Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 5 december 2018.
Nu, när hösten är som mörkast, kom jag plötsligt att tänka på någonting som inträffade en gång när våren flödade i ljus. Inte under den tid när gatudammet yr, när dubbdäcken frasar mot torr asfalt och när man drar på sig förkylningar i alldeles för lättklätt segertåg över den vinter som fick ge vika – nej, innan, då när våren är som ljusast, med vinterns hjälp.
Det var en gnistrande, bländande vårdag, och den kom plötsligt; sköljde in över de meterhöga, hårdnade snödrivor som stod kvar som flyktiga monument över den traditionella, hederliga vinter som så glädjefullt hade resonerat i mitt selektiva minne, ett eko från en barndom där vinter alltid var vinter och inte slask och smuts och vuxet som nu.
Värmen omfamnade snön och ledde den i rännilar över den yrvakna marken, det var vitt och det var vått och det var alldeles underbart. Jag gjorde en paus under sicksackpromenaden hem från jobbet och betraktade vår dåvarande, då åttioårige granne som med karaktäristiska slowmotionrörelser – noggrant, närmast meditativt – i spadtag efter spadtag klöv de stora snöblocken i allt mindre bitar.
Innan berättelsen går vidare bör noteras att jag knappast har rykte om mig att vara någon särskilt driven gatupredikant. Eller, ja, det där var en underdrift: jag tror antalet tillfällen när min öppningsreplik i vardagskonversationer innehållit ord om Gud, kristet liv eller andlighet i största allmänhet är ganska exakt… ett enda.
Jag vet inte om det var ljuset inom som inspirerades av ljuset utanför, men plötsligt hörde jag mig själv spontant, glatt och helt utan ironi fråga: ”Visst vet du att Vår Herre sköter om den där snöröjningen också, bara Han får lite tid på sig?”
Vår granne var en skön typ. Efter att han blivit änkling när hans fru flyttat bort så flyttade även han i sin tur bort, om än på ett jordiskt plan. Huset behöll han ändå, och han återvände regelbundet hem för att vårda det med en vördnadsvärd omsorg. Han kallade det fortfarande för hemma, även om han bodde någon annanstans.
I den by där vi båda växt upp – något som band oss samman, trots att vi inte hade växlat många ord med varandra genom åren – finns ett lugn i samtalet. Rytmen i diskussionen utgörs ofta av ord varvade med eftertänksam tystnad. Det är något vi ofta räds idag – att stilla ta in de ord som uttalats. Vår rädsla för tystnad gör att vi ofta tolkar det som sägs till det värsta.
Inte grannen. Han tog sig tid att sticka ner spaden i snön, ställa ena foten på bladet, spricka upp i ett leende och ge mig ett av de mest sublima och underfundiga svar jag någonsin fått: ”Jo, jag vet. Jag tänkte bara att jag skulle hjälpa till.”
Kolumn publicerad i Kyrkpressen den 20 september 2018
Enligt en rätt nyligen genomförd opinionsmätning tror ca 40% av USA:s befolkning att Jesus kommer att komma tillbaka inom de närmaste 40 åren. Det är inte bara talen som är bibliska här, utan också förväntan om en upplösning. Den fanns hos Jesus, den fanns hos apostlarna, den har funnits med genom hela kyrkans historia – tron på, hopp om, bävan inför den yttersta dagen.
I samma land, i det USA som den kanadensiska poeten och singer-songwritern Leonard Cohen beskrev som ”det bästa och det värstas vagga”, är många TV- och radiopredikanter i full gång med att utpeka varandra som falska profeter. Jesus har sagt att många sådana ska träda fram här under slutspurten.
Predikanterna framställer sin tolkning av utvalda bibelställen som ett slags facit, mäter sina medpredikanter mot sagda facit, och konstaterar tvärsäkert att dessa andra predikar villoläror.
Det vilar något djupt tragiskt över det här. Jesus själv presenterar ingen checklista, utan en högst simpel och samtidigt ofattbart djup idé: att den som älskar Gud av hela sig själv och sin nästa som hela sig själv gör det Gud vill att vi gör.
