Årsarkiv: 2012

8 inlägg

Regelbundet hopp

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 11 oktober 2012.

Hösten är något av det vackraste jag vet. Det finns något tröstande i
det att allting har sin tid. Jag blir väldigt stressad av sommaren, då
allting plötsligt ska hända. Under några månader av värme pressar vi
in allt det som bara kan göras då, samtidigt som vi förväntas vila upp
oss. Det är en ekvation som jag aldrig har löst.

Hösten är samtidigt något av det tyngsta jag vet. Jag minns hur det
som började som en årligen återkommande down-period undan för undan
växte sig större, tills det en dag var det som var jag. Fast det inte
alls var jag. Idag, på basen av över ett decennium av empirisk
forskning, kan jag försäkra att termen ”lyckopiller” siktar lite väl
högt. Lycklig blir man nog inte, men man klarar sig. Man kommer helt
enkelt vidare.

Just där ligger kanske det mest förrädiska i en depression –
kraftlösheten. Oförmågan. Att sitta och titta rakt framför sig, timme
efter timme, utan att kunna resa sig. Att genomföra morgonprojektet
med att sätta på sig en strumpa, bara för att överväldigas över att
man har en till att klä på sig. Att ta plats, suga upp energi, och
inte ha en aning om hur man ska orka hjälpa till för att andra ska
orka med en. ”Lev i nuet” är en ständigt återkommande uppmaning, och
ironiskt nog så finns det få tillfällen då man lever så i nuet som när
man är deprimerad. Samtidigt är man inte där. Det är en förödande
kombination.

När jag var yngre betraktade jag tvärsäkert de i vars ålder jag nu
själv befinner mig som flyende från livet, springande i ekorrhjulet,
rutinerade till icke-mänsklighet. Det har varit en nyttig läxa att
lära sig att inte all aktivitet per definition är ett jagande efter
vind, och att energi i sig – även mer eller mindre missriktad sådan –
i sig är en livskraftig motpol till den ljumma, döda likgiltigheten.

På samma sätt som som hösten har sin tid, har depressionen sin. Jag
undrar hur vi skulle hantera att sommaren övergår i höst om vi var
omedvetna om att det genom vår becksvarta, vitgnistrande vinter kommer
att bli sommar ännu en gång? Om vi bara såg naturen somna, och inte
visste att den snart kommer att vakna igen? Jag vet inte om någon enda
av oss skulle klara hösten då.

Min egna handbok för att klara svårmodet har genom erfarenhet – genom
mina försök och mina misstag – tagit sig en nästan förbluffande enkel
form. Från att ha varit fullsmockad med analys, teori och källmaterial
har den reducerats till exakt två punkter: 1) Det går över. 2) Handla.

Att vilja växa

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 19 juli 2012.

I USA blir jag ännu en gång påmind om hur olika våra livsrum är. Här
jobbar mina kollegor kopiöst för att kunna betala för sina barns
studier. Möjligheten till framgång framstår som obegränsad, och
samtidigt riskerar genomsnittsamerikanen att falla hårt, utan
skyddsnät. Andra föds nere på betongen, ägnar all sin energi åt att ge
sina barn ett bättre utgångsläge.

I jämförelse med det allvar med vilket man här ger sig in i det vuxna
livet framstår min egen väg som snudd på oansvarig. Jag gifte mig ung,
och vi fick våra barn under studietiden i New York. Det är något av en
välsignelse att man skapar sig erfarenheter genom att leva, för om man
redan visste vad som ligger framför skulle man helt säkert ofta välja
en annan väg. Vilket ger en slags omöjlig ekvation, eftersom man då
inte samlar på sig den erfarenhet som skulle få en att välja
annorlunda.

Ändå var min och min frus livsavgörande gemensamma val faktiskt inte
ogenomtänkta. Vi insåg rätt tidigt att vi inte kan vänta med att gifta
oss tills vi är tillräckligt mogna – tills vi förstår den verkliga
innebörden i löftet, uppnår ekonomisk trygghet, kan parera oväntade
händelser utanför vår kontroll.  Likadant var det med föräldraskapet.
Kan man rationellt sett bli vuxen och stabil nog för att ansvara för
sina barns första stapplande steg över vardagsrumsgolv och ut i
vuxenlivet? Vi såg det inte.

