Insändare – inskickad till Österbottens tidning och Vasabladet den 25.11.2009.
FINLANDS PARIA
Jag läser den 24.11 om länsstyrelsens beslut att dra in tillståndet för ölförsäljning från de företag som varit inblandade i illegal snushandel, och jag tänker: ‘sjukt’.
Sjukt, eftersom ett sunt samhälle – en rättsstat – ska döma via domstolsväsendet, och enbart så. En myndighet som godtyckligt utfärdar egna straff bara för att man blivit given makt därtill underminerar domstolsbeslutet. Det är oeftertänksamma stöveltramp rakt in i en polisstat som skrämmer livet ur mig.
Sjukt – också för att de etiska värderingar som ligger som grund för idén om brott, straff och försoning förlöjligas från statens håll. I sin häxjakt på snusförsäljarna fråntar man dem deras rättighet till konsekvent och likvärdig behandling. Man verkar vilja slå, slå och fortsätta slå – bryta ner tills ingen längre orkar stiga upp. Diktaturens snålblåst kan redan anas som lätta, tilltagande brisar i de finländska skogarna.
Sjukt – inte minst på grund av just detta: den oroande utveckling som länsstyrelsens beslut är en del av sker så förrädiskt långsamt. 1930-talets Tyskland kunde inte ha formats över en natt, helt enkelt eftersom människans bondförnuft och samvete inte hade tillåtit det. I stället sker förändringen i dunklet, under en täckmantel av omsorg, lite i gången. En djävulskt skicklig manipulation av medborgarens undermedvetna tills det omöjliga – det omänskliga – blir möjligt för en hel nation.
När det gått så långt kan vi vara säkra på att parian – de kastlösa utan rättigheter – inte är en liten skara snusförsäljare. Då har fokus för statens kallt kliniska hat skiftat mot en större mängd ‘avvikande’ som fortfarande står i ett minoritetsförhållande till majoriteten. Tänk tanken vidare, och dra egna slutsatser.
Vad kan då vi medborgare göra? Vi kan skriva inlägg, kontakta våra förtroendevalda, ropa på gator och torg, vägra stämma upp i allsången från kungörelserna. Det viktigaste är inte hur, utan att vi reagerar på de sätt vi kan. Personligen kommer jag aldrig mer att kunna se mig själv i spegeln om jag stillatigande ser på när vårt samhälle körs ner i fördärvet.
Patrick Wingren