Årsarkiv: 2013

8 inlägg

Att lämna allt

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i kyrkpressen den 14 november 2013

Jag har den senaste tiden funderat över allt det vi bär med oss. Livet är förrädiskt eftersom de största förändringarna sker över en lång tid. Vi blir inte plötsligt gamla, fårade och stela i lederna, det sker gradvis. I valda skeden tar vi ögonblicksbilder, konstaterar förändring, bara för att sedan genast långsamt röra oss bort från detta fasta.

På samma sätt vänjer vi oss med det yttre i våra liv. Det som egentligen ligger bortom, men som lite i taget blir en del av oss själva. Vi blir flerbarnsföräldrar, vi blir flerbilsfamiljer, vi blir fastighetsägare. Många av oss finner sig vara de mest erfarna på sina arbetsplatser och ser detta som något stabilt i tider när ingenting längre kan tas för givet.

Så blir vi den tillvaro vi skapat. Trygghet är viktig, men den kan egentligen inte vila på så lös sand. Ofta är det precis i de delar av livet som vi upplever som fasta, säkra, som släggan träffar. Det vet alla som friställs på grund av marknadskonjunktur. Det vet också de som väntat på pensioneringen och drabbas av allvarlig sjukdom i samma ögonblick som tiden öppnats upp.

Hur bygger man då sitt hus på berget när man har sand upp till knäna? Inte det minsta dekorativt, det är helt klart. Stag och fästen måste djupt ner. Var vi driver ner dem beror på var vi hittar fast grund. En sak är i alla fall säker: materiell framgång rotar oss ingenstans. Ändå går mycket av vår vardag ut på jagande efter sådan vind.

Det är lätt att läsa bibeln, konstatera att de rika stöter på problem i evangelierna, och placera sig själv utanför. Det är ändå en karikerad sanning. Rikedom är, i sin avskalade form, det vi håller fast vid. Det som vi ser som någonting vi förtjänat. De lador vi fyller som om sju magra år alltid stod för dörren.

Att som kamelen tvingas pressa sig genom nålsögat är något de flesta av oss inte behöver fundera särskilt mycket över. Pengar har ett funktionellt värde, att samla skatter på hög är få förunnat. Därför tror jag att det är lätt att missa grundtanken.

Poängen är att vara beredd att lämna nätet på stranden. Att kunna ge upp det som är dyrt. Att våga födas på nytt.

Debatt i ÖT den 23 och 24 oktober 2013

2 kommentarer
Debatt I pressen

Tolerans för dem som vill tro

Angående pridefestivalen. Eftersom ÖT ger spaltutrymme nästan dagligen åt homoapologeter, så vill jag skriva om varför vi kristna inte kan acceptera vare sig pridefestivalen eller samkönade äktenskap.

Vi vill aldrig nedvärdera någon eller trampa på någons människovärde på grund av sexuell läggning, men Bibeln lär att utlevd homosexualitet är synd.

Äktenskapet enligt Bibeln är instiftat av Gud mellan man och kvinna och är heligt.

Ett förbund mellan samkönade par strider alltså mot Guds skapelse och borde rimligtvis strida mot alla Kristnas uppfattning, ifall vi tror på Bibeln som Guds ord.

ÖT med redaktör Othman i spetsen har ganska kraftigt kört de homosexuellas sak den senaste tiden, och det har förvånat mig, eftersom man säkert är medveten om att många av prenumeranterna har en biblisk syn på denna sak, ändå verkar det som om ÖT skulle försöka med våld ändra folks uppfattning i denna sak.

Man talar om tolerans i vår tid, men toleransen verkar inte finnas alls mot de människor som vill tro som Kristi kyrka har trott i 2 000 år.

Stig-Erik Enkvist, insändare i ÖT 23.10.2013

———————-

Låt människor välja själv

Stig-Erik Enkvist vill i sin insändare i ÖT den 23.10 ”skriva om varför vi kristna inte kan acceptera vare sig pridefestivalen eller samkönade äktenskap”.

Rakt igenom bibeln – i skapelse, genom syndafall, över Golgata, ut på gator och torg – ringer ett oerhört budskap: Gud vill att människan, med alla sina fel och brister, ska få välja själv. Utan det fria valet faller kristendomen platt till marken. Så låt då, för Guds skull, människor välja hur de närmar sig Gud.