I stället bestämde vi oss för att växa med uppgiften, eller som
amerikaner skulle uttrycka det, höja sig när tillfället uppstår (”rise
to the occasion”). Jag tycker om det uttrycket. Det ger en aning om
att någonting fördolt finns inom oss, en resurs som vi inte förstår,
en kapacitet som frigörs först när vi väljer att våga. Gränsen mellan
att våga och att handla oansvarigt är hårfin, och ändå måste den hela
tiden prövas. Att handla tryggt kräver egentligen varken mod eller
vilja, och tar oss ingenstans utom framåt i tid.

Så i stället för att skjuta alla livsavgörande val framför sig tills
man blir vuxen, så kan man bli vuxen genom att göra livsavgörande val.
Faktum är att jag är övertygad om att det är det enda sättet att växa.
De yttre omständigheterna som påverkar oss är alldeles för allvarliga
och krassa för att låta dem leda oss genom livet. Det som verkligen
behövs är hängivenhet, det att vi helhjärtat vill.

Citat: Att gå jorden runt tar åtta år till (ÖT 28.6.2012)

Citerat

Han började i Kina för sju år sedan. Sedan dess har Ponomarev vandrat längs vägarna i tjugo länder, Finland blir det tjugoförsta. Han har 22 000 kilometer och otaliga möten bakom sig.
Den vanligaste frågan han får då han träffar folk är varför han vandrar världen runt. Ännu har han inte kommit på något svar.
– Jag vet inte riktigt varför jag gör det här. Jag tror att jag helt enkelt tycker om att vandra, säger Vladimir Ponomarev.
[…]
– Jag vill se allt som är nytt för mig. Monument som påminner oss om historien, olika religioner, nya människor och alla hus. På kvällarna innan jag går och lägger mig sitter jag och filosoferar kring det jag sett och upplevt under dagen.
[…]
– Jag trivs med att gå. En del människor tror säkert att jag är galen, men det är helt okej. De ler mot mig och jag mot dem, sådana möten tycker jag mycket om, säger Ponomarev.

Frida Pått intervjuar Vladimir Ponomarev i ÖT, 28.6.2012.

Schaumans högskoleodyssé

Blogg

Jag lyssnade på Radio Vegas ”Slaget efter tolv” (13.6.2012), där de finlandssvenska högskoleorterna debatterades. Ärendet har ännu en gång fått aktualitetsvärde genom en av Barbro Schauman (lektor vid handelshögskolan och lokalpolitiker SFP/Åbo) initierad motion till SFP:s partidag. Schauman vill samla den finlandssvenska högskoleutbildningen till Helsingfors, Åbo och Vasa.

Det går inte riktigt att ta Schauman på allvar, eftersom koncentrationen i hennes huvudargument späds ut av all den sanslösa bråte av stödargument som flyger ut ur munnen på henne när hon s.a.s. vill brodera ut den röda tråden. Precis som tidigare i år (gällande hennes uttalande om Novias kulturutbildning som lider i bibelbältet och hur hennes tidigare drivna Benetton-affär i Jakobstad gjorde henne till något av en sakkunnig) skadeskjuter hon även i radiodebatten sig själv mest hela tiden. Det här gör hon genom uttalanden som får lyssnaren att tappa andan. Här några axplock:

  • Utbildningarna borde koncentreras till större orter för att studenthälsovården ska kunna tryggas. Det är svårt att få den att fungera till och med i Åbo, och därför skall bl.a. Novias utbildningar i Jakobstad flytta till Vasa.
  • Utbildningarna borde koncentreras till större orter eftersom det är just under högskolestudierna man hittar sin livskamrat. Det är av intresse för Schauman att det finlandssvenska livet går vidare, så att någon kan betala hennes pension.
  • Utbildningarna borde koncentreras till större orter för att Schauman vill det.

Som lyssnare kunde man vänta sig att varje politiker med, hur skulle man kunna uttrycka det, tillfredställande smörjning av maskineriet inser att utbildningar inte kan leva ett nomadliv i jakt på stödfunktioner. Angående kedjan livskamrat-högskolestudier-finlandssvensk pension måste jag helt enkelt låta det stå obemött – det finns ingen slagkraftighet som kan sänka det resonemanget bättre än det gör på egen hand.  Slutligen; ”För att jag vill!” funkar inte för en trotsig treåring, och knappast heller här.