Men hur ska vi då veta vem som har rätt och vem som har fel? Det verkar vara en icke-fråga för Jesus, han hänvisar helt enkelt till konsekvenserna av hur vi handlar.
När vi utgående från vår egen förståelse tar patent på den sanna kristna tron och skapar en egen uppdelning i ”vi” och ”de”, sanna och falska, frälsta och förtappade, goda och onda, då bär vi frukt som alldeles tydligt visar att trädet och dess rötter inte är sunda.
Medan varje handling utförd i kärlek visar vem Gud är – alldeles oberoende av faktorer som samfund, religion, ideologi, sexuell läggning, grad av fromhet och andlig präktighet.
Om vi ställer oss i vägen för alla som närmar sig Gud från ett annat håll än vi själva vill, om vi kräver att andra rättar sig efter den gåtfulla spegelbild vi själva ser, om vi förminskar, stympar vår medmänniska så att hon lättare skall rymmas in i vår inpaketerade tro; då är vi ekande brons, skrällande cymbaler, då har vi ingenting vunnit, då är vi ingenting.
Att älska Gud och vår nästa är en förbluffande enkel väg som är så oerhört svår för oss människor att gå. Ändå har en av oss vandrat just så.
Ett så rasande vackert förkroppsligande av det träd som är gott, den frukt som är god. Livet har potential att fyllas av mening om vi gör allt för att försöka följa hans spår. Den dag vi alla går den vägen tillsammans har Gud blivit allt, överallt. Den dagen har himmelriket kommit.
Jag läste för någon vecka sedan en väldigt fin artikel om den samhällsutveckling som ledde fram till det turbulenta året 1968. Det mesta av det som presenterades var redan bekant för mig, men ändå var allting nytt. Artikelförfattaren delade med sig av sin egna erfarenheter: de omedelbara, då, som tonåring, de reflekterade, nu, femtio år senare.
Vi invaggas så lätt i tron att insamlad kunskap är tillräcklig i sig. Ännu värre: vi kallar detta för bildning.
Att känna till något är långt ifrån detsamma som att känna något. Att känna är en intim upplevelse, vilket den vackra användningen av ordet i äldre bibelöversättningar vittnar om. Kunskap som inte på sätt eller annat levandegörs – genomlevs, engagerar, ageras ut, delas – har en tendens att förpassas till vårt undermedvetna köksvägen, obearbetad.
Vårt undermedvetna är en märklig plats om vilken vi förstår väldigt lite. Ändå tycks det som ligger ljusår borta intressera oss mera än det som ligger oss närmast.
Kanske är det vår dissekerade värld som driver oss så långt – både i stigande avstånd och stigande abstraktion – i sökandet efter det vi inte känner till. Vi sitter var och en på toppen av det isberg som utgör oss själva, och vi har en hel värld under, inom – en värld om vilken vi inte vet just någonting alls.
Det sägs att det är möjligt att vi inte glömmer något, att allt lagras i vårt undermedvetna och kan stiga tillbaka till medvetandeytan som ett slags kunskapens Atlantis. Min personliga erfarenhet är att så sker oftare än man kunde tro, men här har jag lagt märke till en förbluffande skillnad:
Den kunskap jag lärde känna stiger till ytan intakt. Den kan – och är – oftast integrerad med nyare kunskap, och ibland är den dammig, men den är inte förvriden.
När däremot det jag tidigare bara kände till tar plats i medvetandet igen, då framträder det så gott som undantagslöst i en distorderad, förvrängd form. Ofta har den kunskapen förlorat sin integritet, upplösts, och bildar nu ett slags kitt som på ett falskt sätt sammanfogat lösryckta fragmentariska idéer till något jag kommit att se som alldeles självklart.
Så vad har då det här att göra med min insikt gällande artikeln om år 1968? Enkelt sagt kunde man säga att jag ser det som ytterst viktigt att integrera all kunskap i själen, för att undvika att själen upplöses i kunskap. I det senare fallet reduceras personlighet till ett intellektuellt arkivskåp.
