Månadsarkiv: juni 2010

Så var det då dags för kongressens sista heldag… i morgon är det föreläsningar på förmiddagen, och hemfärd efter lunch.

Eller åtminstone avfärd… i mitt fall bär det av till Portland, Oregon där vi ska stämma en flygel och göra inspelningar. Mera om det senare.

Det har varit en märklig vecka. Jag har varit utanför hotellet exakt tre gånger. I Vegas skapas ett inre rum oberoende av tiden och världen utanför. De dagar jag stigit upp tidigt (kl 7) och gått genom hotellobbyn så ser det ut precis som kl 9 på kvällen, bara aningen mindre folk. Den här staden erbjuder en flykt från verkligheten, men hymlar inte om det heller. På det sättet är det egentligen ärligt och ok.

Men visst är det amerikanska kulturarvet en märklig soppa.
Paris Las Vegas var en ny upplevelse, jag hittade först idag de korridorer som öppnar sig mot denna konstgjorda värld som binder ihop hotellkomplexen. ”Gorgeous!” utbrister säkert många, men jag antar att de flesta fransmän som besöker den här surrogatvärlden helt enkelt får göra som min pappa vid åsynen av den ”gotiska” Riverside Church i New York… gå ut, sätta sig på trappan och hämta luft :)

Innergatan avslutas sedan ytterst smakfullt med ett Eiffeltorn i skalan 1:2, dvs 165 meter högt, med fötterna mellan de enarmade banditerna i casinolobbyn. Innan dess stöter man på de vigselkapell som känns bekanta från var och varannan romantisk komedi som Hollywood producerat genom åren.

Nå, tillbaka i kongresscentret tog jag några bilder för att dokumentera. Hittade 1 stycken lustig skylt, och 1 godisaffär. Och när jag nu helt klart har släppt den röda tråden, kan jag ju samtidigt kasta in bilden från ät-tävlingen i restaurangen.

I morgon avfärd, alltså – riktning norrut, som flygbolagets namn avslöjar (Alaska Airlines). Återkommer med rapport från ny ort.

Vaknade klockan 6.55 i morse, av väckarklockan… Indirekt, i alla fall. Det var så att jag hade ställt in den på klockan 6.15, och erbjudit grannarna att delta i väckningsceremonin från den tiden. I något skede tycks de ha fått nog, för 6.55 knackade det på dörren och en säkerhetsvakt stod på andra sidan när jag öppnade…

– Do you have an alarm clock ringing, Sir?
– Uhm, yes.
– Would you be so kind and turn it off now, Sir?
– Uhm, yes.
– Thank you and have a good day, Sir!
– Uhm, yes. Yes”

Så började det hela, men klockan 7.06 var jag nere i föreläsningssalen. En sak som jag saknar hemma i Finland är den här underbara praxisen att packa in precis vad som helst i matväg i en liten påse som man tar med sig från cafeterian. Kaffe, juice, varma smörgåsar, allt in i samma bag. Tid är pengar, och människors brist på tid skapar utrymme för att förtjäna pengar.

Satt sen på föreläsningar fram till kl 11.30, då magpirrandet börjat accelerera tillräckligt, sen tillbaka till hotellrummet och en supervarm dusch – min rutinmässiga förberedelse för situationer där jag sätts under press. Och press blev det.

”The tuning exam” – provet i pianostämning – började klockan ett på eftermiddagen, och slutade kl. 17.30. Det bestod av sex separata delar, där alla i sig skulle ha 80/100 poäng för godkänt resultat.

Jag klarade det! Och inte nog med det, dessutom på en högre nivå än jag förväntades. Jag hade för länge sedan bestämt mig för att göra provet utan elektroniska hjälpmedel, och mina poäng i delmomenten var ändå över 90 av hundra. 90/100 är samtidigt kvalificeringsgränsen för den högsta nivån av stämningsproven, och skall göras helt och hållet utan elektroniska stämappaater.