Jag välkomnar debatten, eftersom diskussion och polemik ger möjlighet att pröva, omforma och definiera olika ståndpunkter. Men så ohyggligt klantigt som Schauman beter sig nu så är risken uppenbar att de utbildningar som känner sig hotade och påtrampade bara tar fasta på hennes vettlösa framställning. Då blir följdeffekten att det centrala drunknar i ordsvadan – att det primära blir sekundärt och glöms bort – för att senare helt säkert dyka upp igen i nästa regionalpolitiska lådbilsrace. Så låt oss för en stund dra en barmhärtighetens slöja över Schaumans retoriska irrfärder och diskutera urpsrungsförslaget och dess huvudargument.

Schauman vill centrera finlandssvensk högskoleutbildning till Helsingfors, Åbo och Vasa. I praktiken betyder det att hon vill flytta Novias utbildningar i Jakobstad (musik och visuell konst) till Vasa, och Novias utbildningar i Raseborg (informationsbehandling, teknik, skogsbruk och miljö) till något av dessa tre föreslagna centran. Detta i syfte att skapa en kritisk massa (öka antalet studerande på samma ort och ställe), skapa större befästa studiecentra som lättare kan stå emot framtida utbildningspolitiska förändringar, och möjliggöra synergieffekter mellan utbildningarna.

Jag vill bemöta Schaumans teser med några kommentarer.

Det första gäller den kritiska massan, som bildar något av ett emblem på den flagga Schauman så ivrigt viftar runt med. Den kritiska massan är inte någonting linjärt (som i ”ju högre antal studerande på ett ställe, desto bättre”). Schauman navigerar i radiointervjun med nöd och näppe över en mängd blindskär, men lyckas till sist förklara att dansk högskoleutbildning har kommit fram till att den optimala mängden studerande vid ett universitet är 30.000-40.000 studerande. Hon fortsätter med att konstatera att vi inte ens kan komma nära de siffrorna i Svenskfinland även om vi koncentrerar utbildningen till tre centra. Detta ser hon förbluffande nog inte som något problem, eftersom små enheter ”kan lyfta fram det goda hos dom”.

I praktiken försvarar alltså Schauman plötsligt mindre utbildningar. Nyfiket börjar man undra hur liten studerandemängden ska vara för att man inte ska kunna lyfta fram det goda i att vara få, och varför just Schaumans kompromiss är så optimal? Är inte risken uppenbar att utbildningar samlade till tre stora högskolecentra landar precis i ett ingenmansland av att inte vara tillräckligt stora för att åtnjuta de fördelar de verkligt stora högskolorna har, samtidigt som de ändå blir för stora för att kunna dra nytta av den flexibilitet, den intimitet, och de redan djupt rotade sociala och politiska nätverk som kännetecknar framgångsrika utbildningar på mindre orter?

Den kritiska massan bör med tanke på det som nu diskuteras definieras som det antal studerande, lärare och personal som krävs för att ge en kvalitativt högklassig högskoleutbildning. Om utbildningen fungerar – utexaminerar goda studerande och klarar sig ekonomiskt – så är den kritiska massan nådd. Svårare än så är det faktiskt inte.

Det andra jag vill lyfta fram är den endimensionella och illusoriska syn som Schauman hyser gällande hur verklig kvalitet uppstår i utbildning. Hon säger sig ha rest runt inom Novia under sitt första och sista år som prorektor, sonderat fältet, och blivit väldigt imponerad över kvaliteten vid utbildningsenheterna. Taggad av sin teori om att större enheter placerade på större orter ökar utbildningskvaliteten  tar hon fram sin mentala kalkylator, och adderar – t.ex. i fallet Jakobstad – antalet Novia-studerande på orten till summan av studerandemassan i Vasa. Och får ett högre tal i Vasa. Därav hennes flyttiver.

Problemet är att Schauman inte har den minsta aning om vad det är hon mäter och presenterar. Utbildningkvalitet är det i alla fall inte, för den måste sökas mycket djupare än så. Ingen utbildning lever isolerad från den omgivning den befinner sig i, och ju snävare de rationella förutsättningarna är, desto viktigare blir interaktionen med det som finns runtomkring. Arbetet med en liten utbildning på en liten ort kräver kreativitet och initiativförmåga för att de utmaningar som det geografiska läget medför skall kunna lösas. Det gör att interaktion, samspel, integrering och synergi blir vardag för utbildningarna.

En liten utbildning på en liten utbildningsort lever genom sina socialt knutna nätverk, genom en konstruktiv dialog med kommunala instanser, genom politiker som lyssnar, arbetar för och stöder utbildningarna, genom högklassiga lärare som återvänder till sina hemtrakter och vill verka just där och nu. I och med att utbildningen så konkret syns, hörs och verkar både innanför och utanför skolväggarna blir den en naturlig del av närmiljön i ett möte där alla parter berikas.

