(Insändare publicerad i Österbottens Tidning den 2.3.2010 och i Vasabladet 3.3.2010)
Så här i smekmånaden efter [musikhusets musikalsatsning] ’The Wedding Singer” vill jag kommentera Tuija Nygårds insändare ”Tankar om musikalen” (publicerad i ÖT och Vbl den 20.2.)
Som ljudansvarig har jag sett musikalföreställningen ca 15 gånger. Min uppriktiga uppfattning är att Nygårds insändare är betydligt mer omoralisk och sexfixerad än själva musikalen. Jag tror att insändaren bottnar sig i en olycklig missuppfattning om äganderätt – både gällande rörelsefriheten för de unga, och rörande musikalgenren som sådan.
Jag var själv tonåring under den tid när musikaler och pop/rock plötsligt – nästan som över en natt – förklarades rumsrent inom kyrkorna. Reaktionära krafter fick vika för de yngres vilja att uttrycka sig på sitt eget språk. Diplomatiska ledare inom församlingarna ryckte in i medlingsprocessen och fastslog att varken musikstil eller scenkontext spelar någon roll i sig, att budskapet är det viktiga. Så reducerades de här konstformerna till omslagspapper för goda nyheter från himlen.
Det är någonstans där jag anar fröet till Nygårds inlägg. Faktum är ändå att kyrkan inte har mer patent på musikaler än Carola har på popmusiken, tvärtom: alla ”kristna” varianter av nutidskultur inom musik och teater är – bildligt talat – inköpta i en second-hand shop. Att sätta egna moraliska krav på musikalgenren – eller konst i stort – är i bästa fall aningslöst, i värsta fall oerhört arrogant. I vilket fall som helst är det omoraliskt. Det existerar inget samlat ”vi” som bör fundera på vad ”våra ungdomar” ska tillåtas framföra på scenen, helt enkelt eftersom inget sådant mandat har getts.
Majoriteten av publiken ser skämten för vad de är – skrattar, och fortsätter lyssna på kontexten utan att göra korstecken framför småpilska komman och punkter. Själv hade jag inte några som helst moraliska argument för att inte bjuda in mina egna barn (i nedre tonåren) till föreställningen. En humoristisk vinkel på det som oundvikligen möter dem i vardagen är ett hälsosamt och mycket välkommet bidrag.
Humor är ett av de få medel vi har att nudda vid de områden som är tabubelagda. Vi kan skratta befriande också när vi känner oss obekväma. Att analysera humor genom ett filter av seriositet är att göra både allvaret och leken en björntjänst.
”The Wedding Singer” tar inget ställningstagande i fråga om gott och ont, och tror sig inte veta svaret. Det är knappast heller konstens uppgift. God konst ”harvar och plöjer människans själ inför döden”, enligt den ryske, djupt troende filmskaparen Tarkovskij. Luckrar upp, gör känsligare, gör människan sårbar, emottaglig. Det här kan ske på många olika sätt, och lustigt nog också i en sådan naivt charmig, ideologiskt folietunn komedi som ”The Wedding Singer”.
Patrick Wingren