Så nu har jag lite halvt i misstag klarat av nivåprovet för examinatorsnivån självt – det betyder att jag stämmer på en nivå där jag (innom en överskådlig framtid) kan komma att bli en ganska få utländska examinatorer inom Piano Technicials Gulid. Det som är kvar är en teknisk exam, (på den allmänna nivån) och den bör jag absolut sikta på att ta någon gång under hösten.

Intressanta dagar, eftersom alla logiska yttre faktorer talade emot mig: Jag är från utlandet (dvs engelska facktermer kan bli knepiga). Jag har bara stämt pianon i tre år…  Jag borde, enligt allmän uppfattning, inte ha kunna göra vad jag gjorde, och det här bevisar än en gång vikten av att våga tro på sig själv, vara envis, och vara beredd att lägga ner otroligt mycket tid på att bli bättre.

Efter pärsen med examen blev det ”The golden hammer banquet”, supé i bästa amerikanska stil, med prisutdelning till en person som bidragit på ett betydelsefullt sätt till PTG’s (Piano Technician’s Guild) verksamhet. Och jo, det var precis en guldstämnyckel hon fick – det finaste pris en pianostämmande amerikansk yrkesmannaförening kan ge sina pianostämmande medlemmar.

Sen ner på en snabb saftkontroll till casinoavdelningen, där en lugn bar väntar på oss när så behövs. Fin utsikt över casinomiljön, och jag nämner det här för amerikanerna.

– Well, do you see something that is missing? frågar de

… och när jag ser runt mig, och leds i rätt riktning av deras ledande frågor, börjar jag ana. Det finns inga fönster. Inga klockor på väggarna. Luftkonditioneringen håller sina jämna 68 F (19-20 grader celsius). Barer, matserveringar, klubbar och hotellaffärer håller uppe dygnet runt.

Principen tycks vara att resenären skall förlora upplevelsen av tid och rum, att allt som relaterar till vardagslivet skall bort. Vem vinner på sånt? Casinot i sig. Vad är oddsen på casinorna.vare sig det gäller de ofördelaktiga oddsen i ”the slot machines”, de sk. enarmade banditerna, eller i blackjack, roulett och poker (där insatserna i vid alla stationer är srämmande höga? Oddsen är alltid i husets favör.

Enkel matematik visar att det lönar sig att hålla casinon öppna, och i amerikansk still drar man det till sin spets och håller öppet ”24/7” som det heter – 24 timmar i dygnet, 7 dagar i veckan. När jag köpte mitt morgonmål kl 7.02 såg casinoområdet exakt likadant ut som kvällen före, det enda som skilde var den lite lägre mängd folk som uppehöll sig där.

Nåja, vis som jag är har jag inte spelat. Njaa, det är faktiskt inte helt sant… jag har använt de odds-mässigt bedrövliga  ”slot” maskinerna några gånger. Hade tydligen filmer på näthinnan nu igen, där man lägger in en 25-centare i en av maskinerna och ut rasar metall så det sprakar om det.

Det hände inte, och jag är glad att min insats handlade om de småpengar som tenderar att samlas i fickan när man är osäker på hur mycket pengar man skall betala inköpen med (här i USA läggs momsen på strax efter inköpet, adderas till priserna som står på lapparna. Enkelt i vissa stater, svårare i andra, eftersom delstaterna har sina egna procentskalor för moms.

I morgon är det sista hela kongressdagen, och en massa bra föreläsningar att gå på. Skall gå och knyta mig nu så här lämpligt kl 1.30 (halv elva på morgonen finsk tid) och ladda batterierna.

Det här får bli en kort dagsrapport – jag håller nämligen på med att läsa för en skriftlig examen i morgon, och det är aldrig lätt med fackspråk på utländska. För att inte tala om längd- och viktenheter på det här språket. När man börjar mäta något i sextondels tum så skulle jag helst försiktigt höja handen och föreslå övergång till metrisk skala.

Men nu, på amerikansk mark, är det bara att ta seden dit man kommer. Seden, förlåt, skeden i vacker hand. Och så vidare.

Återkommer.

