Årsarkiv: 2022

3 inlägg

En gåtfull spegelbild

Blogg Kolumner

Jag skriver den här texten just i övergången till mitt femtiofjärde levnadsår, och funderar över vad som har hänt på vägen hit. Rätt mycket, faktiskt, inte minst i fråga om det jag ser av Gud, bilden i min egen suddiga bronsspegel.

Vi har alla en sån, och det är det enda sätt vi ser på. Därför blir det så lustigt när vi förklarar för andra vad som borde synas. Vad vi ser berättar mera om oss själva än om Gud.

Det här är inte relativism, det är realitet, och det borde göra oss ytterst ödmjuka och kanske till och med lite förlägna. Det sista det borde göra är att få oss att känna oss särskilt utvalda, exkluderande andra.

Människan är så dualistisk i sitt eget jag. En del skyller på grekerna och deras inflytande på vårt västerländska tankesätt, men jag är mindre säker. Gå till en sandlåda med lekande småbarn, placera en enda leksaksspade mitt ibland dem, och se vad som nästan undantagslöst händer. Spaden blir någons, ofta efter gråt och tandagnisslan. Min, inte din.

Vi, inte de. En primitiv, ung religion. Längre än så har vi svårt att komma, och det hela blir alldeles särdeles pinsamt när det handlar om kristen tro. För ett ögonblick i historien speglades Gud inte i brons utan i en av oss, och allt ställdes på ända – de svaga var starka, de fattiga var rika, himmelriket var nära, Guds rike var mitt ibland oss.

Sen tog vi över igen och då gick det som det gick. En ny religion; ett nytt vi och ett annat de. Nytt vin i gamla säckar.

Kanske därav allt det absurda. En gud som offrar sin ende son för att göra sig själv mindre arg på oss. En gud som älskar oss oändligt ända tills vi dör, för att sen ställa till med räfst och rättarting. En tro som närmast kan liknas vid en slags evakueringsplan – en transaktion, en gudomlig affärsuppgörelse som ger oss möjlighet att flytta hem dit, bort härifrån, bort från kött och synd, bort från en tillvaro som… levande död, kunde man kanske säga? Absurt.

Mötet med Gud beskrivs upprepade gånger som en festmåltid, ett överflöd, men vi har så mycket lättare med orden om får och getter. Tydligt och klart. Vi och de. Vårt eget jag formar vad vi ser.

Tror jag då inte på bibeln? Också den frågan upplever jag som absurd. Jag tror definitivt inte på den fyrenighet som tenderar att bli resultatet av ett likhetstecken mellan bibeln och Guds Ord. För mig är det att göra sig en slags gyllene kalv.

Bibeln är en mycket mänsklig bok, vilket känns tröstande. Gud talar till oss människor och det vi hört har under några sällsamma århundraden fått fysisk form, blivit nedskrivna av oss, för att senare samlas inom de pärmar som bildar vår bibel. Det är fantastiskt rikt, och samtidigt säger det nedskrivna troligtvis ändå mera om oss själva än om Gud. Samma gud som leder israeliter till folkmord i Kanaans land verkar kunna springa sin förlorade son till mötes, villkorslöst älskande.

Det är det suddiga vi såg där och då. Kanske det är just därför jag har så svårt med allt bibelviftande i tragikomiska försök att lappa ihop den brustna förlåten i templet för att få ett tydligt ”de” att förhålla sig som ett ”vi” emot. Kanaaneer, kvinnor, slavar, homosexuella, muslimer; dessa andra.

Vem som står där ute varierar över tid. Så länge vi själva befinner oss innanför känns det förmodligen mindre viktigt vem vi placerat i periferin, och varför. De som står utanför känner knappast likadant.

Guds väsen, treenigheten, är så långt ifrån dualism man någonsin kan komma. Så brukar jag tänka när skiljelinjerna dras.

Vid ingången till mitt femtiofjärde år kan jag inget annat än konstatera att mycket av den säkerhet och självklarhet jag kände som ung vuxen har fallit till marken, och bra så. Något dör så att något nytt ska kunna växa fram.

Liljorna oroar sig inte, inte heller de höstlöv som täcker våra marker just nu. För varje år som går känns de vemodigt vackert fallna höstlöven som en allt varmare hälsning. Det är som det ska vara. Vi själva är begränsade, ser vad vi ser, förstår vad vi förstår. Guds nåd känner inga sådana gränser.

I god jord

Blogg Kolumner

Kolumn i Missionsstandardet påsken 2022.

Påsk igen, den femtiotredje i mitt liv. Allt är som vanligt, men ingenting är sig likt. Vetekornet faller till jorden för att dö. Cykeln av död och uppståndelse, livets egentliga kretslopp, hur fel det än kan låta för oss som klamrar oss fast vid det vi har och som har så svårt att släppa taget.

