Årsarkiv: 2016

Kolumn i Kyrkpressen den 1 december 2016

För ungefär tio år sedan började jag stämma pianon. Idag är det just jobbet med pianon och flyglar som fyller största delen av min arbetsvardag.

Numera betonas kanske mer än någonsin vikten av att lyssna till den inre rösten. Jag måste erkänna att jag sällan behövt vara särskilt lyhörd. Då avgörande vägval sker i mitt liv är det väldigt primalt. Jag blir arg, eller glad, eller ledsen, eller förälskad, eller frustrerad. Känslor som svämmar över alla breddar och manar på, vill förändring.

Så var det också den sommaren när jag började stämma pianon. Vi hade en studioinspelning inbokad. Flygeln var ett centralt instrument, och trots att den hade blivit stämd en kort tid före inspelningen så klarade den inte av klimatskiftningen när sommaren vällde in så där som den bara kan göra i Finland – plötsligt, oväntat, och stick i stäv med väderleksprognoserna.

Dagen innan panikringde jag de få pianotekniker som kunde stämma på inspelningsnivå i regionen, utan framgång. Inspelningen ställdes in, och frustrationen inom mig började växa. ”Jag vill inte behöva känna mig hjälplös över att inte kunna sköta om det instrument jag vistats med största delen av mitt liv.”

Det var ingen blixt från ovan, ingen brinnande buske. Det var irritation som kanaliserades i envishet och fokus. Under den inställda inspelningsveckan började jag pröva mig fram, och fortsatte sedan intensivt.

Det lät horribelt, vilket bara gjorde mig ännu mer frustrerad och envis. Via olika forum på nätet kom jag i kontakt med pianotekniker som delade med sig av allt det de lärt sig sedan de själva var alldeles nya inom området.

På den vägen är det. En dominoeffekt där den första kraften satte allt i rörelse. Nu är jag certifierad och har finslipat hantverket till den grad att jag själv arbetar på konsert- och inspelningsnivå. Ändå lär jag mig ofta någonting nytt när jag öppnar en flygel eller ett piano för att jobba med mekaniken, eller när jag greppar stämnyckeln för att stämma.

Det är väldigt konstruktivt att göra något märkbart bättre under en kort, överskådlig tid. I musikerlivet är utvecklingen ofta långsam och diffus. Framträdande på scenen kan ge en viss respons och bekräftelse, men vardags(ut)övandet är en daglig kamp som kräver ett stort mått av envishet och uthållighet.

Pianostämning är mera som gräsklippning. Även om inlärningskurvan är något brantare så är det ett rätt icke-glamoröst slitarbete det handlar om. Väderleken sätter käppar i hjulet ibland. Strängar rör sig som gräs växer, de kräver en ny insats om och om igen. Några timmar senare, efter utfört arbete, är allt vackrare, konturerna är skarpare, man kan stilla betrakta det hela och konstatera att det var gott. Och sen vila.

Kolumn i Kyrkpressen den 6 oktober 2016, under rubriken ”Vi gör så ofta det vi innerst inne inte vill göra”.

Det är synd om människan. Vi gör så ofta det vi innerst inne inte vill, och har så svårt att göra annorlunda.

Löftet om villkorslös nåd och fullkomlig förlåtelse är någonting alldeles oerhört. Det är något jag aldrig kommer att förstå, något mitt rationella jag angriper med alla tänkbara medel. Vilsen efter skuggboxningen återvänder jag till tryggheten hos barnet i mig som inte förstår annat än att någon bryr sig, vill mig väl, älskar.

Kristendomen verkar ibland nästan vilja söka patent på kärlek. Det är ett fåfängt försök, för kärleken är så mycket större än kristendomen. När kärlek omsätts i handling blir de yttre omständigheterna helt oväsentliga.

En kärleksfull handling utförd av en troende kristen har inget speciellt gyllene skimmer över sig som skulle särskilja den från en identisk handling utförd av en icke-kristen individ. Båda handlingarna uppfyller de kristnas himmelske faders vilja i samma grad och borde bejublas av troende kristna, inte rangordnas.

Trygga i förlåtelsen uppmuntras vi att älska – inte på det sätt vi själva kan förmå, utan så som vi själva är älskade. Åter en gång det oerhörda, det som inte kan förstås: genom att låta oss älskas just sådana som vi är – med allt det bråte vi knappast ens själva vågar kännas vid – kan vi lära känna kärleken, vila trygga i dess obändiga aktivitet.

Det finns inte goda eller onda människor, godhet och ondska finns inom oss alla. Man behöver inte gå längre än till en sandlåda där barn leker för att inse att människan till naturen är komplext sammansatt. Som liten pojke hade jag dåligt samvete när jag lät mig svepas med av inre mörka strömmar, och som vuxen kan jag inte annat än konstatera att kampen fortgår.