Patrick Wingren, insändare i ÖT 24.10.2013

 

Sanning och konsekvens

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen 19 september 2013

Jag tycker ”Måne och sol” är en riktigt dålig låt. Flera av Britt G Hallqvists andra texter ligger mig nära hjärtat, och jag berörs djupt av några av Egil Hovlands andra tonsättningar. För just den här psalmen har jag däremot personligen inget till övers.

Jag hyser inga överdrivna förhoppningar om att det här uttalandet ska utgöra startskottet för beredandet av en måne- och solfri tillvaro i kyrkorum, skola och eter. Jag vet att psalmen är älskad av många, känd av de flesta, och att nästan alla har något slags minne eller någon annan typ av relation till den. Ändå hjälper det här inte mig.

När jag skriver det här så trimmar min granne ogräs i sin trädgård. Det är ett våldsamt, enerverande oväsen som jag accepterar som en del av vardagen. När jag i min tur trimmar min egen trädgård ger jag visserligen igen, men det är nog inte det som våra dueller handlar om. De handlar inte om att skipa primitiv rättvisa, öga för öga och tand för tand. Det är fråga om en överenskommen grundprincip: vi ger varandra frihet att ansa, vårda och låta växa – även om det inte sker precis som vi själva skulle önska.

Jag tror inte en enda av oss kan säga sig veta hur livet ska levas. Det riktiga och sanna finns inte hos oss, utan mitt ibland oss. För att vi tillsammans ska kunna ana mittpunkten måste vi våga se det rika i att vi som individer närmar oss detta centrala från olika håll och avstånd. Principen är likadan i kyrka som på torg – vi behöver människor som är unika, helhjärtade och villiga att mötas.

Åsikter kan vi tillägna oss, men övertygelse växer inifrån. Det finns en fascinerande samtidighet av kraft och fara i övertygelsen. Ju gåtfullare spegelbilden är, desto ihärdigare verkar vi vilja förklara exakt vad vi ser. Vi läser i sand och ristar in det uttydda på stentavlor.

Utanförskap är oerhört jobbigt på ett individuellt plan, och förödande för oss som kollektiv. Om vi i samhälle eller församling skär bort de delar vi själva inte tycker om så förskjuter vi jämvikten, och plötsligt ligger det verkligt sanna inte längre i mitten. I extrema fall – i sekter och diktaturer – hävdar enskilda individer en ofelbar rätt och tvingar andra att sluta upp omkring. Mittpunkten flyttas ut i periferin, och en egen sanning skapas.

I all sin torftighet är det därför viktigt att jag får tycka illa om en specifik psalm – även om det för någon kan verka fånigt, osmakligt eller rentav stötande. I ärlighetens namn så är ”Måne och sol” inte en särskilt stor fråga för mig, så jag tänker inte ordna en demonstration. Däremot går jag gärna i Prideparaden i Jakobstad nästa sommar.

Fritt fall

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 13 juni 2013, under rubriken ”Sommaren är knepig”

Tänk om man för ett ögonblick kunde stega upp ett avstånd till sig själv, vända sig om och betrakta det man ser med ett uns av perspektiv. Genom att skriva har jag lärt mig mycket om mig själv, även om jag tvivlar på att detta gjort mig särskilt mycket klokare.

Sällan blir irrfärden så tydlig som på tröskeln till sommaren. Jag är mycket medveten om det paradoxala i att fylla ledighet, men trillar av någon orsak alltid dit. Tillsammans med julens strikt uppgjorda rörelse- och handlingsschema så är det just sommaren som tenderar att bli något överstrukturerad.

Det är så mycket som ska hända på en gång. Förutom det rent praktiska jag lovar mig själv och andra att ta itu med så ackumulerar jag upplevelser under vintern. Mycket av det som ska beröra och kännas har jag under hektiska vintermånader lagrat upp för att kunna ta fram när jag har tid att hinna känna efter ordentligt, i lugn och ro.

Sen löper jag över sommarängarna med startkablarna i högsta hugg utan att hitta någonting att fästa dem i. Uppdämda känslor är de mest svårkanaliserade, också detta vet jag egentligen. Ändå upprepas scenariot varje sommar.

