Årsarkiv: 2015

6 inlägg

Hängivet på väg

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 3 december 2015

Så är vi här vid den här tiden på året igen. Vi stiger in i en period av väntan på något. Exakt vad vi väntar på, och varför, är inte alldeles givet.
Vi berörs på så olika sätt av julen. För många är det just då familjen samlas, i en atmosfär av välvilja som vuxit in i oss sedan barnsben. För andra är julen en ständigt återkommande, tung ihågkomst av det som inte längre finns: äktenskapet, föräldrarna, sammanhanget, tillhörigheten.

Ändå trivs de allra flesta med tiden före jul. Att ana något, att leva i förväntan, är ett av de rikaste tillstånd människan kan befinna sig i. Det finns en riktning, en aktivitet, en hängivenhet i att inte vara framme – oavsett om själva målet rymmer djup glädje eller tärande vemod.

En tid av förväntan ger också ankomsten, upplösningen, en speciell tyngd. Det här vet den del av den kristna kyrkan i vilken fastan inför julen utgör en nödvändig balans till påskens förberedelseperiod. Väntan på liv, väntan på död, väntan på liv. Det här vet också den kommersiella sektorn, som skickligt välkomnat den energi som söker efter att kanaliseras.

När vi firar jul gör vi det i en sällsam blandning av kristen tradition och folkliga ritualer, ackompanjerade av marknadsekonomins penetrerande toner. Kristendomen är traditionellt stark i vårt land, men har definitivt backat tillbaka och berett rum för det som människan tror sig behöva och vilja ha. Jag tycker det här blir alldeles särskilt tydligt under julen.

Kanske vi har blivit för bekväma, byggt hyddor på berget. Kanske vi i en strävan efter att kunna greppa det förunderliga budskapet – det att ett barn blivit oss fött – tar något för givet, paketerar in det hela och ger oss det själva som present, år efter år. Jag vet inte säkert, men jag tycker mig ana att trygghet blivit bekvämlighet, att försäkran blivit kapital.

Under mina år i USA såg jag en annan typ av jul. I ett samhälle där det inte lika självklart går att luta sig tillbaka på det kristna arvet blev ”God Jul” i massmedia omsatt till det omfamnande och samtidigt utslätade ”Glad Ledighet”. En mångkulturell metropol som New York närmar sig den stora högtiden under andra premisser. De enda konstanterna är förväntan och marknadens driftighet.

Mitt i förvirringen uppstod en längtan hos mig. Jag lyssnade på Bachs juloratorium på de traditionella dagarna, från julafton till trettondag. Och så frikyrkobarn jag är hittade jag mig själv i Svenska kyrkan på Upper East Side under julbönen. Levande vita ljus i takkronorna har aldrig varit så vackra som då.

Gränslös kärlek

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 1 oktober 2015

Vi lever i en märklig tid. Jag tror inte att det handlar om att något väsentligt i människans natur skulle ha förändrats, men en mellanmänsklig förskjutning håller på att ske.

Gradvis, förrädiskt långsamt tycks vi omskapa vår tillvaro, återvända till vår barndoms sandlådor för att greppa spadarna. Jag, jag, jag. Vi, vi, vi. I dagens hårda och cyniska samhällsklimat framstår villkorslös kärlek som naiv idioti. Som dårskap. Just därför är visdom bortom vad vi förstår så viktig idag.

Många av de trender vi möter i vardagen uppmanar oss att avmogna, återvända till barnets narcissism. Vi skriker och stampar med fötterna när något annat än vi själva placeras i centrum. Vi hukar oss och kryper ihop i osäkerhet över främmande element i vår omgivning. Det obekanta känns hotfullt, och vi är rädda för all form av förändring.

Varför? Jo, grundläggande behov som tillhörighet, trygghet, att bli sedd har skickligt exploaterats av krafter som inte har någon som helst avsikt att inkludera, vagga till ro, se. Politik och marknadsekonomi har kapat kärleksbudskapet och basunerar ut sina förvrängda versioner. Och kanaliserad media skruvar upp volymen så att vi ska höra bättre.

