Luzern

Långsam morgon för mig. Glaciärerna fick också vänta tills nästa besök, för vädret var omväxlande med åskbyar, regn, fukt och solsken. Som min närpesiska kollega sa: inget vidare att vara uppe mitt i åskmolnet. Han hade en klar poäng där.

Middag på Brathausbrauerei, sen avslutande träff och konserter. Talade efteråt med en schweizare, och han hävdade att det är medelklassen som vill utmärka sig i gatubilden i Schweiz, genom att till sitt yttre vara speciella (som analys av den iakttagelse jag gjorde första dagen, alltså.) Han har säkert rätt, åtminstone till en del. Ändå tycker jag mig se klasserna, eller kasten, framträda tydligare här än i Finland.

På tal om Finland, så blir jag allt mer övertygad om att musikutbildningen i Jakobstad har något speciellt. Det finns ingen annan förklaring till varför några av representanterna från de finländska ”utbildningsikonerna” (Sibeliusakademin, och Metropolia – f.d. Pop/jazz-konservatorios högre utbildning) skulle ha såna problem med oss två österbottniska lärarrepresentanter här på lägret.

Må dessa utbildningar vila i frid, deras tid verkar vara förbi. Vi måste tydligen rikta oss västerut, och därvia mot resten av världen. Jos ei kelpaa, sit ei voi mitään… ;)

Rent tekniskt borde den följande observationen ha gjorts mycket tidigare… hursomhelst hittade vi Restaurant Lapin på hemvägen. Ganska coolt namn, särskilt med tanke på att de inte serverade det finska ölet där, utan på andra sidan gatan (jo, det är sant – bland 110 utannonserade ölsorter från hela världen fanns ’Lapin Kulta’ med på hamburger-jointen)

Kvällsjam sen till sist på hotellet Schweizerhof vid vattnet. I morgon hemresa. Hela dagen är reserverad för den. Det kan behövas, för att samla både packning och tankar med sig hem till Finland.

Jag börjar känna mig onormalt vanlig, för jag hann med morgonmål idag igen! Egentligen har jag börjat prioritera det ganska högt – här är korv faktiskt kött, och ost härleds utan problem till korna. Som motvikt till all den här naturligheten så är brödet härligt raffinierat vitt :)

Kaffet är starkt, och kräver socker och grädde för en genomsnittlig finländare – kallas sen för café crème, för att skilja det från den populära konkurrenten espresso.

Efter die Frühstück blev det master class i piano. Där var det öppen dialog, pianisterna – lärare och studerande – spelade duo på två flyglar. En ung studerande från Sverige spelade med mig, han var bra! Värre var det med mig själv, ojojoj vad lite man kan vila på gamla lagrar i sådana här fall. Det blir nog att börja öva igen, eller stänga pianolocket ;)

Kursdeltagarna höll överraskande hög kvalitet, några var helt fenomenala, musicerade på samma obegripliga nivå som jag vande mig att höra under åren i NY. Glenn Zaleski (New School, USA) och Hila Kulik (Rimon School, Israel) spelade en vansinnigt bra duett över en jazzstandard. Jeez vad det finns begåvningar ute i världen. Det är lärarnas uppgift att hjälpa dem växa i den riktning de själv kan gå (för att låta orden ringa ut igen ;)

På eftermiddagen var det seminarium. Temat var dels tekniskt (streaming radio som en del av utbildningsprofilieringen), dels filosofiskt (medvetande, fokus), dels praktiskt omsatt (jazzcombons samspel som modell för modernt teamtänkande inom alla branscher). Intressant – underströk en del av det vi själva tänkt, och luckrade samtidigt upp för nya sätt att tänka.

På väg ’hem’ (dvs till hotellet) bestämde vi oss för att dokumentera ’häxtrappon’ – die Hexenstiege. Märkväl att det lömska ligger i att man bara ser början av den långa stigningen. Fråga bara närpeskollegan – man lär känna sig lurad, och han sprang ju den som sagt två gånger liksom för att bekräfta eländet för sig själv. Om jag inte kan hålla nyfikenheten och dumheten borta så prövar jag den själv på torsdag eller fredag.

Först ska vi hur som helst upp på berget i morgon: båtfärd, gondol, 50 minuters fjällvandring, sen hiss upp till toppen. Vi har ett litet problem, dock. Det står ’samling vid båten’ på lappen vi fått. Kort och konsist. Nu gäller det bara att hitta rätt båt.

— jag hörde att det varit strul att öppna bilderna här på resedagboken. Vad kan jag säga, annat än entschuldigung… nu borde allting funka! —

I morse var det mera ordning på uppstigandet, frukost lite efter kl 9. Nästan normalt, eller åtminstone lite mer i synk med andra.

Anmälde mig till bergsvandringen, sökte sen efter en master class (’mästarkurs’, föreläsning) som jag aldrig hittade. I linje med musikgenren – jazz –  så improviseras också dagarna lite grann, och nu hade det blivit en ändring som jag inte var den enda som undgått att märka.

Nå, improvisation var det ju som gäller, så jag kunde inte vara sämre – den oväntade luckan i schemat gav mig ett bra tillfälle att kolla lokalerna i Hochschule Luzern, som står som lokala värdar för seminarieveckan.