Det som dör uppstår i ny form, förvandlas. Utmaningen är inte att våga låta dö, det sköter sig alldeles självt, utmaningen ligger i att se det döda för vad det är och låta det falla till marken, ner i myllan. Faller det inte så förvandlas heller inget. Jag vet allt det här, men kramar ändå fast vid delar av mitt döda jag.

Det är så svårt, för jag tyckte om så många av just de delarna när de var fulla av liv. De var viktiga för mig. Det där som var jag, men som nu bara är jaget, som inte längre mitt sanna jag, eftersom dess tid är förbi.

Om tiden bara kunde ha stannat så att jag kunde ha få vila ens en kort, evig stund. I lustgården jag föddes in i, då jag ännu inte visste något om det goda och det onda. I stunderna av vidsynthet uppe på berget, de få gånger allt tycktes mig förklarat. I ensamheten i öknen, där kampen var lokaliserad inom, utan distraherande yttre oberäknelighet.

Där ville jag vandra bland örter, där ville jag bygga min hydda, där ville jag frestas och försöka stå emot. Om jag bara hade fått en fast punkt så skulle jag ha förändrat världen, eller åtminstone mig själv. Men nej. Tiden går vidare, och jag går mot döden var jag går.

Tick tick tick, och allting verkar så futilt. Jag, jag, jag, och allting blir så fjuttigt.

Allt det jag slåss med är redan övervunnet, och det enda jag behöver göra är att släppa taget om mig själv. Det är så enkelt, och det är det svåraste som finns för mig.

Jag vet alltför väl att om det döda i mig inte faller till marken för att förvandlas så slungas det ut mot andra, driver in sylvassa spikar, korsfäster. Jag har sett det hända. Gud förbjude att det händer igen.

Vilket skulle vara synnerligen bekvämt, just ett sånt förbud. Varför inte straffa i stället för att älska villkorslöst? Varför, Gud, kan du inte fungera mera som vi själva gör?

Vi har i och för sig gjort vårt allra bästa för att beskriva dig just sådan. Vi har applicerat vår uppfattning om rättvisa på dig. Du har slagits på vår sida, för vår stam, för vårt land, för vår ideologi, i ett heligt krig mot dessa andra, de onda. Vi har beskrivit dig som sträng domare och skapat himmel och helvete med klara färdbeskrivningar både för frälsta och för förtappade.

Så oerhört egoistiskt, och ännu värre: så oerhört kollektivt egoistiskt. Jag har ingen aning om hur du orkar med oss, varför du är så tålmodig och inte kräver det som är ditt.

Israels folk frigörs från slaveriet i Egypten, och några sekler senare bygger kung Salomon sitt tempel med slavar som arbetskraft. Jesus utmanar Roms makt och dominans, och några sekler senare ligger samma makt och dominans hos den kristna kyrkan.

Det är så man vill gråta. Allt det här för att vi klamrar oss fast, inte släpper taget. Allt det här för att vi straffar oss själva. Din nåd är gränslös, sol och regn är inte något som är reserverat för de allra heligaste, men vårt falska jag – det som är dött, den bråte vi bär på – har så svårt att acceptera detta.

När du blir en av oss, för att visa hur vi kan bli mera som du, när det döda vi bär på belyses, då klarar vi inte av att se oss i ljuset av det vi verkligen är utan slungar allt mot korset och dina utsträckta armar.

Och då visar du hur det som dör förvandlas för att uppstå med ny kraft. Hur det till synes svaga är fyllt av styrka. Gud, förbarma dig över oss. Tack för att du övergår allt förstånd.

Harmonisk ofullkomlighet

Kolumner

Kolumn i tidsskriften Nyckeln, januari 2022.

Jag har levt en stor del av mitt liv i en omedelbar närhet till pianot. Tusentals timmar i dialog. Jag inflikar någonting, pianot ger sin respons. Ibland nästan uppmanar pianot mig att säga någonting, och ibland resulterar det i att den som lyssnar rörs till tårar. Någonting berör, förmedlat via filt, ståltråd och resonerande sammanlimmade skivor av granfaner.

Musik är någonting sällsamt. Den passerar våra skyddande spärrar utan att fråga om lov. Min farfar var en rätt strikt och kontrollerad man, men mot toner och klang hade han inget som helst försvar. Tårarna flödade när musiken grep tag om honom, precis som för hans barn och barnbarn. Vi är lika välsignat hjälplösa hela bunten.

Det finns något vacker i just pianot och dess artificiella struktur. När pianohammaren avfyrats mot strängen tappar pianisten all kontroll över klangen, och kan därefter bara bestämma hur länge tonen ljuder. Det borde inte vara möjligt att musicera på ett sånt instrument, men det har visat sig fungera alldeles utmärkt. Pianot kan ryta till, mullra olycksbådande, stämma upp till rytmisk marsch, vagga till ro, gnistra, glimma, porla som vårens isiga vatten. Silverskiftande toner, en gråskala full av nyanser när den komplicerade mekaniken sjunger.

