöva flasha med sin utvidgade politicesordbok, sånt bör förklara sig själv i vardagen.

Den allmäna uppfattningen om fundamentalism, liberalism eller språkpartier kommer aldrig att förändras genom att någon listar nya eller återupplivade innehållsförteckningar. Begreppen måste fylls med substans, levas. Det här kan inte ske inte genom åsikter, utan bara genom konkreta handlingar som bottnar i personlig övertygelse.

Patrick Wingren

Konst som moralmegafon?

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning den 2.3.2010 och i Vasabladet 3.3.2010)

Så här i smekmånaden efter [musikhusets musikalsatsning] ’The Wedding Singer” vill jag kommentera Tuija Nygårds insändare ”Tankar om musikalen” (publicerad i ÖT och Vbl den 20.2.)

Som ljudansvarig har jag sett musikalföreställningen ca 15 gånger. Min uppriktiga uppfattning är att Nygårds insändare är betydligt mer omoralisk och sexfixerad än själva musikalen. Jag tror att insändaren bottnar sig i en olycklig missuppfattning om äganderätt – både gällande rörelsefriheten för de unga, och rörande musikalgenren som sådan.

Jag var själv tonåring under den tid när musikaler och pop/rock plötsligt – nästan som över en natt – förklarades rumsrent inom kyrkorna. Reaktionära krafter fick vika för de yngres vilja att uttrycka sig på sitt eget språk. Diplomatiska ledare inom församlingarna ryckte in i medlingsprocessen och fastslog att varken musikstil eller scenkontext spelar någon roll i sig, att budskapet är det viktiga. Så reducerades de här konstformerna till omslagspapper för goda nyheter från himlen.

Det är någonstans där jag anar fröet till Nygårds inlägg. Faktum är ändå att kyrkan inte har mer patent på musikaler än Carola har på popmusiken, tvärtom: alla ”kristna” varianter av nutidskultur inom musik och teater är – bildligt talat – inköpta i en second-hand shop. Att sätta egna moraliska krav på musikalgenren – eller konst i stort – är i bästa fall aningslöst, i värsta fall oerhört arrogant. I vilket fall som helst är det omoraliskt. Det existerar inget samlat ”vi” som bör fundera på vad ”våra ungdomar” ska tillåtas framföra på scenen, helt enkelt eftersom inget sådant mandat har getts.

Majoriteten av publiken ser skämten för vad de är – skrattar, och fortsätter lyssna på kontexten utan att göra korstecken framför småpilska komman och punkter. Själv hade jag inte några som helst moraliska argument för att inte bjuda in mina egna barn (i nedre tonåren) till föreställningen. En humoristisk vinkel på det som oundvikligen möter dem i vardagen är ett hälsosamt och mycket välkommet bidrag.

Humor är ett av de få medel vi har att nudda vid de områden som är tabubelagda. Vi kan skratta befriande också när vi känner oss obekväma. Att analysera humor genom ett filter av seriositet är att göra både allvaret och leken en björntjänst.

”The Wedding Singer” tar inget ställningstagande i fråga om gott och ont, och tror sig inte veta svaret. Det är knappast heller konstens uppgift. God konst ”harvar och plöjer människans själ inför döden”, enligt den ryske, djupt troende filmskaparen Tarkovskij. Luckrar upp, gör känsligare, gör människan sårbar, emottaglig. Det här kan ske på många olika sätt, och lustigt nog också i en sådan naivt charmig, ideologiskt folietunn komedi som ”The Wedding Singer”.

Patrick Wingren

Som fan läser bibeln

(Insändare i Österbottens Tidning den 26.1.2010)

I ÖT 23.1 blev jag ofrivilligt ammunition i Peter Albäcks skottsalva mot laestadianismen. Albäck skriver ”För att citera Patrick Wingren i HBL 17.01, så undrade man nog med fog att styrdes dessa bönehus av fan eller Gud”.

Det här är inget citat, utan en förvrängning av texten i HBL-intervjun. Jag talar om vikten av transparens och öppenhet. Jag hänvisar till Kirkegaard som ser slutenhet i alla former som demonisk.

Det här gäller lärarkår, fotbollsförening, förvaltningsråd och partiledning såväl som baptistförsamling, katolsk kyrka och laestadianskt bönehus.

Speciellt viktigt blir demokrati och transparens när ledningen hänvisar till något bortom, något större än människan självt.

Det må sen gälla floskler om den ariska rasens överlägsenhet, eller att man ser sig bemyndigad att agera direktlänk mellan Gud och församlingsmedlem. Under sådana förutsättningar kan en hängivenhet barka av precis vart som helst. Därav mitt uttalande i HBL: ”Har man en stark slutenhet med betoning på en ledning från Gud, så måste man väldigt ofta se till så att det inte är fan själv som leder församlingen.”

Patrick Wingren

Citat: ”Pedofilskandal i Jakobstad” (Rolf Lampa, RIL News 27.12.2009)

För utomstående samt för andligt utvecklingsstörda som hindrats i sin andliga mognad, visade Bibelns Jesus med sitt eget exempel på hur Satan med bibelord försöker vilseleda Guds egen son (då Jesus frestades av Satan). Jesus visade alltså hur man skall bemöta sådant, han besvarade Satans bibliska struntprat med orden ”Det står också skrivet” (Matt 4:7).

Det finns alltså cirka 1500 sidor till i bibeln (beroende på tryckning) som skall jämföras mot sådana enskilda lösryckta Bibelord som fanatiker rycker ur sina textsammanhang.

Rolf Lampa, ”Pedofilskandal i Jakobstad”, RIL News 27.12.2009

Citat: ”Bön är religion och inte kultur”, insändare ÖT 28.11.2009

3 kommentarer

Partisekreteraren Peter Östmans försvar av det ”kristna kulturarvet”, ”kristna värderingar” och de mänskliga rättigheterna slår det mesta i okunskap och intolerans inom fältet religion och samhälle som jag läst på länge. Det ”arv” som ligger till grund för de västerländska demokratierna och välfärdssamhällena hittar man i sjuttonhundratalets upplysningsidéer kring förnuft, framsteg och utveckling, inte i monoteism, inte i vidskepelse. Så är det också helt logiskt att de mest sekulära demokratierna i väst är […] de som är mest inriktade på omsorg (gamla, barn, oliktänkande); de mest religiösa är raka motsatsen, intoleranta och våldsamma.

