Det var deprimerande att läsa artikeln om Jordan B Peterson i det senaste numret av Kyrkpressen. Jag har sett uppskattningsvis 60 timmar av hans föreläsningsmaterial, läst och sett många intervjuer, och jag kände inte igen den person som framställdes i KP:s (antagligen aningslöst) vinklade reportage.
Den som känner mig vet att jag välkomnar avvikande åsikter. Nu är det inte fråga om en välgrundad avvikande åsikt i det här fallet, utan om förvrängning. Jag tror att researchen varit för dålig, och att Patrik Hagman (som intervjuas i artikeln) helt enkelt inte tagit sig tid att sätta sig in i ämnet. Alternativet är att Hagman är tvådimensionell, grund och närsynt, och saknar förmåga att destillera fram det väsentliga – något jag vägrar tro.
Problemet är att de flesta av Kyrkpressens läsare inte är mera bekant med Peterson än artikelns författare och intervjuobjekt tycks vara. Kyrkpressen bildar därför en opinion på falska grunder, och sådant skall alltid bemötas.
En del diskussion som följde på Facebook utgick helt och hållet från informationen i Kyrkpressen, och var därför meningslös – och därigenom destruktiv.
Artikeln finns på webben på den här adressen:
http://www.kyrkpressen.fi/aktuellt/56995-de-forlorade-pojkarnas-ban-rforare.html
Här nedanför möter jag en del av de osanningar, förvrängningar och ren anti-propaganda som utgör merparten av artikeln.
KP: “[Peterson] talar mest till unga män som upplever sig som marginaliserade och inte känner sig särskilt privilegierade – trots att de är vita män.”
Det är på inget sätt kärnan i Petersons budskap, vilket borde vara uppenbart på basen av ens ett uns av normal journalistisk research.
. . . . .
KP: “[…] han säger också saker som känns farliga, som att det inte är någon idé att arbeta för ett jämlikt samhälle, eftersom evolutionen har gjort oss till varelser som trivs bäst i hierarkier.”
Peterson hävdar att tesen att västvärldens patriarkat skulle ha skapat ett hierarkiskt samhälle helt enkelt är felaktig, och han stöder sitt argument på välgrundad forskning. Han menar att det är förödande att arbeta för ett jämlikt samhälle, om jämlikhet definieras som att radera ut all – ALL – skillnad mellan kvinnor och män. Varken kvinnor eller män kan då vara sina riktiga jag, det de är ämnade att vara.
. . . . .
KP: “Dessutom tror han att universiteten befolkas av marxister vars yttersta mål är att skapa en totalitär stat (typ: det börjar med en HBTIQ-grupp och slutar med Gulag).”
Peterson säger att extremvänstern drivs av samma ideologi som de fruktansvärda totalitära staterna i vår närhistoria (Kina/Mao, Sovjet/Stalin). Den ideologin kan enkelt sammanfattas med att grupptillhörigheten är det centrala, på individens bekostnad. Resultatet vet vi. Jag har aldrig hört honom nämna extremvänsterns målsättning, bara peka på faran i ideologin.
. . . . .
KP/Hagman: […] Peterson är en karismatisk föreläsare. Ofta är han rolig, verkar slå huvudet på spiken och kommer med harmlösa självhjälpsråd.
Spontant kan jag inte komma på ett enda av Petersons “självhjälpsråd” som inte är solitt förankrat i essensen av mänsklig tillvaro – människan som individ och i gemenskap med andra. Att Peterson gjort något ytterst komplicerat tillgängligt för allmänheten är allt annat än harmlöst.
. . . . .
KP: “Hur skulle du sammanfatta hans budskap?” Hagman: “Han kopplar ihop klassisk ‘skärp dig, bit ihop, jobba på’-retorik med en konspirationsteori om att vänstern och postmodernismen och feministerna har förstört allt. Unga män som känner sig lite misslyckade får samtidigt känna sig som hjältar och offer i sin egen berättelse, och det är en väldigt attraktiv roll.”
Det är en grund, platt och fruktansvärt dålig sammanfattning av Petersons budskap. Jag antar att det beror på okunskap.
. . . . .
KP/Hagman: “Det farliga med Jordan Peterson är att den högerextrema falangen inom amerikansk politik gillar honom.”
