Kolumn i Missionsstandaret, skriven i första veckan av maj 2020.
Det har varit en sällsam vinter och vår. Dagar, veckor och månader där vi fått tänka om, om och om igen. Dagar långa som veckor, veckor som känns som månader. Ett avlägset förflutet i vilket vi inte längre är, och ett efteråt som vi ännu inte ser.
Här, i gränslandet mellan det som varit och det som skall komma, lever vi märkligt nog alltid våra liv. Det som plötsligt är annorlunda är att vi så obarmhärtigt tvingas bli medvetna om just detta, och att vi nu – när vi kanske mer än någonsin borde få gråta tillsammans, glädjas tillsammans, bearbeta, trösta, hjälpa – skjuts ifrån varandra.
Social distans. Så oerhört fattigt. Icke-närhet, något i grunden icke-mänskligt.
Vi behöver varandra, det märks senast nu. Den som känner mig vet att jag gärna är alldeles ensam med mig själv. Ändå har det för mig aldrig handlat om att vara ensam i stället för att vara tillsammans med andra, utan om att vara ensam för att sen kunna vara tillsammans med andra.
Det rika i kontrasten – att vara egen, och andras. Att tänka, och att samtala. Att finnas, och att ta plats. Det är så vi blir synliga, för oss själv och andra. Det är så vi lever. Så hur leva nu?
Det finns knappast någonting jag är så rädd för i livet som bitterhet, och i nuläget är det alldeles för lätt att ge efter – att hetsigt förbanna morgondagen i stället för att plantera träd. Därför lyssnar jag extra noggrant till den presbyterianska biskopen Lesslie Newbigins ord.
På frågan om huruvida han själv betraktade sig som en optimist eller pessimist svarade han ”varkendera. Jesus Kristus har uppstått från de döda.”
Detta oerhörda, det vi aldrig kommer att kunna förstå, det kommer att fortsätta bära oss, på sätt eller annat. Det är vårt hopp. Men aldrig någonsin har det handlat om att luta sig tillbaka och invänta det som komma skall.
Jag har absolut inget emot den aspekt av mitt andliga arv som utgörs av en genuin längtan hem, längtan bortom – den har burit otaliga genom becksvart mörker, den har ropats ut i välsignad glädje, den är en del av hoppet, av mig och av oss.
Samtidigt har jag inte riktigt hittat någon annan mening med livet än att leva som om Kristus är uppstånden, och då finns det plötsligt en hel del att göra, också just nu:
Det som nu sveper in över hela världen samtidigt gör ingen skillnad mellan människor, men vi har strukturerat både det lokala och det globala samhället så att de mest utsatta drabbas hårdast. Att vara ljus i världen omfattar också att belysa det som inte tål dagsljus.
En av de trådar som tydligast knyter samman bibelns två testamenten är kravet på rättvisa för den fattiga, för änkan, för flyktingen, för de marginaliserade, för de utsatta.
Kyrkor, församlingar, präster, lekmän har här – vid dörren in till framtiden – en möjlighet att synliggöra något mycket djupare än det artificiella vågspel mellan ekonomi och människoliv som dominerar samhällsdebatten.
Det handlar inte om att alla skall ha lika mycket, det handlar om att alla skall ha tillräckligt, mer än nog. Det handlar om nåd.