(Kolumn, publicerad i Jakobstads Tidning 28.03.2008 )
Många av oss som jobbar med någon slags skapande arbete där man själv skall producera material mot en given deadline slåss mot ett stort motstånd. Säg att ett arbete beräknas ta tre veckor och att man därför klokt nog börjar arbeta en månad innan deadline. Dag 1 inleds i mitt fall med… total overksamhet.
Samma gäller de följande dagarna, och ännu efter en vecka så är det enda som har hänt att arbetet har snurrat på i det undermedvetna. Det har gett sina doser av dåligt samvete och ett visst obehag över att arbetstiden hela tiden krymper, men i övrigt händer absolut ingenting. Det är det här som så vackert kallas den kreativa processen, men nej – här finns egentligen inget kreativt. Däremot samlas energi för att bryta igenom motståndsvallen, ungefär som när vatten däms upp av en vall i strömfåran.
När jag konstaterar att tiden håller på att rinna iväg så gör jag en ny arbetsattack, och det är nu som det hela blir tragikomiskt. Den samlade energin har växt sig mycket stark, den bara måste ut, och vad händer? Ingenting, för motståndet har vuxit i samma takt. Jag står i exakt samma situation som dag 1, det är bara det att jag har en vecka mindre tid.
Så jag gör allt det andra – servar bilen, betalar räkningar, svarar på de 722 mail som finns på ”att göra”-listan, bokar tandläkartid. Även om allt det här har sitt eget motstånd så är det i alla fall bra mycket mindre än den kompakta betong som ligger i vägen för det som jag redan på ett märkligt sätt arbetat med i några veckor.
Sen hittar jag mig själv där, 20 dagar in i månadsarbetet, och plötsligt går det undan – vallen har brustit eftersom jag inte längre har något val. Dessutom är jag fruktansvärt irriterad över att jag ännu en gång har satt sig mig i den här situationen och berättar åt alla berörda och icke-berörda att ”nästa gång skall det minsann bli ändring på det hela”. Yeah right.
Arbetet genomförs nu väldigt snabbt under påverkan av en slags kreativ motsvarighet till adrenalin – man får oanade krafter. Totalt ockuperad, tunnelseende och i zombie-relation till en mer eller mindre förstående omvärld pressas det hela fram i en kamp som lämnar efter sig 1) en total själslig träningsvärk, och 2) ett resultat som inte kan ändras eftersom det överräcks innan bläcket hinner torka (eller idag – innan hårddisken hunnit kallna).
Och det enda som sist och slutligen syns utåt är slutresultatet. Skulle allt skapande arbete bli bättre om det inleddes dag 1 och genomfördes i jämn takt genom hela processen? Jo, om alla människor vore sådana, likadana. Oerhört grå tanke. Den beställare som värderar det verkligt mänskliga måste därför i kontakt med ostrukturerade yrbollar som jag själv ibland våga släppa kontrollen, balansera på gränsen till magsår, och ge slutprodukten rum att bli unik.