När människan bedövas och tillåter sig att föras av ondskan blir människan omänsklig, förmögen att utföra de mest monstruösa, bestialiska handlingar. Därför är passivitet så oerhört farlig. Det onda inom söker efter att ta över, och fyller förrädiskt diskret det tomrum som likgiltigheten skapar.

Kärleken vill. Den vill inget något ont, den orkar vänta med obeskrivligt långt tålamod, men den är aldrig någonsin passiv.

Det gäller att spjärna emot, vare sig man är kristen, jude, muslim, homosexuell, heterosexuell, troende, ateist, rik, fattig, livstrött eller fylld av energi. Oberoende av tro, sexuell läggning, etnicitet, samhällsställning, livsöde eller ålder så kräver kampen mot ondskan aktivitet. Och den enda aktiva kraft som kan bryta arm med ondskan är kärlek.

Kolumn i Kyrkpressen den 4 augusti 2016

Just nu – när sommaren inte kan bli mera sommar och därför stillsamt överlåter sig till hösten – upplever jag samtidighet starkare än någon annan tid på året. För mig börjar och slutar åren här, ungefär halvvägs genom kalendern.

Kring det här brytningsskedet rör sig sedan åren cykliskt, enligt ett återkommande mönster. För betraktaren som i ett kretslopp, för cynikern som i ett ekorrhjul. Början på någonting som kommer att sluta här där det börjat.

Naturen visar vägen, men för oss människor finns det kanske ingenting som är svårare än att våga pröva på nytt. Att gå samma väg igen utan att sparka till de stenar man tidigare snubblat på. Att ännu en gång ställa livsfrågor utan att vara rädd för nya svar.

Hur orkar man med detta – med årscykler, med livets till synes kompromisslösa, monotont mässande rundgång? Alternativen är få. Man kan bittert streta emot, skrika ”nej!” över det rationellt sett absurda i att vägen till vägens ände börjar om och åter om. Man kan anta en åskådarposition utifrån vilken man avmätt betraktar sig själv cirkla runt i ytterkanten av den vattenvirvel vars centrum man inte vill möta med blicken.

Man kan också bli som ett barn, ivrigt och nyfiket möta det som väntar. Det enda förhållningssätt som inte avtrubbar eller driver oss till bitterhet är det avgjort svåraste. Ju mer vi bär med oss desto större är vår ovilja att släppa det ur händerna, att springande med lätta steg utforska marker vi redan tror oss känna, att med nya ögon leta efter det vi redan tror vi har funnit.

Det finns ingen automatisk korrelation mellan vishet och ålder. Ju äldre jag blir, desto större blir frestelsen att i sten rista in det jag kan, vet och vill. Det är en frestelse jag kämpar mot med livet som insats, för i det ögonblick en sådan manifestation sker så krymper samtidigt synfältet. Blicken fixeras vid stentavlorna, och det kända och okända – det som varit och det som skall komma – syns bara vagt i periferin.

Under mina levda år, fram tills alldeles nyligen, har jag i stunden föreställt mig att jag står mitt i livet. Inte i förhållande till livets värde eller mening, utan rent matematiskt. Som yngre tonåring väntade jag mig att leva ungefär lika länge till som jag redan hade levt, och den tanken har sedan följt mig år efter år.

Det är något jag insett att jag nu i stigande ålder är tvungen att släppa, det här med att vara halvvägs. Låta hösten komma. Det känns vemodigt och samtidigt befriande. Som att nyfiket börja på någonting nytt, just när sommaren inte kan bli mera sommar.

Kolumn i Kyrkpressen den 19 maj 2016

Hur mycket är vi värda? Och varför spelar det så stor roll i våra liv?

Vi värderar oupphörligen både oss själva och andra. Eftersom vi saknar riktiga verktyg för en sådan uppgift så använder vi oss av det vi är mycket skickliga på – att jämföra.

Förmågan att kunna urskilja små nyansskillnader är en oerhörd resurs som vi mer eller mindre tar för givet. Att lära sig att stämma ett piano kräver mycket träning, men så gott som alla kan fascinerande nog ange vilken av två strängar som ljuder fraktioner av ett tonsteg högre eller lägre än den andra. Och om vi med fingertopparna känner på pappersremsor av olika tjocklek – variationer på några tiondedelar av en millimeter – så kan vi mycket snabbt ordna dem från den tunnaste till den grövsta.

