Kolumn i Missionsstandardet påsken 2022.
Påsk igen, den femtiotredje i mitt liv. Allt är som vanligt, men ingenting är sig likt. Vetekornet faller till jorden för att dö. Cykeln av död och uppståndelse, livets egentliga kretslopp, hur fel det än kan låta för oss som klamrar oss fast vid det vi har och som har så svårt att släppa taget.
Det som dör uppstår i ny form, förvandlas. Utmaningen är inte att våga låta dö, det sköter sig alldeles självt, utmaningen ligger i att se det döda för vad det är och låta det falla till marken, ner i myllan. Faller det inte så förvandlas heller inget. Jag vet allt det här, men kramar ändå fast vid delar av mitt döda jag.
Det är så svårt, för jag tyckte om så många av just de delarna när de var fulla av liv. De var viktiga för mig. Det där som var jag, men som nu bara är jaget, som inte längre mitt sanna jag, eftersom dess tid är förbi.
Om tiden bara kunde ha stannat så att jag kunde ha få vila ens en kort, evig stund. I lustgården jag föddes in i, då jag ännu inte visste något om det goda och det onda. I stunderna av vidsynthet uppe på berget, de få gånger allt tycktes mig förklarat. I ensamheten i öknen, där kampen var lokaliserad inom, utan distraherande yttre oberäknelighet.
Där ville jag vandra bland örter, där ville jag bygga min hydda, där ville jag frestas och försöka stå emot. Om jag bara hade fått en fast punkt så skulle jag ha förändrat världen, eller åtminstone mig själv. Men nej. Tiden går vidare, och jag går mot döden var jag går.
Tick tick tick, och allting verkar så futilt. Jag, jag, jag, och allting blir så fjuttigt.
Allt det jag slåss med är redan övervunnet, och det enda jag behöver göra är att släppa taget om mig själv. Det är så enkelt, och det är det svåraste som finns för mig.
Jag vet alltför väl att om det döda i mig inte faller till marken för att förvandlas så slungas det ut mot andra, driver in sylvassa spikar, korsfäster. Jag har sett det hända. Gud förbjude att det händer igen.
Vilket skulle vara synnerligen bekvämt, just ett sånt förbud. Varför inte straffa i stället för att älska villkorslöst? Varför, Gud, kan du inte fungera mera som vi själva gör?
Vi har i och för sig gjort vårt allra bästa för att beskriva dig just sådan. Vi har applicerat vår uppfattning om rättvisa på dig. Du har slagits på vår sida, för vår stam, för vårt land, för vår ideologi, i ett heligt krig mot dessa andra, de onda. Vi har beskrivit dig som sträng domare och skapat himmel och helvete med klara färdbeskrivningar både för frälsta och för förtappade.
Så oerhört egoistiskt, och ännu värre: så oerhört kollektivt egoistiskt. Jag har ingen aning om hur du orkar med oss, varför du är så tålmodig och inte kräver det som är ditt.
Israels folk frigörs från slaveriet i Egypten, och några sekler senare bygger kung Salomon sitt tempel med slavar som arbetskraft. Jesus utmanar Roms makt och dominans, och några sekler senare ligger samma makt och dominans hos den kristna kyrkan.
Det är så man vill gråta. Allt det här för att vi klamrar oss fast, inte släpper taget. Allt det här för att vi straffar oss själva. Din nåd är gränslös, sol och regn är inte något som är reserverat för de allra heligaste, men vårt falska jag – det som är dött, den bråte vi bär på – har så svårt att acceptera detta.
När du blir en av oss, för att visa hur vi kan bli mera som du, när det döda vi bär på belyses, då klarar vi inte av att se oss i ljuset av det vi verkligen är utan slungar allt mot korset och dina utsträckta armar.
Och då visar du hur det som dör förvandlas för att uppstå med ny kraft. Hur det till synes svaga är fyllt av styrka. Gud, förbarma dig över oss. Tack för att du övergår allt förstånd.