Jag är lika trött på orättvis behandling av kvinnor som på blind feminism. Varken kvinnor eller män är svaga, hur mycket det ena könet än vill hävda sig självt. Vi är likvärdiga, och starka tillsammans.
Samtidigt har mannen faktiskt en riktig skithistoria, förtryck och utnyttjande och Gud vet vad. Kvinnan har – fram till relativt nyligen – varit mottagande part. Med styrkan i den pendel som lösgörs svänger allt våldsamt över till andra sidan. Själv förstår jag inte hur jag automatiskt borde förkastas för att jag är finlandssvensk, civiltjänstgörare, frikyrklig, eller som i det aktuella fallet – för att jag är man.
Kvinnor och män är olika, och samtidigt instinktivt intresserade av att lära känna varandra – utgångsläget kan inte bli mycket bättre än så. Sen, att vi ibland hanterar den här situationen så oerhört fel, är tragiskt. Ändå lyckas vi inte helt nolla själva grundtanken.
Att trakassera nån är aldrig ok. Inte vare sig det gäller kön, sexualitet, etnisk härkomst, språk eller tro. Själv skulle jag vilja se diskussionen lyfta från könsproblematik till problemet med diskriminering i alla dess former.
Orättvisorna i samhället måste få ett slut. Hit hör, högt uppe på listan, lönesättning av likadant arbete. Att kvinnor lyfter lägre lön än män är för mig helt ofattbart.
Hit hör också en massa nedärvda funderingar om hur/var/varför kvinnor och män ska bete sig på ett visst sätt – i parförhållandet, i familjen, i gemenskapen, offentligt. Allt det här kan ändras om vi vågar möta varandra som människor, om du och jag möter varandra i stället för att ’vi’ förhåller oss till ’dem’. Resten – all debatt om feminism och chauvinism – är egentligen mycket mindre viktig. Eller åtminstone mycket mindre värd.