I praktiken, då? Som Ingemar Olsson beskriver det:
Med hela hjärtat hela tiden Överallt och jämt Med hela hjärtat hela tiden Alldeles bestämt
Hagmans inlägg är på ett föredömligt sätt öppet för allmänheten (”public”), men med tanke på den informationsmängd som når oss alla varje dag så är risken uppenbar att vi fastnar i våra egna ekokammare. Det gäller oss alla, och är ett av de stora problemen med sociala medier: diskussion tenderar att ske i kretsen av ”redan frälsta”, om man så vill – inte undantagslöst, men ofta.
Därav anledningen till referenserna här ovanför. Av samma anledning publicerar jag den kommentar jag den 4 maj skrev under Hagmans inlägg. Kommentaren återges i sin helhet i texten som följer:
Jag är sen till partyt (blev taggad i inlägget här på FB av en vän). Du ställer flera frågor, Patrik, så jag vill försöka ge konkret info där du frågar efter sådan, och sen bidra till efterfrågad feedback på Mishras kolumn. Till sist något om det som triggade den nu pågående diskussionen (Peterson/Hagman/Kyrkpressen.)
————————————
1) Peterson avskyr grupptillhörighetspolitiken i båda de polariserade lägren. I hans vardagssituation (den akademiska världen i Kanada) är det extremvänstern han hamnat i konflikt med. I diskussionen vid Lafayette College diskuteras den synbara obalansen vänster/höger, och han är inte sen att gå åt högern. I kompakt form under 48:15 – 52:55 i videon, i övrigt vid flera tillfällen i videon. https://www.youtube.com/watch?v=V32WHDuy-Do&t=3176s
————————————
2) Du klassar Mishras kritik som den “bästa och seriösaste” hittills. Jag ser den som destruktiv, och faktiskt direkt ond. Ond, därför att det verkar vara så viktigt för Mishra att skjuta Peterson i sank att han inte drar sig för insinuationer och sluga förvridningar. Fascistvinklingen (“noble savage”) är den mest kända och debatterade, så jag tar upp några andra:
……….
Mishra:
”Culture,” one of his [Peterson’s] typical arguments goes, ”is symbolically, archetypally, mythically male”—and this is why resistance to male dominance is unnatural.
Citatet från 12 Steps [EDIT: Rules] som Mishra hänsynslöst utnyttjar:
It is also perverse to consider culture the creation of men. Culture is symbolically, archetypally, mythically male. That’s partly why the idea of ”the patriarchy” is so easily swallowed. But it is certainly the creation of humankind, not the creation of men (let alone white men, who nonetheless contributed their fair share).
……….
Mishra:
Islamophobes will take heart from his speculation that ”feminists avoid criticizing Islam because they unconsciously long for masculine dominance.”
Peterson på FB:
# 2 of questions to get crucified for asking: Do feminists avoid criticizing Islam because they unconsciously long for masculine dominance?
På den frågan följer en lång debatt. Det är inte spekulation, det är diskussion.
……….
Mishra:
Like Peterson, many of these hyper-masculinist thinkers [Nordau, Sorel] saw compassion as a vice and urged insecure men to harden their hearts against the weak (women and minorities) on the grounds that the latter were biologically and culturally inferior.
Medlidande som en last? Uppmana osäkra män att härda sina hjärtan gentemot de svaga (kvinnor och minoriteter) på basen av att de senare var biologiskt och kulturellt underlägsna? Det här är bullshit, det vet alla som känner till vad Peterson står för. Lägg märke till den djävulskt smarta formuleringen – imperfekten gör att Mishra kan skriva så här och samtidigt skapa en retorisk nödutgång. Han är inte en stor författare för intet, och han använder sin gåva på ett fruktansvärt sätt.
……….
Det finns flera exempel, men kanske de här räcker? Den “bästa och seriösaste” kritiken är propaganda, och jag är uppriktigt oroad över att du inte ser det; ja, inte bara är blind, utan höjer hans ideologiska pamflett till skyarna.
Märk också historielösheten, som är frapperande och så typisk för min generation. Han namedroppar så mycket han hinner och kan på basen av de några hundra år han känner till.
