Partisekreteraren Peter Östmans försvar av det ”kristna kulturarvet”, ”kristna värderingar” och de mänskliga rättigheterna slår det mesta i okunskap och intolerans inom fältet religion och samhälle som jag läst på länge. Det ”arv” som ligger till grund för de västerländska demokratierna och välfärdssamhällena hittar man i sjuttonhundratalets upplysningsidéer kring förnuft, framsteg och utveckling, inte i monoteism, inte i vidskepelse. Så är det också helt logiskt att de mest sekulära demokratierna i väst är […] de som är mest inriktade på omsorg (gamla, barn, oliktänkande); de mest religiösa är raka motsatsen, intoleranta och våldsamma.
”Kristna värderingar” är ett annat mantraliknande begrepp som används med samma omdömeslöshet. Vad är det en Östman och andra apologeter för inskränkthet och tankeofrihet talar om? Anspelar denna värdering på den konservativa synen på kvinnor, på de heliga skrifternas okränkbarhet, på den förenklande tanken att ”är du inte med oss är du emot oss” (som jag personligen får upplevga just de här dagarna)? Eller kan man lägga in i ”kristna värderingar” precis det man själv finner lämpligt och sedan hoppas på att den andre inte tänker efter, inte bryr sig, inte vet något om vad religiös praxis innebär? Eller utgår man från att vi helt enkelt är korkade?
[…]
Alla kan säkert förstå att det inte finns några kristna barn. Det finns däremot barn till kristna föräldrar, och om de vill att deras barn skall fostras enligt en kristen syn, bör de etablera sina egna institutioner utanför de av oss skattebetalare finansierade skolorna.
Insändare [edit 29.11: Raul Granqvist] ÖT 28.11.2009, ”Bön är religion och inte kultur”