”Kristna värderingar” är ett annat mantraliknande begrepp som används med samma omdömeslöshet. Vad är det en Östman och andra apologeter för inskränkthet och tankeofrihet talar om? Anspelar denna värdering på den konservativa synen på kvinnor, på de heliga skrifternas okränkbarhet, på den förenklande tanken att ”är du inte med oss är du emot oss” (som jag personligen får upplevga just de här dagarna)? Eller kan man lägga in i ”kristna värderingar” precis det man själv finner lämpligt och sedan hoppas på att den andre inte tänker efter, inte bryr sig, inte vet något om vad religiös praxis innebär? Eller utgår man från att vi helt enkelt är korkade?

[…]

Alla kan säkert förstå att det inte finns några kristna barn. Det finns däremot barn till kristna föräldrar, och om de vill att deras barn skall fostras enligt en kristen syn, bör de etablera sina egna institutioner utanför de av oss skattebetalare finansierade skolorna.

Insändare [edit 29.11: Raul Granqvist] ÖT 28.11.2009, ”Bön är religion och inte kultur”

Citat: ”Ungdomar och sex”, (insändare ÖT 28.11.2009)

De senaste dagarna har en debatt pågått om Kåijan och deras ”Snipp och Snopp-kväll”. Förargade föräldrar förstår sig inte på varför 13-17 åringar ska komma i kontakt med sex på andra håll än i skolan och i hemmet.

[…]

Då man har tillfällen med sextema lär man sig om sex i en avslappand miljö med en utomstående person som man inte har någon egentlig relation till. Man lär sig annat än fakta om sex till expempel, om känslor, respekt, kommunikation, onani, fantasier, förspel och att sex är mycket mer än bara ”in-ut-sprut-slut”.

Insändare Österbottens tidning 28.11.2009, ”Ungdomar och sex”, Lisa Palm, Matilda Sjöholm, Anna Sundqvist

Citat: ”Vive La Resistance!” (insändare ÖT 28.11.2009)

Att finna något medium för motståndsviljan är inte lätt. Bryssel och Strasbourg känns ändlöst avlägsna. ”Vapnen” som finns tillgängliga för motståndsrörelsen är inte alltid självklar indentifierbara för den yrvakne.

Vi som deltagit i torsdagskvällarnas ”Demokratian Hautajaiset” har tagit vad vi haver: Vårt Stadshus trappa, solidariskt och samordat med åsiktsfränder landet runt, inte minst i huvudstaden, där deltagrna har samlats vid Riksdagshusets betydligt pampigare huvudentré.

Det som i grunden driver oss är den enkla insikten om att höger-vänster-gröna-center-paradigmet är falskt.

I vårt land finns i praktiken ett parti, EU-partiet, vilket för syns skull är uppdelat i skenbara underavdelningar.

Insändare i Österbottens tidning 28.11.2009, ”Vive La Resistance!”, av Fredrik Wenelius, Marcus Grundvall, Alexandra Sandbäck m.fl.

Finlands paria

1 kommentar

Insändare – inskickad till Österbottens tidning och Vasabladet den 25.11.2009.

FINLANDS PARIA

Jag läser den 24.11 om länsstyrelsens beslut att dra in tillståndet för ölförsäljning från de företag som varit inblandade i illegal snushandel, och jag tänker: ‘sjukt’.

Sjukt, eftersom ett sunt samhälle – en rättsstat – ska döma via domstolsväsendet, och enbart så. En myndighet som godtyckligt utfärdar egna straff bara för att man blivit given makt därtill underminerar domstolsbeslutet. Det är  oeftertänksamma stöveltramp rakt in i en polisstat som skrämmer livet ur mig.

Sjukt – också för att de etiska värderingar som ligger som grund för idén om brott, straff och försoning förlöjligas från statens håll. I sin häxjakt på snusförsäljarna fråntar man dem deras rättighet till konsekvent och likvärdig behandling. Man verkar vilja slå, slå och fortsätta slå – bryta ner tills ingen längre orkar stiga upp. Diktaturens snålblåst kan redan anas som lätta, tilltagande brisar i de finländska skogarna.

Sjukt – inte minst på grund av just detta: den oroande utveckling som länsstyrelsens beslut är en del av sker så förrädiskt långsamt. 1930-talets Tyskland kunde inte ha formats över en natt, helt enkelt eftersom människans bondförnuft och samvete inte hade tillåtit det. I stället sker förändringen i dunklet, under en täckmantel av omsorg, lite i gången. En djävulskt skicklig manipulation av medborgarens undermedvetna tills det omöjliga – det omänskliga – blir möjligt för en hel nation.

När det gått så långt kan vi vara säkra på att parian – de kastlösa utan rättigheter – inte är en liten skara snusförsäljare. Då har fokus för statens kallt kliniska hat skiftat mot en större mängd ‘avvikande’ som fortfarande står i ett minoritetsförhållande till majoriteten. Tänk tanken vidare, och dra egna slutsatser.

Vad kan då vi medborgare göra? Vi kan skriva inlägg, kontakta våra förtroendevalda, ropa på gator och torg, vägra stämma upp i allsången från kungörelserna. Det viktigaste är inte hur, utan att vi reagerar på de sätt vi kan. Personligen kommer jag aldrig mer att kunna se mig själv i spegeln om jag stillatigande ser på när vårt samhälle körs ner i fördärvet.

Patrick Wingren

Reflektioner från svinstian

4 kommentarer

(insändare i Österbottens Tidning 11.11.2009)

Många familjer brottas just nu med vaccinfrågor. Inte vår, eftersom vi ofrivilligt tagit upp kampen med influensan självt. I barnens fall snabbt påkommen hög feber, halsont – sånt vi känner igen från tidigare influensaepidemier. Vi föräldrar har varit halvkrassliga i en veckas tid.

Infektionsöverläkare Bodil Eriksén-Neuman levererar en dryg spaltmeter(!) fakta i ÖT 8.11. Hon kan uppenbart sin sak, men gör logiska kullerbyttor – det blir lätt så i en överlång text. Skulle alla vaccinera sig mot polio så skulle polio utrotas. Influensa kan inte utrotas. Så nu ska alla vaccinera sig mot influensan.

Annika Linde är statsepidemiolog i Sverige, och vill vaccinera alla medborgare, “i och med att […] det blir allvarligt om man tittar på hela befolkningen” (Sveriges TV4, 6.11). I samma intervju nämner hon att dödligheten i svininfluensan uppskattas till 1 per 200.000 insjuknade.

Hallå? År 2007 dog 800-1000 svenskar i sviterna av vanlig, ointressant influensa. Lindes prognos ger 47 dödsfall i svininfluensa i Sverige, om ALLA smittas. Drabbas Finland på ett liknande sätt skulle influensan kallt räknat ta livet av 27 finländare.

