finasiering

Insändare i Österbottens Tidning den 9.12.2016. Min ursprungliga rubrik var ”Kulturfonden – goda idéer gör din fritid mysigare”

Pauliina Holmqvists undervisande kolumn i ÖT (4.12) får mig att vilja replikera genom att återge min egen syn på Svenska Kulturfonden av i dag.

Kulturfonden är en betydande – för att inte säga avgörande – part i finansieringen av kulturell verksamhet i Svenskfinland. Vi finlandssvenskar kan sägas åtnjuta en privilegierad ställning. Omfattande medel distribueras till verksamhet bedriven av den minoritet finländare som förenas i finlandssvenskhet.

Varför skapas det då just nu så lite ny, högkvalitativ konst härstammande ur det finlandssvenska kulturarvet? Paradoxalt nog kanske just på grund av Kulturfonden.

I sitt festtal under Kulturfondens utdelningsfest för ett antal år sedan träffade Märta Tikkanen exakt rätt. Hon beskrev Kulturfonden som bevattnande det kulturella fältet med sprutkanna. Det väter många, men dränker ingen. Det grönskar nästan överallt, men inga rötter växer sig starka.

Kulturfondens kapital växte för en tid sedan oerhört till följd av smart och lyckad kapitalplacering. Hur hanterar Kulturfonden detta? Genom att ge lika stora bidrag till flera. Vad är resultatet? Kulturell inflation.

När jag fick mitt första arbetsstipendium från Kulturfonden 1994 rörde sig antalet arbets­stipendiater om ett tiotal. Nu är antalet arbets­stipendiater uppe i knappa 70 stycken. Med några få undantag rör det sig om att ett stort antal individer erhåller ettåriga arbets­stipendier.

Många – jag vågar påstå de flesta – som verkat under ettåriga arbetsstipendier vet att tiden­ är kort. Just när man kommit i gång med den kreativa processen är det dags att överge den.

Var finns långsiktigheten; de fem-, tio-, femtonåriga stipendierna vikta för unika ut­övare som med tid till sitt förfogande kunde forma, utmana, utmejsla det som är och ska bli vårt finlandssvenska kulturarv? De ettåriga stipendierna blir – med några lysande undantag – välkomna, bekväma avbrott i arbets­vardagen. Bärkraften förbi de tolv månaderna är minimal.

Staten delar ut längre konstnärsstipendier. I praktiken faller finlandssvenskarna mellan två stolar, eftersom Kulturfondens finansiella­ kraft är generande stor. Finlandssvenska konstnärer får – inte uteslutande, men i huvudsak – ty sig till de snuttifierade ettåriga stipendier som Kulturfonden i och för sig delar ut i mängd och massor, men som är för korta för att ha något mer än en terapeutisk effekt.

Över till de allmänna verksamhets­bidragen. Sprutkanneprincipen är kanske ännu­ mer påtaglig här. Det viktiga är att så mycket som möjligt blommar och att inget­ växer­ sig för högt. Det vattnas friskt i träd­gården, samtidigt som kännedom om fältet tycks mig oroande låg – åtminstone gällande­ det område inom vilket jag själv är verksam, musiken. Kulturfonden stänker gärna lite ­extra vatten på växter man känner igen, och betraktar obekant flora med en viss misstänksamhet.

Individer som utövar marginaliserad konst utanför allmänt vedertagen praxis ligger ­bokstavligen risigt till. Med marginaliserad konst avser jag här all sådan konst som praktiskt ­taget aldrig kan vara ekonomiskt självbärande.

Institutioner som av tradition utövar marginaliserad konst och anses kulturellt högtstående­ (inom musiken till exempel­ ­Nationaloperan) klarar sig bättre i samhället.­ Se på statsstöd till musikerlöner inom klassiska­ ensembler och orkestrar, och jämför dem med motsvarande stöd till jazz­musiker i ensembler och orkestrar. Båda musik­formerna är marginaliserade i dagens samhälle, men den senare lever på bråkdelar av det understöd som tillfaller den förra.