Så blir ”älska din nästa så som dig själv” omskrivet till ”du måste först älska dig själv för att kunna älska andra”. Då finns det inte längre någon hejd på det hela. Vi blir vår egen lyckas smeder, och detta konsumerar oss, gör oss oförmögna och ovilliga att ge vidare. Jag, mitt, vårt … Och för att bedöva samvetet låter vi då och då några smulor från festmåltiden falla ner från bordet till de icke inbjudna.

Den här prioritetsordningen är konstruerad och står i strid med kärlekens natur. Kärleken är inte selektiv. Den är inte ordnad i tid, utan evig och samtidig. Den söker inte sitt.

Kärleken är inte heller en känsla, utan ett aktivt val. Bara genom att välja att älska och ge av det som är oss själva kan vi höra till, känna oss trygga, sedda, älskade. Bara genom att våga älska oss själva och andra just sådana som vi är – utan att blunda för vare sig vår eller andras ofullkomlighet – kan vi leva rikt; trygga i att allt är förlåtet, att nåd inte vidkänner några gränser, och att det inte är vår sak att stå och vakta vid portarna.

Det är med värme jag ser hur kyrkor, samfund, föreningar och gräsrotsaktivister just nu återtar samhällsutrymme genom att omsätta kärlek i handling. Och visst kan vi sträcka oss till att låna lite retorik från samhällsdebatten och för ett ögonblick göra det hela till en kostnadsfråga: priset för att låta bli att älska är alldeles för högt.

Ljuset inom

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 30 juli 2015

”Du är troende, visst?”

Den frågan får jag inte ofta, men det händer. Sist var på en bastukväll med fotbollslaget, då för några år sedan.

Jag kände honom inte egentligen, fast ändå på något sätt. Förenade kring någonting gemensamt, i ett av de få sociala sammanhang där det fortfarande är okej att vara riktigt glad, och riktigt arg. Kanske kände vi varandra bättre än jag förstod.

När frågan ställs blir jag alltid förlägen. Jag har nämligen hela mitt liv blivit översköljd av information, ibland direktiv, om hurudan en troende bör vara. Och med undantag av några få perioder i mitt liv har jag aldrig riktigt tyckt mig vara sådan.

Det här är mitt eget fel, förstås. För att svara jakande på den fråga som ställdes krävs inget annat än att tro. Ändå associerar jag direkt till allt detta runt omkring, till att välja sida. Vi och de. Medspelare och motståndarlag.

På fotbollsplanen är det sannerligen en fördel att veta vilket lag man spelar i. Spelet bygger på ett slags gemenskap i hatkärleken till motståndarlaget. Det ambivalenta i kampen – det att båda lagen vill vinna – är något jag länge fascinerats över. Man behöver något att vinna och förlora mot, och man gläds och är bedrövad tillsammans med andra.

Det som jag här kallar hatkärlek är en hårfint dragen linje – båda delarna behövs för att leken, kampen, ska bli innerlig. Det är en utomordentlig träning i respekt för medmänniskan, eftersom respekt alltid förutsätter aktivitet. Motsatsen, likgiltighet, är att respektera varken sig själv eller andra.

I fråga om tro finns inget egentligt vi och de – det är inte vår rätt att dra mittlinjer. Uppdraget som troende kristen är att älska. Att under en pågående inre förvandling bli så genomskinlig som möjligt för ljuset inifrån. Det är fråga om något helt annat än att peka på flisor i andras ögon. Det är att våga förlora tillsammans.

Att våga se oss själva för vad vi är – att vi gör det vi inte vill och inte förmår göra det vi vill – och tro att det ändå, genom allt bråte, kan synas strimmor av ljus. Att göra allt för att upptäcka det ljuset hos andra, och att hjälpas åt att kunna fira en oförtjänt, nådens seger över lag, i lag.

Någonstans – trots allt det jag inte vill men ändå gör på en fotbollsplan – lyste ljus igenom. Kanske var det så pass enkelt att jag hade för vana att hälsa personligen på alla i laget under träning och inför match. Kolla läget. Lyssna när någon ville prata. Försöka se det bästa i allt, se styrka i svaghet.

