Jag har tillbringat de senaste dagarna i Strasbourg, och talat svenska.
Otroligt tudelad upplevelse. Orsaken är givetvis EU-valet 2009 – strömmarna, och eftersvallet. SFP:s 20 kandidater blev officiellt försäkrade om att det ekonomiska startfältet var jämnt fördelat. Verkligheten visste annorlunda. Veckorna kring valdagen underströk på ett tragiskt sätt allmänhetens uppfattning om politik – man kan inte lita på nån.
Nu, inför kommande riksdagsval vill SFP att jag kandiderar. Partiet ställer upp 80 kandidater, och den totala budgeten är 600.000 €.
Glad över mina kunskaper i de fyra räknesätten räknar jag ut att budgeten ligger på 7.500 € per kandidat. Av den budgeten kan kandidaterna välja att få 1.000 € fritt disponibla för sin kampanj, eller ett från partiet rekommenderat promo-pack.
Ursäkta?
Tydligen har den Vanhanenska härvan (och i kraft trädande lagstiftning angående valfinasiering) fått partiet att söka en trygg lösning. Efter att upprepade gånger friskt ha sprungit med krita och dragit upp olika startlinjer för sprinterloppet väljer man nu att tvinga alla kandidater att löpa i samma takt.
Jag är inte det minsta intresserad av det här. Personligen tycker jag att man kunde kryssa mindre med fartyg, skapa inbördes relationer som har en längre båge, belasta valbudgeten på ett sätt som mindre påminner om förtäckta firmafester, ge över medel åt kandidaterna. Lämna över ansvaret på dem man vill ha nånting av. Östersjön är en riktig skitplats för röstfiske.
Mitt förtroende för SFP? – Noll. Jag tycker om valprogrammet för riksdagsvalet, och ser instinktivt partiet som den starkast balanserande kraften i ett land som förrädiskt långsamt skiftar mot sannfinländskhet. Jag har personliga relationer med flera inom partiet, vilket är bra – vore det inte för de vänskapsbanden så vete sjutton om jag inte kandiderade för andra.
Samtidigt gör SFP kardinalfel efter kardinalfel, och partiet skulle aldrig kunna agera på en fri marknad. Språket köper aktier i ett bolag som, i sanningens namn, inte framstår som särskilt vettigt att investera i.
Hur mycket jag än skriver under SFP:s ideologi kan jag inte kandidera under den yrsel som råder nu. Jag gör inte ett särskilt bra arbete om jag inte är helhjärtat involverad, och partiets valpolicy är rent ut sagt omöjlig för mig. Ändå hoppas jag för samhällets skull att SFP lyckas i riksdagsvalet. Grundtanken hos partiet är värd allt stöd den kan få, all beklaglig närsynthet till trots.