Om detta läses post mortem så är jag en av de olyckligt lottade, och då är det för sent att vara efterklok. Ändå hade det statistiskt sett varit tio gånger farligare att köra bil till vaccinationslokalen.

Kan någon då förklara varför staten vill vaccinera 5,3 miljoner finländare? Kanske jag blivit sarkastisk, men jag vill ännu en gång kasta fram samma tes som som tidigare: följ pengarna.

Antingen är det så djävulskt konspiratoriskt att läkemedelsindustrins tentakler penetrerar statlig myndighet och media, lyckas manipulera människans egen vilja så till den milda grad att hon helt självmant ställer sig i kön till avlusningen.

Eller så sker det hela på initiativ av finska staten. Då har uträkningar visat att kostnaderna för anskaffning av vaccinet är lägre än de kostnader som uppkommer när en stor del av befolkningen är oförmögen att sköta sin roll i samhällsmaskineriet i x antal dagar. Nettovinst.

Vilkendera analys som än kan vara sann, så skulle jag – frisk eller sjuk – må så himla mycket bättre om staten kunde tala ut. Det kanske till och med skulle kunna reparera en del av mitt kantstötta förtroende för våra självutnämnda förmyndare i granitborgen.

Patrick Wingren

Wallins liberalnarcissism

SFP höll för en vecka sedan en framtidskonferens i den åboländska skärgården, etsade in det såkallade Kasnäsmanifestet. Tio teser skall ge riktning för partiets framtid.

– “Inget annat parti säger sig vara ett liberalt parti. Det hålet vill SFP fylla”, säger ordförande Stefan Wallin på tisdagens presskonferens (ÖT 14.10). Samtidigt har Wallin utfärdat portförbud för Maria Gestrin-Hagner från Svensk Presstjänst. Hon får inte vara närvarande, eftersom Wallin inte tycker om vad hon skrev inför framtidskonferensen.

Man behöver inte vara särskilt liberal för att med öppna armar ta emot dem som ödmjukt sluter upp för att få bli en del av det man själv tror på. Det är definitivt inte liberalt att som partiordförande i personlig indignation köra ut dem som väljer att betrakta ringdansen på ett kritiskt avstånd.

Det är narcissism, inte liberalism.

Patrick Wingren

Citat: Jag tål inte tisslet (Jansson, ÖT 6.9.2009)

”Vad arbetsgruppen i detalj kommit fram till vet vi inte än. Med luddiga hänvisningar till att man inte kommenterar halvfärdigt jobb håller man tyst.
Spar pengar och starta med en ordentlig offentlig debatt och se om det lönar sig att gå vidare med en arbetsgrupp. I stället tisslas det och tasslas i diverse arbetsgrupper och lagarna bara verkar smyga sig på. Sen undrar man varför folk inte bryr sig om att rösta.”

Marcus Jansson, ”Jag tål inte tisslet”, kommentar om en eventuell miljöbeskattning, Österbottens tidning 6.2.2009

Citat: ”Kära Stig G,” Antonia Wulff, kolumn i Hbl 19.8.2009

De stora problemen uppstår egentligen först i den stund då olika människor (och partier) inte ges samma möjlighet till fondstöd och därmed folkligt stöd. För det är bara de som har fyrk som med propagandapådrag i glitter och guld kan tapetsera hela stan och knycka både all uppmärksamhet och det politiska tolkningsföreträdet.

[…]

Vad gäller alla dessa fonder och stiftelser, som ploppat upp som svampar efter regn och som alltså har stöttat diverse partier eller kandidater, hänvisar också alla de till olika mer eller mindre allmängiltiga samhällsförbättrande syften. Vissa vill till exempel främja ett tvåspråkigt Finland och stöder därmed kandidater och partier som man upplever att jobbar för det tvåspråkiga. Vackert så.

Det märkliga lurar i bisatsen, där det framkommer att stiftelsen tolkat ”en frisinnad, borgerlig livssyn” som en förutsättning för ett engagemang för det tvåspråkiga och därmed aldrig stött vänsterpartier eller -kandidater. Det hela är slugt, för sådana här uttalanden och linjedragningar fungerar som en morot för att ännu fler SFP:are skall irra sig in i den borgerliga falangen och för att de redan högst borgerliga skall bli borgerliga intill bristningsgränsen.

En gång för alla: högerpolitik är inte allmännyttig, utan utgör den totala motsatsen till allmännyttigt. Högerpolitik lägger grunden för ett samhälle där vissa ständigt gynnas och andra är hänvisade till de smulor som kanske blir över.

Antonia Wulff, ”Kära Stig G,” – kolumn i Hbl 19.8.2009.

Citat: ”Kärnkraft är ingen god affär” – intervju med Peter Lund, Hbl 18.8.2009

Får man tro Peter Lund är kärnkraft dyrare än vad kraftbolagen uppger: ”De räknar med väldigt låg ränta och mycket lång amorteringstid. Jag tror inte på deras kalkyler. Och titta på Olkiluoto 3, det blir minst dubbelt så dyrt som det skulle.”

Lund hänvisar till OECD- och EU-kalkyler om vad satsningar på förnybar energi versus kärnkraft kostar: ”Skillnaderna är mycket mindre än vad vi påstår i Finland. Vår energipolitik börjar påminna mer om den östeuropeiska än den västeuropeiska.”

Peter Buckerts intervju med teknologiprofessor Peter Lund, Hbl 18.8.2009

Citat: ”Fascismen smyger sig på” (Kosk, Hbl)

”Extremhögern kallas även den nationalpopulistiska högern. Den moderna högerpopulismen bygger på att det finns en nationell kultur som ska bevaras och försvaras mot andras förment oförenliga kultur, till exempel islam, medan den klassiska rasismen i termer av etnicitet tonats ner. Det stör inte högerpopulister att den ursprungliga och autentiska kultur den åberopar inte är någonting annat än en myt och en fiktion.”

[…]

”De högerpopulister som valts in i nationella parlament eller i EU-parlamentet har ett demokratiskt mandat och kan inte tystas ner av vare sig andra partier eller medier. Deras agenda kan motarbetas bara med demokratisk debatt, och om det är besvärligt för andra partier har de sig själva att skylla eftersom de i så hög grad förlorat kontakten med det folk de utger sig för att representera.”

Mikael Kosk: ”Fascismen smyger sig på”, kolumn i Hbl 12.8.2009

Citat: ”Ett smörgåsbord för troende” (insändare Hbl)

”I alla abrahamitiska religioner finns, förutom en hel del levnadsvisdom, mängder av konträrt motsatta utsagor, somliga helt oförenliga med det moderna samhällets etik. Detta medför att de troende kan omfatta eller förkasta samma handling med stöd av olika bibelcitat; kärleken till nästan (även omfattande fiender) men också korståg, inkvisition, häxförföljelser och, i modern tid, de mesta avskyvärda terrordåd.

