Money talks, bullshit walks

… eller

“Tjugo små huvudkandidater”

– the true story, as far as I know

Onsdagen den 15 april 2009. Svenska folkpartiets EU-kandidater är inbjudna till Bryssel av Henrik Lax, sittande MEP. De flesta som ställer upp i valet är på plats – någon kunde inte komma, de sista har ännu inte nominerats.

En av kandidaterna, Björn Månsson, vill ställa en öppen fråga till partisekreterare Ulla Achrén. Carl Haglund har nominerats dagen innan, och låtit förstå att pengarna inte kommer att vara något problem i kampanjen.

— Nu undrar Månsson om detta underförstått betyder att vissa kandidater får ett större finansiellt stöd än andra?—

Achrén säger att alla får lika mycket, dvs. 10.000 euro. Hon tillägger liksom i utandningen att hon givetvis inte har kontroll över alla fonder, stiftelser, stödgrupper etc. som kan tänkas vilja bidra. MEN det viktiga är, säger hon, att SFP den här gången går till val på bred front, med 20 huvudkandidater.

……..

Söndagen den 24 maj. Bottennapp i Kristinestad – fler kandidater än åhörare samlade för EU-diskussion i Bio Dux. Under bilresan tillbaka till Vasa diskuteras kampanjen.

—Månsson frågar försynt om min finansiering. Jag säger att jag använder det jag fått av partiet, inte mera. – Aj just så, säger han. Själv då? frågar jag. – Jo, säger Månsson, han fick nog lite mera pengar, bl.a. Konstsamfundet bidrog ju.—

Nu har jag i och för sig aldrig hört en katt prata, och inte heller sett en sådan svälja en kanariefågel. Men, om jag någon gång skulle hamna i ett läge där båda de kriterierna skulle uppfyllas samtidigt, så har jag numera åtminstone nånting att jämföra med.

……..

Måndagen den 1 juni. Hbl hade mailat några dagar tidigare och frågat oss SFP-kandidater hur vi finansierar våra kampanjer. Nu publiceras den första artikeln. Det visar sig att Haglund har den största budgeten, Månsson den näst största – med inte mindre än + 40.000 euro från SFP. Någon dag senare väljer Haglund att specificera, och visar ett SFP-bidrag på + 56.000 euro.

— Förutom Haglund och Månsson så har också Anna Bertills, Christel Liljeström och Bo Linde fått extra bidrag. —

— Nu blir det fart på, åtminstone i Nils Torvalds och Britt Lundbergs kampanjläger. Vips utökas deras kassor med + 15.000 euro vardera, om dock i senaste laget. Själv fick jag några dagar tidigare glädjebudet att lokala SFP gett mig + 1.000 euro ! :) —

— Nån annan som tycker att vi börjar närma oss slutresultatet? —

Jag sade från första början att jag inte vill ha yttre sponsorer, ville undvika bindningar. Jag såg det som en intressant utmaning att använda 10.000 euro och försöka visa att allt inte hänger på kommersiellt stöd.

Vad jag inte hade räknat med var partiets “ideella” stöd. (Hade jag hittat ett sätt att visuellt tillfredställande placera det ordet inom dubbel- eller trippelcitat så hade jag gjort det.) Jag trodde faktiskt på vad som sades.

……..

Den här bloggtexten skriver jag av följande orsaker:

• för att understryka rubriken. Money talks, bullshit walks. Det enklaste är att förklara mig som en dålig förlorare, men läs för guds skull fakta och återkom om det fortfarande verkar just så enkelt.

• för att visa på två undantag till den krassa matematiken i förhållandet röster/valfinansiering. De två som gav mest för pengarna var faktiskt Nils Torvalds och jag själv. Vi är båda obekväma och icke-populistiska i vårt försvar av individens rätt till ett eget val. Det här tröstar, och ger hopp för framtiden.

• för att visa att den högerkonservativa SFP-traditionen fortfarande regerar, hur mycket någon än vill påstå annat. Den som tror att Torvalds och Månsson slumpmässigt spridde de liberala rösterna underskattar språkapitalidealisterna. Eller vad sextetten som göder partiet nu kan tänkas vilja kalla sig.

• för att nolla partiordförande Stefan Wallins kommentar i Radio Vega den 12.6:
  

  Nå, så här har det varit faktiskt i alla val, att det satsas olika på olika kandidater i något skede av kampanjen, det beror helt enkelt på det att vissa regioner, till exempel dom där man måste profiliera sig på finska och i finska medier med annonser som är dyra, behövs det bara mera pengar. Tyvärr.

  Maken till ynkryggad förklaring får man väl förgäves plöja genom Söderströms faktalitteratur i jakt på. Detta skriver jag väl medveten om att jag i och med detta ligger risigt till hos kulturfonderna i framtiden. Och hos diverse försäkringsbolag, banker, förlag, manskörer. Jo, det är tydligare än man kunde tro (Shit, visste väl att det fanns någon catch med att byta från Nordea till Aktia för några år sen…  ;)

Eftersom jag tycker om statistik (!) så ger jag här en lista på vilka kandidater som varit kostnadseffektivast per röst, dvs. vem som drivit den ekonomiskt sätt mest lyckade kampanjen med de medel de haft till förfogande från partiet (all eventuell yttre sponsorering lämnad därhän). Statistiskt kallt, men ger ändå hopp om en liberal framtid:

Kapitalets tid borde rimligtvis vara förbi. I ordet ”kapital” lägger jag inte in någon vänster- eller högerladdning, jag menar bara att det som kan köpas för pengar inte längre är viktigt. Styrkan ligger någon annanstans, och det är vår sak att ge den dess värde.