Reagan använde Bruce Springsteens “Born In The USA” för sitt eget syfte. Hitler använde Wagners musik. Det går aldrig att undvika att en intressegrupp plockar bitar och på så sätt förvränger kärnan. Inte olikt fundamentalistisk bibelläsning, inte heller olikt det här KP-reportaget. Peterson är en centerliberal med rötter i historien (vilket eventuellt kan ses som konservativt), han har inget med vare sig extremhöger eller den något mildare rörelsen “alt-right” (“alternativ höger”) att göra.
. . . . .
KP/Hagman: “[C.S] Lewis är definitivt kristen, och det kan man inte säga om Peterson. Peterson är snarare Oprah Winfrey för unga män, han har samma idé om att religionens syfte är att få dig att må bra och bli framgångsrik.”
Artikelns lågvattenmärke. Peterson för ingen talkshow. På frågan om han tror på Gud svarar han: ”Vad får dig att tro att du har rätt att ställa mig den frågan? Och hur vet vi att vi talar om samma Gud? Jag kan säga så här: Jag verkar i världen som om Gud existerar.”
. . . . .
KP/Hagman: “Den stora skillnaden mellan det kristna tänkandet och Petersons är individualismen, att han tänker ‘var och en för sig själv’.
– Han menar att du kan leva på ett sådant sätt att det också gagnar andra, men det är du själv som i slutändan är ansvarig för allt. Medan kristendomen hela tiden säger: Vi måste bygga gemenskap, vi har ansvar för varandra!”
Hur uppstår då den kristna gemenskapen? Den uppstår när en personlig, individuell kontakt med Gud blir för stor för att hålla tyst om, för omvälvande för att bära själv. Det egna ansvaret, den personliga överlåtelsen, är det som möjliggör gemenskap. En kristen gemenskap som enbart handlar om grupptillhörighet är lika ihålig – och potentiellt farlig – som extrem vänster- eller högerideologi. Det är inte en slump att vi har sekter som kallar sig kristna.
. . . . .
KP/Hagman: “– En massa unga män vittnar ju om att han faktiskt hjälpt dem – de var beredda att ta livet av sig och så började de lyssna på honom och kände att de fick en mening med sina liv. När man hör sådana berättelser känns det ganska jobbigt att säga att det här inte är så bra som det låter. Det problem Peterson identifierat eller snubblat över – de förlorade pojkarna – är högst verkligt och något vi behöver prata om mycket mer. Många unga män verkar fastna i en förlängd tonårstillvaro där de varken tar vuxet ansvar eller lever med barnets lekfulla glädje inför verkligheten. De fastnar i ett ganska meningslöst och maktlöst sätt att vara.”
Peterson har “snubblat” över problemet på basen av sina femton år som praktiserande psykolog, och genom kontemplation. Nu, efter en lång förberedelse, delar han med sig – inte abstrakt och luddigt, utan konkret, destillerat och obarmhärtigt befriande. Och han talar till dem, inte om dem.
. . . . .
KP/Hagman: “ Det Peterson gör är att försöka komma åt problemet genom att gå tillbaka till en maskulinitet som har väldigt många andra problem. Den fungerar någorlunda bra för vita män – men till priset av att kvinnor och personer från andra kulturer inte har det lika bra. Vägen framåt kan inte vara att gå bakåt, utan att göra upp med det här arvet helt och hållet.”
Ok, så ingen maskulinitet och ingen femininitet. Då konstruerar vi människan på nytt, skapar en avkönad individ. Den dagen dör mänskligheten på riktigt, och tvingas dessutom fortsätta leva. Något omänskligare kan man knappast ha som mål.
För den som vill bilda sig en egen bild av Jordan Peterson rekommenderar jag som en slags introduktion den kända intervjun som gjordes av Cathy Newman i januari i år och som nämndes i Kyrkpressens artikel:
Vill man gå vidare därifrån så kan man se den väldigt intressanta bibelserien som är befriande icke-religiös, och samtidigt inte.
Kommer bibelberättelserna för nära eller för långt ifrån så kan man se hela hans föreläsningsserie ”Maps of Meaning”, klassrumsföreläsningar från universitetet i Toronto där han verkar som professor.
Allt ovanstående hittas enklast genom att gå in på Jordan Petersons YouTube-channel:
Jordan B Peterson – YouTube