De religiösa tenderar att betrakta sin religion som ett smörgåsbord: man tar laxen och kaviaren men lämnar det oaptitliga. Gamla testamentet, till exempel Moseböckerna, erbjuder ställvis en verdervärdig läsning. Ändå ansåg Jesus att inte en stavelse, inte ett komma fick ändras i denna skrift. ’Herrens hus har många rum’ är ett uttryck i bibeln. Somliga är ljusa och luftiga, andra mörka och unkna och det är undervisningens uppgift att sprida ljus över båda.

Detta är skälet till att man i ett sekulariserat samhälle bör ha en konfessionslös religionsundervisning [som] så objektivt som möjligt beskriver olika religioner, deras ursprung, läror och konsekvenser på gott och ont. Det är eleverna, inte skol- eller kyrkomyndigheterna, som på basis av mångsidig, opartisk information skall avgöra vad de vill tro på – eller inte tro över huvud taget.”

Leif Rotkirch, insändare i Hbl 12.8.2009

Citat: (S) leker följa Per

”Krogvig är Sveriges första och främsta internationella politiska konsult.”

[…]

”Krogvig slog bland annat fast att ’man måste hitta på nya ord’.
I den sporten är de nya moderaterna tungviktsmästare.”

[…]

”Det är med ord man formar en politisk verklighetsbild. Socialdemokraterna har inga egna ord och följaktligen ingen egen bild av verkligheten.”

Johannes Forssberg, ledare i Expressen 10.08.2009

Jämförelsetest: Hbl eller ÖT?

ANVÄNDARVÄNLIGHET

  • ÖT:s fördel är tryggheten. Stora ordentliga sidor, ingen chans att tappa greppet. Minus för limningen, som gör bladen något svårseparerade.
  • Direkt man greppar Hbl märker man att den är annorlunda. Härlig stansning i ryggen, sidorna vänds och separeras enkelt. Bilderna får ibland något stort utrymme, vilket kan vara till en nackdel om man har bristfällig teknik.

KVALITET

  • Ingendera tidningen kladdar trycksvärta i nämnvärd grad vid själva bläddringen, inte ens med provspillning av morgonkaffe över mittuppslagen. Under extrema testförhållanden förändras bilden drastiskt – uppblandat med en ammoniaklösning blir fingrarna blir färgade på nolltid! Gummihanskar rekommenderas.

PRIS

  • ÖT:s prenumerationspris är 219 e /år, vilket ger ett snitt på 18,75 € i månaden. Priset är lägre än motsvarande helårsprenumeration för Hbl (249 €), men Hbl ger 3 extra bonusmånader, plus Väderboken. Om den senare är användbar är oklart.
  • Ett klart minus för ÖT är att man som prenumerant låser sig vid 12 månader. Hbl går att beställa för två månader åt gången, något som tilltalar i vår klart avgränsade säsong.  Vidare kör de också rätt många lockande specialerbjudanden, men dessvärre tycks detta kompenseras genom att samtidigt dra ner på utgivningsdagar, vilket ju faktiskt minskar pappersytan.

SUMMERING

Hbl drar det längre strået i och med rygghäftningen och den flexibla prenumerationen. Vi hade önskat en tydligare fokusering på användarens behov. Båda tidningarna får dock med darr på ribban godkänt för fönstertvätt.

Den sista procenten

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning den 31.7.2009)

Hufvudstadsbladet 29.7: Olof Hermansson i Munsala vägrade betala straffavgift till Ekorosk för att han inte har en ordnad avfallstransport. Han fick rätt i högsta förvaltningsdomstolen – Ekorosk ålades att återbetala straffavgifter på 200.000(!) euro. Hermansson komposterar, återvinner, lever närmare det biologiska kretsloppet än många av oss andra.

Österbottens tidning samma dag, Mika Ojamies (kommunikationschef, YLE) ger en replik till Emma Ådahls insändare (ÖT 26.7) om medieavgiften: ”Arbetsgruppen har ansett att en medieavgift är en bra och säker lösning för att trygga public service-utbudet i Finland.” […] ”Förslaget att införa en medieavgift har heller inte kommit från bolagets sida. Det bör också här betonas att 99 procent av finländarna tar del av YLE:s utbud [tv, radio, internet] minst några timmar per månad.”

Tillbaka till Hbl:s reportage, citerande Ekorosks vd Olli Ahllund i fallet Hermansson. Han tycker att minimikostnaden för avfallstransport ”är så liten att det inte är något att diskutera.” Samtidigt utesluter han inte att det finns människor med en annorlunda livsstil: ”Det är alltid svårt att göra upp lagar som rättvist beaktar 100 procent av befolkningen.”

Både och, vill jag påstå. Någon slags konsensus bör säkert eftersträvas. Samtidigt är en blind lagstiftning som inte respekterar individens personliga rättsuppfattning helt sanslös. Det räcker inte att stifta lagar som omfattar 99% av befolkningen om man samtidigt kriminaliserar den procent som upplever att de handlar rätt. 50.000 finländare blir plötsligt förbrytare. Var går gränsen – när är det ok att lagstifta mot 5 eller 6 procent?

Finlandssvenska politiker med någon slags överlevnadsinstinkt borde, oberoende av partitillhörighet, vara bland de första att inte släppa djävulen över bron – vare sig det gäller sopor, medieavgift, eller andra gränsdragningar där individen borde få välja utgående från sin egen övertygelse.

Patrick Wingren

Citat, N-A Granvik (ÖT): ”Är vi döva eller borde vi bli det”

”För de flesta av oss är den stora behållningen [med fester, konserter, teatrar, sommardanser] att vi får träffa vänner och bekanta som liksom vi själva ligger i ide under vinterhalvåret. Att träffa vänner betyder att man vill prata och umgås. Då uppstår ofta ett problem om det är en musikalisk tillställning (sic!) och det är LJUDVOLYMEN!”

[…]

”Vad ska den delen av publiken som inte vill dansa till varje låt på en danstillställning göra om man inte kan samtala med bordsgrannen?”

[…]

”Musikernas strävan borde vara att bjuda på njutbar upplevelse och inte att testa hur mycket publiken tål”.