Sommaren är knepig. Ledighet blir ett framtvingat vakuum – jag försöker låta bli att tänka, bara vara, men är då som bekant inte längre till. Återstår att börja bocka av på aktivitetslistan, men bara själva åsynen av allt som borde göras och upplevas gör mig matt. Jag tar mig själv i kragen och ägnar rätt mycket tankeverksamhet åt att hitta den ultimata starten. Samtidigt accelererar sommaren omkring mig, och ganska snart infinner den sig. Paniken.

Ungefär halvvägs igenom, och statistiskt sett har de varma dagarna redan förbrukats. Jag borde hinna göra allt minst en gång, annars har inte sommaren varit här. Eller, sommaren har varit här, men jag har inte varit i sommaren.

Och så tydliggörs paradoxen, igen: hur ta vara på den tid vi har? Hur griper man ögonblicket i något vars egentliga väsen ligger i en stadig och målmedveten rörelse mot höst? Ska vi bygga hyddor uppe på berget och bjuda härligheten att bosätta sig där, ska vi rusa ner och livligt beskriva det vi sett och hört i nästa facebook-uppdatering? Eller ska vi begrunda allt i våra hjärtan, låta det bli en del av oss själva?

Hur hanterar man detta flyktiga, vemodigt vackra? Tänk om spegelbilden är lika gåtfull för oss alla, och de självklara svaren egentligen bara är sökande efter fäste på mindre främmande mark.

Jag avundas liljorna på marken, så vackra alldeles i sig själva. Och fåglarna, som varken sår eller skördar. Trygghet måste vara det finaste som finns.

Citat: Som din dag är, så skall din kraft vara (Lina Sandell, 1865)

Citerat

Vid blicken på en kommande tid och alla de svårigheter den kan medföra frestas vi stundom att giva oss utöver. Då är det ofta icke så mycket tanken på varje särskild svårighet, som oroar oss, utan snarare hela denna massa av bekymmer, arbete, möda, eller lidande och frestelser, vilka vi i föreställningen se resa sig omkring oss.

”Huru skall jag komma igenom alla dessa svårigheter?” heter det då.
”Huru skall jag bestå i alla dessa strider?”
”Huru härda ut i allt detta arbete?”

Vi förgäta trösten av det ljuvliga löftet:
”Som din dag är, så skall din kraft vara.”

Vi sörjer för morgondagen, innan morgondagen är kommen.
Och likväl har Herren Jesus själv sagt: ”Det är nog att var dag haver sin egen plåga.”
O huru dåraktigt att vilja tillägga det närvarande ögonblicket det tillkommande tyngd!

Vi skola icke hava mer än en dag, en timme, en stund i sänder att genomgå och för varje dag ny nåd, ny kraft, ny hjälp.

CITAT: DIT STRÅLKASTARNA INTE NÅR

Citerat

När det är barncancergala i TV vet givmildheten inga gränser. Företag, institutioner och privatpersoner tävlar mot varandra för att få sitt namn visat i rutans nederkant och miljonerna rullar. Och tur är väl det, för varenda cent behövs till forskningen i kampen mot denna fruktansvärda sjukdom och då särskilt när den drabbar våra mest oskyldiga; barnen.

Men när strålkastarna slocknat ock konfettin landat så fins vi kvar, alla vi som lever med det, alla vi som har en liten i familjen som drabbats. Mitt i all förvirring, kaos och sorg som den utdragna vårdperioden innebär måste man, i skuggan av alla givmilda galor, börja jaga pengar från alla tänkbara håll.

Vi tror ju (dumt nog) att vi ska vara skyddade med vår allmänna socialförsäkring och allsköns försäkringar men så är det tyvärr inte. man ska klara sig på ca 70 procent av sin normala utkomst medan kostnaderna ökar betydligt. Vårdande förälders sjukersättningen är inte i närheten av den vanliga lönen och beskattas desto hårdare. Det ska väl löna sig att arbeta och inte gå och dra benen efter sig…

Visst får man ersättning för resor och vissa mediciner men man ska ändå ligga ute med pengarna och nå upp till ett självrisktak. Till allt det kommer även dubbla hushåll då familjen är splittrad mellan hemorten och vårdorten när vårdföräldern knäar under pressen måste ibland även den andra föräldern sjukskriva sig och rycka in.

