Tidigt tidigt steg jag upp. Faktiskt mycket tidigare än jag hade behövt. Det måste ha varit något slags straff för all sen nattvaka, nu vaknade jag 3.45 och kunde inte för något i världen somna om.
Så då blev det hotellfrukost på Pilotti i Vanda. Att någon serverar frukost klockan fyra på natten övergår mitt förstånd, det är mera Korv-Görans som brukar gälla den tiden. Men det går att stiga upp och äta dåockså, det är härmed bevisat!
På vägen ut till flygplatsen hittade jag en bil enligt modell den som för några veckor sen hade takställning plus stor snusdosa. Registreringsskylten hängde elakt – hoppas ingen har tagit ut sina aggressioner så här i efterhand och blivit antiFordFocus pga mitt körande ;)
Sedan en 2,5 timmars flygfärd till Zürich. Väl framme var det första som slog mig hur fuktigt det var. Sen blev jag påmind om att jag lämnade Finland under just de några dagar det är sommar hemma, för att mötas av ostadigt väder och +18. Nå, regn är ju inget nytt för oss. Staden ligger i en floddal mellan två berg, och när det är lågtryck som idag så växlar vädret fenomenalt snabbt. Det var riktigt lustigt att se caféägarna springa in och ut med borden med några minuters mellanrum!
Från järnvägsstationen gick jag ut längs Banhofstrasse, söderut – t.o.m. jag med min lite knaggliga tyska klarar av att se logiken i det gatunamnet ;) Spårvagnar och frånvaro av bilar ger en varm känsla trots att gatan är en kommersiell gata av samma slag som finns i så gott som alla västerländska storstäder. H&M, McDonalds, Diesel osv.
Nånting är ändå annorlunda än i t.ex. Göteborg (som till storleken påminner om Zürich). Efter en stunds vandrande i staden hade jag mött många väldigt rika människor. Jag hade också mött streetkids, drogmissbrukare, hårt sminkade tonårflickor, hälsofreaks utan ett gram fett underhudsfett på kroppen. Allt det här bildade ett mönster, som för varje kategori framträdde allt tydligare.
Det är ett slags kastsamhälle av ett slag som jag inte sett i Europa tidigare. Egentligen inte heller i New York, där är överlappningarna mera överraskande – man slappnar automatiskt av i sin yttre identitet eftersom det är omöjligt att skilja ur, där finns någon som är mera extrem. För Zürich-borna verkar det vara viktigt att konturerna av vad man tillhör är starka. Kanske måste de göras tydliga för att ge samhörighet?
Med det sagt vill jag inte låta för negativ, i Zürich finns en värme och ett lugn som tilltalar. Till och med trafikljusen som varnar för spårvagnar blinkar bara lite småharmoniskt med glöden motsvarande styrkan i en ficklampa med halvkasst batteri, och vagnarna skrider fram på ett humant, mjukt vis.
Vid den södra ändan av Banhofstrasse gick jag österut över Quaibrücke och fotograferade floden Limmat med kända landmärken på respektive strandkanter. Flodens vatten är klart och rent på ett sätt som får Aura å att påminna om sirap.
Gamla stan är vansinnigt vacker – kuperad, små vinglande gator. Därifrån gick jag ut och tog en bild av Münsterbrücke över Limmat. Någonstans vid flodinloppet dränktes reformatorn Felix Manz på trettondagen år 1527, helt enligt lagen. Köldgraderna på torget den 5 december känns inte särskilt hårda så här retroperspektivt betraktat.
Det blev en egen, viktig exkursion i mina föräldrars ‘andra hemstad’, som också är min egen födelsetrakt. På eftermiddagen tog tåget mig sydväst till Luzern, där jazzseminariet startade på kvällen. Mer om både staden och seminariet i morgon.