Kolumn i Kyrkpressen torsdagen den 3 mars 2011.
Min fru har en livsgnista som förundrar mig. Hon stiger upp på morgonen för att inte missa något.
Själv har jag sedan tidiga tonår funderat på varför vi lever, verkar, finns. Jag har inte kommit fram till någonting alls. För mig är livstiden en fysisk nödvändighet – inte mycket till val där, och alternativet är destruktivt. Fick jag välja själv så skulle jag sova tills någon väcker mig till någonting annat.
Jag har svårt att förstå varför människan skulle ha blivit skapad till avbild av någon fullkomlig. Det fullkomliga skall inte behöva någonting annat än sig självt. Möjligen är vi skapade för att det är möjligt. Utan att mer än nudda vid teodicéproblemet så tvivlar jag på att det hela gått till så godtyckligt.
Återstår att vi finns till på grund av längtan. Det känns på något vis tröstande. Om fullkomlighet längtar – på samma sätt som man och kvinna längtar – så är kärlek en del av det fullkomliga. Att älska blir vårt sätt att likna Gud.
Då är också avsaknad av kärlek det som är minst likt Gud. Inte motsatsen. . . att hata kräver energi, även om det är missriktad sådan. Avsaknad av energi – av kärlekens glöd eller hatets glödande frost – lämnar oss ljumma, likgiltiga. Kärlekslösa, i ordets riktiga mening.
”- Du kan inte säga så där. – Varför inte? – Ja men, att du inte vill leva, usch, tänk nu på allt det fina du har, du borde skämmas.”
Det här är en ständigt återkommande ordväxling när jag berättar för någon om min längtan efter att sova. För mig är sådana argument samma som att säga jag måste finnas för annat, eller att annat måste finnas för mig. Jag tror inte på ett liv vars drivkraft är dåligt samvete.
Så jag fortsätter att längta, även om det är efter sömn. Kanhända är det mitt märkliga sätt att älska. Passiv tänker jag i alla fall inte bli.
I denna längtan har jag så välsignat många ljusa stunder. De kommer liksom överraskande, utan krav, och även om min vardag ofta går ut på att må minst dåligt så förbluffar livet mig gång på gång.