Kolumn i tidsskriften Nyckeln, januari 2022.
Jag har levt en stor del av mitt liv i en omedelbar närhet till pianot. Tusentals timmar i dialog. Jag inflikar någonting, pianot ger sin respons. Ibland nästan uppmanar pianot mig att säga någonting, och ibland resulterar det i att den som lyssnar rörs till tårar. Någonting berör, förmedlat via filt, ståltråd och resonerande sammanlimmade skivor av granfaner.
Musik är någonting sällsamt. Den passerar våra skyddande spärrar utan att fråga om lov. Min farfar var en rätt strikt och kontrollerad man, men mot toner och klang hade han inget som helst försvar. Tårarna flödade när musiken grep tag om honom, precis som för hans barn och barnbarn. Vi är lika välsignat hjälplösa hela bunten.
Det finns något vacker i just pianot och dess artificiella struktur. När pianohammaren avfyrats mot strängen tappar pianisten all kontroll över klangen, och kan därefter bara bestämma hur länge tonen ljuder. Det borde inte vara möjligt att musicera på ett sånt instrument, men det har visat sig fungera alldeles utmärkt. Pianot kan ryta till, mullra olycksbådande, stämma upp till rytmisk marsch, vagga till ro, gnistra, glimma, porla som vårens isiga vatten. Silverskiftande toner, en gråskala full av nyanser när den komplicerade mekaniken sjunger.
Digitala pianon är en tråkig historia. De reproducerar lydigt och plikttroget pianistens kommandon. Akustiska pianon är upproriska, svarar aldrig exakt likadant. Akustiska pianon vibrerar tillsammans med väggarna, ett digitalt pianon ljuder liksom isolerat för sig självt inne i rummet – blir aldrig ett med vare sig pianist, omgivning eller åhörare. Och ändå, den irriterande digitala exaktheten och livlösheten till trots, kan toner som ljuder från sådana surrogat röra till tårar. Musik glömmer ofta att fråga om lov innan den bryter igenom som plantor genom asfalt.
Stämning av klaviaturinstrument med fastslagen, fixerad tonhöjd – orglar, pianon, cembali och så vidare – handlar om en kompromiss. För att oktaver ska kunna klinga rent måste alla andra intervall snedstämmas lite grann, i det som kallas tempererade intervall; kvinterna är lite för smala, kvarterna lite för breda, durterserna är ordentligt mycket bredare än de borde vara, mollterserna i sin tur alldeles för smala, och så vidare.
Det här är ett känt faktum för många. Vad som är mindre känt är att pianot är ännu mera harmoniskt ofullkomligt än dess tangerande systrar och brödrar. Pianot är byggt för maximal resonans, med en spänning på tiotals ton applicerade över dess cirka 230 strängar. Eftersom varje sträng är så hårt spänd vibrerar den ytterst motvilligt, vill tillbaka till sitt viloläge, vill inte röra på sig, i synnerhet inte nära fästpunkterna i strängens ytterkanter.
Den här trögheten, styvheten, kallas på fackspråk för inharmonicitet. En orgelpipa kan producera matematiskt perfekta övertoner, pianots övertoner klingar på grund av strängarnas styvhet på alldeles på tok för hög tonhöjd. I praktiken innebär det att inte ens oktaver kan klinga rena på ett piano. Ett piano kan egentligen inte stämmas.
Ändå gör jag det nästan varje dag, stämmer pianon och flyglar, och ofta ger pianister och åhörare lovordande kommentarer om hur perfekt stämt instrumentet är. Det handlar om en illusion – lika delar hantverksskicklighet och blomsterdekorering, som en kollega till mig så träffande uttryckte det.
Det hela är ytterst sympatiskt, och mycket människonära. En hel hög matematiskt felaktiga intervall vägrar bli modstulna i sin ofullkomlighet, väljer i stället att höja sina röster tillsammans. Resultatet blir harmoni och symfoni, samklang.
Precis som i Klara kyrka i Stockholm för några decennier sedan, där den besökande kyrkokören sjöng enkel, mässande, liturgisk musik under nattvardsgången. De passerade mig där jag satt i kyrkbänken, och jag hörde enskilda röster som lät… ja, så där som det brukar låta när man står mitt inne i en amatörkör. När hela kören passerat och klangen nådde mig via det reflekterande, sammanvävande, förlåtande innertaket nåddes jag av himmelskt vacker musik, och tårarna rann ännu en gång ner längs mina kinder.
Och jag påminns ännu en gång om det bedrägliga i självtillräckligheten. Ingen av oss är sig själv nog, även om det moderna samhället vill få oss att tro annat, placerar ett knivskarpt fokus på det individuella. Min egen framgång, min egen väg, den lycka jag smider på egen hand. Jag, jag, jag.
Sökmotorernas reklamer cirklar kring mig och det som är mitt, min tillvaro skräddarsys av mig själv via andra. Människan har förmodligen aldrig varit så upphöjd som just nu, och kanske heller aldrig så omänskligt ensam.
Sirenernas sång lockar, suger oss in i de sociala mediernas malström, men i bakgrunden ljuder tvåtusen år gamla hymner, bidar sin tid. Delar av samma kropp. Alla av oss behövs, just sådana som vi är.
Kollektivet – de församlade – får sitt djup och sin bredd när det unika i var och en av oss möter andra. Det om gemenskap värnande har en alldeles speciell möjlighet just nu, bara vi inte skjuter oss själva i foten och prioriterar konformitet, kör ner i det likriktande andra diket.
Paulus förstod det här. Fotbollstränare, körledare, pianostämmare förstår det här. Ingen vill ha ett fotbollslag med elva försvarare, en kör med enbart tenorer, eller ett piano där alla åttioåtta tangenter producerar en och samma ton.
När pianots olika toner klingar på en och samma gång hör vi något som inte en enda av de enskilda tonerna kan åstadkomma på egen hand. Och när toner ljuder i tur och ordning formas melodi, rytm, musik.
Det är lätt att luras att tro att styrkan ligger i det enda sanna, det monotona, men musiken vill annorlunda – den bryter sig igenom, passerar de konstgjorda hinder vi konstruerat för oss själva, rör oss, berör oss, bär oss och våra ord, och talar för oss när våra ord inte längre räcker till.