(Nils-Anders Granvik, f.d. riksdagsman för SFP, på marknivå under Jakobs Dagar, irriterad över decibel. Kolumn i Österbottens tidning 29.7.2009)

Förslag, N-A: träffa vänner också under vintern, dansa på danstillställningar, och låt musik i övrigt framföras på musikens villkor – även om den inte lämpar sig som bakgrund till din konversation med säsongsbunda vänner.

Fel fight, Nyman

(Insändare publicerad i Österbottens Tidning 24.7.2009)

Anders Nymans kolumn i ÖT den 21.7 går under rubriken “Vanföreställning om föreställning”. Han har enligt egen utsago kommit ut ur det dunkla ljuset, lärt sig uppskatta spelmanstraditionen och är nu ute på missionsresa bland finlandssvenskarna.

Vi får lära oss att “operan är en konstform av västerländsk kultur” och att opera (Karleby Operasommar) och folkmusik (Kaustbyfestivalen) är exempel på kulturformer som lättare kan anknytas till Finlands majoritetsspråk.

Karlebyoperan kämpar inte i första hand mot språkförbistring. I stället gör man uppriktiga försök att ge liv åt en konstform som med all rätt har kommit att betraktas som förlegad. Nationaloperan i Helsingfors sätter upp x antal sömnpiller i året med åhörarplatser subventionerade med tresiffriga belopp, skattemedel öronmärkta för att hålla kulturens fana högt. Lysande undantag finns, men de är tunnsådda.

Problemet är detsamma på finska och svenska: vem sjutton orkar bry sig? Vi har vant oss vid en värld där allting sker blixtsnabbt och bekvämt, och den världen är svår att utmana. Den enda möjliga lösningen ligger i att få publiken att sugas in i det sceniska, beröras, känna igen sig, bli delaktig.

Det här sker redan nu i mycket större utsträckning i teatersalonger än i operahus, eftersom teatern vågar omsätta i stället för att plikttroget reproducera. Karlebyoperan hakar på, och går som kärringen mot strömmen – chockerar, intresserar, katalyserar – på ett sätt som är livsviktigt för operans överlevnad i sig, och för alla institutionaliserade konstformer i stort.

När J Karjalainen uppträdde på Jakobs dagar i början av 2000-talet var tältet fullsatt av både svensk- och finsktalande publik. Människan dras till delaktighet och upplevelse, och både operan och folkmusiken måste söka nya fåror för att kunna tränga in under nutidsmänniskans solskyddssprayade hud.

Det kanske finns en språklig och/eller regional aspekt i det som Nyman tar fram, men att göra det till huvudproblem är att kasta smörgås på vattenytan. På djupet ligger frågan om huruvida man skall konservera musik eller hålla historieböckerna öppna, och den har inget – absolut ingenting – att göra med modersmål.

Patrick Wingren

Sommarstatistik 19 juli

3 kommentarer

Från och med 1 juni:

– simturer: 1
– bastubad: 0
– solbadsdagar: 0
– fotbollsmatcher (som åskådare): 4
– fotbollsmatcher (som spelare): 0
– antalet röster i förtroendeval: 5.882
– efter kontrollräkning: -4 (kvar 5.878)
– resor utomlands: 2
– konserter (som artist): 1
– konserter (som åhörare): 1
– diskmaskiner reparerade: 0
– diskmaskiner jag försökt reparera: 1
– grillfester: 2
– pilkastning: 0
– krocket: 0
– kubb: 1
– båtfärder: 4
– katter: -1 (flyttat till föräldrar)
– katter kvar: 3
– bloggtexter: 19

Citat från filmen ’Juno’ (2007)

“ Vet du vad, jag tror att det bästa du kan göra är att hitta en person som älskar dig för just den du är. Glad, sur, ful, söt, vacker, vad som helst. Den rätta kommer fortfarande att tycka att solen skiner ur röven på dig. En sån person lönar det sig att hålla fast vid.”

Från filmen Juno, pappans råd till sin dotter.

Movie quote: ’Juno’ (2007)

”Look, in my opinion the best thing you can do is find a person who loves you for exactly what you are. Good mood, bad mood, ugly, pretty, handsome, what-have-you. The right person is still going to think the sun shines out of your ass. That’s the kind of person that’s worth sticking with.”

From the movie Juno, Dad’s advice to his daughter.

The Inquisitr: Expensive cigarettes

A New Hampshire man has discovered that smoking isn’t only bad for your health, but also bad for your hip pocket when he was charged $23,148,855,308,184,500 for a packet.

If the thought of a $23 quadrillion packet of cigarettes isn’t bad enough, image Josh Muszynski’s surprise when he eventually discovered the charge: Bank of America not only deducted the amount from his account, they also charged him a $15 overdraft fee for the privilege.

“I thought somebody had bought Europe with my credit card,” Muszynski told local television […]

The Inquisitr July 15, 2009

Notis: Cigarettpaket blev dyrt

1 kommentar

När en man i USA kilade ut till närmaste mack för att köpa ett paket cigaretter, blev det en dyr affär, rapporterar BBC.

Hans konto belastades med 23 tusen biljoner dollar.

’Jag trodde att någon hade köpt Europa med mitt kreditkort’, sade Josh Muszynski i New Hampshire till en lokal radiostation.

FNB/Stockholm (ÖT 17.7.2009)

PW in der Schweiz – der achte Tag (epilog)

Hemfärd idag. Det är så gott som alltid med blandade känslor jag reser hem tillbaka till Finland. Lite vemodigt, samtidigt som det är himla skönt att komma hem. Märkligt att höra någonstans så starkt. Kanske är det just därför jag och fru W har bott halva vårt vuxna liv borta hemifrån, för att rötterna är tillräckligt starka för att vi ska känna oss trygga också på andra platser?

Jag har många gånger funderat över den lite överraskande känsla man kan få när man ser på film. Ett bra amerikanskt drama t.ex, från en avkrok inne i landet, rotat i vardagen. Plötsligt känner man att man kunde, ja kanske till och med skulle vilja leva där. Det har ingenting att göra med platsen, utan med relationer. Sammanhang. Möten mellan människor. Att höra någonstans.

Schweizarna överraskade. Visst blir man halvgalen på punktligheten, det ligger liksom inte riktigt i min natur att leva efter sekundvisaren. Ok minutvisaren, då, men ändå :) Den schweiziska kollega jag talade med igår tyckte att exaktheten var en bra sak. Han sa att han betalar skatt och håller sin del av avtalet, och då är det fint att se att staden håller sin del genom att hämta skräpet exakt samma tid varje vecka. Han har en poäng, det finns en rättvisa och tydlighet i ett sånt system.

