Jag skulle aldrig ha stått på torget, eller kandiderat i EU-valet, om det inte vore för dem. Då menar jag inte bara det att jag rent fysiskt är ett resultat av deras liv, det är nånting annat också.
Stigarna de röjt upp i varandets snårskog har en riktning, och jag vägrar se spåret växa igen på grund av bekvämlighet från min sida. Kanske är det här det finaste man kan få i arv – inte en banad väg, utan helt enkelt en riktning i vilken man kan fortsätta ta sig fram.
Direkt jag hörde om snusdomarna i tingsrätten den 2.12 förra året visste jag att jag var tvungen att göra nånting, att jag inte skulle stå ut med mig själv i framtiden om jag fegade ur. På den vägen är det. Sakfrågan i sig har fått kraft och bredd från att placeras in i det stora sammanhang där den hör hemma, i vikten av att vi alla ges rum att växa så som bara vi själva kan.
Färden fram hit till färjfästet i morgon har varit berikad och välsignad på ett sätt som jag själv inte kunde se, bara ana. Det känns som om jag är i goda händer. Nu ber jag alla som vill se mig i Bryssel att tillsammans sända mig över vattnet. Sen fortsätter vi kampen där ;)
Hälsn. Pati