————————————
3) Fenomenet kyrkpress-artikeln, då. Det är för mig fullständigt ofattbart att det personliga ansvaret (vilket är ytterst centralt för såväl kristen tro som för all form av meningsfull gemenskap) knappt berörs. Lika obegripligt är det att Ordet (Logos) inkarnerat inte ens nämns. Båda är hörnstenar för Peterson.
När det för en gångs skull finns en chans att diskutera något för kyrkan så centralt (med “kyrka” menar jag här all form av kristen gemenskap), och kunna göra det utifrån något konkret och samhällsaktuellt som äger rum utanför kyrkans väggar, då plockas i stället genusglasögonen fram, närhistorieböckerna dammas av, och tredjehandsåsikter (t.ex. Mishra) bidrar till att bilda opinion i Svenskfinland.
Exakt vad detta beror på vet jag inte riktigt, men det oroar mig. Jag anar mig till att det är den bedrägliga självtillräckligheten som spökar, men jag kan ha fel.
Det var deprimerande att läsa artikeln om Jordan B Peterson i det senaste numret av Kyrkpressen. Jag har sett uppskattningsvis 60 timmar av hans föreläsningsmaterial, läst och sett många intervjuer, och jag kände inte igen den person som framställdes i KP:s (antagligen aningslöst) vinklade reportage.
Den som känner mig vet att jag välkomnar avvikande åsikter. Nu är det inte fråga om en välgrundad avvikande åsikt i det här fallet, utan om förvrängning. Jag tror att researchen varit för dålig, och att Patrik Hagman (som intervjuas i artikeln) helt enkelt inte tagit sig tid att sätta sig in i ämnet. Alternativet är att Hagman är tvådimensionell, grund och närsynt, och saknar förmåga att destillera fram det väsentliga – något jag vägrar tro.
Problemet är att de flesta av Kyrkpressens läsare inte är mera bekant med Peterson än artikelns författare och intervjuobjekt tycks vara. Kyrkpressen bildar därför en opinion på falska grunder, och sådant skall alltid bemötas.
En del diskussion som följde på Facebook utgick helt och hållet från informationen i Kyrkpressen, och var därför meningslös – och därigenom destruktiv.
Här nedanför möter jag en del av de osanningar, förvrängningar och ren anti-propaganda som utgör merparten av artikeln.
KP: “[Peterson] talar mest till unga män som upplever sig som marginaliserade och inte känner sig särskilt privilegierade – trots att de är vita män.”
Det är på inget sätt kärnan i Petersons budskap, vilket borde vara uppenbart på basen av ens ett uns av normal journalistisk research.
. . . . .
KP: “[…] han säger också saker som känns farliga, som att det inte är någon idé att arbeta för ett jämlikt samhälle, eftersom evolutionen har gjort oss till varelser som trivs bäst i hierarkier.”
Peterson hävdar att tesen att västvärldens patriarkat skulle ha skapat ett hierarkiskt samhälle helt enkelt är felaktig, och han stöder sitt argument på välgrundad forskning. Han menar att det är förödande att arbeta för ett jämlikt samhälle, om jämlikhet definieras som att radera ut all – ALL – skillnad mellan kvinnor och män. Varken kvinnor eller män kan då vara sina riktiga jag, det de är ämnade att vara.
. . . . .
KP: “Dessutom tror han att universiteten befolkas av marxister vars yttersta mål är att skapa en totalitär stat (typ: det börjar med en HBTIQ-grupp och slutar med Gulag).”
Peterson säger att extremvänstern drivs av samma ideologi som de fruktansvärda totalitära staterna i vår närhistoria (Kina/Mao, Sovjet/Stalin). Den ideologin kan enkelt sammanfattas med att grupptillhörigheten är det centrala, på individens bekostnad. Resultatet vet vi. Jag har aldrig hört honom nämna extremvänsterns målsättning, bara peka på faran i ideologin.
. . . . .
KP/Hagman: […] Peterson är en karismatisk föreläsare. Ofta är han rolig, verkar slå huvudet på spiken och kommer med harmlösa självhjälpsråd.
