Kolumn i Kyrkpressen den 11 oktober 2012.
Hösten är något av det vackraste jag vet. Det finns något tröstande i
det att allting har sin tid. Jag blir väldigt stressad av sommaren, då
allting plötsligt ska hända. Under några månader av värme pressar vi
in allt det som bara kan göras då, samtidigt som vi förväntas vila upp
oss. Det är en ekvation som jag aldrig har löst.
Hösten är samtidigt något av det tyngsta jag vet. Jag minns hur det
som började som en årligen återkommande down-period undan för undan
växte sig större, tills det en dag var det som var jag. Fast det inte
alls var jag. Idag, på basen av över ett decennium av empirisk
forskning, kan jag försäkra att termen ”lyckopiller” siktar lite väl
högt. Lycklig blir man nog inte, men man klarar sig. Man kommer helt
enkelt vidare.
Just där ligger kanske det mest förrädiska i en depression –
kraftlösheten. Oförmågan. Att sitta och titta rakt framför sig, timme
efter timme, utan att kunna resa sig. Att genomföra morgonprojektet
med att sätta på sig en strumpa, bara för att överväldigas över att
man har en till att klä på sig. Att ta plats, suga upp energi, och
inte ha en aning om hur man ska orka hjälpa till för att andra ska
orka med en. ”Lev i nuet” är en ständigt återkommande uppmaning, och
ironiskt nog så finns det få tillfällen då man lever så i nuet som när
man är deprimerad. Samtidigt är man inte där. Det är en förödande
kombination.
När jag var yngre betraktade jag tvärsäkert de i vars ålder jag nu
själv befinner mig som flyende från livet, springande i ekorrhjulet,
rutinerade till icke-mänsklighet. Det har varit en nyttig läxa att
lära sig att inte all aktivitet per definition är ett jagande efter
vind, och att energi i sig – även mer eller mindre missriktad sådan –
i sig är en livskraftig motpol till den ljumma, döda likgiltigheten.
På samma sätt som som hösten har sin tid, har depressionen sin. Jag
undrar hur vi skulle hantera att sommaren övergår i höst om vi var
omedvetna om att det genom vår becksvarta, vitgnistrande vinter kommer
att bli sommar ännu en gång? Om vi bara såg naturen somna, och inte
visste att den snart kommer att vakna igen? Jag vet inte om någon enda
av oss skulle klara hösten då.
Min egna handbok för att klara svårmodet har genom erfarenhet – genom
mina försök och mina misstag – tagit sig en nästan förbluffande enkel
form. Från att ha varit fullsmockad med analys, teori och källmaterial
har den reducerats till exakt två punkter: 1) Det går över. 2) Handla.