I Karleby råder dessutom en spariver och en byråkrati som går utanpå det mesta och som är i total avsaknad av sunt förnuft. Exempelvis skulle stödet från staden inte kunna betalas ut förrän ett hembesök gjorts och eftersom pojken åkte skyttelktrafik mellan intensiven och canceravdelningen i ett par månader var ju det inte möjligt, alltså skulle saken få vänta. Strunt samma i alla vårdintyg som utfärdats och läkarutlåtanden från neurokirurger och cancerexperter. Efter mycket kämpande kom  så det lägsta stödbeloppet, i väntan på hembesök.

Blanketter ska fyllas i, den ena krångligare än den andra och väldigt få anpassade till situationen med ett långtidssjukt barn i familjen. De fleta riktar sig till handikappsituationer och hemvård av äldre.

På andra håll i landet får familjerna väldigt mycket gratis från sina sjukhus medan vi Karlebybor måste köpa detsamma dyrt från apotek. Alla reseersättningar från FPA måste kontrollräknas då vi fått för lite ersättning viD ett par tillfällen. När pojken är som mest isolerad p.g.a. sin bakteriekänslighet och kräks galla på tom mange av cellgifterna skulle jag vilja ösa presenter över honom. I stället måste jag kanske försöka förklara för honom att vi inte hade råd att bo kvar i huset, för han har haft mage att gå och bli sjuk.

Olika föreningar och till och med arbetskamrater har hjälpt till så mycket de kan men det förslår inte långt när räkningshögarna hopas.Var är strålkastarna nu? Jag skulle utan tveka köra pojken till Uleåborg, i en sponsrad bil, helt fullkletad med klisterdekaler från olika företag, i vissheten att jag skipper dyra underhållsreparationer. Jag skulle lugnt kunna gå omkring på stan ett år i rosa kanindräkt om jag kunde glömma huslånet under tiden.

Cancervården är i stort en standardiserad mall som sedan anpassas vid behov till individen. Varför kan inte makthavarna presentera något liknande; en utkomstmall till drabbade familjer i paritet med lönen som sedan finputsas vid behov? Varför måste man drabbas även ekonomiskt när situationen redan i sig är en tragedi? Tumörer och leukemi är ganska svårfejkade, trots allt.

Ni företagare, sök upp närmaste drabbade barncancerfamilj och skänk vad ni kan och dra av det i bokföringen. Det blir mycket goodwill till liten nettokostnad. Finns det ingen strålkastare så skicka gärna en ficklampa och skriv myndigheterna på näsan. Vi kämpar i mörkret så länge…

Andy Bjerén, insändare i Österbottens tidning den 24 maj 2013

BÖCKERNAS BOK

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 21 mars 2013

För några år sedan läste jag igenom bibeln från pärm till pärm. Jag fungerar bättre när de yttre ramarna är givna om än inte (krono)logiska, så jag tog mig fram en sida i taget.

Jag måste medge att det inte var särskilt stimulerande under släktutredningarna i Moseböckerna. Det bör också medges att upplägget rent dramaturgiskt är ganska misslyckat. Huvudpersonen introduceras i sista fjärdedelen av boken, och dör efter några futtiga sidor. Sen konstateras det här tre gånger till, och utvärderas i resten av böckerna.

Ingen #1 best-seller för kioskerna, alltså. Ändå tidlös, med ett djup som jag aldrig någonsin kommer att förstå helt och fullt.

Vi hänvisar ganska ofta till de tio budorden. Det är sant att de kan tyckas utgå från det värsta. Bara två av dem uppmanar till något, de åtta andra börjar med ”Du skall inte”. För mig blev det intressant på riktigt när jag vände på resonemanget.

Det finns inga uppmaningar att hata, diskriminera, misstro, särbehandla, bry sig om enbart sig själv. Inga budord fostrar till likgiltighet och passivitet. Alla utgår från att människan känner, vill, vågar, lyckas och misslyckas. Även om texten kan verka gammal idag så lyser föräldraomsorgen igenom och gör stentavlornas bud ljusa, varma.

