De flesta politiker har starka åsikter i olika frågor. Det är inte så konstigt. Den position en politiker befinner sig i tycks nästan kräva att man karikerar det man står för om man överhuvudtaget ska synas, kunna skilja sig ur mängden.
Man berättar hur rätt man har, och sätter samtidigt stor energi på att visa på hur fel andra har. Det är ingen lyckad metod för att vinna respekt. Jag tror en av nycklarna till problemet kan hittas i skillnaden mellan åsikt och övertygelse.
Om ens åsikter kan beskrivas som det man tycker, så framträder övertygelser som det man känner. De bottnar i ens inre. När värderingar ligger som grund för övertygelserna, då får också åsikterna resonans och djup – och sätter i sin tur dessutom ord på värderingarna.
Åsikter som inte bottnar i värderingar är grunda, flexibla och böjliga, kan bytas ut efter behov. Övertygelser kommer ur värderingar och har tyngd, är oftast svåranpassade. En politiker som känner sin värdegrund har ett mycket mer problematiskt politikerliv, men är samtidigt trovärdig – när värderingar ger övertygelser som omsätts i handlande sitter politikern ihop, upplevs som äkta.
Det är enkelt att som politiker säga att man vill arbeta för kristna värderingar, eller att man är liberal. Om kristpolitikern inte själv försöker visa vad det innebär att leva som kristen, eller om liberalen inte i sitt eget liv respekterar individens grundläggande frihet under ansvar – då ekar orden tomma. De blir som neonfärgade etiketter som klistras på bröstet, och som rivs bort när nästa etikett verkar attrahera fler väljare.
Vi kan säga att vi älskar och bryr oss om våra medmänniskor, men mycket starkare är att älska, bry sig om. Genuinitet som kommer ur ens innersta övertygelse syns, väcker intresse. Berör, och förändrar.