”Ryanairin markkinointipäällikkö Erik Elmsäter paljasti varsin suorasukaisen syyn sille, miksi halpalentoyhtiö päätti aloittaa lennot Lappeenrannasta Saksaan.
– Sen vuoksi, että saksalaiset miehet haluavat katsella venäläisten (naisten) rintoja, Elmsäter sanoi Delovoi Petersburg – talouslehdessä.
– Toinen kriteeri oli se, että juuri tälle suunnalle tuntui olevan Venäjältä eniten kysyntää.”
Ilta-sanomat 12.3.2010
(Insändare publicerad i Vasabladet den 10.3.2010)
Den ekonomiska inflationen avtar genom stimulansåtgärder framtvingade av lågkonjunkturen, men orden ligger sämre till. Det underbara och härliga beskriver vi flitigt i vår vardag, och plötsligt har vi inga ord kvar när vi möter det sant underbara och härliga.
Definitioner är oerhört viktiga för oss. I vardagen vill man veta var man har någonting. Bibelns första kapitel bemödar sig på ett rörande sätt om att kalla det som blivit till vid namn. Det är ingen slump att Ernst Jacobson (Vbl 3.3) och Markus Österlund (Vbl 4.3) med tusentals tecken försöker åskådliggöra det som de innerst inne tror på – det som förlorat betydelse, det som förvanskats.
Få av oss har en erfarenhetsbaserad relation till orden, och i den totala begreppsförvirring som råder – i 2000-talets missriktade fläkt av individualism – vill vi själva bestämma ordens laddning, i stället för att låta mellanmänsklighet ge orden dess innebörd. Jag respekterar både Jacobson och Österlund, och båda har varit viktiga för mig. Därför lägger jag bort niandet härefter.
Ernst, Markus: det går inte. Det spelar ingen roll hur någon vill definiera kristen fundamentalism eller politisk liberalism i spaltmetrarna. Det hjälper inte hur mycket man agerar maskinmästare – öppnar skyddskåporna och visar hur allting fungerar – när själva slutprodukten ändå upplevs som rutten.
Fundamentalistisk kristendom är för den stora allmänheten lika med förbud, med självklara svar, med dödahavsrullar, med T-skjortor med texten ”Turn or burn!” (jo, sådana finns.) Jesu budskap 180 grader ur fas.
Någonting är väldigt fel när medmänniskan bemöts som frälsningsobjekt, för korståg rimmar så oerhört illa med grundidén. Jesus själv agerade helt annorlunda, intuitivt, mötte människorna i situationen, utgående från kontexten. Läsning av HELA bibeln – och en minst lika lång tidsinsats av eftertanke – rekommenderas före eventuella missionstillfällen.
Politisk liberalism har också kapats. Möjligheterna i liberalismens generösa perspektiv öppnar för missbruk av grundtanken, man kan slugt smyga in nästan vad som helst. SFP flaggar sig som liberalt men framstår som en allt mer hjälplös rödgul vimpel i regerings- och riksdagsblåsten, vajande från kant till kant i nyckfulla, byiga vindar. Utspelade politiskt låter man stridslarmet ljuda genom stormen: ”Börja på svenska, börja på svenska!”
Faktum är att minoritetsställningen inte på något sätt är negativ för partiet, tvärtom: det är en ohygglig tur att ungefär 5% vill värna om språket som sådant, för SFP är direkt beroende av sina dunkuddar av finlandssvenskhet. Ideologin är ett riktigt lapptäcke, men sådant tolereras så länge följebrevet skrivs på svenska. Kasnäs är en ort, inte automatiskt en programförklaring. Ingenting som ”stadfästs” där har i sig någon tyngd som kan bära partiet framåt.
Ett talande exempel är Markus konstaterande (citat): ”En person som ifrågasätter andra människors rätt att ha sin egen uppfattning i sakfrågor, givetvis inom lagens ramar, kan inte kalla sig liberal.” Liberalism tvättat i programmet för fintvätt.
Det gäller inte sakfrågor, det gäller inte lagen. En liberalist låter andra ha sin egen uppfattning. Punkt. Detta utgående från en tanke om att det viktiga är att vara övertygad, att något av det vackraste man kan göra är att bereda någon rum att växa – även när andra inte växer exakt som man själv vill.