Gällande Novias kulturutbildningar i Jakobstad sker interaktionen inte minst med Musikinstitutet i Jakobstad, Konstskolan Balatako och i synnerhet med Yrkesakademin, som bildar en naturlig och ovärderlig rekryteringsbas för Novia. Att separera på de tre utbildningsnivåer som redan bildat begreppet Musikhuset i Jakobstad och som nu – när konstutbildningarna flyttar in vägg i vägg – kommer att ge en tvärkonstnärlig prägel till Campus Allegro är aningslöst strategiskt tänkande. Det är att slå kilar i en sällsynt fungerande tredelad helhetstanke som är direkt avgörande för konstnärlig utbildning på svenska i Finland.

Så nu vill jag vända på resonemanget. Om en utbildning håller hög kvalitet så är det inte trots att den är placerad någonstans, det är på grund av att den finns just där den finns. Om Schauman är kapabel till ett uns av strategiskt tänkande så bör hon börja där.

 

Citat: ”Ett gott liv är ett aktivt liv” (ÖT 1.6.2012)

1 kommentar
Citerat

[…]

Vad har styrt dig i dina viktiga livsval?

– Jag tror att viktiga beslut såsom vem man förälskar sig i, yrkesval och vem som blir ens vänner, fattas långt innan man själv tror sig fatta dem. De är starkt emotionella och intuitiva. Det är först i efterhand som man rationaliserar och försöker förklara sina val.

Intervju med Claes Andersson i Österbottens Tidning den 1.6.2012

Citat: ”SFP bör höra metropolens rop” (ÖT 14.5.2012)

Citerat

– SFP har styrts av ett förbund mellan Åbo och Österbotten. Denna österbottniskt-åboländska axel har lyft det man i min barndom kallade för landepaukkur (’lantisar’) i ledande positioner.

[…]

”- Socialdemokratins tillhåll var den industrialiserade delen av Finland. Förändringar har skett och plötsligt lever vi i en annorlunda värld. Det annorlunda är metropolen. Sättet att kommunicera har förändrats och det kommer att vara en oerhörd utmaning för all slags demokrati.” Torvalds säger att utmaningen är särskilt stor för finlandssvenskarna som lever i den ’dubbla glesbygden’, den språkliga och regionala.

[…]

– Tidigare idag besökte jag den svenska ungdomsverkstaden Sveps i Helsingfors. En stor del av deras klientel är pojkar som har skolsvårigheter. För det mesta bottnar problemen i halvspråklighet. Vi har alltså en ganska stor grupp växande finlandssvenskar som vi lämnar i sticket till följd av att vi är så rent svenska och ser de andra som rent finska. 

[…] det handlar om att se problemen i ögonen. Nu har man diskuterat svenskspråkighet kontra tvåspråkighet som om det skulle handla om några abstakta principer. När det gäller de här barnen är det inte fråga om abstrakta principer. Det är människor som har blivit emellan de här kulturerna.

Nils Torvalds intervjuad i ÖT 14.5.2012 av Henrik Stenbäck.

I sanden finns det spår

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 26 april 2012.

Jag och min fru hade en känslofylld debatt här om kvällen. ”Där solen går strålande ner”, sa jag. ”Aldrig i livet”, sa hon, ”där solen så strålande ler!”

Det blev att ta till källreferensens svarta får – den allt annat än tillförlitliga men samtidigt så nödvändiga sökmotorn Google. Resultatet av sökningarna blev – ingenting. Hur är det möjligt? Det här borde väl alla kunna?

Vi hade tidigare samma kväll som av en händelse fjärrmanövrerat in oss på frågesporten ”Smartare än en femteklassare” (SVT). Reglerna för tävlingen är enkla: vuxna försöker klättra upp för vinststegen genom att svara rätt på frågor som hör till lågstadieundervisningen. Det låter löjligt enkelt. Just så löjliga framstår de tävlande vuxna när detaljfrågor om myror, stjärnbilder och köksmått renderar felaktiga svar och när femteklassisterna tvärsäkert svarar rätt.

Den tävlande för kvällen var en numera pensionerad historielärare. Han lyste upp när han fick frågan om vem av de svenska kungarna som var gift med Karin Månsdotter. ”Det var lätt”, svarade han, och broderade ut svaret med exakta årtal och kronologisk kontext. Så kom musikfrågan på tredjeklassnivå och ett ljudexempel på de välbekanta tonerna ur de första takterna av Norges nationalsång spelades upp. Efter ett velande mellan grannländerna svarade han ”Danmark”.

