Månadsarkiv: maj 2015

2 inlägg

Lycka i rörelse

1 kommentar
Kolumner

Kolumn i AE Magazine, sommaren 2015.

Jag har problem med lycka. Eller rättare sagt, med lycka som den definieras i romantiska komedier, under inspirationsföreläsningar, i statusuppdateringar på sociala medier, i sagoböckers avslutande kapitel.

Lycka med egenvärde, något i sig attraktivt och eftersträvansvärt. Lycka som ett mål, dit man ännu inte nått. Ovilja att röra sig ur fläcken om man väl har getts möjlighet att få nudda vid den. Lycka som ett varaktigt tillstånd, något man belönas med när man får skörda frukten av en målmedveten, stenhård investering i det egna.

Lycka som ett kropps- och själsomslutande varmvattenbad som vi har möjlighet att sjunka ner i om vi bara får ett stadigt grepp om det som ligger mellan oss och lyckan – om vi metodiskt kan skjuta hindren till sidan, krossa dem, eller lämna dem bakom oss. Studietiden. Ensamheten. Arbetsplatsen. Ekonomin. Vintern.

I juli ska jag bara ligga på stranden, njuta av vädret, ha en semester utan måsten, ladda batterierna för det kommande året.

Sånt säger vi på fullaste allvar på vårkanten. Vi glömmer det kalla bakom oss, väntar på värmen framför oss. Och just där mitt emellan, där vi egentligen inte tycks vilja befinna oss, där är lyckan oss ändå närmast.

Lycka är rörelse mot någonting, och lyckan är hela tiden i rörelse. Lycka sveper genom oss när vi anar det som ska komma, när vi ser konturerna av det som vi vill ska bli till. Den genomsyrar vår längtan och iver över det som snart är här. Sedan gläds vi när vi ser att det anade och förväntade blivit det vi ville. Lycka mötte oss på vägen dit, och genast när glädjen tagit över längtar lyckan vidare, och vi med den.

Löparen som på upploppet ser sig om och ser medtävlarna sacka efter är till bristningsgränsen lycklig. När segern sedan är ett faktum följer glädjen. Samma gäller spjutkastaren som känner hur rätt kastet genomförs, och sen i ett kort ögonblick av ren och oförställd lycka ser spjutet flyga iväg mot glädjen i resultatet.

Just därför blir det så viktigt att helhjärtat satsa på något, att våga drömma, att vilja. Exakt vad vi satsar på, drömmer och vill spelar mindre roll. Lycka går inte att magasinera, den flyr statiska situationer. Rörelse mot det vi längtar efter är en förutsättning för lycka.

Tabula rasa

Kolumner Publicerat i Kyrkpressen

Kolumn i Kyrkpressen den 13 maj 2015

I min ungdom, och i synnerhet i steget ut i vuxenvärlden, var jag mycket total. Erfarenhet och – i ärlighetens namn – en viss självförunnad åldersberättigad bekvämlighet har senare i livet ofta gett mig möjlighet att bedrägligt lugnt kunna avväga sådana situationer, problem och frågeställningar som i brytningsskedet mellan pojke och man medförde val som gjordes snart sagt på liv och död.

När jag ser tillbaka tycker jag mig se en serie av livsavgörande val. Avgjort viktiga på grund av att jag vågade välja, att jag inte tvekade. Det är som om själva valet var kraften som vände blad i min bok. Skulle jag ha fortsatt att skriva på det redan fyllda uppslaget så hade det av utrymmesbrist skett i marginalerna, som ett slags tillägg till det redan skrivna, eller som understreckningar – befästande det som redan skrivits ner.

Det skulle ha blivit en sanslös mängd livstext på ett sådant uppslag. Hela tiden mera finstilt, mera manifesterat, med stigande oro över var nytt skulle rymmas. Färdiga ramar redan i tidig ålder, begränsande åren framför.

Nu efteråt är jag glad att jag vågade vända blad så många gånger, även då när det nya jag skrev så här i efterhand betraktat kanske inte var det bästa. Det viktiga var inte att hamna precis rätt, utan att våga språnget vidare. Det hade varit omöjligt utan att använda det tidigare som ansats.

Det här reflekterade jag förstås inte alls över just då, när valen gjordes. Då var det reformation, ja till och med revolution: det gamla skulle bort, lämna plats för det nya. Det var tabula rasa, oskriven tavla, rensat bord.

Som om rent, blankt papper vid varje uppvaknande nåderikt och i stort överflöd föll ned från himlen. Som om papper som sparades för framtida val med ens skulle bli solkigt, smutsigt, obrukbart. Som om nästa gång uppslaget blev för trångskrivet detta alldeles nyligen nya redan hunnit bli gammalt stoff som nu i sin tur måste städas bort för att bereda rum.

Inga val vi gör rensar bordet på det sättet, lika litet som en kursändring skapar nytt vatten kring fartyget. Viljan att välja ger kraft att våga greppa rodret och ändra riktning, medveten om – och förlåten för – att svallvågorna från vår tidigare kurs sköljer stränder bakom oss.

När vi känner att vi måste vidare gäller det att våga vända blad som i ungdomen – oavsett hur bekvämt det än kan kännas att fortsätta dekorera det trygga och bekanta. Det är att våga bli som ett barn, nyfiket och helhjärtat. Att vi varken kan räkna hur många blanka uppslag vi har kvar eller tvingas läsa vår livslogg med start från början varje gång är en vacker form av nåd.