Jag tror ändå att det är svårt att vara detaljinriktad och öppen för improvisation på samma gång. Inte allt i livet låter sig ordnas i den ordning vi själv skulle vilja, och här tror jag att schweizarna har mycket större problem än sydligare europeiska länder att följa flödet, ‘go with the flow’. Jag tycker mig också höra det i jazzmusiken, men det kan hända att jag läser in för mycket i mina inte allt för djuplodande analyser ;)

Men värmen från folket överraskade absolut. Det finns någonting genuint och avslappnat i att vara ett litet land i mitten av Europa som mot alla odds har hållit sig neutralt, självständigt, tycks vägra låta någon annan berätta vad som är bäst för dem. Det här tycker jag om. Jag tror att det här sunda självförtroendet inte nödvändigtvis skulle försvinna om Schweiz gick med i EU. Det ligger djupare än officiell neutralitet.

Lite amerikanskt, men småskaligt och intimt, kunde man kanske säga. Det är inte en slump att USA lånade så mycket från den schweiziska federalstaten när den amerikanska samhällsstrukturens kartbok, konstitutionen, ritades upp i slutet av 1700-talet.

Det har också varit givande för mig att lite lära känna det land där jag föddes, och där mina föräldrar skapade sitt eget liv som nygift par i slutet av 60-talet. Det påminner mycket om den livssituation jag själv funnits i under åren i USA, nästan så till den grad att det lönar sig att ligga lågt med detta så ingen psykolog får vantarna på den fallstudien ;)

Hursomhelst har Zürich och Schweiz varit en del av mitt liv, via vår familj, på samma sätt som jag är säker på att New York och USA kommer att vara för mina egna barn. Att sluta cirkeln beskriver ganska bra vad jag har gjort den här veckan, eftersom till cirkelns natur hör just detta att det inte finns en början eller ett slut. De lösa tamparna har nu kontakt på ett sätt som jag tycker om, och jag känner på mig – om livet beter sig som jag kommit att acceptera, och till och med tycka om – att inget av varven kring cirkeln kommer att vara likt det andra.

Jag tycker illa om många livsrutiner, inte för att man gör samma saker utan för att man gör dem på samma sätt. Det här bör man hela tiden våga utmana, och personligen känns det som om det är tid att gå flera varv på de marker jag redan trampat, i stället för att hela tiden söka nytt gräs på andra sidan. Kanske det är den största utmaningen av alla – att hitta överraskningar i det som känns förrädiskt bekant.

Med de tankarna avslutar jag min resedagbok, och kastas från början av veckan in i pianoövande igen, vare sig jag vill eller inte ;) Nästa helg är det konsert med Ellingtons ‘Sacred Concert’ i Stockholm. Känns bra som motvikt till den ickemusicerande våren. Sen får vi se vad sommaren, och livet, vill.

Hälsn. Pati

PW in der Schweiz – der siebte Tag

Långsam morgon för mig. Glaciärerna fick också vänta tills nästa besök, för vädret var omväxlande med åskbyar, regn, fukt och solsken. Som min närpesiska kollega sa: inget vidare att vara uppe mitt i åskmolnet. Han hade en klar poäng där.

Middag på Brathausbrauerei, sen avslutande träff och konserter. Talade efteråt med en schweizare, och han hävdade att det är medelklassen som vill utmärka sig i gatubilden i Schweiz, genom att till sitt yttre vara speciella (som analys av den iakttagelse jag gjorde första dagen, alltså.) Han har säkert rätt, åtminstone till en del. Ändå tycker jag mig se klasserna, eller kasten, framträda tydligare här än i Finland.

På tal om Finland, så blir jag allt mer övertygad om att musikutbildningen i Jakobstad har något speciellt. Det finns ingen annan förklaring till varför några av representanterna från de finländska ”utbildningsikonerna” (Sibeliusakademin, och Metropolia – f.d. Pop/jazz-konservatorios högre utbildning) skulle ha såna problem med oss två österbottniska lärarrepresentanter här på lägret.

Må dessa utbildningar vila i frid, deras tid verkar vara förbi. Vi måste tydligen rikta oss västerut, och därvia mot resten av världen. Jos ei kelpaa, sit ei voi mitään… ;)

Rent tekniskt borde den följande observationen ha gjorts mycket tidigare… hursomhelst hittade vi Restaurant Lapin på hemvägen. Ganska coolt namn, särskilt med tanke på att de inte serverade det finska ölet där, utan på andra sidan gatan (jo, det är sant – bland 110 utannonserade ölsorter från hela världen fanns ’Lapin Kulta’ med på hamburger-jointen)

Kvällsjam sen till sist på hotellet Schweizerhof vid vattnet. I morgon hemresa. Hela dagen är reserverad för den. Det kan behövas, för att samla både packning och tankar med sig hem till Finland.

PW in der Schweiz – der sechtse Tag

Sovmorgon. Eller, jag prövar på nytt – först morgonmål, sen sovmorgon. Finns det något härligare än det? Att först duktigt stiga upp, och sen gå tillbaka och lägga sig.

Jag känner många som upplever att de sover bort en dag om de gör så. För mig är det en gåva. Kan säkert härledas till min livsuppfattning i stort. Jag har alltid känt att det är bättre ju mera av livet man sover bort.

Just för att det är så mycket struligare att vara vaken. Den första som kastar in invändningar är min hustru. Hon tycker att det är skitkul att leva, och att man ska ta till vara så mycket som möjligt. Tänk så olika man kan vara.

Med det inte sagt att jag nödvändigtvis ser livet som en plåga. Kanske mera att det är bättre att kunna ta genvägar genom varandet när tillfälle ges.

Schweizarna har organiserat hela seminariet in i minsta detalj, men inte brytt sig om luftkonditioneringen. Det är svårt att koncentrera sig under seminarier och konserter när det är 32 grader utomhus och kring 40 inomhus. Förr behövdes inte AC (air conditioning), eller åtminstone klagade ingen högljutt. Nu är vi mera vana, och invänder snabbt.

Vattnet kyler, det är ett välkänt faktum. Därför sökte vi oss ner mot sjön. Rathausbrauerei serverar eget öl (vilket var alldeles strålande – ljust, som belgiska Hoegaarden, men utan ’bismak’) och tydligen också god mat, såvitt vi kunde bedöma av upplägget på tallrikarna. Vi tillbringade två timmar delande bord med amerikanare från Seattle, och fann varandra i en liberal livshållning i stort. Givande eftermiddag.