Men ingen kan ange alldeles exakt tonhöjd för en ensamt ljudande sträng, eller alldeles exakt tjocklek för en enskild pappersremsa – inte ens ett underbarn eller den speciellt tränade. Vi är inga kalibrerade mätinstrument, vi är sinnliga varelser. Vi är inte skapade för att avläsa och notera, utan för att känna och uppleva.

I vår relativa värdering kan vi bli grundlurade, alldeles på egen hand. Lyssnar vi på musik och vrider upp diskantkontrollen låter allt genast skrikigt, vasst och gällt. Sedan börjar öronen långsamt anpassa sig. Vrider vi senare kontrollen tillbaka till neutralt läge låter musiken plötsligt väldigt dov. Vi har vant oss, vi jämför, vi relaterar till den tidigare upplevelsen. Det tidigare normala låter nu onormalt.

Låt oss säga att jag åker med en liten utombordare i skärgården och möter en lyxjakt som är på väg in mot hamn. Faller värdet på min båt när vi möts? Blir den mindre värdefull just där och då? Om inte, varför bygger då så ofta vår egen självkänsla på ögonblick av jämförelse, på den subjektiva upplevelse vi har när vi placerar oss sida vid sida?

För jämför det gör vi, och i synnerhet till vår egen nackdel. Jag är inte lika smart. Inte lika begåvad. Inte lika vacker.Inte lika god. Inte lika framgångsrik. Inte lika lycklig.

För att inte gå under haglar sedan superlativen när vi beskriver oss själva och det vi upplevt: Den bästa semestern någonsin. Den finaste sommaren. Det härligaste gänget. Den lyckligaste stunden i mitt liv.

Diskantkontrollen i reklam och marknadsföring är sedan länge placerad i max-läge. Vi har vant oss vid detta nya normala, och i jämförelsen luras vi lätt att tro att det som ljuder inom oss är dovt och utan briljans.

Så vad är vi då värda? Lika mycket som andra, varken mer eller mindre. Vi är alla ovärderliga. Allt annat är bruset från jagande efter vind.

Kolumn i Kyrkpressen den 10 mars 2016

Allt är relativt. Så säger vi ofta, plaskande smått förnöjda i kölvattnet av resonemang som färdas längs den farled som Einstein drog rakt igenom en packis av stål, mekanik och fasta konstanter.

Det givna var plötsligt inte längre givet. Sedan dess äger inget rum, utan rum och tid är sammanflätade. Tusen år kan vara en dag och en dag tusen år. Det beror på hur betraktaren förhåller sig till det som sker.

Att tid är relativ är bevisat. Tanken svindlar inför det faktum att två personer – under högst speciella, hypotetiska omständigheter (likformig rörelse, avsaknad av gravitation, och ignorerande det faktum att vi människor har en begränsad synförmåga) – kunde blicka mot varandra och båda på varsitt håll uppleva att en klocka hos den andre går långsammare än ens egen.

Einsteins teori är briljant, omvälvande och bedrägligt lätt att paketera in. Jag har redan gjort det två gånger i den här texten och det är vår ord-inflation som knyter rosetten på presentbandet.

Att förhålla sig till något har mer eller mindre blivit synonymt med att vi aktivt väljer själva. Samma gäller en upplevelse, vilket vi associerar till något känslobaserat och personligt. Språnget över klippbranten rakt ner i den avgrund där var och en av oss bildar sig sin egen verklighet är väldigt litet.

Relativitetsteorin är inget vi tycker, tänker eller känner … eller rättare sagt så spelar våra åsikter, tankar och känslor ingen roll i sammanhanget. Einstein drog bort slöjan från det absoluta som redan var. Knivskarpt engagemang och passion ledde genom problematisering, nyfikenhet och många år av empirisk forskning fram till en teori som senare kunde verifieras, och som lät oss se världen med nygamla ögon.

Varför då ägna så mycket spaltutrymme åt något som ändå rör vår vardag relativt lite? Jo, eftersom segraren så ofta vill skriva historien. Relativismen – starkt förenklat idén om att sanning, kunskap och moral inte kan ha annat än relativa, subjektiva värden – är mycket äldre än relativitetsteorin.

I samhällsdebatten av idag tycker jag mig ana en systematik i ivern att sudda ut gränser mellan sanning och lögn, mellan rätt och fel, mellan hopp och förtvivlan, mellan ljus och mörker. Ibland används lösryckta delar av relativitetsteorin för att ge ett falskt vetenskapligt stöd i polemiken.

Jag hoppas innerligt att jag ser fel. Jag tror att det finns något verkligt sant, att det finns något som vi som individer, grupperingar och nationer inte kan relativisera. Och jag tror på villkorslös, oförtjänt och absolut nåd, för annars är jag illa ute. Därför ska ingen knycka Einstein utan fight.