Spontant kan jag inte komma på ett enda av Petersons “självhjälpsråd” som inte är solitt förankrat i essensen av mänsklig tillvaro – människan som individ och i gemenskap med andra. Att Peterson gjort något ytterst komplicerat tillgängligt för allmänheten är allt annat än harmlöst.
. . . . .
KP: “Hur skulle du sammanfatta hans budskap?” Hagman: “Han kopplar ihop klassisk ‘skärp dig, bit ihop, jobba på’-retorik med en konspirationsteori om att vänstern och postmodernismen och feministerna har förstört allt. Unga män som känner sig lite misslyckade får samtidigt känna sig som hjältar och offer i sin egen berättelse, och det är en väldigt attraktiv roll.”
Det är en grund, platt och fruktansvärt dålig sammanfattning av Petersons budskap. Jag antar att det beror på okunskap.
. . . . .
KP/Hagman: “Det farliga med Jordan Peterson är att den högerextrema falangen inom amerikansk politik gillar honom.”
Reagan använde Bruce Springsteens “Born In The USA” för sitt eget syfte. Hitler använde Wagners musik. Det går aldrig att undvika att en intressegrupp plockar bitar och på så sätt förvränger kärnan. Inte olikt fundamentalistisk bibelläsning, inte heller olikt det här KP-reportaget. Peterson är en centerliberal med rötter i historien (vilket eventuellt kan ses som konservativt), han har inget med vare sig extremhöger eller den något mildare rörelsen “alt-right” (“alternativ höger”) att göra.
. . . . .
KP/Hagman: “[C.S] Lewis är definitivt kristen, och det kan man inte säga om Peterson. Peterson är snarare Oprah Winfrey för unga män, han har samma idé om att religionens syfte är att få dig att må bra och bli framgångsrik.”
Artikelns lågvattenmärke. Peterson för ingen talkshow. På frågan om han tror på Gud svarar han: ”Vad får dig att tro att du har rätt att ställa mig den frågan? Och hur vet vi att vi talar om samma Gud? Jag kan säga så här: Jag verkar i världen som om Gud existerar.”
. . . . .
KP/Hagman: “Den stora skillnaden mellan det kristna tänkandet och Petersons är individualismen, att han tänker ‘var och en för sig själv’.
– Han menar att du kan leva på ett sådant sätt att det också gagnar andra, men det är du själv som i slutändan är ansvarig för allt. Medan kristendomen hela tiden säger: Vi måste bygga gemenskap, vi har ansvar för varandra!”
Hur uppstår då den kristna gemenskapen? Den uppstår när en personlig, individuell kontakt med Gud blir för stor för att hålla tyst om, för omvälvande för att bära själv. Det egna ansvaret, den personliga överlåtelsen, är det som möjliggör gemenskap. En kristen gemenskap som enbart handlar om grupptillhörighet är lika ihålig – och potentiellt farlig – som extrem vänster- eller högerideologi. Det är inte en slump att vi har sekter som kallar sig kristna.
. . . . .
KP/Hagman: “– En massa unga män vittnar ju om att han faktiskt hjälpt dem – de var beredda att ta livet av sig och så började de lyssna på honom och kände att de fick en mening med sina liv. När man hör sådana berättelser känns det ganska jobbigt att säga att det här inte är så bra som det låter. Det problem Peterson identifierat eller snubblat över – de förlorade pojkarna – är högst verkligt och något vi behöver prata om mycket mer. Många unga män verkar fastna i en förlängd tonårstillvaro där de varken tar vuxet ansvar eller lever med barnets lekfulla glädje inför verkligheten. De fastnar i ett ganska meningslöst och maktlöst sätt att vara.”
Peterson har “snubblat” över problemet på basen av sina femton år som praktiserande psykolog, och genom kontemplation. Nu, efter en lång förberedelse, delar han med sig – inte abstrakt och luddigt, utan konkret, destillerat och obarmhärtigt befriande. Och han talar till dem, inte om dem.
. . . . .