Att bära vittne behöver inte handla om att dela ut pamfletter. Det kan räcka med att vara just där och då. Jag svarade ja.

Lycka i rörelse

1 kommentar
Kolumner

Kolumn i AE Magazine, sommaren 2015.

Jag har problem med lycka. Eller rättare sagt, med lycka som den definieras i romantiska komedier, under inspirationsföreläsningar, i statusuppdateringar på sociala medier, i sagoböckers avslutande kapitel.

Lycka med egenvärde, något i sig attraktivt och eftersträvansvärt. Lycka som ett mål, dit man ännu inte nått. Ovilja att röra sig ur fläcken om man väl har getts möjlighet att få nudda vid den. Lycka som ett varaktigt tillstånd, något man belönas med när man får skörda frukten av en målmedveten, stenhård investering i det egna.

Lycka som ett kropps- och själsomslutande varmvattenbad som vi har möjlighet att sjunka ner i om vi bara får ett stadigt grepp om det som ligger mellan oss och lyckan – om vi metodiskt kan skjuta hindren till sidan, krossa dem, eller lämna dem bakom oss. Studietiden. Ensamheten. Arbetsplatsen. Ekonomin. Vintern.

I juli ska jag bara ligga på stranden, njuta av vädret, ha en semester utan måsten, ladda batterierna för det kommande året.

Sånt säger vi på fullaste allvar på vårkanten. Vi glömmer det kalla bakom oss, väntar på värmen framför oss. Och just där mitt emellan, där vi egentligen inte tycks vilja befinna oss, där är lyckan oss ändå närmast.

Lycka är rörelse mot någonting, och lyckan är hela tiden i rörelse. Lycka sveper genom oss när vi anar det som ska komma, när vi ser konturerna av det som vi vill ska bli till. Den genomsyrar vår längtan och iver över det som snart är här. Sedan gläds vi när vi ser att det anade och förväntade blivit det vi ville. Lycka mötte oss på vägen dit, och genast när glädjen tagit över längtar lyckan vidare, och vi med den.

Löparen som på upploppet ser sig om och ser medtävlarna sacka efter är till bristningsgränsen lycklig. När segern sedan är ett faktum följer glädjen. Samma gäller spjutkastaren som känner hur rätt kastet genomförs, och sen i ett kort ögonblick av ren och oförställd lycka ser spjutet flyga iväg mot glädjen i resultatet.

Just därför blir det så viktigt att helhjärtat satsa på något, att våga drömma, att vilja. Exakt vad vi satsar på, drömmer och vill spelar mindre roll. Lycka går inte att magasinera, den flyr statiska situationer. Rörelse mot det vi längtar efter är en förutsättning för lycka.

Tabula rasa

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 13 maj 2015

I min ungdom, och i synnerhet i steget ut i vuxenvärlden, var jag mycket total. Erfarenhet och – i ärlighetens namn – en viss självförunnad åldersberättigad bekvämlighet har senare i livet ofta gett mig möjlighet att bedrägligt lugnt kunna avväga sådana situationer, problem och frågeställningar som i brytningsskedet mellan pojke och man medförde val som gjordes snart sagt på liv och död.

När jag ser tillbaka tycker jag mig se en serie av livsavgörande val. Avgjort viktiga på grund av att jag vågade välja, att jag inte tvekade. Det är som om själva valet var kraften som vände blad i min bok. Skulle jag ha fortsatt att skriva på det redan fyllda uppslaget så hade det av utrymmesbrist skett i marginalerna, som ett slags tillägg till det redan skrivna, eller som understreckningar – befästande det som redan skrivits ner.

Det skulle ha blivit en sanslös mängd livstext på ett sådant uppslag. Hela tiden mera finstilt, mera manifesterat, med stigande oro över var nytt skulle rymmas. Färdiga ramar redan i tidig ålder, begränsande åren framför.

Nu efteråt är jag glad att jag vågade vända blad så många gånger, även då när det nya jag skrev så här i efterhand betraktat kanske inte var det bästa. Det viktiga var inte att hamna precis rätt, utan att våga språnget vidare. Det hade varit omöjligt utan att använda det tidigare som ansats.