Digitala pianon är en tråkig historia. De reproducerar lydigt och plikttroget pianistens kommandon. Akustiska pianon är upproriska, svarar aldrig exakt likadant. Akustiska pianon vibrerar tillsammans med väggarna, ett digitalt pianon ljuder liksom isolerat för sig självt inne i rummet – blir aldrig ett med vare sig pianist, omgivning eller åhörare. Och ändå, den irriterande digitala exaktheten och livlösheten till trots, kan toner som ljuder från sådana surrogat röra till tårar. Musik glömmer ofta att fråga om lov innan den bryter igenom som plantor genom asfalt.

Stämning av klaviaturinstrument med fastslagen, fixerad tonhöjd – orglar, pianon, cembali och så vidare – handlar om en kompromiss. För att oktaver ska kunna klinga rent måste alla andra intervall snedstämmas lite grann, i det som kallas tempererade intervall; kvinterna är lite för smala, kvarterna lite för breda, durterserna är ordentligt mycket bredare än de borde vara, mollterserna i sin tur alldeles för smala, och så vidare.

Det här är ett känt faktum för många. Vad som är mindre känt är att pianot är ännu mera harmoniskt ofullkomligt än dess tangerande systrar och brödrar. Pianot är byggt för maximal resonans, med en spänning på tiotals ton applicerade över dess cirka 230 strängar. Eftersom varje sträng är så hårt spänd vibrerar den ytterst motvilligt, vill tillbaka till sitt viloläge, vill inte röra på sig, i synnerhet inte nära fästpunkterna i strängens ytterkanter.

Den här trögheten, styvheten, kallas på fackspråk för inharmonicitet. En orgelpipa kan producera matematiskt perfekta övertoner, pianots övertoner klingar på grund av strängarnas styvhet på alldeles på tok för hög tonhöjd. I praktiken innebär det att inte ens oktaver kan klinga rena på ett piano. Ett piano kan egentligen inte stämmas.
Ändå gör jag det nästan varje dag, stämmer pianon och flyglar, och ofta ger pianister och åhörare lovordande kommentarer om hur perfekt stämt instrumentet är. Det handlar om en illusion – lika delar hantverksskicklighet och blomsterdekorering, som en kollega till mig så träffande uttryckte det.

Det hela är ytterst sympatiskt, och mycket människonära. En hel hög matematiskt felaktiga intervall vägrar bli modstulna i sin ofullkomlighet, väljer i stället att höja sina röster tillsammans. Resultatet blir harmoni och symfoni, samklang.

Precis som i Klara kyrka i Stockholm för några decennier sedan, där den besökande kyrkokören sjöng enkel, mässande, liturgisk musik under nattvardsgången. De passerade mig där jag satt i kyrkbänken, och jag hörde enskilda röster som lät… ja, så där som det brukar låta när man står mitt inne i en amatörkör. När hela kören passerat och klangen nådde mig via det reflekterande, sammanvävande, förlåtande innertaket nåddes jag av himmelskt vacker musik, och tårarna rann ännu en gång ner längs mina kinder.

Och jag påminns ännu en gång om det bedrägliga i självtillräckligheten. Ingen av oss är sig själv nog, även om det moderna samhället vill få oss att tro annat, placerar ett knivskarpt fokus på det individuella. Min egen framgång, min egen väg, den lycka jag smider på egen hand. Jag, jag, jag.

Sökmotorernas reklamer cirklar kring mig och det som är mitt, min tillvaro skräddarsys av mig själv via andra. Människan har förmodligen aldrig varit så upphöjd som just nu, och kanske heller aldrig så omänskligt ensam.

Sirenernas sång lockar, suger oss in i de sociala mediernas malström, men i bakgrunden ljuder tvåtusen år gamla hymner, bidar sin tid. Delar av samma kropp. Alla av oss behövs, just sådana som vi är.

Kollektivet – de församlade – får sitt djup och sin bredd när det unika i var och en av oss möter andra. Det om gemenskap värnande har en alldeles speciell möjlighet just nu, bara vi inte skjuter oss själva i foten och prioriterar konformitet, kör ner i det likriktande andra diket.

Paulus förstod det här. Fotbollstränare, körledare, pianostämmare förstår det här. Ingen vill ha ett fotbollslag med elva försvarare, en kör med enbart tenorer, eller ett piano där alla åttioåtta tangenter producerar en och samma ton.

När pianots olika toner klingar på en och samma gång hör vi något som inte en enda av de enskilda tonerna kan åstadkomma på egen hand. Och när toner ljuder i tur och ordning formas melodi, rytm, musik.

Det är lätt att luras att tro att styrkan ligger i det enda sanna, det monotona, men musiken vill annorlunda – den bryter sig igenom, passerar de konstgjorda hinder vi konstruerat för oss själva, rör oss, berör oss, bär oss och våra ord, och talar för oss när våra ord inte längre räcker till.