KP/Hagman: “ Det Peterson gör är att försöka komma åt problemet genom att gå tillbaka till en maskulinitet som har väldigt många andra problem. Den fungerar någorlunda bra för vita män – men till priset av att kvinnor och personer från andra kulturer inte har det lika bra. Vägen framåt kan inte vara att gå bakåt, utan att göra upp med det här arvet helt och hållet.”
Ok, så ingen maskulinitet och ingen femininitet. Då konstruerar vi människan på nytt, skapar en avkönad individ. Den dagen dör mänskligheten på riktigt, och tvingas dessutom fortsätta leva. Något omänskligare kan man knappast ha som mål.
För den som vill bilda sig en egen bild av Jordan Peterson rekommenderar jag som en slags introduktion den kända intervjun som gjordes av Cathy Newman i januari i år och som nämndes i Kyrkpressens artikel:
Vill man gå vidare därifrån så kan man se den väldigt intressanta bibelserien som är befriande icke-religiös, och samtidigt inte.
Kommer bibelberättelserna för nära eller för långt ifrån så kan man se hela hans föreläsningsserie ”Maps of Meaning”, klassrumsföreläsningar från universitetet i Toronto där han verkar som professor.
Allt ovanstående hittas enklast genom att gå in på Jordan Petersons YouTube-channel: Jordan B Peterson – YouTube
Ligger all skönhet i betraktarens öga? Nej, det gör den inte. Så relativiserad och individcentrerad kan tillvaron aldrig bli.
Samtidigt är den kända frasen paradoxalt nog riktig, om vi placerar den enskilda människan mitt i centrum av allt. När vi utgår från verklighet i den mån vi själva upplever den så blir verkligheten absolut för oss, men den kan aldrig delas med andra.
Det overkliga, allt utanför den verklighet vi själva känner, möter oss överallt. I konfrontationen med detta overkliga formar vi åsikter.
Åsikter är livsfarliga. De kräver inget av oss, och eftersom samhällsklimatet av idag lockar oss att följa det minsta motståndets lag så är åsikter något vi gärna samlar på oss. Av samma orsak är de något vi drar oss för att överge. Med tiden blir våra åsikter det armeringsjärn som håller vår verklighet samman.
Problemet är att även den uppfattade verkligheten är föränderlig, dynamisk, eftersom liv vägrar låta sig kapslas in. Rätt snart utmanas vi inte i första hand av det overkliga kring oss, utan av det overkliga i våra åsikter. Då står vi inför ett val, även om vi gör allt för att slippa uppfatta det så.
Vad är lättare – att släppa taget om det vi blivit, eller att fortsätta bygga på det vi redan är? Svaret är förrädiskt enkelt, och eftersom vi inte vill ställa till det mer än nödvändigt så åker vi nedförsbacke rakt ner i avgrunden: vi väljer att tro på våra åsikter.
En genväg – ett stort kliv över hängivenhet, övertygelse, förvissning, över allt det som har verklig kraft att forma oss. Det tomrummet söker att fyllas, och nu fylls det liksom baklänges när vi blir allt mer övertygade om att de cementerade åsikter vi valt att tro på är riktiga.
Och ve den som blåser på det verklighetsbygget, sådana möts av ett aggressivt, hängivet angreppsförsvar som helt saknar proportionalitet. Allt detta för att vår egen uppfattning om det verkligt sanna är en rätt som ingen ska kunna ta ifrån oss.
Vilka av oss snurrar då runt i den här nedåtgående spiralen? Det gör vi alla. Vi ser följderna inom politiken, i social interaktivitet, i familjer, i troendegemenskap av olika slag. I det sistnämnda fallet uppstår ofta en bisarr karikatyr av fenomenet: mina åsikter är inte mina, Gud säger så.
Det är just då det här med att bli född på nytt – att bli som ett barn – är så avgörande. Det förenklas ofta till ett före och ett efter, och den falska tryggheten i detta ”efter” ställer till det. Alldeles oberoende av hur, vad, vem vi tror på så är nyckeln till liv att oavbrutet släppa taget om det som binder oss och hindrar oss från att växa.