”Det är inte sant”, utbrast jag, och följde upp med att sjunga hela första versen för min fru – på lika delar dålig och kreativ norska, bör medges, men ändå. Att en historielärare lyckats memorera sitt lands kungar och samtidigt ha så dålig insikt i det traditionsbärande några hundra kilometer västerut framstod som ett mysterium. Jag tänkte med fasa på hur historien återgetts för de tiotals årskurser av elever han undervisat.

När strängarna i mitt undermedvetna (detta märkliga nät av associationer, korsreferenser och återvändsgränder) nu satts i sympatisk vibration var det plötsligt ingen hejd på de tonminnen som steg upp till ytan, och jag fann mig sjungande ”O, låt mig få bo/ där man rådjur och buffalo ser/ där sällan man hör ett ovänligt ord/ och där solen går strålande ner.” Den sista frasen och min frus reaktion är redan historia.

Någonstans, någon gång, har arbetsgruppen för en skolsångbok strukit över vissa sånger som jag aldrig hört och låtit andra rymmas inom pärmarna för det som blivit jag själv och tusentals andra jämnåriga. Att (nästan) kunna refrängen till den svenska översättningen av ”Home on the range” kan knappast kallas allmänbildning och fungerar definitivt inte som utvald ammunition för att skjuta ner svensk historieundervisning. Jag kan bara förläget konstatera att gärningar ofta – kanske till och med alltid – lämnar avtryck för livet.

Icke-presens vs. Wingren

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen 2.2.2012.

Det är intressant att finnas här i det som många betecknar som den bästa tiden av livet. 42 år gamla är några visa nog att arbeta med tunga förtroendeuppdrag. Man kunde också, postumt redan nu, höra till den stora skara musiker och kompositörer som brunnit som fackelbloss och gjort snudd på evig musik. Jag ser mina barn stiga in i vuxenlivet, betraktar likheter och olikheter refererade till den sällsamma blandning av faktiska och förskönade minnen som blivit min egen livserfarenhet.

Jag och min familj bor i ett hus som med nöd och näppe är tillräckligt stort för att inhysa oss nu, och som så småningom – när barnen flyttar ut – bli snudd på överrymligt. Vi köpte nyss en andra bil, och parkerade därigenom cyklarna stadigare i cykelstället. I den långsammare ämnesomsättningen manar vågnålen till ökad fysisk aktivitet, samtidigt som viljan gör det rakt motsatta och erbjuder yllestrumpor och fleecebyxor som ett mera lockande alternativ.

Så kommer då frågorna, tätare och tydligare för varje år som går: hur hade mitt liv sett ut i dag om de avgörande momenten inte funnits, alternativt lett mig i en annan riktning – detta vare sig de var av det noggrannt planerade slaget eller hörde till de ofta förekommande spontana nycker som plötsligt skrev sig in i min framtid?

Varje gång får jag sitta ner med mig själv – försöka förklara att ett sådant tankesätt haltar, att en ekvation av det slaget är omöjlig att lösa. Jag har inte den minsta aning om vem jag skulle vara utan den erfarenhet som gjort mig till den jag är nu. Varje ”tänk om jag skulle ha gjort så och så” är ett sant jagande efter vind, en längtan efter att nå det grönare gräset på andra sidan utan att ha vare sig möjlighet eller förmåga att flytta dit.

Parallellt får det faktum att framtiden är oviss och outforskad mer inflytande i livsvalen för varje år som går. Att nostalgiskt blicka bakåt och samtidigt försöka stävja framtiden är att inte leva i stunden, det är tungt för både kropp och själ. För att skingra sockervaddsmolnen från det som varit och inte fokusera på potentiella orosmoln som driver in så dyker jag ner i här och nu, söker omedelbar aktivitet. Tiden går fortare än någonsin förr samtidigt som mönster återkommer och känslan av att livet springer förbi infaller sig på min egen oönskade beställning.

Livet är definitivt en kamp – inte minst mot ljumhet, likgiltighet och frånvaro. Jag har tidigt bestämt mig för att inte bli bitter, om jag så i hårda duster tvingas möta dåtid och framtid med bara spillror av den lans jag lyfte som ung. Under torneringspauserna händer det att jag läser Psaltaren och Predikaren och tröstas av att den inre kampen är kärnan i det vi varit, är och blir.