Jag lyssnade på Radio Vegas ”Slaget efter tolv” (13.6.2012), där de finlandssvenska högskoleorterna debatterades. Ärendet har ännu en gång fått aktualitetsvärde genom en av Barbro Schauman (lektor vid handelshögskolan och lokalpolitiker SFP/Åbo) initierad motion till SFP:s partidag. Schauman vill samla den finlandssvenska högskoleutbildningen till Helsingfors, Åbo och Vasa.
Det går inte riktigt att ta Schauman på allvar, eftersom koncentrationen i hennes huvudargument späds ut av all den sanslösa bråte av stödargument som flyger ut ur munnen på henne när hon s.a.s. vill brodera ut den röda tråden. Precis som tidigare i år (gällande hennes uttalande om Novias kulturutbildning som lider i bibelbältet och hur hennes tidigare drivna Benetton-affär i Jakobstad gjorde henne till något av en sakkunnig) skadeskjuter hon även i radiodebatten sig själv mest hela tiden. Det här gör hon genom uttalanden som får lyssnaren att tappa andan. Här några axplock:
- Utbildningarna borde koncentreras till större orter för att studenthälsovården ska kunna tryggas. Det är svårt att få den att fungera till och med i Åbo, och därför skall bl.a. Novias utbildningar i Jakobstad flytta till Vasa.
- Utbildningarna borde koncentreras till större orter eftersom det är just under högskolestudierna man hittar sin livskamrat. Det är av intresse för Schauman att det finlandssvenska livet går vidare, så att någon kan betala hennes pension.
- Utbildningarna borde koncentreras till större orter för att Schauman vill det.
Som lyssnare kunde man vänta sig att varje politiker med, hur skulle man kunna uttrycka det, tillfredställande smörjning av maskineriet inser att utbildningar inte kan leva ett nomadliv i jakt på stödfunktioner. Angående kedjan livskamrat-högskolestudier-finlandssvensk pension måste jag helt enkelt låta det stå obemött – det finns ingen slagkraftighet som kan sänka det resonemanget bättre än det gör på egen hand. Slutligen; ”För att jag vill!” funkar inte för en trotsig treåring, och knappast heller här.
Jag välkomnar debatten, eftersom diskussion och polemik ger möjlighet att pröva, omforma och definiera olika ståndpunkter. Men så ohyggligt klantigt som Schauman beter sig nu så är risken uppenbar att de utbildningar som känner sig hotade och påtrampade bara tar fasta på hennes vettlösa framställning. Då blir följdeffekten att det centrala drunknar i ordsvadan – att det primära blir sekundärt och glöms bort – för att senare helt säkert dyka upp igen i nästa regionalpolitiska lådbilsrace. Så låt oss för en stund dra en barmhärtighetens slöja över Schaumans retoriska irrfärder och diskutera urpsrungsförslaget och dess huvudargument.
Schauman vill centrera finlandssvensk högskoleutbildning till Helsingfors, Åbo och Vasa. I praktiken betyder det att hon vill flytta Novias utbildningar i Jakobstad (musik och visuell konst) till Vasa, och Novias utbildningar i Raseborg (informationsbehandling, teknik, skogsbruk och miljö) till något av dessa tre föreslagna centran. Detta i syfte att skapa en kritisk massa (öka antalet studerande på samma ort och ställe), skapa större befästa studiecentra som lättare kan stå emot framtida utbildningspolitiska förändringar, och möjliggöra synergieffekter mellan utbildningarna.
Jag vill bemöta Schaumans teser med några kommentarer.
Det första gäller den kritiska massan, som bildar något av ett emblem på den flagga Schauman så ivrigt viftar runt med. Den kritiska massan är inte någonting linjärt (som i ”ju högre antal studerande på ett ställe, desto bättre”). Schauman navigerar i radiointervjun med nöd och näppe över en mängd blindskär, men lyckas till sist förklara att dansk högskoleutbildning har kommit fram till att den optimala mängden studerande vid ett universitet är 30.000-40.000 studerande. Hon fortsätter med att konstatera att vi inte ens kan komma nära de siffrorna i Svenskfinland även om vi koncentrerar utbildningen till tre centra. Detta ser hon förbluffande nog inte som något problem, eftersom små enheter ”kan lyfta fram det goda hos dom”.