Det här reflekterade jag förstås inte alls över just då, när valen gjordes. Då var det reformation, ja till och med revolution: det gamla skulle bort, lämna plats för det nya. Det var tabula rasa, oskriven tavla, rensat bord.

Som om rent, blankt papper vid varje uppvaknande nåderikt och i stort överflöd föll ned från himlen. Som om papper som sparades för framtida val med ens skulle bli solkigt, smutsigt, obrukbart. Som om nästa gång uppslaget blev för trångskrivet detta alldeles nyligen nya redan hunnit bli gammalt stoff som nu i sin tur måste städas bort för att bereda rum.

Inga val vi gör rensar bordet på det sättet, lika litet som en kursändring skapar nytt vatten kring fartyget. Viljan att välja ger kraft att våga greppa rodret och ändra riktning, medveten om – och förlåten för – att svallvågorna från vår tidigare kurs sköljer stränder bakom oss.

När vi känner att vi måste vidare gäller det att våga vända blad som i ungdomen – oavsett hur bekvämt det än kan kännas att fortsätta dekorera det trygga och bekanta. Det är att våga bli som ett barn, nyfiket och helhjärtat. Att vi varken kan räkna hur många blanka uppslag vi har kvar eller tvingas läsa vår livslogg med start från början varje gång är en vacker form av nåd.

Här då och nu

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 2 januari 2015

När jag var liten var vårt telefonnummer ännu femsiffrigt, och man ringde till fysiska hus. Hemma hos oss svarade ofta jag eller mina syskon, skrev upp numret som pappa eller mamma skulle ringa när de kommit hem. Vid det angivna numret satt människor i sina egna hus och väntade på kontakt.

Utrikessamtal var något utöver det vanliga, och bar ofta nyheter som måste delges direkt. En viss övervikt fanns nog på sorgebud, såsom dödsfall i släkten – avgörande ärenden där både uppringare och samtalsmottagare kände nödvändigheten av röstkontakt i brist på möjlighet att omfamna varandra och dela bördan så.

Och breven. Man sökte ivrigt i dagsposten efter de annorlunda breven, de som i sällsamma stunder kunde hittas någonstans bland räkningar och annat grått. Frimärket, handstilen på kuvertet, den sirliga tyngden av brevpappret i handen överbryggde län, landgränser, oceaner och gav en känsla av samhörighet.

För några år sedan fick jag ett textmeddelande av en äldre man. En gemensam bekant hade uppmanat honom att skicka ett sådant om han inte lyckades få tag i mig via telefon. Det är för övrigt ett värnande om personlig integritet som jag för länge sedan slutat skämmas över: jag känner mig inte tvingad att vara möjlig att nå omedelbart, var som helst.

Textmeddelandet kom på posten, i vykortsformat. Det meddelandet raderades aldrig, och bar redan vid ankomsten en alldeles särskild vikt.

Tidigare var man förmodligen ofta frustrerad över att det tog så lång tid att dela med sig. Lika troligt är att det samtidigt fanns en tillfredställelse över det mogna, lugna tempo i vilket tankar, idéer och nyheter utbyttes.

I dag är kommunikation blixtsnabb och vidsträckt. Vänskapskretsen blir rasande stor, och vi delar med oss av vår vardag i samma stund som den äger rum. Vi framträder selektivt – de flesta mycket glada, några mycket arga, och ganska få förmodligen helt som sig själva. Just ingen av oss har tid att begrunda, eller att vänta på något.

I stället rapporterar vi – med statusuppdateringar, med bilder som skriker ”Se mig. Jag är här. Nu!”. Samtidigt minskar ropen från barrikaderna när vi så smidigt i skydd av skärmar kan tydliggöra vår ståndpunkt, ofta anonymt. Jag är rädd att vi är både närmare och längre ifrån varandra än någonsin tidigare.

Min dotter har växt upp med internet, inte emigrerat in i cybervärlden som så många av oss äldre. Nu – i övre tonåren – är hennes favorithobby brevskrivning. Hon gör egna kuvert, väljer papper, dekorerar. Hon njuter av långsamheten, och hon vittjar ivrigt postlådan varje dag i väntan på det speciella.