På kvällen var det konsert med hälften av jazzbanden, och i en ’combo’ fanns vår studerande från skolan, MP. Hon höjde sig till en alldeles ny nivå, och tar med all säkerhet avstamp därifrån i sitt spelande framöver. Vilket är så gott som precis vad sådana här jazzläger är till för :)

Konstaterar att jag blivit djärvare i användningen av min knaggliga tyska, och att mina föräldrar hade helt rätt – när man försöker tala det lokala språket så gör schweizarna allt för att förstå, och för att göra sig själva förstådda. Långsamt, tydligt och med stor värme talar vi tillsammans.

I morgon är det den sista officiella dagen. Tankarna, såväl som veckan i stort, summeras efter hand. Blir intressant att se vad som brygger över till vardagen. Ett är i alla fall säkert – resan lämnar mig inte oberörd.

PW in der Schweiz – der fünfte Tag

3 kommentarer

Vi (läs: kollegan) hittade avfärdsplatsen för båten, och vid lunch bar det av på en riktig turisttur. Det blev faktiskt inte en mindre upplevelse pga att resan var strömlinjeformad för oss icke-ortsbor, det kändes bara bekvämt. Jag kanske håller på att bli gammal?

Först  färja över Luzernsjön (Vierwaldstättersee). Dagens kommentar kom definitivt när vi skulle gå av färjan (rutten var som en ’sjöbuss’, dvs med många olika hållplatser.) I högtalarsystemet sa man:

”… this is also the stop for the Jazz family. Get off the boat. Please”.

Engelskan blir ibland roligare än väntat :)

Sen med linbanetåg (Bürgenstock-Bahn) upp till mellanstationen, och därifrån började en 45 minuters vandring längs vandringsstigen ’Klippvägen’ (Felsenweg), upp mot toppen. Sista delen av stigningen skedde i en panorama-hiss som inte var något för den höjdrädde.

Väl uppe på 1200 m höjd hittade vi en fin uterestaurang där vi satt och upplevde några timmar. Sen neråt, några av oss valde att gå ner på en av de riktiga fjällstigarna, med betande, klingande kossor och allt.

På vägen hem med färjan hamnade jag i en situation som mycket väl speglar människans osäkerhet. Bakgrunden är följande:

— Under seminariet igår så diskuterades inlärning, och där användes bland annat analogin om jazz som ett språk. Jag ville ge ännu en infallsvinkel, och berättade att Finland är ett tvåspråkigt land, att vi från Novia – till skillnad från de andra finländska deltagarna – har svenska som modersmål.

Jag berättade om hur vi lär oss finska i skolan, och förklarade att undervisningen utgår från grammatiken – sa att jag troligtvis vet mera om grammatikformerna än min finländska kollega (varpå jag hänvisade till JP) men att det inte hjälper – han talar hursomhelst finska på ett sätt som jag absolut inte kan, eftersom han har lärt sig tala genom att leva på finska, naturligt. —

JP är i ledande ställning vid Sibeliusakademins jazzavdelning. På något sätt så väntar man sig att någon i den positionen skulle kunna se de stora linjerna. Inte så.

På hemvägen blev det förhör på kasusformer, för att visa att han minsann kan dem bättre än jag. Dessutom sura kommentarer om svenskan.

Herregud vad jag trampade på ömma tår där. Jag menar, att vara en strålande saxofonist och i chefsposition räcker tydligen inte. Bakgårdsreviret skall försvaras även när någon egentligen bara vill försöka sätta in det hela i ett större landskap. Så får man tydligen inte göra.

Ingen omvälvande händelse, men ändå beskrivande – kanske speciellt för den finländska bristen på självförtroende. Jag vill tro att man kan tänka annorlunda – vill själv åtminstone inte leva på mina egna 5 x 10 meter och ödsla största delen av min energi på att kissa i knutarna.

Med detta sagt så vill jag snabbt säga att jag sett totala motsatsen den här veckan också. Jag talade med RT som undervisar i Kuopio, och i nåt skede kommenterade han en svensk fras från svenskarna vid bordet bredvid. Jag sa att ’aj du talar svenska också?’ Varpå han svarade: ’Totta kai – Suomi on kakskielinen maa, perkele’ :)

Så olika kan horisonterna vara. Och på tal om just horisonter så lockar en egen liten utfärd upp på 3 km:s höjd, till glaciären. Om programmet – och vädergudarna – är givmilda så kanske den blir av.

PW in der Schweiz – der vierte Tag

Jag börjar känna mig onormalt vanlig, för jag hann med morgonmål idag igen! Egentligen har jag börjat prioritera det ganska högt – här är korv faktiskt kött, och ost härleds utan problem till korna. Som motvikt till all den här naturligheten så är brödet härligt raffinierat vitt :)

Kaffet är starkt, och kräver socker och grädde för en genomsnittlig finländare – kallas sen för café crème, för att skilja det från den populära konkurrenten espresso.

Efter die Frühstück blev det master class i piano. Där var det öppen dialog, pianisterna – lärare och studerande – spelade duo på två flyglar. En ung studerande från Sverige spelade med mig, han var bra! Värre var det med mig själv, ojojoj vad lite man kan vila på gamla lagrar i sådana här fall. Det blir nog att börja öva igen, eller stänga pianolocket ;)

Kursdeltagarna höll överraskande hög kvalitet, några var helt fenomenala, musicerade på samma obegripliga nivå som jag vande mig att höra under åren i NY. Glenn Zaleski (New School, USA) och Hila Kulik (Rimon School, Israel) spelade en vansinnigt bra duett över en jazzstandard. Jeez vad det finns begåvningar ute i världen. Det är lärarnas uppgift att hjälpa dem växa i den riktning de själv kan gå (för att låta orden ringa ut igen ;)

På eftermiddagen var det seminarium. Temat var dels tekniskt (streaming radio som en del av utbildningsprofilieringen), dels filosofiskt (medvetande, fokus), dels praktiskt omsatt (jazzcombons samspel som modell för modernt teamtänkande inom alla branscher). Intressant – underströk en del av det vi själva tänkt, och luckrade samtidigt upp för nya sätt att tänka.

På väg ’hem’ (dvs till hotellet) bestämde vi oss för att dokumentera ’häxtrappon’ – die Hexenstiege. Märkväl att det lömska ligger i att man bara ser början av den långa stigningen. Fråga bara närpeskollegan – man lär känna sig lurad, och han sprang ju den som sagt två gånger liksom för att bekräfta eländet för sig själv. Om jag inte kan hålla nyfikenheten och dumheten borta så prövar jag den själv på torsdag eller fredag.

Först ska vi hur som helst upp på berget i morgon: båtfärd, gondol, 50 minuters fjällvandring, sen hiss upp till toppen. Vi har ett litet problem, dock. Det står ’samling vid båten’ på lappen vi fått. Kort och konsist. Nu gäller det bara att hitta rätt båt.