Svensktalande karriärswannabes ler helt säkert i mjugg när de tänker på de språk- och kulturförsvarande väljare som indirekt röstat för deras i finlandssvensk folkdräkt förklädda marknadskapitalism. Liberalism var ordet, men vem bryr sig? Ändå är vi inte slavar under orden, annat än självvalt. Det är mycket enklare att använda ord som stämpel än att ge dem innebörd, men det är ingen orsak till att inte ta sig an utmaningen.
”Samarisk” var ett riktigt skitord för ca 2000 år sen, men två berättelser ändrade det hela. Fundamentalism i dess ursprungliga form är värd respekt, precis som Ernst visar. Liberalism är ett spektra av färger, och det finns ingen orsak till varför kapitalet skall ha patent på färgpaletten. Markus skall inte behöva flasha med sin utvidgade politicesordbok, sånt bör förklara sig själv i vardagen.
Den allmäna uppfattningen om fundamentalism, liberalism eller språkpartier kommer aldrig att förändras genom att någon listar nya eller återupplivade innehållsförteckningar. Begreppen måste fylls med substans, levas. Det här kan inte ske inte genom åsikter, utan bara genom konkreta handlingar som bottnar i personlig övertygelse.
Patrick Wingren
(Insändare publicerad i Österbottens Tidning den 2.3.2010 och i Vasabladet 3.3.2010)
Så här i smekmånaden efter [musikhusets musikalsatsning] ’The Wedding Singer” vill jag kommentera Tuija Nygårds insändare ”Tankar om musikalen” (publicerad i ÖT och Vbl den 20.2.)
Som ljudansvarig har jag sett musikalföreställningen ca 15 gånger. Min uppriktiga uppfattning är att Nygårds insändare är betydligt mer omoralisk och sexfixerad än själva musikalen. Jag tror att insändaren bottnar sig i en olycklig missuppfattning om äganderätt – både gällande rörelsefriheten för de unga, och rörande musikalgenren som sådan.
Jag var själv tonåring under den tid när musikaler och pop/rock plötsligt – nästan som över en natt – förklarades rumsrent inom kyrkorna. Reaktionära krafter fick vika för de yngres vilja att uttrycka sig på sitt eget språk. Diplomatiska ledare inom församlingarna ryckte in i medlingsprocessen och fastslog att varken musikstil eller scenkontext spelar någon roll i sig, att budskapet är det viktiga. Så reducerades de här konstformerna till omslagspapper för goda nyheter från himlen.
Det är någonstans där jag anar fröet till Nygårds inlägg. Faktum är ändå att kyrkan inte har mer patent på musikaler än Carola har på popmusiken, tvärtom: alla ”kristna” varianter av nutidskultur inom musik och teater är – bildligt talat – inköpta i en second-hand shop. Att sätta egna moraliska krav på musikalgenren – eller konst i stort – är i bästa fall aningslöst, i värsta fall oerhört arrogant. I vilket fall som helst är det omoraliskt. Det existerar inget samlat ”vi” som bör fundera på vad ”våra ungdomar” ska tillåtas framföra på scenen, helt enkelt eftersom inget sådant mandat har getts.
Majoriteten av publiken ser skämten för vad de är – skrattar, och fortsätter lyssna på kontexten utan att göra korstecken framför småpilska komman och punkter. Själv hade jag inte några som helst moraliska argument för att inte bjuda in mina egna barn (i nedre tonåren) till föreställningen. En humoristisk vinkel på det som oundvikligen möter dem i vardagen är ett hälsosamt och mycket välkommet bidrag.
Humor är ett av de få medel vi har att nudda vid de områden som är tabubelagda. Vi kan skratta befriande också när vi känner oss obekväma. Att analysera humor genom ett filter av seriositet är att göra både allvaret och leken en björntjänst.
”The Wedding Singer” tar inget ställningstagande i fråga om gott och ont, och tror sig inte veta svaret. Det är knappast heller konstens uppgift. God konst ”harvar och plöjer människans själ inför döden”, enligt den ryske, djupt troende filmskaparen Tarkovskij. Luckrar upp, gör känsligare, gör människan sårbar, emottaglig. Det här kan ske på många olika sätt, och lustigt nog också i en sådan naivt charmig, ideologiskt folietunn komedi som ”The Wedding Singer”.
Patrick Wingren