Här kunde man hoppas att Kulturfonden i sin roll som mecenat för ett lättöverskådligt, mindre­ kulturfält skulle se sin möjlighet att balansera upp missförhållandet. Men nej – bristande sakkännedom gör att jazz skyfflas in i facket med populärmusik, och sen är det ännu en gång det för de sakkunniga bekanta­ som gäller.

I årets utdelning fick Melomatic Orchestra (en jazzkvintett som framför nyskriven musik med ett klart finlandssvenskt klangarv, och i vilken jag är privilegierad att få med­verka) inget­ verksamhetsbidrag, medan projektet ”The Wall” (rekonstruering av Pink Floyds klassiker) fick 5 000 euro. Vilket av projekten kan på längre sikt tänkas ha betydelse för den finlandssvenska kulturen?

Någon kan säga att projekt inte ska ställas­ emot varandra och jämföras, men det är helt befogat att göra så i det här fallet – det är exakt­ det som sker vid behandlingen av ansök­ningarna. Jag är själv inte upphovsman till jazzkvintettens ansökan, utan till en annan avslagen ansökan som, färgat av min subjektiva­ åsikt, skulle ha varit ett ypperligt tillfälle för Kulturfonden att möjliggöra ett unikt tillskott till det finlandssvenska kulturarvet.

Covermusik och entusiasm behövs, och visst får det grönska också där. Det är bara det att det är så himla torrt här i de delar av träd­gården där vi försöker plantera nya växter. Det verkar vara betydligt enklare att få bidrag för amatörverksamhet och för konstnärliga spa-veckor (inspirationsresor och liknande) än för villkorslöst konstnärligt arbete.

Frågan om huruvida det är värt att kompromissa det konstnärliga uttrycket för att eventuellt kunna ha större chanser till bidrag från Kulturfonden är en icke-fråga för mig. Efter att i unga år utgått från att kvalitet bär ända fram, överväger jag sedan en tid tillbaka att avsluta­ min musikaliska verksamhet. Jag vill inte ha en så avgörande del av mitt liv som hobby, och jag kommer aldrig att förvrida mitt musikaliska­ uttryck i spekulativt syfte.

Och nej, jag är inte bitter eller avundsjuk – mitt förhållande till Kulturfonden är väldigt ambivalent. Jag är tacksam över de bidrag jag erhållit genom åren, alldeles i synnerhet över stödet som hjälpte mig att genomföra mina musikstudier i USA för cirka 20 år sedan. Samtidigt är jag irriterad och desillusionerad över den nyckfullhet och obalans jag ser i dag.

Jag är också förundrad över att en behandlings­process där det ”i bästa fall kan vara­ upp till kanske 40 personer som går igenom­ och kommenterar en ansökan” (Holmqvist) inte förmår ge den ansökande någon som helst feedback gällande orsaken till att en ansökan inte beviljats, utan bara upp­manar till nya tag.

Säkert finns det, som Holmqvist pedagogiskt berättar för oss, projekt där man först vill ha en massa pengar och sen börjar fundera på vad man ska hitta på för kul grej. Säkert finns det också ansökningar som har luft inräknad i projekt­budgeten. Men det finns också många goda ansökningar som inte beviljas, uttryckligen på grund av Kulturfondens bristande kompetens. Jag ser dem år efter år inom musik­fältet, och jag kan inte annat än hoppas att ­läget är annorlunda inom andra konstformer.

Att en mångårig delegationsmedlem klämkäckt talar om gemensamt ansvar, tillskriver garvade fondarbetare superförmågor, och uppmanar bidragssökande som nekats bidrag att bita ihop och gå vidare skär sig inte med det jag skrivit här ovan. Snarare under­stryker det problemen i behandlings­processen. Despotism och aningslöshet är en förödande kombination.

Horisonten är låg, riktning och långsiktig­ tanke saknas, och pengar utdelas friskt i något­ som kunde betecknas som en slags kulturell grannyra. När festballongerna tappat sitt helium­ och skrumpnat ihop finns mest bara­ skräp kvar. När kommande generationer ser tillbaka på den här tiden och funderar över varför vår tids bidrag till kulturarvet framstår som så skralt i jämförelse med tidigare perioder i finlandssvensk historia kunde analysen vara enkel: De hade det med största sannolikhet lite för bra, och var väldigt nöjda just så.

Patrick Wingren