I praktiken försvarar alltså Schauman plötsligt mindre utbildningar. Nyfiket börjar man undra hur liten studerandemängden ska vara för att man inte ska kunna lyfta fram det goda i att vara få, och varför just Schaumans kompromiss är så optimal? Är inte risken uppenbar att utbildningar samlade till tre stora högskolecentra landar precis i ett ingenmansland av att inte vara tillräckligt stora för att åtnjuta de fördelar de verkligt stora högskolorna har, samtidigt som de ändå blir för stora för att kunna dra nytta av den flexibilitet, den intimitet, och de redan djupt rotade sociala och politiska nätverk som kännetecknar framgångsrika utbildningar på mindre orter?
Den kritiska massan bör med tanke på det som nu diskuteras definieras som det antal studerande, lärare och personal som krävs för att ge en kvalitativt högklassig högskoleutbildning. Om utbildningen fungerar – utexaminerar goda studerande och klarar sig ekonomiskt – så är den kritiska massan nådd. Svårare än så är det faktiskt inte.
Det andra jag vill lyfta fram är den endimensionella och illusoriska syn som Schauman hyser gällande hur verklig kvalitet uppstår i utbildning. Hon säger sig ha rest runt inom Novia under sitt första och sista år som prorektor, sonderat fältet, och blivit väldigt imponerad över kvaliteten vid utbildningsenheterna. Taggad av sin teori om att större enheter placerade på större orter ökar utbildningskvaliteten tar hon fram sin mentala kalkylator, och adderar – t.ex. i fallet Jakobstad – antalet Novia-studerande på orten till summan av studerandemassan i Vasa. Och får ett högre tal i Vasa. Därav hennes flyttiver.
Problemet är att Schauman inte har den minsta aning om vad det är hon mäter och presenterar. Utbildningkvalitet är det i alla fall inte, för den måste sökas mycket djupare än så. Ingen utbildning lever isolerad från den omgivning den befinner sig i, och ju snävare de rationella förutsättningarna är, desto viktigare blir interaktionen med det som finns runtomkring. Arbetet med en liten utbildning på en liten ort kräver kreativitet och initiativförmåga för att de utmaningar som det geografiska läget medför skall kunna lösas. Det gör att interaktion, samspel, integrering och synergi blir vardag för utbildningarna.
En liten utbildning på en liten utbildningsort lever genom sina socialt knutna nätverk, genom en konstruktiv dialog med kommunala instanser, genom politiker som lyssnar, arbetar för och stöder utbildningarna, genom högklassiga lärare som återvänder till sina hemtrakter och vill verka just där och nu. I och med att utbildningen så konkret syns, hörs och verkar både innanför och utanför skolväggarna blir den en naturlig del av närmiljön i ett möte där alla parter berikas.
Gällande Novias kulturutbildningar i Jakobstad sker interaktionen inte minst med Musikinstitutet i Jakobstad, Konstskolan Balatako och i synnerhet med Yrkesakademin, som bildar en naturlig och ovärderlig rekryteringsbas för Novia. Att separera på de tre utbildningsnivåer som redan bildat begreppet Musikhuset i Jakobstad och som nu – när konstutbildningarna flyttar in vägg i vägg – kommer att ge en tvärkonstnärlig prägel till Campus Allegro är aningslöst strategiskt tänkande. Det är att slå kilar i en sällsynt fungerande tredelad helhetstanke som är direkt avgörande för konstnärlig utbildning på svenska i Finland.
Så nu vill jag vända på resonemanget. Om en utbildning håller hög kvalitet så är det inte trots att den är placerad någonstans, det är på grund av att den finns just där den finns. Om Schauman är kapabel till ett uns av strategiskt tänkande så bör hon börja där.