PW in der Schweiz – der dritte Tag

— jag hörde att det varit strul att öppna bilderna här på resedagboken. Vad kan jag säga, annat än entschuldigung… nu borde allting funka! —

I morse var det mera ordning på uppstigandet, frukost lite efter kl 9. Nästan normalt, eller åtminstone lite mer i synk med andra.

Anmälde mig till bergsvandringen, sökte sen efter en master class (’mästarkurs’, föreläsning) som jag aldrig hittade. I linje med musikgenren – jazz –  så improviseras också dagarna lite grann, och nu hade det blivit en ändring som jag inte var den enda som undgått att märka.

Nå, improvisation var det ju som gäller, så jag kunde inte vara sämre – den oväntade luckan i schemat gav mig ett bra tillfälle att kolla lokalerna i Hochschule Luzern, som står som lokala värdar för seminarieveckan.

— Skolan ligger alldeles vid gågatorna i den gamla delen av staden. Typisk mellaneuropeisk stil där byggnaderna, på grund av en mer tätpackad befolkning och topografiska realiteter, är höga och smala. Raka motsatsen till musikhögskolan i Piteå – där har man byggt kilometervis med korridorer, allt i ett plan. Yttre förutsättningar – möjligheter och begränsningar – ger form, och sätter i sin tur prägel på dem som präglar, om man vill säga så. —

Högskolan här har en perfekt liten pub/bistro i nedersta våningen. Den fungerar som samlingspunkt för både studerande, lärare och stadens folk. Den heter Jazzkantine, och namnet behöver knappast någon vidare översättning :)

Tre våningar upp hittade jag fyra rum med flyglar. I ett av dem satte jag mig ner och spelade jazz sporadiskt, för första gången sen februari. Musiken hade inte försvunnit, men händerna var väntat tröga.

Och, på tal om trögt – efteråt följde jag närpeskollegans exempel och for på länk upp i bergen bakom hotellet. Herre min tid… vad ska man säga? Uppåt. Brant. Tungt. Har på känn att jag kommer att få träningsvärk i muskler jag inte ens visste att fanns!

— Schweizertyskan är en häftig upplevelse. Den är (såvitt jag som prao-tysk uppfattar den) mycket mjukare än Hochdeutsch (högtyskan) i de mörka vokalerna, och är sjungande på ett sätt som ligger väldigt nära de österbottniska dialekterna.

När jag åkte tåg hit från Zürich använde jag öronproppar, eftersom flera små gulliga schweiziska kleine Kinder använde vagnen som lekplats. När tydligheten i konsonanterna filtrerades bort så lät samtalen i tågvagnen faktiskt väldigt lika de diskussioner man hör mellan borden på jakobstads caféer :) —

Kvällen avslutades med lärarmatiné, där de flesta av lärarna spelade tillsammans. Inte jag, som i och med den långa sovmorgonen igår också missade just det tillfälle när banden tydligen hade satts ihop. Inte för att jag saknades ikväll heller – det var lite löpande band över det hela, och lite för långt. Hörde hur som helst några riktigt bra solon som inspirerade!

Konserten spelades på  terassen vid Luzerns kulturhus, vid vattnet, under öppen himmel, i +22 grader…. underbart klimat. Kunde jag plocka med mig en enda sak från mellaneuropa så är det nog de generöst varma, mörka sommarnätterna jag skulle välja först.

PW in der Schweiz – der zweite Tag

Jo, jag reste alltså till Luzern igår. Det var lätt att tima in avgångstiden – tågen gick 13.04, 14.04, 15.04… ja jag tror ni förstår. Inte underligt att det här landet är känt för sina urverk :)

När jag kom hit igår så fick jag intrycket av att staden var mycket större än jag trott. Det hade sin logiska förklaring, det var ’Samstag Fest’ (Lördagsfest), en komprimerad ’Jakobs Dagar’. Vansinnigt mycket folk, kvällen avslutades med ett 30 minuter långt fyrverkeri som kom till sin rätta mot den becksvarta centraleuropeiska midsommarhimlen.

Annars var det mjukstart på jazzseminariet igår, och sedan tidig kväll – sömnskulden från den brutala uppstigningstid-som-i-vanliga-fall-skulle-ha-varit-tillsängsgåendetid började göra sig gällande.

Den här dagen började ändå med att jag helgade vilodagen, alldeles i misstag. Vaknade mycket senare än jag hade tänkt, på eftermiddagen. Möttes av strålande sol och södernvärme. Sådär ja!

En sen frukost/lunch/middag alltså, och vandring i staden. Den är väldigt vacker – här en bild från den nya bron som korsar sjön.

— Min närpesiska kollega for på eftermiddagslänk i västlig riktning från hotellet, och sprang uppför ’Häxtrapporna’. De såg inte branta ut, men de visade sig vara förrädiskt långa (hedrande namnet). Stum – eller bara andfådd – av förvåning gjorde han det en gång till senare på dagen, liksom bara för att försäkra sig att sånt verkligen finns – det var inte precis som på tomatslätterna :) —

Vår studerande från Novia var med om en ’placement exam’ för de olika banden idag. Där var det mer eller mindre utslagningstest – upp framför alla andra studerande, spela oförberedd. Ack ”ljuva” minnen. Jag har lite samvetskval för att jag inte förvarnade henne om hur det amerikanska systemet funkar.

Det amerikanska systemet funkade också i första halvlek i finalen i Confederations Cup. USA-Brasilien 2-0, och en sensation var på gång. Brasilien visade både en oerhörd taktisk skicklighet och en vinnarinstinkt, och återställde ordningen i andra halvlek (de vann med 3-2). Det förväntade prövades i 45 minuter,  blev sen troligt, och slutligen visshet… ;) Finalen såg jag på en engelsk pub vid kajen nära den legendariska träbron från 1300-talet.

— När jag skriver det här ganska långt in på natten så slår klockorna i kyrktornen igen. Alla karikatyrer av Schweiz börjar visa sig vara sanna :) —

Kvällen avslutades på Hotel Waldstätterhof, där det var jam session. Många bra musiker – både lärare och studerande! Personligen är det också trevligt att efter ett finlandssvenskt politiskt halvår kastas in i internationellt musikutbyte.

I morgon ska jag anmäla mig till bergsturen på onsdag. Anmälningstiden slutar 13.00, och jag har en känsla av att det verkligen är deadline då, här i urmakarnas land. Måste skärpa mig och skippa akademiska kvarter, timmar och halvdygn. Hoppas på sydliga kristallklara vindar och högtryck på onsdag, så att vidderna öppnas från bergstopparna.