En annan oerhört vacker klang som ljuder genom hela bibeln är sången av och om sådana som annars inte räknas. Sådana som skulle bli sist valda i lagindelningen på gymnastiktimmen. Abraham och Sara kunde inte få barn. De blev föräldrar till Israels folk. Moses, vars ord enligt honom själv ‘kom trögt och tveksamt’, blev karismatisk ledare för uttåget ur Egypten.

Jona vägrade envist att gå till Nineve förrän den lilla incidenten med valen, och blev dessutom sur när hans profetia inte gick i kraft eftersom Gud förlät staden och inte längre ville jämna den med marken. De lärjungar historien lärt känna som apostlar var fiskare och en hatad tulltjänsteman. Saulus, den svartvitt nitiske förföljaren av de kristna, blev Paulus, andlig fader för dem han tidigare försökt utrota.

Och så Jesus, då. Född av vanliga jordnära människor som dessutom inte fick en anständig plats att övernatta på utan fick söka sig till ett stall. Herdarna från ängarna fick göra det första stadsbesöket hos riket inte av denna världen.

Mycket low-budget. Om Josef och Maria hade vetat att vår tideräkning skulle komma att starta från födseln i Betlehem skulle de nog ha fått ännu större ribbskräck. Nu fixade det sig bra, sonen fick trettio år som timmerman och sen några explosiva år som förändrade världen, runt omkring och inom.

Sensmoral? Kanske att inte vara behöva vara perfekt, att få vara rädd, att ändå våga växa med uppgiften. Att tro, hoppas och älska.

Allting är nytt

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 3 januari 2013.

Det finns en tröst i att övergå i ett nytt år. Vårt förnuft säger att ingenting ändras, och ändå finns den där: känslan av en ny start, att vi vänder blad, att vi får logga våra liv på sidor som inte är solkiga, kantstötta och rivna.

Nyårslöften handlar ofta om det vi vill, men inte gör. I stället gör vi det vi inte vill, bara för att sedan blicka tillbaka på det skedda i apostolisk frustration. Vårt undermedvetna har en sanslös kraft. Det föder djupa, vackra, kraftfulla, förrädiska underströmmar som bär oss framåt. I den stund vi dras ned i djupet, kan vi inte – vill vi inte – stå emot.

Det vi vill är inte alltid det vi väljer, inte i stunden. Det vi gör är samtidigt vårt konkreta val. Utan gärningar omsätts inget av det vi vill i handling, och finns egentligen inte. Våra nyårslöften – hoppet om förändring – blir ledsamt ofta bara upptejpade, färggranna äpplen på döda träd.

Jag berördes av Göran Skyttes inkast i Kyrkpressen (4.10.2012). Förvandling, det vi inte kan göra alldeles själva. Hit hör bra mycket mera än vi först anar, och det är kanske därför som våra nyårslöften så ofta vittrar samman under året. Att bestämma sig för något är överskattat. För att klara det man bestämt krävs egentligen bara envishet, inte frukt av ett levande träd.

Förvandlad, född på nytt. Trons absoluta kärna. Den hanteras ofta rätt ovarsamt av oss. Att födas på nytt är inte att börja om, det vore olidligt. Börjar om gör man i Brios labyrintspel, när man vikt av den smala vägen och kulan med en tung, dov duns resonerar i lådbottnen.

Tron är inte fråga om rekord, hur långt man kan nå. Inte heller får man fripass till himlen om man klarar banan. Tro är att falla hårt, stöta sig, och ändå nå fram. Inte för att man kan, utan vare sig man kan eller inte kan. Det är egentligen paradoxalt, emot alla spelets regler. Det kan till och med framstå som orättvist. Då kan det vara bra att minnas att ingen av oss kan göra detta själva.

Att bli som ett barn. Nyfiken, öppen, omedelbar, utsträckta händer mot mamma och pappa. Att med allt det vi är av livserfarenhet få bli barnlika igen. Det är något vi inte kan göra på egen hand, vårt inre behöver förvandlas till något vi rationellt sett inte tror är möjligt.

Det är inte ett oskrivet blad som svävar ner från himlen, det är en urvind som med en kraft vi inte själva besitter vänder sida i vår livsbok just när vi inte längre kan skriva på den gamla. Allt det tidigare står kvar, men inget bärs över till nästa sida. Det bara finns där bakom, allt det fina och allt det tunga, och allt – precis allt – är förlåtet.