— Skolan ligger alldeles vid gågatorna i den gamla delen av staden. Typisk mellaneuropeisk stil där byggnaderna, på grund av en mer tätpackad befolkning och topografiska realiteter, är höga och smala. Raka motsatsen till musikhögskolan i Piteå – där har man byggt kilometervis med korridorer, allt i ett plan. Yttre förutsättningar – möjligheter och begränsningar – ger form, och sätter i sin tur prägel på dem som präglar, om man vill säga så. —

Högskolan här har en perfekt liten pub/bistro i nedersta våningen. Den fungerar som samlingspunkt för både studerande, lärare och stadens folk. Den heter Jazzkantine, och namnet behöver knappast någon vidare översättning :)

Tre våningar upp hittade jag fyra rum med flyglar. I ett av dem satte jag mig ner och spelade jazz sporadiskt, för första gången sen februari. Musiken hade inte försvunnit, men händerna var väntat tröga.

Och, på tal om trögt – efteråt följde jag närpeskollegans exempel och for på länk upp i bergen bakom hotellet. Herre min tid… vad ska man säga? Uppåt. Brant. Tungt. Har på känn att jag kommer att få träningsvärk i muskler jag inte ens visste att fanns!

— Schweizertyskan är en häftig upplevelse. Den är (såvitt jag som prao-tysk uppfattar den) mycket mjukare än Hochdeutsch (högtyskan) i de mörka vokalerna, och är sjungande på ett sätt som ligger väldigt nära de österbottniska dialekterna.

När jag åkte tåg hit från Zürich använde jag öronproppar, eftersom flera små gulliga schweiziska kleine Kinder använde vagnen som lekplats. När tydligheten i konsonanterna filtrerades bort så lät samtalen i tågvagnen faktiskt väldigt lika de diskussioner man hör mellan borden på jakobstads caféer :) —

Kvällen avslutades med lärarmatiné, där de flesta av lärarna spelade tillsammans. Inte jag, som i och med den långa sovmorgonen igår också missade just det tillfälle när banden tydligen hade satts ihop. Inte för att jag saknades ikväll heller – det var lite löpande band över det hela, och lite för långt. Hörde hur som helst några riktigt bra solon som inspirerade!

Konserten spelades på  terassen vid Luzerns kulturhus, vid vattnet, under öppen himmel, i +22 grader…. underbart klimat. Kunde jag plocka med mig en enda sak från mellaneuropa så är det nog de generöst varma, mörka sommarnätterna jag skulle välja först.

Jo, jag reste alltså till Luzern igår. Det var lätt att tima in avgångstiden – tågen gick 13.04, 14.04, 15.04… ja jag tror ni förstår. Inte underligt att det här landet är känt för sina urverk :)

När jag kom hit igår så fick jag intrycket av att staden var mycket större än jag trott. Det hade sin logiska förklaring, det var ’Samstag Fest’ (Lördagsfest), en komprimerad ’Jakobs Dagar’. Vansinnigt mycket folk, kvällen avslutades med ett 30 minuter långt fyrverkeri som kom till sin rätta mot den becksvarta centraleuropeiska midsommarhimlen.

Annars var det mjukstart på jazzseminariet igår, och sedan tidig kväll – sömnskulden från den brutala uppstigningstid-som-i-vanliga-fall-skulle-ha-varit-tillsängsgåendetid började göra sig gällande.

Den här dagen började ändå med att jag helgade vilodagen, alldeles i misstag. Vaknade mycket senare än jag hade tänkt, på eftermiddagen. Möttes av strålande sol och södernvärme. Sådär ja!

En sen frukost/lunch/middag alltså, och vandring i staden. Den är väldigt vacker – här en bild från den nya bron som korsar sjön.

— Min närpesiska kollega for på eftermiddagslänk i västlig riktning från hotellet, och sprang uppför ’Häxtrapporna’. De såg inte branta ut, men de visade sig vara förrädiskt långa (hedrande namnet). Stum – eller bara andfådd – av förvåning gjorde han det en gång till senare på dagen, liksom bara för att försäkra sig att sånt verkligen finns – det var inte precis som på tomatslätterna :) —

Vår studerande från Novia var med om en ’placement exam’ för de olika banden idag. Där var det mer eller mindre utslagningstest – upp framför alla andra studerande, spela oförberedd. Ack ”ljuva” minnen. Jag har lite samvetskval för att jag inte förvarnade henne om hur det amerikanska systemet funkar.

Det amerikanska systemet funkade också i första halvlek i finalen i Confederations Cup. USA-Brasilien 2-0, och en sensation var på gång. Brasilien visade både en oerhörd taktisk skicklighet och en vinnarinstinkt, och återställde ordningen i andra halvlek (de vann med 3-2). Det förväntade prövades i 45 minuter,  blev sen troligt, och slutligen visshet… ;) Finalen såg jag på en engelsk pub vid kajen nära den legendariska träbron från 1300-talet.

— När jag skriver det här ganska långt in på natten så slår klockorna i kyrktornen igen. Alla karikatyrer av Schweiz börjar visa sig vara sanna :) —

Kvällen avslutades på Hotel Waldstätterhof, där det var jam session. Många bra musiker – både lärare och studerande! Personligen är det också trevligt att efter ett finlandssvenskt politiskt halvår kastas in i internationellt musikutbyte.

I morgon ska jag anmäla mig till bergsturen på onsdag. Anmälningstiden slutar 13.00, och jag har en känsla av att det verkligen är deadline då, här i urmakarnas land. Måste skärpa mig och skippa akademiska kvarter, timmar och halvdygn. Hoppas på sydliga kristallklara vindar och högtryck på onsdag, så att vidderna öppnas från bergstopparna.