Kolumn i Kyrkpressen 2.2.2012.
Det är intressant att finnas här i det som många betecknar som den bästa tiden av livet. 42 år gamla är några visa nog att arbeta med tunga förtroendeuppdrag. Man kunde också, postumt redan nu, höra till den stora skara musiker och kompositörer som brunnit som fackelbloss och gjort snudd på evig musik. Jag ser mina barn stiga in i vuxenlivet, betraktar likheter och olikheter refererade till den sällsamma blandning av faktiska och förskönade minnen som blivit min egen livserfarenhet.
Jag och min familj bor i ett hus som med nöd och näppe är tillräckligt stort för att inhysa oss nu, och som så småningom – när barnen flyttar ut – bli snudd på överrymligt. Vi köpte nyss en andra bil, och parkerade därigenom cyklarna stadigare i cykelstället. I den långsammare ämnesomsättningen manar vågnålen till ökad fysisk aktivitet, samtidigt som viljan gör det rakt motsatta och erbjuder yllestrumpor och fleecebyxor som ett mera lockande alternativ.
Så kommer då frågorna, tätare och tydligare för varje år som går: hur hade mitt liv sett ut i dag om de avgörande momenten inte funnits, alternativt lett mig i en annan riktning – detta vare sig de var av det noggrannt planerade slaget eller hörde till de ofta förekommande spontana nycker som plötsligt skrev sig in i min framtid?
Varje gång får jag sitta ner med mig själv – försöka förklara att ett sådant tankesätt haltar, att en ekvation av det slaget är omöjlig att lösa. Jag har inte den minsta aning om vem jag skulle vara utan den erfarenhet som gjort mig till den jag är nu. Varje ”tänk om jag skulle ha gjort så och så” är ett sant jagande efter vind, en längtan efter att nå det grönare gräset på andra sidan utan att ha vare sig möjlighet eller förmåga att flytta dit.
Parallellt får det faktum att framtiden är oviss och outforskad mer inflytande i livsvalen för varje år som går. Att nostalgiskt blicka bakåt och samtidigt försöka stävja framtiden är att inte leva i stunden, det är tungt för både kropp och själ. För att skingra sockervaddsmolnen från det som varit och inte fokusera på potentiella orosmoln som driver in så dyker jag ner i här och nu, söker omedelbar aktivitet. Tiden går fortare än någonsin förr samtidigt som mönster återkommer och känslan av att livet springer förbi infaller sig på min egen oönskade beställning.
Livet är definitivt en kamp – inte minst mot ljumhet, likgiltighet och frånvaro. Jag har tidigt bestämt mig för att inte bli bitter, om jag så i hårda duster tvingas möta dåtid och framtid med bara spillror av den lans jag lyfte som ung. Under torneringspauserna händer det att jag läser Psaltaren och Predikaren och tröstas av att den inre kampen är kärnan i det vi varit, är och blir.