Dagen började med uppstigning klockan fem på eftermiddagen. Ganska nära min vanliga rytm, men på grund av tidsskillnaden blev det alltså klockan åtta på morgonen här. Jag har i många år levt efter tesen att min biorytm inte går efter ett 24-timmars dygn utan någonstans kring 26… som om jag hela tiden flyttade mig västerut. Därför känns det bra att ta stora kliv i det väderstrecket ibland, och framstå som normal för en liten stund.

Värmen som slog emot mig igår var det värsta jag varit med om. Enligt taxichauffören var det +41 i skuggan. Men och andra sidan uppskattade han stadens befolkning till 1 miljon + 500.000 illegala mexikaner, så man kanske bör ta hans faktaåtergivning med en nypa salt. Hursomhelst var det lite svalare idag, så med god envishet gick det att vistas utomhus i korta pass. I stället för infravärmare hittar man raka motsatsen på staden restauranger – naturen går inte att justera, men teknologin rycker in så gott det går.

Förutom alla Elvis-look-alikes som går omkring på gatorna så hittade jag en annan dubbelgångare på flygplatsen, som hade gett sig på ett ännu vassare original. Märkligt att se Honom säljande skivor, kanske han borde jaga ut sig själv ur templet? Å andra sidan är väl ’tempel’ inte direkt rätt bestämning, det första som slog emot mig när jag kom ut ur gaten var spelautomaterna. Och inte blev det bättre på hotellet heller.

Det känns faktiskt som om alla bilder som etsat sig fast på näthinnan från de otaliga filmer man sett inte var särskilt överdrivna. Eller rättare sagt – staden är överdriven, och högst filmatisk. Ett gigantiskt nöjeskvarter, som inte skäms det minsta över just det, utan tvärtom är förbluffande ärligt i sin avsikt. Som texten på den T-skjorta jag såg i en av shopparna: ”Warning – chances are you will wake up hungover, broke, naked. And happy.”

I arbetets tecken kan noteras att konferensen rullar igång så sakterliga. Den officiella öppningen är i morgon, och jag har klarat av all registering etc. idag. Det kan låta som en liten sak – och det är det också – men amerikanerna är liksom extra omständiga med allt sånt, så jag är glad att min erfarenhet fick mig att resa iväg en dag tidigare än vad som hade krävts. Jag fick tre telefonsamtal under dagens lopp, efter min första registrering, och springande med badgar och vouchers och allt annat klarades av när det fick ta den tid det tar.

I morgon skall jag sitta med på en sk. ”master tuning”, det blir mycket intressant. Mer om vad det innebär – och varför jag deltar i den – kommer senare.

När någonting händer två år i rad kvalificerar det sig för tradition när det gäller mig. Därför har jag också den här sommaren tänkt skriva en resedagbok, eftersom jag ännu en gång finns utomlands mitt under sommaren.

Nu är det den amerikanska västkusten – Las Vegas – och något så nördigt som en kongress med pianostämning och -teknik som tema. När jag började intressera mig för insidan av det instrument jag spelat sen jag var liten hade förstås ingen aning om att jag nu, exakt tre år senare, skulle hitta mig här. Lika litet som jag hade tänkt stå på torg med megafon och sånt. Skönt att man inte har facit i hand för den utbildning som livet ger, det skulle vara oerhört tråkigt.

Hursomhelst, det här första inlägget blir ganska rakt på sak. Det är långt hit, och det är varmt här. Dessutom ligger hela stället ganska efter i tiden.

Så här sitter jag nu efter 15 timmar i flygplan, i 35 graders värme klockan 10 på kvällen, mitt i det gigantiska casino som på något märkligt sätt flyter ihop med hotellobbyn, och håller mig vaken så gott det går för att fightas med tidsskillnaden på nio timmar. Det sista passar mig egentligen alldeles utmärkt, för enligt mina preliminära beräkningar ska den dygnsrytm jag haft de senaste veckorna göra att jag stiger upp kl. 7 i morgon, omfamnande den nya dagen.

Återkommer närmare om allt när jag landat även själsligt (och sovit ut lite).