— jag hörde att det varit strul att öppna bilderna här på resedagboken. Vad kan jag säga, annat än entschuldigung… nu borde allting funka! —
I morse var det mera ordning på uppstigandet, frukost lite efter kl 9. Nästan normalt, eller åtminstone lite mer i synk med andra.
Anmälde mig till bergsvandringen, sökte sen efter en master class (’mästarkurs’, föreläsning) som jag aldrig hittade. I linje med musikgenren – jazz – så improviseras också dagarna lite grann, och nu hade det blivit en ändring som jag inte var den enda som undgått att märka.
Nå, improvisation var det ju som gäller, så jag kunde inte vara sämre – den oväntade luckan i schemat gav mig ett bra tillfälle att kolla lokalerna i Hochschule Luzern, som står som lokala värdar för seminarieveckan.
— Skolan ligger alldeles vid gågatorna i den gamla delen av staden. Typisk mellaneuropeisk stil där byggnaderna, på grund av en mer tätpackad befolkning och topografiska realiteter, är höga och smala. Raka motsatsen till musikhögskolan i Piteå – där har man byggt kilometervis med korridorer, allt i ett plan. Yttre förutsättningar – möjligheter och begränsningar – ger form, och sätter i sin tur prägel på dem som präglar, om man vill säga så. —
Högskolan här har en perfekt liten pub/bistro i nedersta våningen. Den fungerar som samlingspunkt för både studerande, lärare och stadens folk. Den heter Jazzkantine, och namnet behöver knappast någon vidare översättning :)
Tre våningar upp hittade jag fyra rum med flyglar. I ett av dem satte jag mig ner och spelade jazz sporadiskt, för första gången sen februari. Musiken hade inte försvunnit, men händerna var väntat tröga.
Och, på tal om trögt – efteråt följde jag närpeskollegans exempel och for på länk upp i bergen bakom hotellet. Herre min tid… vad ska man säga? Uppåt. Brant. Tungt. Har på känn att jag kommer att få träningsvärk i muskler jag inte ens visste att fanns!
— Schweizertyskan är en häftig upplevelse. Den är (såvitt jag som prao-tysk uppfattar den) mycket mjukare än Hochdeutsch (högtyskan) i de mörka vokalerna, och är sjungande på ett sätt som ligger väldigt nära de österbottniska dialekterna.
När jag åkte tåg hit från Zürich använde jag öronproppar, eftersom flera små gulliga schweiziska kleine Kinder använde vagnen som lekplats. När tydligheten i konsonanterna filtrerades bort så lät samtalen i tågvagnen faktiskt väldigt lika de diskussioner man hör mellan borden på jakobstads caféer :) —
Kvällen avslutades med lärarmatiné, där de flesta av lärarna spelade tillsammans. Inte jag, som i och med den långa sovmorgonen igår också missade just det tillfälle när banden tydligen hade satts ihop. Inte för att jag saknades ikväll heller – det var lite löpande band över det hela, och lite för långt. Hörde hur som helst några riktigt bra solon som inspirerade!
Konserten spelades på terassen vid Luzerns kulturhus, vid vattnet, under öppen himmel, i +22 grader…. underbart klimat. Kunde jag plocka med mig en enda sak från mellaneuropa så är det nog de generöst varma, mörka sommarnätterna jag skulle välja först.